Är mamma till Eric 16 år, har haft diagnosen asperger i 2,5 år.
Hela sin vakna tid tillbringar han på sitt rum framför datorn, vad vi tror.
Kommer bara ner när vi ska äta eller han ska på toa. Omöjligt att få honom att vara med övriga familjen. Är det vanligt?
Sommarlovet är en pina för honom, han älskar nämligen skolan. Så äntligen ska han börja på gymnasiet snart. Bara hoppas att det går lika bra som det gått i grundskolan..
Jag får en känsla av att jag inte känner mitt egna barn, och det är ingen rolig känsla. Enligt lärare och andra elever är han riktigt rolig i skolan och kan och vet mycket. Det blöder i ett modershjärta när man hör sånt, jag vill också vara med..
Har fått en tild på Habliliteringen (har aldrig känt att vi behövt deras hjälp innan) i augusti. Ska tydligen få hjälp med att socialisera honom, hur det nu går till, nån som vet?
Jag vet ju inte heller vad som är diagnos el ren tonårstrots heller, har ju inget att jämföra med. Han är ju vårt äldsta barn.
Nån som har tankar omkring det här, svara snälla!

Det är ganska typiskt aspergerdrag att kunna fastna mycket vid datorn, ja.

Tyvärr är det inte tillräckligt känt bland sociala myndigheter. Det finns exempel på okunniga socialtjänster som satt LVU på unga aspergare med inget annat än typisk aspergerproblematik.

Jag har inga egna barn (eller någon annans heller), så jag kan bara exemplifiera med mig själv.

Jag kämpade hårt hela min skolgång med att passa in, socialt och intellektuellt. Intellektuellt var det inte så svårt. Jag var som din son intresserad och nyfiken i skolan, och gillade att lära mig saker. Men den sociala biten var mer komplicerad. När jag var 16 år gammal låg jag nog på en tioårings nivå vad gäller sociala förmågor. För att passa in bland alla andra och mina vänner (jag hade sådana, lustigt nog), så tvangs jag justera hela mitt jag. Jag blev jätteduktig på att obemärkt glida med i samtal, spel och lekar. För varje social situation hade jag ett antal masker att välja mellan, och jag kunde väldigt snabbt avläsa en situation och välja rätt mask.

Men all anpassning tar kraft och kräver därtill ett hundraprocentigt fokus under hela skoldagen. När jag kom hem var jag således trött, utsliten och hade fyllt min "umgängeskvot" till brädden. Följden blev att den jovialiske Lakrits som alla kände från skolan, hemmavid blev en surmulen, tystlåten eremit. Lägg därtill hormonstormarna som puberteten för med sig och jag gissar att mina föräldrar hade det ganska tufft under några år.

Jag vet inte om mina upplevelser går att karbonkopiera på din son, men jag tror mig veta att han innerst inne fortfarande älskar sin mor. Visa att du älskar honom, ofta, och håll ut, så kommer det här till slut att bedarra. För mig kom vändningen i 25-årsåldern, det var då som jag började märka att jag inte längre förlorade social mark, utan faktiskt tog in lite på mina jämnåriga.

Låter som en väldigt sannolikt förklaring, Lakrits.

För mig som nu är 47 är det fortfarande så att jag kan vara hur spirituell som helst när jag väl är i ett socialt sammanhang som jag själv valt och trivs i, men sen efteråt blir jag helt slut och måste totalchilla framför datorn eller tv:n för att återhämta mig. Brukar bli extra sensoriskt känslig också och behöver framför allt lugn och tystnad. Alla ljud, dofter och aktiviteter i en helt vanlig familj skulle vara betydligt mer än jag tål.

Som tonåring hade jag förstås ingen dator så då slängde jag mig på soffan med hörlurar och lyssnade på musik och ritade. Utan den ventilen vet jag inte hur jag hade orkat med skolan. Lyckligtvis var det aldrig någon hemma som krävde att jag skulle vara mer social än jag orkade och tack vare det har jag klarat mig utan större psykiska skador trots att det ofta var jobbigt i skolan.

