poose skrev:Det är rätt hårda krav på en förälder som vill adoptera, där tror jag inte att någon med en aspergerdiagnos går igenom..

Troll?

Parvlon skrev:

poose skrev:Det är rätt hårda krav på en förälder som vill adoptera, där tror jag inte att någon med en aspergerdiagnos går igenom..

Troll?

Sedan när är man troll för att man ser verkligheten som den är? Jag har personligen mycket svårt att tro att man kan gå igenom med en diagnos i bagaget så vida man inte fungerat felfritt hela livet. Men har man fungerat felfritt har man aldrig fått en diagnos för man har aldrig varit i behov av en. See my point?

Jag har ju ingen diagnos, jag är inte utredd. Men jag har aldrig varit normal. Hade en väldigt turbulent ungdomsperiod och jag tog ärligt talat först makten över mitt liv när jag väntade barn. Fram tills dess var jag ett hopplöst fall för soc sedan flera år. Skulle jag fortsatt den banan jag började då, så tror jag inte att jag hade levt idag. Ändå har ingen direkt "ifrågasatt" mig på det viset, utan man har alltid uttalat att "du kan om du vill, men du får anstränga dig lite för att lyckas" och så har man accepterat massor av konstigheter för att jag är "stark" (?? förstod inte alls det här förr, vaddå stark? jag?) att jag hade en "stark personlighet" (vad är det? Personlighet?? jagstyrka?? självförtroende?? jag?? vad är det för något??) och att jag bara var lite "egensinnig" "konstnärlig" och "bohem". ?? Själv fattade jag ingenting. Där är mitt utgångsläge.

När jag blev gravid så landade jag i mitt eget liv. Jag kan inte förklara vad som hände men jag tror att jag för första gången jag hade mitt barn i famnen faktiskt slutade att betrakta världen ur ett egocentriskt perspektiv. Någon var beroende av mig och jag gav mig fasen på att soc aldrig skulle få stå emellan mig och mina barn. (Jag hade gjort mig av med socberoendet under graviditeten och tog då mina första vuxensteg, vid 21 års ålder, hade dock haft eget boende i 6 år redan då).

Jag kan faktiskt i efterhand tro att om jag med den sociala problematik jag hade då; hade varit ung idag så hade jag varit utredd redan senast vid 13 års ålder och fått diagnos. Om jag hade haft en ungdomperiod präglad av funktionshinder och diagnos så föreställer jag mig nästan att jag hade sett problem på ett annat sätt än jag hade gjort idag; (på något sätt lyckades jag omvandla problemperspektiv till lösningsperspektiv när jag blev gravid.) och det är inte alls omöjligt att jag hade kommit fram till att "såna som jag" inte skall ha barn. Min son som har diagnos tänker just så.

Men jag ångrar mig inte och jag tycker inte heller att det har blivit olyckligt eller fel. Vem har sagt att man måste vara som alla andra? Och vem har sagt att personer med npf inte kan ha en mycket god livskvalitet?

Jag tror att personer med npf har svårare att bli "redo" i förväg för att fatta beslut om att man är redo att bli förälder.
Men jag är helt övertygad om att den absolut största majoriteten med npf som ställs inför faktum att man skall bli förälder faktiskt klarar det aldeles ypperligt och ibland undrar jag till och med om inte man klarar det nästan bättre relationsmässigt sett ur djuprelation än många nt-föräldrar gör. Det är min absolut fasta övertygelse att jag har en bättre kontakt med mina barn än vad som många gånger är vanligt, kanske för att vi har en helt annan konfliktsyn än många andra? (de enda konflikterna som är farliga är dem man inte löser).

Enda problemet är att jag inte har en stoppknapp, jag skulle kunna skaffa hur många som helst och jag ser verkligen fram emot klimakteriet som sätter permanent stopp på sådana dumheter...

tahlia skrev:

Parvlon skrev:

poose skrev:Det är rätt hårda krav på en förälder som vill adoptera, där tror jag inte att någon med en aspergerdiagnos går igenom..

Troll?

Sedan när är man troll för att man ser verkligheten som den är? Jag har personligen mycket svårt att tro att man kan gå igenom med en diagnos i bagaget så vida man inte fungerat felfritt hela livet. Men har man fungerat felfritt har man aldrig fått en diagnos för man har aldrig varit i behov av en. See my point?

