Hej!
Jag lider av tvångstankar men är i det närmaste frisk just för tillfället.
Mina problem började när jag kanske var sju år. Jag var rädd att mamma skulle dö på jobbet, och på natten behövde jag säga godnatt tiotals gånger (jag behövde ha sista ordet) innan jag kunde sova. När jag var kanske åtta år hade jag ett tag behov att tvätta händerna.
Sedan var det lugnt ett tag, men när jag var tio började jag bli rädd att bli förgiftad, och när jag var elva var jag rädd att pappa skulle ha ihjäl mig.
När jag var tolv hade jag en lugn period, men som trettonåring fick jag tillbaka förgiftningsskräcken. Jag fick även "sanningsmani" (måste säga den absoluta sanningen) och ersatte mina tankar med böner om förlåtelse för mina synder. Som fjortonåring var jag rädd att bli dödad av pappa(han är inte ett dugg farlig och skulle aldrig döda mig), annars var det rätt lugnt.

När jag var femton började de verkliga problemen. Våldsamma tankar började växa fram, tankar om att skada dem jag irriterade mig på. Det var riktigt brutala, ibland bestialiska tankar som plågade mig men gav en del av mig njutning och kraft. Jag tyckte direkt efter dem synd om dem jag velat skada och tänkte att jag plåstrade om dem.
En rädsla för att dö växte fram, och en rädsla för att kräkas. Dessa båda rädslor gjorde mig till hypokondriker. Jag tog vitpepparkorn för att inte få magsjuka, och snart sade tankarna att jag skulle dö om jag inte tog dem. Detta gjorde att jag fick magkatarr. Jag tvättade hännderna ofta, och använde även handsprit.

Jag gick ofta till doktorn, och de hittade inga fel trots att jag hade obehag i bröstet och olika smärtor. Varje natt trodde jag att jag skulle vara död nästa morgon, att gå och lägga sig var en plåga, fylld av skräck. Jag började tro att jag var menad att dö, och att läkarna ljög för att jag skulle dö.

På sommarlovet, tror jag det var, blev jag rädd att jag skulle dö om jag nämnde döden eller sade "det SKALL jag göra imorgon", jag var tvungen att säga "jag gör det imorgon om jag inte dör eller blir sjuk", annars trodde jag att jag skulle dö. Så fort jag gjorde en synd eller inbillad synd trodde jag att jag skulle bli dödad som straff.

På hösten gick dödsrädslan över, så även hypokondrin, men nu började istället ett nytt kapitel.
Jag tog det ödesmättade beslutet att bli mer religiös. Nu när jag har en annan religion anser jag att det var fel religion, men mina tankar var rätt bra, jag ville ju bli from. Dock blev det så fel...
Jag började med att låta bli sådant jag tyckte var oandligt, tillexempel läsa ickereligiösa böcker. Jag läste endast religiösa böcker istället. Jag slutade lyssna på ickereligiös musik och bad allt mer av min lediga tid. Detta var ju rätt oskyldigt, men det urartade snart...

Jag försökte avlägsna mig från "den här världen" och blev mer och mer avskild. Jag började gå ifrån min bästa vän (kanske var det rätt), vilket gjorde mycket ont. Jag läste hela tiden "nya testamentet" för att finna vägledning.
Snart började tankar dyka upp och säga vad jag fick och inte fick göra, vad jag skulle göra. Jag trodde de kom från Himlen, så jag var liksom tvungen att lyda dem. De sade åt mig att be ett visst antal minuter, senare att fasta ett visst antal timmar. Förutom fastan, som ofta innebar att jag inte åt något mellan frukost och sent kvällsmål, åt jag mindre och mindre eftersom jag trodde att jag inte fick äta mer än absolut nödvändigt. Godsaker fick jag inte äta, det var ju njutning, njutning skulle jag avstå från! Jag blev magrare och magrare, till slut syntes mina kindben.

Tankarna sade mer och mer bisarra saker, som att stå på ett ben i en kvart och sitta ute i regnet en hel skolrast. Långa stunder skulle jag bara stå och stirra på en punkt, utan att röra mig. Den mesta av min tid stod jag still eller bad. Jag försökte att inte prata med folk förutom det absolut nödvändiga, altså inga skämt eller kallprat, bara svara på frågor.
Till slut började jag hoppa över skolan, jag fick inte slösa min tid, inte vila tankarna med lektioner, jag skulle försöka bli en bättre person istället.
Allt gick ut på en sak: kuva mig själv så jag kunde bli from.
Tankarna började säga emot varandra: "gör du det gör du fel, gör du det inte gör du fel".
En gång sade tankarna åt mig att gå utan skor trots att det var mitt i vintern.
Till slut tänkte jag sluta sova, inte kunde jag njuta av sömn. Jag skulle be hela tiden!