Så mitt råd till oroliga mamman är att inte ta det personligt, för det är det inte. Och att låta honom utvecklas i sin egen takt och få vara ifred så länge han behöver. Inte dra in habiliteringen om det inte är något han själv efterfrågat, det blir bara en extra stressfaktor och kan snarare göra att han drar sig undan ännu mer. Dessutom verkar han ju inte ha problem med socialt umgänge i skolan och då finns verkligen ingen anledning att försöka "socialisera" honom.

Man kan inte göra om andra. Den som är introvert, lätt uttröttbar och mindre social än majoriteten är oftast född sån och har all rätt att vara som den är. Egna behov får man som förälder försöka få tillfredsställda på annat håll. I synnerhet om man har barn med npf och i de känsliga tonåren. De har det ofta jobbigt nog ändå. Min gissning är att han kommer att börja umgås med er andra när han orkar och vill. Att han behöver vara ifred betyder inte att han inte älskar er.

Många aspergare har vissa gåvor och specialintressen och dessa behöver man också få utveckla ifred på sin fritid. Vissa kan verka meningslösa för en utomstående men ofta har man stor nytta av dessa kunskaper eller färdigheter senare i livet och/eller utvecklar koncentration mm genom att hålla på med dem. Även socialisering över nätet kan vara väldigt utvecklande, utan att vara lika uttröttande som när man måste blanda in hela kroppen.

Att hamna framför dator är nog inget ovanligt oavsett om man har AS eller inte. Som förälder så hamnar man nog lite vid sidan om under tonårstiden. (Har en tonårsperiod som förälder bakom mig)

Sedan så är en del av oss inte fullt lika sociala av naturen som många av er vanliga.
Det handlar inte alltid om att vara totalt osocial utan mer om att vi i många fall behöver vår "ensamhetstid för att bearbeta intryck och upplevelser och återhämta oss, ladda om med ny energi.

Något som jag tycker att du ska ta en funderare över är vems är problemmet?
Är det du eller Eric som har ett problem med hans sätt att hantera den sociala biten, vem är det som ber om hjälpen?


För på dig låter det som Eric trots allt fixar den social biten rätt hyfsat iaf utanför hemmet.

Att socialisera någon för att denna ska bli mer ytligt och korrekt fungerande tror jag inte är bra.

Så vad är ditt mål att han ska socialiseras?

Som tonårsförälder så tänker jag att man ska vara lyhörd och en god lyssnare, när man väl bjuds in som åhörare.
Att det är viktigt att man vet med vem och vad han sysslar med.

Om han inte tillbringade tiden vid dator, utan var ute på stan och bara drog runt, så skulle jag iaf vara betydligt oroligare.

Du är säker inte ensam om att just nu känna dig utestängd från din tonårings liv. Som förälder till ett barn/tonåring så är man nog mer nojig och beskyddande, iaf när det finns en diagnos med i bilden.

Hur social man är går ofta i vågor, ibland orkar man och vill och ibland är ensamhetstiden att föredra. För många av oss så är det nog viktigt att få tillgången till det sociala, bli inbjudna/medbjudna. Men att själva få välja när och hur vi vill och ska delta.

Håller med tidigare skribenter. Du har inte rätt att tvinga han att umgås. Vems ide är det att han ska socialiseras? Många aspergare blir väldigt bra på att spela teater och verka vara NT. Men det är väldigt uttröttande och man måste få vara ifred för att vila.

Har du frågat honom om han kan avsätta litet tid för er? Själv kommer jag bara aldrig på tanken att ringa mina föräldrar bara för att prata en sväng.

Det är precis som jag var vid den åldern. Men jag var även så uppkäftig mot min NT-mamma att jag inte kunde vistas med övriga familjen utan fick bo i en stuga på gården.

Att försöka behandla normalt, sunt och friskt AS-beteende kommer leda till förvärrad tonårsrevolt eller djup depression, troligen båda.

Att försöka behandla normalt, sunt och friskt AS-beteende kommer leda till förvärrad tonårsrevolt eller djup derpession, troligen båda.

+en hel kasse med rakblad och kemikalier.

TS: Ta en titt här, och fundera en stund på vad som passar in på dig och alla andra som "vill hjälpa", istället. Har någon alltså sagt att de ska "socialera" honom? Det låter som hjärntvätteri i mina öron. Räcker det inte med att de tvingar en att gå i skolan i 9 år? Har inte det lyckats så är det nog kört för din unge "att bli normal". "tyvärr"...