Nej! Vem har fungerat felfritt? Om någon har gjort något "fel" och behöver en diagnos för att rättfärdiga beteendet så är det nog så att den personen har större problem än att bli nekad för adoption, men det är fel att dra alla över en kam. Om adoptionsföräldrar är felfria ska jag äta upp min mössa.

Vi är väl som andra i frågan om barn eller inte, en del vill och andra inte. Jag fick diagnoser med två tonåringar. Det som kan ses som positiva karaktärsegenskaper kan av andra ses som negativa, och tvärtom förstås.

Tror att jag är en ungdomlig, hispig, musikdiskuterande, rutinfixerad, katastroftänkande, filosoferande, pålitlig (numera), förutsägbar och asocial förälder. Vidare är jag principfast (regler är trygghet för mig) och en förebild (tar itu med mitt liv). Jag ställer upp på dem om de vill ha hjälp, eller om jag tycker att de behöver det (tyvärr).

Jag har en son som kör WoW hela nätterna och en dotter som är ute hela nätterna... Ingen klarar skolan utan hjälp på olika sätt. Livet blev inte alls som vi tänkt oss och jag var ingen lyckad förälder tidigare.

Nu gör jag så gott jag kan, det är väl det som kan begäras av andra människor oavsett om det gäller föräldrarrollen eller annat? Att jag försöker hjälpa mig själv och andra efter bästa förmåga, utan att jämföra mig med andra. Har inte ens varit medveten om min situation tidigare, då var det nästan omöjligt att göra nåt åt saken.

Min sambo står ut med mig och jag med henne, jag tror hon älskar mig. Eller hon älskar idealbilden hon har av familj och kärlek. Vi kompletterar varandra rent praktiskt eftersom vi är olika. Vi växer tillsammans, eventuellt åt olika håll, då får det vara så. Det är en fin person som jag respekterar.

Jag vill inte att hon ska känna att hon missat livet pga mig. Jag skulle vilja vara mer som hon, men nu är jag ju jag och får försöka tillämpa självacceptans för att bli av med skuld (vissa saker klarar jag inte som andra enkelt behärskar) och skam (jag är okej som jag är).

Ursäkta att jag citerar ett gammalt inlägg, men jag hittade just tråden:

DC skrev:Ser man det positivt så kommer jag aldrig behöva lämna min dotter på dagis hela dagarna för att själv stressa till och från jobbet. Istället kan jag ge henne all tid och vi får vara tillsammans.

Det är både bra och dåligt, jag tror att många barn faktiskt mår bra av dagis (kanske t.o.m. de flesta) för att det ger en bra social utveckling, åtminstone från tre års ålder då man börjar upptäcka interaktionen med resten av världen (men barn ska inte tvingas vara på dagis hela dagarna, dock tror jag att det är bra med regelbundna tider).

Ett väldigt bra alternativ till dagis är de öppna förskolorna, så jag hoppas att DC går dit med sitt barn på regelbundna tider flera gånger i veckan (åtminstone från det att barnet är tre år).

För egen del, så tror jag (men kan givetvis inte veta säkert) så hade min sociala utveckling varit bättre om jag hade fått den möjligheten som barn jämfört med att vara hemma. Mina föräldrar hade den ekonomiska möjligheten att "ha hemmafru" för att vi barn skulle vara trygga, de trodde att det var det bästa för familjen, men jag är inte så säker på att det var rätt beslut.

Jag får min diagnos på onsdag, vet inte om det blir Asperger ännu, men något NPF har jag, det har de redan antytt.

Jag fick barn när jag var 21. Jag visste inte att jag hade ett funktionshinder då, utan trodde att jag var "normal". Att ta hand om en bebis är något helt annat än att ta hand om djur, tro mig, ni som inte provat! Jag har haft alla möjliga djur, alltifrån akvariefiskar till hästar (djur är mitt stora intresse), men inget av det var till någon större hjälp som förberedelse inför att bli mamma. Ett barn kräver så mycket mer än ett djur!