Det slutade med att jag blev inlagd på BUP. Där stod jag mest i ett hörn och koncentrerade mig. Vid inläggningen vägde jag ca 46-47 kg till mina 161,5 cm.

På våren började tankarna avta, och på sommaren fann jag en ny tro: judendomen. Då trodde jag att även ickejudar behövde följa alla Torahns bud, och jag gjorde allt jag kunde för att göra det.
Till slut drabbades även min nya tro av tvångstankar.
Jag började frenetiskt tvätta händerna eftersom jag var rädd att ha tagit i något orent. Mamma kontaktade BUP mot min vilja, och jag fick medicinen Zoloft trots att jag kände mig rätt bra. Efter det blev allt bara värre. Dumma tankar började dyka upp, och i min tro gäller det man säger, så jag kände mig tvungen att säga emot tankarna. Tankarna malde på hela tiden, så det verkade nog som om jag gick och pratade med mig själv.
Tankarna var dumma, de tänkte förbjudna saker, och när jag fick dem var jag tvungen att börja om med det jag gjorde. Tankarna malde HELA TIDEN!
Jag utvecklade mer och mer ritualer, och jag orkade inte alltid göra dem först, så det kunde ta en lång stund innan jag kunde göra något över huvud taget. Jag behövde börja om och börja om med allt jag gjorde, och det jag gjorde fick symbolladdade betydelser.

Om jag fick någon dålig tanke när jag gick någonstans kunde jag vara tvungen att gå tillbaka några steg. Det kunde ta rysligt lång tid att komma någonstans. Jag missade ofta skollunchen på grund av mina ritualer och kom ofta sent till lektionerna. På rasterna blev jag oftast stående på skolgården eftersom jag inte orkade ta itu med ritualerna. Andra elever stod och glodde på mig genom fönstren eller ropade dumma saker efter mig.Jag kunde inte gå hem utan vissa ritualer, och eftersom jag var så trög med att göra dem kunde jag bli kvar i skolan till sent på eftermiddagen, ja ända till kvällen, sittande i någon trappa eller något hörn. Lärarna såg mig och började bli oroliga.

Jag blev till slut sjukskriven en vecka, den mesta tiden låg jag i sängen eller gjorde mina ritualer. Vi försökte få tag i min läkare, men det gick inte.
Tillbaka i skolan fortsatte plågan. Jag fick ett tvång som gjorde att jag måste ställa mig upp hela tiden, även på lektionerna. En gång blev en klasskamrat så störd att han bytte plats. Jag kom efter i undervisningen, jag hann inte arbeta. Min kontaktlärare var allvarligt oroad, och hon ordnade träff med skolläkaren.

På vintern sjukskrevs jag och var borta från skolan de två sista veckorna av skolan. Jag fick en ny medicin som hette Zyprexa, och den hjälpte en del. Dock gick jag upp i vikt och fick byta till Abilify, som jag tror har hjälpt mycket; nu, lite över ett halvår senare, är jag nästan symptomfri.

Jag har även bytt skola och går i en klass för elever med Asperger syndrom.
Just nu mår jag bra.

Moderator: Kompletterade rubriken och flyttade tråden från Övriga ämnen.

Vad modigt av dig att skriva och berätta om dina problem. Och vad skönt att höra att du mår bra!

Själv har jag haft OCD i hela mitt liv och i perioder handikappats totalt av den. Det har varit många av de saker du berättat om: Sanningsmani, religiös ångest (är inte uppvuxen i ett religiöst hem), peta på saker, bekännelse, melodier och citat jag kände igen men inte kunde placera, obehagliga tankar om släkt och vänner, you name it. Det går upp och ned och för tillfället är jag inne i en dålig period. Jag mådde jättebra av zoloft i flera år, men sedan slutade den bara att fungera och det enda jag fick ut av den var 20 kilos övervikt och förstört hår. Nu äter jag zymbalta, men det hjälper inget vidare.

Som tonåring gick jag på behandling på BUP, men då hade jag ingen AS-diagnos (AS var nästan okänt då i början av 90-talet) och jag tyckte att hela behandlingen gick ut på att få mig att bli som alla andra. Jag fick höra sådant som: "Ja men det är klart att du inte får någon pojkvän om du bara pratar filosofi och musikaler och sådant, du måste ju intressera dig för motorcyklar och sådant som killar tycker om!" eller "nej, nu skall vi inte gå till en bokhandel, vi skall gå i klädaffärer som andra flickor gör!" Jag förstår inte hur de trodde att det skulle hjälpa.