Jag skulle sälja min själ för att få leva om mitt liv och kunna växa upp med tillgång till internet.

Jag fungerar ungefär som din son, men har svårare att ha social kontakt med jämnåriga. Om jag skulle tvingas till socialisering skulle det kännas som om jag inte duger i mina föräldrars ögon. Dessutom går det inte att bota AS, hur gärna NT-anhöriga än vill det. Det gör mera skada än nytta att tvingas vara NT.

Det du beskriver har jag svårt att se som några allvarliga problem för din son. Det låter snarare som om du vill uppfylla dina behov på bekostnad av att han blir deprimerad. Dessutom driver man bort många med AS genom att tvinga dem att umgås.

Edit: Är 17 år "gammal"

Jag har hela livet försökt att ändra på mig, att bli normal. Min NPF-utredning har fört det goda med sig, att jag inte längre försöker att ändra mig om jag märker att jag bara mår sämre av det. Istället anpassar jag mig så långt det går utan att det tar för mycket kraft och energi. När jag väl har gjort det, så har jag gjort vad jag har kunnat för att jämna ut spelfältet (d.v.s. sänka mig till de övrigas nivå ). Resten av glappet får de övriga församlade ta ansvar för att minska. Men inte genom att tvinga mig in i något som jag mår dåligt av, utan genom att försöka möta mig på halva vägen. Eller varför inte vara snäll, omtänksam och fördomslös nog att då och då låta mig vara mig själv, och ha trevligt i alla fall?

Har du funderat på att lära känna honom bättre på hans villkor? Det finns ju onekligen fler sätt än att äta middag tillsammans.

Jag som själv var en isolerad datanörd mycket likt det du beskriver kunde bara intressera mig för min mors områden till en viss gräns. Dessutom blev det ju ensidigt då hon inte överhuvud taget brydde sig om vad JAG var intresserad av.

Ni kan väl spela något intellektuellt kort- eller brädspel? Men tänk på att inte göra för stor social grej av det om din son inte verkar vara intresserad just då. En hjärnornas kamp är lika underhållande som socialt spelande och funkar lika bra för att knyta band i min mening.

Förutom allt som redan sagts om perceptionsstörningar och alla kompensatoriska strategier osv osv som gör att man är helt slut efter en dag i skolan, och det som sagts om andra sociala behov eller andra behov än många öht, och rätten att få vara på ett annat sätt och att man inte per automatik har låg livskvalitet för att man har ett liv som skiljer sig från hur andras liv ser ut... förutom det skulle jag vilja poängtera att din son kanske skulle umgås med dig på ett mer konstruktivt eller tillfredsställande sätt om du möter honom i hans sätt att kommunicera.

Sitta mittemot varann och prata är ingen höjdare för vissa av oss. Stå bredvid varann så man inte distraheras av ansiktsuttryck, och slipper tänka på om man ska titta i ögonen utan att stirra, eller titta på näsan, eller vad man ska göra kan vara bättre.

Sitta på en buss, med ett uppdrag att göra tillsammans (åka och handla nåt till hans rum eller skolstart t ex), så man MÅSTE sitta där men det inte är så uttalat att man ska prata just, kan också funka för vissa.

Skriven kommunikation kan funka så mycket bättre. Mejl och sms och sånt är många så emot och säger att det gjort att folk inte ses och inte pratar "på riktigt", men om valet står mellan skriven kommunikation och ingen kommunikation så vet jag vad jag väljer.

Min sextonåring är långt mer meddelsam per sms, när det gäller känsliga saker. Det finns många skäl till att det kan funka bättre, men jag orkar inte skriva just nu.

Sen kan det vara som Tibbsan sa också, att han inte kommer sig för att prata.

Han kanske inte har nåt att säga och inte ser nåt behov av att förhöra sig om hur din dag varit, eller berätta nåt om sig själv osv. Sånt är ju ofta bara "lusplockande", dvs man gör det inte för att få veta det man får veta, man gör det för att man förväntas göra det, och vill vara artig och social och följa konvenansens regler. Han kanske inte känner nåt sånt behov.