Min första bebis skrek hemskt högt och mycket och vad jag än gjorde fick jag henne inte lugn och tyst, antagligen för att hon också är som jag, inte helt NT. Sömnbrist och att hon krävde så mycket uppmärksamhet av mig gjorde att jag fick en djup depression. Vid barn nummer två blev depressionen ännu djupare, vilket ledde till självmordsförsök, inläggning på sluten avdelning och ECT (elbehandling).

Jag klarar fortfarande inte av alla krav det innebär att vara mamma. Ibland vill jag bara fly ifrån alltihop, även om jag älskar dem hur mycket som helst. Idag är min dotter tio och min son snart sju. Min man, som är NT, får ta stort ansvar för hem och barn trots att han jobbar heltid. Det får mig att känna mig värdelös.

Hade jag vetat att jag hade detta hade jag inte skaffat barn. Barnen verkar ha ärvt mycket av mina svårigheter och det plågar mig att fundera över hur deras framtid ska bli.

svartamolnet:
Jag behöver iaf inte tro nåt, jag tror det är jättejobbigt. Jag vet inte vad man säger till barn, kan inte gullprata heller och sen kan jag inte ens ta hand om smådjur utan att bli trött efter några år. Så det måste vara mkt. att stå i. Skulle inte ens klara av att vara barnvakt. Skulle bara stå där: Öh, barnet tittar på mig! Hjälp, vad gör jag nu då? Förkläde? På mig? Nej, nu skäms jag, osv...

Jag skulle inte passa så bra heller då jag inte klarar vissa ljud sådär så jag skulle bara visa irritation. Om man inte får ha hörselskydd och sådär.

Men då får du ta hjälp av nån annan? Jag vet inte vad för typ utav hjälp du vill ha. Något stöd på nåt sätt. Det finns ju tex. dagmammor och allt möjligt. Det låter lite för mkt att klara av på egen hand vare sig man är NT eller inte nästan. Eller ja, känns det som för mycket så kan man få ta hjälp? Man behöver inte ta nån dagmamma som är en främling eller nåt, om man vill kunna lita på den osv.

Jag tror faktiskt att personer med AS som verkligen går in för det (som bara en aspergare kan) blir några av världens bästa föräldrar, det är nog mer kringförhållanden som måste vara vettiga isåfall. Själv växte jag upp utan en pappa så det får till någon MYCKET speciell flicka för att jag ens ska överväga barn själv :/ Men det är klart att du ska skaffa barn om du och din partner vill! Och för övrigt, vad gör det om ert barn får AS? 4 promille av befolkningen som har, stimulera hans/hennes intellekt tidigt också så har du ett klassiskt underbarn sen.

Iofs minns jag (även om det mesta är förträngt vid detta laget) att det inte var så kul att sitta helt ensam hela rasterna, varje rast i typ 3 år. Men å andra sidan, inte nog med att jag blev en helt okej människa, hade jag fått välja hade jag tagit aspergern igen utan att tveka. Vem fan vill vara som alla andra? =)

Min åsikt är denna: Om det fanns en omvärld som tog emot de annorlunda barnen. Om det fanns smågrupper för lugna, tysta, autistiska barn som inte tål massor av stimuli i stora klasser. Om det fanns toleranta, mobbningfria sammanhang för barnet och tonåringen - DÅ skulle det gå bra att skaffa barn som förmodligen får den AS, autism, ADHD eller dyslexi, som föräldrarna har.

Men, nu är det inte så. Så barnet kommer att få lida, lida och lida.

Är det värt det? Min son har valt att inte skaffa barn. Han vill inte skapa en människa som ska behöva gå igenom den massiva mobbning han själv råkat ut för.

Varken jag eller pappan hade diagnoser år 1980. De fanns ju inte då! (Jo, dyslexin min man hade var känd) Men att vi var annorlunda stod ju klart. "Den biologiska klockan" kom att avgöra saken åt oss. Rätt eller fel får jag nog veta "på andra sidan".

Hej, jag jobbar själv i butik och flikar in lite:


Varorna i en butik är placerade psykologiskt och uträknade. För när kunden går genom grinden, vidare förbi frukt/grönt, fryst och till mejeriet sen ut och förbi kolonial avslutas nog de flesta besök med att man e sugen på lösviktsgodiset eller chokladbitarna vid kassan, de är impulsköpen som man oftast gör när man handlar på tom mage


Sen kommer exponeringarnas utseende ( de varor på en gavel eller på pall ) att påverka försäljningen och som en annan varit inne på här den vanliga och viktiga frontningen i hela butiken ( att butiken ska va som en enda stor vägg med varor ) , då man frontar fram även den vara längst in fram till hyllkanten, och justerar så hylletiketten alltid är vänsterställd varornas vänstra första rad.

