Håller med. Att man kan driva bort många med AS om man tvingar dem att umgås. Mina föräldrar verkar ha tvingat mig att umgås med dem, men jag vägrar, jag är inte intresserad, och ännu mindre ju mer de tjatar. Så hellre låser jag i mig på mitt rum även fast jag vill göra annat, vill bara slippa det där tjatet som ofta är om ingenting tycker jag. Jag tycker inte riktigt som de, och det verkar de ta åt sig av. Är inte tonåring längre, men pga. umgängestvånget/bomullsinlindandet eller vad det här skall kallas så känner jag mig på en tonåringsstadium kanske. Kanske ibland ännu yngre. Jag skäms faktiskt. Mår dåligt. Är sur och grinig bara av denna förväntan och icke-förväntan på mig. Jag svarar också med att inte komma ut ur rummet förrän jag skall på toa, maten kan få vara fast jag tappar näring. Kanske inte är riktigt såhär för din son, men vänta bara inte tills det går så långt.

Det där med behoven som Meppe pratade om håller jag med också. Säkert några till som sagt nåt bra, är lite trött.

Fantastiska svar och fantastiska föräldrar som söker svar till sina undringar istället för att bara ignorera problemen (som mina gjorde). Jag har aldrig haft kontakt med habiliteringen men hoppas och tänker att de har personer som är insatta och kompetenta. Om man som förälder önskar mer och bättre kontakt med sin tonåring, så kanske hab är en väg. Jag skulle dock inte bestämma mig över vilken hjälp tonåringen ska få (socialisering) utan kalla till ett möte och fråga tonåringen själv vad han skulle kunna tänka sig vara intresserad av att få hjälp med, och berätta om föräldrarnas önskemål utan krav.

Den där ART kursen tex. lät super. Önskar man hade fått förklaringar till allt som 'andra' tar för självklara, att ngn hade tagit sig tid och besvär och berättat att så här fungerar det, och att man själv då skulle få välja hur man vill göra själv, istället för att vara totalt vilse. Tack vare att jag aldrig fick nåt förklarat för mig har jag själv blivit superbra på att förklara varför och hur:) I varjefall när det gäller arbetsuppgifter. (Jobbet är det enda jag är riktigt bra på iofs.)

mondo beyondo skrev:Tack vare att jag aldrig fick nåt förklarat för mig har jag själv blivit superbra på att förklara varför och hur:) I varjefall när det gäller arbetsuppgifter. (Jobbet är det enda jag är riktigt bra på iofs.)

Det här är ofta konsekvensen av att föräldrarna låter Asperger-tonåringen vara, barnet skaffar sig intressen och fördjupar sig så extremt i dem så att det skapar en bra grund för ett väldigt speciellt yrke, och om det visar sig att det yrket är eftertraktat på arbetsmarknaden så blir det riktigt bra, vilket ju inte är något fel i sig.

Det tråkiga är om yrket inte är något alls att ha, då hamnar h*n snett, så därför tror jag ändå att föräldrarna ska visa aktivt intresse för vad barnet gör (på barnets villkor).

Ofta finns det inget bättre sätt att kommunicera med en AS-person än att låta den personen berätta om sitt specialintresse, kan man då dessutom ge personen relevant feedback så har man en fungerande kommunikation, även om det råkar vara om något helt annat än man tänkt sig från början (och som förälder måste man därför ge sig tid att lyssna).

Har man kommit så långt, så har föräldrarna chansen att sakta guida barnet mot ett yrke som ligger nära barnets specialintresse.

Vad är "sociala delen i ART"? (Vet alla det utom jag? Googla fram något eventuellt tillämpligt på en sådan förkortning orkar jag inte.)

Svarat i ny tråd: art-traning ... tml#268060