Eller så vet man inte hur man gör och önskar att han visste. Det kan ju inte vi utifrån säga nåt om, hur mycket vi än vill och tror det. Vad som är hans skäl till att agera som han gör vet ju bara han, om ens det.

Jag skulle försöka tala om att jag finns där och bryr mig, oavsett hur han beter sig (nåja, inom rimlighetens gränser) och försöka få klart för mig om han trivs med sitt liv vid datorn.

Gör han det så tycker jag du ska låta honom vara, förutom att du kan påminna om att du och andra finns och gärna ser mer av honom. Om det går att säga på ett icke-anklagande sätt.

Gör han det inte, då tycker jag absolut att du ska fortsätta försöka hjälpa honom. Habiliteringen KAN vara bra, även om det jag sett av Aspergerriktad verksamhet inte varit så imponerande. Men det är min bild av det, och jag hoppas ju att andra kan bli mer hjälpta.

Lycka till!

Eftersom det gäller en ung människas framtid hade jag tänkt skriva ett svar, men det behöver jag inte, ser jag. Lyckligtvis, eftersom jag är alldeles för trött efter just precis ett halvt liv av att försöka "socialisera" mig på allas villkor utom mina egna. Lakrits, Inger, A-mamma, Meppe med flera har redan skrivit ner vad jag tycker.

alfapetsmamma skrev:Skriven kommunikation kan funka så mycket bättre. Mejl och sms och sånt är många så emot och säger att det gjort att folk inte ses och inte pratar "på riktigt", men om valet står mellan skriven kommunikation och ingen kommunikation så vet jag vad jag väljer.

Jag hade tänkt att föreslå epost men jag ser att du redan har gjort det. Ser inget fel med epost ens om det sker mellan två personer som befinner sig i samma bostad vid samma tillfälle.

Minns vad en person en gång sa i ett inspelat seminarium, att han och hans fru ofta skickar mail till varandra trots att de sitter i samma rum vid var sin dator. För att inte störa varandras arbetsflöde. Låter utmärkt, tycker jag.

Om din son är aspergare betyder det att han också måste få leva som aspergare med rätt att slippa bli "socialiserad". Mycket av det som anses normalt & självklart kan vara fruktansvärt jobbigt för en aspergare.

Jag vägrar t.ex äta frukost med andra och att åka och shoppa i grupp. Sånt tröttar ut mig något otroligt och är faktiskt inte livsnödvändigt heller. Det går alldeles utmärkt att göra saker solo. Vad andra tycker om det skiter jag faktiskt i, jag gör inte sånt som är för slitsamt för psyket.
Även som aspergare har man rätt till ett liv på egna premisser.

Jag får en känsla av att du projicerar en del här. Att du önskar att din son vore annorlunda än han är. Hur vore det om du försökte sätta dig in i hans situation? Ta reda på vad han tycker om att prata om, många av oss ser noll mening med vanligt kallprat och snack om väder och vind. Fråga ngt om hans intressen istället.

Har ni pratat om vad han vill göra i framtiden? Beroende på vilket yrke han vill ägna sig åt, kan han behöva "socialiseras", men att vara social i skolan är han ju redan. Däremot kan du ju fråga om han känner sig alldeles slut efter en dag i skolan. Det kan ge en fingervisning om att han ska undvika yrken med för mycket socialiserande.

Har ett minne av att jag som ung helst höll mig i mitt rum och läste (fanns inga datorer då). Vid måltiderna togs ofta problem upp, vilket jag avskydde. Men det var väl för att de hade mig fast då.

Man blir lite undrande när en mamma såger sig inte känna sitt aspiga barn, och inte heller nämner pappan. Det vanligaste är ju att någon (eller båda) föräldrarna är aspiga, och då kan förstå sitt barn bättre än omgivningen. Kanske är det då hans pappa som borde varit inkopplad?

Att "socialisera" ett barn tror jag inte alls på. Det tar typ en livstid för en aspergare att lära sig imitera NTs, och det tar mycket kraft om man är för nogggran. Därför kan man inte lära ut sådant någon timme i veckan. Det enda som möjligen skulle kunna vara vettigt, om han samtycker, är något program som lär ut "social kompetens", som t.ex. sociala delen i ART.