Alltså den varu-rad som börjar en artikel har hyllkantsetiketten precis nedanför och vänsterjusterad, sen löper varornas bredd med hela etiketten fram till nästa, minsta antal i bredd är två ansikten ( 2 st varuframsidor i bredd , de får aldrig eller helst inte stå på annat sätt än framåt så framsidan visas, det räknas ej som korrekt om en vara står på kanten eller ej med framsida framåt ) I samband med detta jämnas varorna till jämna led,

t.ex säg att Kelloggs Cornflakes 500 g finns 30 paket av , då skapar man 3 paket i bredd ( 3 led med 10 paket i varje rad ) och ser till att etikett är vänsterställd och varor löper fram till nästa artikel / etikett.

Jao, det sägs så mkt att den kommer bara att bli mobbad om si eller så. Förstår inte att man fortfarande håller på så. Eller gör man? Tycker iaf jag sett tendenser till det.

regnif skrev:Jao, det sägs så mkt att den kommer bara att bli mobbad om si eller så. Förstår inte att man fortfarande håller på så. Eller gör man? Tycker iaf jag sett tendenser till det.

Jag själv tycker att det bästa jag gjort i livet är att skaffa ett barn, med NPF. Med min AS blev jag visserligen utanförställd i skolorna jag gick, men pga hög teoretisk intelligens så kunde jag ändå ta mig igenom skolan med visst självförtroende i behåll.

Min son däremot, som är praktiker och ordblind (kunde inte lära sig läsa och skriva) råkade ju ut för att kallas idiot hela vägen genom skolsystemet och hotades av sjukpensionering efteråt. Hans livsväg blev värre än min.

Med de erfarenheter HAN har i bagaget förstår jag att han är rädd för att överföra sin dyslexi på ett barn, då det är extremt ärftligt. Det är HANS val, inte mitt. Jag har sagt honom att barn är den sörsta gåva livet kan ge och att jag gärna vill ha ett barnbarn.

Men, så har vi flickvännens åsikter: "Jag vill ha barn. Men inte med dig. Jag vill inte ha autistiska barn!"

Det låter förfärligt och det är det också! Jag vill ha en värld där ALLA barn är välkomna! Alla är värdefulla. Men, det är alltså inte omgivningens åsikt....

Debbido skrev:

regnif skrev:Jao, det sägs så mkt att den kommer bara att bli mobbad om si eller så. Förstår inte att man fortfarande håller på så. Eller gör man? Tycker iaf jag sett tendenser till det.

Jag själv tycker att det bästa jag gjort i livet är att skaffa ett barn, med NPF. Med min AS blev jag visserligen utanförställd i skolorna jag gick, men pga hög teoretisk intelligens så kunde jag ändå ta mig igenom skolan med visst självförtroende i behåll.

Min son däremot, som är praktiker och ordblind (kunde inte lära sig läsa och skriva) råkade ju ut för att kallas idiot hela vägen genom skolsystemet och hotades av sjukpensionering efteråt. Hans livsväg blev värre än min.

Med de erfarenheter HAN har i bagaget förstår jag att han är rädd för att överföra sin dyslexi på ett barn, då det är extremt ärftligt. Det är HANS val, inte mitt. Jag har sagt honom att barn är den sörsta gåva livet kan ge och att jag gärna vill ha ett barnbarn.

Men, så har vi flickvännens åsikter: "Jag vill ha barn. Men inte med dig. Jag vill inte ha autistiska barn!"

Det låter förfärligt och det är det också! Jag vill ha en värld där ALLA barn är välkomna! Alla är värdefulla. Men, det är alltså inte omgivningens åsikt....

Ja, sånt där är deprimerande. Det känns som att de som redan finns kunde lika gärna utrotas då isåfall om man inget duger till ändå. Visst kan man tänka att man inte vill överföra nåt till dem eller om man tänker sig att det blir mer krävande än man vet att man klarar osv, men jag tänker också mer om omgivningen. Att jaha, kanske det inte finns så mkt hopp som man trodde i början.