Jag tror oxå att det är viktigt för ett aspigt barn att lära känna sig själv. Antagligen viktigare än att lära sig uppföra sig som NT. Bäst fungerar det om barnet/ungdomen kan umgås med andra aspies. Enklast sker det med förälder eller släkting som har dragen och / eller diagnosen.

rdos skrev:Man blir lite undrande när en mamma såger sig inte känna sitt aspiga barn, och inte heller nämner pappan. Det vanligaste är ju att någon (eller båda) föräldrarna är aspiga, och då kan förstå sitt barn bättre än omgivningen. Kanske är det då hans pappa som borde varit inkopplad?

Båda föräldrarna tillsammans har skrivit här tidigare. Inte din sak att lägga dig i familjeförhållanden eller dela ut diagnsoer över nätet. Och det är inte alltid så att de som har AS själva automatiskt förstår sina aspiga barn bättre: finns många som givit exempel på motsatsen också så det verkar vara individuellt.

Att "socialisera" ett barn tror jag inte alls på. Det tar typ en livstid för en aspergare att lära sig imitera NTs, och det tar mycket kraft om man är för nogggran. Därför kan man inte lära ut sådant någon timme i veckan. Det enda som möjligen skulle kunna vara vettigt, om han samtycker, är något program som lär ut "social kompetens", som t.ex. sociala delen i ART.

Ja, ART verkar bra. Lite enklare version av det jag fick lära mig när jag var 30 och skulle behövt få veta ett decennium tidigare.

Jag tror oxå att det är viktigt för ett aspigt barn att lära känna sig själv. Antagligen viktigare än att lära sig uppföra sig som NT. Bäst fungerar det om barnet/ungdomen kan umgås med andra aspies. Enklast sker det med förälder eller släkting som har dragen och / eller diagnosen.

Instämmer. Jag kom väldigt bra överens med min troligen aspiga morfar när jag var liten. Men jag hade nog behövt aspiga kompisar också, vilket jag inte fick förrän i högstadiet.

Jag tycker att du har fått en massa väldigt bra förslag från de som skrivit här, men vill ändå att du som förälder ändå ska visa intresse för ditt barns intresse(n), speciellt eftersom det är så lätt att det kan spåra ur på nätet när man har svårt för de sociala koderna.

Det kan även vara bra att du ber honom om en tjänst varje dag, det ska vara något som han är bra på och det ni ska komma överrens om vad långt i förväg, men det ska inte behövas göras direkt, utan låt honom sitta vid datorn 1-2 timmar efter att han kommit hem från skolan. Gör gärna ett schema för varje veckodag för vad som måste göras och vilken uppgift han (samt även dina andra barn) ska sköta.

Ha gärna fikastunder tillsammans där han får berätta om något han tycker är intressant, och du måste lyssna och intressera dig, annars kommer det inte att fungera.

Tack för alla bra och uttömmande svar!
Ska ta med mig detta i mitt besök till Habiliteringen.
Måste bara tillägga att vi verkligen försöker prata men Eric men då kommer fuck-you fingret upp och han säger att han hatar oss med en
glimt i ögat..
Intressen hade han förr. Nu är det bara skolan som gäller, och det är vi väldigt glada för.
Han har ridit, varit med i scouterna och spelat schack.
TACK ÄN EN GÅNG!!!

patrik66 skrev:Tack för alla bra och uttömmande svar!
Ska ta med mig detta i mitt besök till Habiliteringen.
Måste bara tillägga att vi verkligen försöker prata men Eric men då kommer fuck-you fingret upp och han säger att han hatar oss med en
glimt i ögat..

Haha, typiskt tonåringar! På den punkten verkar han helt normal.

Intressen hade han förr. Nu är det bara skolan som gäller, och det är vi väldigt glada för.
Han har ridit, varit med i scouterna och spelat schack.
TACK ÄN EN GÅNG!!!

OK, hoppas allt går bra!

MsTibbs skrev:Själv kommer jag bara aldrig på tanken att ringa mina föräldrar bara för att prata en sväng.

Jag kommer på den iden oregelbundet, varje halvår ungefär. Däremot har farsan en hopplös förmåga att ringa och störa utan att verka vilja nåt särskilt, företrädelsevis när man är ute på jobb eller allmänt bakis.