Speciellt förfärligt är det om man kommer med argumentet att det kan bli mobbat. Det vet jag ju inte om den här flickvännen anser nu och nu är jag lite okoncentrerad på vad som skrivits, men rent allmänt. Då kan man lika gärna utrota allihop och börja redan nu istället om det är det som smärtar. En är homo, en annan har homoföräldrar, en tredje har fel hårfärg naturligt eller färgat, en fjärde har fel på huvet rentav dum, en femte har minsann ett annat grovt fel i huvudet fyfan, en sjätte är minsann hemlös och allt vadfan är det med den nudå? Bort med allihop då! Liksom. Om det är så. Man måste väl inte umgås med alla då men den här "den kan bli mobbad"-grejen tycker jag är märklig.
Ja, men se till då att det inte händer eller nåt istället. Kan man ju försöka förändra alla in i samma form då om det är det som är problemet. Börja bygga skeppet på riktigt mot månen osv eftersom det är där folk verkar börja vilja bo. Eller be andra att göra det.

gahhhhh!!
Orkade inte läsa allt... MEN! Som någon sa, bara för att man har AS så har man inte patent på att må dåligt. Vet många föräldrar som blivit "utbrända", hamnat i djupa depps mm, och som inte har ngn NP diagnos.
Det jag reagerar på här är hur ni faktiskt TÄNKER efter före! Ni planerar och funderar och försöker tänka er in i hur mycket energi det FAKTISK tar att uppfostra barn. Det är nog många utan diagnos som inte tänker så långt...
Så det tycker jag är beundransvärt!

Jag har tre barn. Två med diagnos. En man utan NP diagnos. Själv har jag både ADHD och AS. Jag tänkte INTE innan vi skaffade barn. Vi var väldigt unga när vårt första barn kom. Jag är extremt impulsiv och tänker ungefär så långt näsan räcker. Min man har fått dra ett tungt lass. Men det har fungerat någorlunda. Och som någon annan här nämnde så har vi haft rätt till mycket proffs hjälp, som "vanliga" familjer inte har rätt till. Det har gjort att våra barn inte går o far illa i det tysta. De får nog möjlighet att ventilera mer än de flesta andra barn.

En sak till måste jag säga. Jag är en god och tålmodig mor till de två barn som har NP diagnos. Tyvärr har jag svårare att förstå mitt tredje barn som är NT. Det jag vill säga är att om man har AS och får barn med AS, kan det vara en viss fördel... Jag ÄLSKAR mina barn mer än något annat!!! Men hade jag vetat hur tufft och tålamodskrävande det är att vara förälder, så hade jag tänkt efter 10 gånger extra!

Regnif: Jag förstår givetvis din situation och ilska över att så många av oss med NPF stöts ut ur samhället. Jag känner själv samma ilska.

Ett funktionshinder blir inte till ett handikapp förrän samhället ställer upp hinder och omöjliga krav.

Jag anser att alla ska varavälkomna till denna värld och få leva i en samhällsgemenskap. Jag ser en andlig mening med att vi är här för att utvecklas i kärlek och tolerans med varandras brister, alltså måste vi ha brister!

Inom buddsim och hinduism anser man att bara de andar kan inkarnera till världen som har ett karma att jobba klart med, en lektion till att gå, något mer att lära. När vi är fullärda återvänder vi inte till den här djävliga planeten!

Jag beraktar livet som ett Gym. Vill man ha muskler måste man lyfta tunga prylar! Vill man utvecklas andligt måste man ha motgångar. Därför är vi här.

Alltså - detta är några av mina hypoteser bakom varför jag tycker: ALLA HANDIKAPPADE - WELCOME TO EARTH!

Men om man är trött och svag och inte orkar lyfta tunga bördor eller ta hand om ett autistiskt barn så är det ju förståeligt?

Debbido skrev:Regnif: Jag förstår givetvis din situation och ilska över att så många av oss med NPF stöts ut ur samhället. Jag känner själv samma ilska.

Ett funktionshinder blir inte till ett handikapp förrän samhället ställer upp hinder och omöjliga krav.

Jag anser att alla ska varavälkomna till denna värld och få leva i en samhällsgemenskap. Jag ser en andlig mening med att vi är här för att utvecklas i kärlek och tolerans med varandras brister, alltså måste vi ha brister!

Inom buddsim och hinduism anser man att bara de andar kan inkarnera till världen som har ett karma att jobba klart med, en lektion till att gå, något mer att lära. När vi är fullärda återvänder vi inte till den här djävliga planeten!

Jag beraktar livet som ett Gym. Vill man ha muskler måste man lyfta tunga prylar! Vill man utvecklas andligt måste man ha motgångar. Därför är vi här.

Alltså - detta är några av mina hypoteser bakom varför jag tycker: ALLA HANDIKAPPADE - WELCOME TO EARTH!

Men om man är trött och svag och inte orkar lyfta tunga bördor eller ta hand om ett autistiskt barn så är det ju förståeligt?

Ja, jag vill inte heller se det som handikapp så mkt, men ju mer hinderfierat det är, och ibland också ju mer "rättigheter" man erbjuds, desto förjävligare är det bara. Man måste liksom ta emot alla saker man har rätt till annars händer inget alls för då är man otacksam, känns det som. *puh*
När vi är fullärda, lät ju lite intressant, hehe..
Mm, det vore förstås enklare om de man hade i sin omgivning ville samma sak och inte sade emot hela tiden eller tittade bort från det man säger. Då ger man fan upp alltså.

Ja, det är ju onödigt liksom. Är en handikappad på jorden redan ändå så vad skall man göra av då annars? Mer än att det skall få vara välkommet. Finns ju inte så mkt annat att hitt på?

Jo, det är förståeligt. Sålänge man inte kommer med den där tänk om det blir mobbat-teorin. Ugh, inte nu igen liksom. Alla fungerar olika, alla är på sätt och vis mobbade, tack och hej känner man.

regnif skrev:Ja, jag vill inte heller se det som handikapp så mkt, men ju mer hinderfierat det är, och ibland också ju mer "rättigheter" man erbjuds, desto förjävligare är det bara. Man måste liksom ta emot alla saker man har rätt till annars händer inget alls för då är man otacksam, känns det som. *puh*
När vi är fullärda, lät ju lite intressant, hehe..
Mm, det vore förstås enklare om de man hade i sin omgivning ville samma sak och inte sade emot hela tiden eller tittade bort från det man säger. Då ger man fan upp alltså.

Ja, det är ju onödigt liksom. Är en handikappad på jorden redan ändå så vad skall man göra av då annars? Mer än att det skall få vara välkommet. Finns ju inte så mkt annat att hitt på?

Man bör nog välja med försiktighet de stödinsatser man kan få. för mycket kväver den egna initiativförmågan och kan göra att man känner sig mest som ett hjälpobjekt i stället för subjekt.

Med risk för att bli tjatig - men har du lyssna på det här videoklippet?
Jag lyssnar på det om och om igen. En utvecklingsstörd kvinna, en sådan som är "icke önskvärd" levererar en sång med en röst och en känsla som är ..... bortom alla ord, den vackrast röst jag hört. En sådan som hon väljer många idag att abortera efter fosterdiagnostik.

The Freak can be the Fruit of a lifelong suffering! Lidandet har präglat hennes röst och gett den en sanslös kraft. Jag tror på lidandet. Att det har en mening.

http://vids.myspace.com/index.cfm?fusea ... d=55732145

Här fick mobbarna så de teg!

Debbido skrev:

regnif skrev:Ja, jag vill inte heller se det som handikapp så mkt, men ju mer hinderfierat det är, och ibland också ju mer "rättigheter" man erbjuds, desto förjävligare är det bara. Man måste liksom ta emot alla saker man har rätt till annars händer inget alls för då är man otacksam, känns det som. *puh*
När vi är fullärda, lät ju lite intressant, hehe..
Mm, det vore förstås enklare om de man hade i sin omgivning ville samma sak och inte sade emot hela tiden eller tittade bort från det man säger. Då ger man fan upp alltså.

Ja, det är ju onödigt liksom. Är en handikappad på jorden redan ändå så vad skall man göra av då annars? Mer än att det skall få vara välkommet. Finns ju inte så mkt annat att hitt på?

Man bör nog välja med försiktighet de stödinsatser man kan få. för mycket kväver den egna initiativförmågan och kan göra att man känner sig mest som ett hjälpobjekt i stället för subjekt.

Med risk för att bli tjatig - men har du lyssna på det här videoklippet?
Jag lyssnar på det om och om igen. En utvecklingsstörd kvinna, en sådan som är "icke önskvärd" levererar en sång med en röst och en känsla som är ..... bortom alla ord, den vackrast röst jag hört. En sådan som hon väljer många idag att abortera efter fosterdiagnostik.

The Freak can be the Fruit of a lifelong suffering! Lidandet har präglat hennes röst och gett den en sanslös kraft. Jag tror på lidandet. Att det har en mening.

http://vids.myspace.com/index.cfm?fusea ... d=55732145

Här fick mobbarna så de teg!

Ja, därav tex. att jag mår ganska dåligt när de fortsätter att tjata om att förlänga färdtjänst. Pratar hellre inte om det med dem. Samtidigt är jag så trött att jag vet ibland knappt var jag är nånstans.

Hmm..vore intressant att höra. Men fasen då, nu är det nåt jox med videoklipp på denna datorn. Kan se klippen på aspergerforum (fast inte just nu) men inte på youtube...
Hehe, jag hoppas det. Och jag hoppas jag kan se klippet. Det är nåt med inställningar och en dator jag inte själv bestämmer över.
Edit: Det gick visst inte. Kan inte heller hämta programmet man skall se det med heller. Men tack för tipset. Kanske man kan se eller höra på annat vis sen. Vad heter just det klippet? För det står bara artistens namn på sidan. jag kan ju sitta vid tv:n och vänta in att de visar den eller nåt
Typ

Inte för att jag vet om jag verkligen har AS, inte heller tror jag att jag kommer ställas inför valet. (min eventuella as yttrar sig som tydligast i en oförmåga att få kontakt med folk i allmänhet och tjejer i synnerhet)

Men, om jag skulle få chansen, skulle det verkligen vara rätt att skaffa barn? Det finns ju ett tydligt ärftligt drag, och många med svag AS får ju barn med värre sådan. Jag vill ju verkligen inte utsätta mina barn för det liv jag haft.

Slagit ihop två liknande trådar.

Det där har diskuterats många gånger. Orkar inte söka trådarna nu.

Personligen tycker jag det är upp till var och en. Ingen har rätt att säga åt dig att det är fel att skaffa barn, om du väljer att göra det. Det är helt enkelt ett beslut som måste fattas individuellt. Följ dina känslor och gör det du tycker känns rätt för dig. Det finns inget ja eller nej-svar på din fråga.

Jnx skrev:Inte för att jag vet om jag verkligen har AS, inte heller tror jag att jag kommer ställas inför valet. (min eventuella as yttrar sig som tydligast i en oförmåga att få kontakt med folk i allmänhet och tjejer i synnerhet)

Men, om jag skulle få chansen, skulle det verkligen vara rätt att skaffa barn? Det finns ju ett tydligt ärftligt drag, och många med svag AS får ju barn med värre sådan. Jag vill ju verkligen inte utsätta mina barn för det liv jag haft.

Tahlia sammanfattade även min syn.

Sen skulle jag vara fõrsiktig med uttalanden som "många med svag AS ... osv" som du skrev. Eller har du någon källa?

Ni menar med andra ord att det är för känsligt för att diskuteras? För klart det finns lika mycket rätt och fel i det som andra handlingar som påverkar andra, om det så råkar vara ens barn det påverkar.

Att det diskuterats förut förstår jag, men det är ju inte någon ja eller nej-fråga, annars skulle jag ju bara googlat fram svaret. Antar att det är en av de tråkiga sakerna med forum, de flesta frågon kommer upp flera gånger, och de som diskuterat något vill inte diskutera det om och om igen.

Oh well, inser att detta inte kommer leda någonvart, moderatorer kan ju gärna radera tråden så den som söker slipper få en tråd som basically säger "sök" (hatar sådant).

Jnx skrev:Jag vill ju verkligen inte utsätta mina barn för det liv jag haft.

Fast du skulle väl inte lämna ditt barn ensamt till att förstå sig självt och hantera omvärlden om det nu skulle bli autistiskt?

Vill man ha barn ska man skaffa det tycker jag.