missbutterfly skrev:Visst har vi med diagnos en bättre ekonomisk "situation" än de utan diagnos.
Jag har varit i båda sitsarna. Så jag vet_mycket väl_vad jag talar om!

Vad är skillnaden? Vad får man egentligen för ekonomiskt stöd när man har diagnos?

Jag tänkte lite detsamma... Men visst, det är diagnosen som definitivt berättigar till sjukskrivning eller sjukersättning, och sjukpenning och sjukersättning är mer än socialbidrag, som bl a jag rimligen skulle vara hänvisad till om jag var tillbaka på arbetsmarknaden och kallades frisk och arbetsför som jag så länge gjorde. Så det blir nog något bättre med diagnos än utan för de flesta, det är sant.

Men hörrni, gott folk… Handen på hjärtat nu, hur många 100%-igt lämpliga föräldrar finns det egentligen??? Om endast de mest lämpade skulle få tillåtelse att skaffa barn skulle vi nog inte få nån mer generation…

Jag har vuxit upp i en dysfunktionell familj, och det har orsakat mig en massa lidande, utöver det lidande jag haft av att leva med ett handikapp jag inte visste att jag hade. Men trots det så är jag tacksam mot mina föräldrar, för de gav mig livet (eller kroppen, hur man nu vill se det). Visst, jag fick en taskig start i livet, men nu är jag vuxen och det är upp till mig att göra det bästa möjliga av situationen.

Givetvis är det viktigt att satsa på barnen, och göra vad man kan för att de ska känna sig älskade och ha det så bra som möjligt, för att undvika att de växer upp till ligister osv, men då är det faktiskt betydligt viktigare med kärlek än med högklassig mat!!! Så de som har gett sig på tahlia och skrivit att hon är en dålig mamma tycker jag verkligen har gjort påhopp!!! Hon hade ett fungerande liv när hon skaffade barnen, så hon ska absolut inte behöva känna sig dålig för det! Utan att känna henne tror jag ändå att hon gör sitt bästa för att ta hand om sina barn, jag ser absolut ingen anledning till att tvivla på att hennes kärlek till dem är äkta!

tahlia skrev:För man kan aldrig förvänta sig att andra människor faktiskt skall offra något för att hjälpa någon.

Konkret - vad vill du att jag ska hjälpa dig med?

Vill hålla med Ensamflickan om att tråden spårat ur lite. Min enda synpunkt på thalias föräldraroll var att hon måste inse att hon är den största förebilden för sin dotter och riskerar att göra stor skada när hon inte själv vågar acceptera sin diagnos och utan enbart ser den som något dåligt..

Att döma ut tahlia som förälder på alla punkter tycker jag inte är speciellt konstruktivt.

Tror att väldigt många NT är dåliga föräldrar. Många har inte ens tänkt över om dom är lämpade alls. Det bara händer.. Ooops.. Tror att dom som djuren helt enkelt följer sin biologiska drift, medans AS människor ofta har stora krav på sig själva och gör ett medvetet beslut att inte skaffa barn utifrån de problem de har..

Jag har alltid varit ytterst tveksam till att bilda familj, även långt innan jag hade en susning om AS. Har innerst inne anat att det inte är något för mig och att kraven skulle kännas för stora..

Moggy skrev:

missbutterfly skrev:Visst har vi med diagnos en bättre ekonomisk "situation" än de utan diagnos.
Jag har varit i båda sitsarna. Så jag vet_mycket väl_vad jag talar om!

Vad är skillnaden? Vad får man egentligen för ekonomiskt stöd när man har diagnos?

Man får inget ekonomiskt stöd "för att man har en diagnos", utan om man INTE är arbetsför, och inte jobbat innan så kan man vara berättigad till förtidspension om man har AS.

Själv hade jag inte jobbat och var totalt utbränd utan att veta riktigt vad det berodde på.
Min omgivning gav mig dagligen gliringar om att jag "var lat".
Själv tyckte jag att jag slet som ett djur för att få allt att fungera.
Jag var helt mentalt slut och kunde då inte jobba (eller plugga).

Eftersom det inte fanns något fysiskt "fel" på mig så var jag hänvisad till socialen (vilket bara det var en j-la förödmjukelse!).
Jag bodde då i en lägenhet för 5000/mån, med min dotter och fick ut 7000/mån.
Ni kan ju själva räkna ut hur mycket lyxliv man har råd med liksom.
Som tur var fick jag emellanåt låna pengar av mina föräldrar för att klara utgifter utöver mat (hygienartiklar, kläder osv..)
Det var en enorm psykisk press.

Dessa levnadsförhållanden (mm) resulterade i att jag fick förvärrade ätstörningar och till sist blev institions-inlagd.
Men även där undrade psykologerna vad det var för "fel" på mig, eftersom jag inte "var/reagerade som de andra patienterna".

För att göra en lång historia kort så fick jag ett halvår senare AS-diagnosen. Efter det har jag ju sakta kunnat klättra uppåt och lära känna mig själv på ett helt annat sätt. Jag vet t ex vad som gör mig uttröttad, och då undviker jag det.
Har haft sjukpension under en period. Den ligger på 9000/mån.

Men nu har jag precis fått jobb och hoppas att jag ska orka med det.
Känner att jag har helt andra krafter nu än för några år sedan.

Oj, här har det hänt saker.

Till att börja med vill jag vända mig till något som tex Thunderchild pratar om, nämligen att jag dömer ut alla och deras råd, samt säger att det inte funkar, att de är ute och cyklar etc.
Det första jag undrar är var han öht läste att jag VILLE ha råd? Det enda jag nämnt i den linjen var att jag skulle vilja prata med människor som varit i MIN situation och kommit ur den. Jag har från början sagt att det är hopplöst och att jag inte KAN ändra på situationen. Ingenstans bad jag någon ändra min uppfattning, för jag är övertygad om att den stämmer, vilket jag poängterar om och om igen.
Man kan inte förvänta sig att påtvingade råd skall tas emot med öppna armar och ett brett leende, när man hela tiden talar om att det inte finns något att göra. Jag bad inte om att någon skulle ändra min inställning, för som jag ser det så stämmer den med verkligheten. Jag bad definitivt inte om att bli utdömd av fördomsfria människor som inte har en susning om hur det är att befinna sig i den situationen jag gör.

Sedan vänder jag mig till KrigarSjäl och hans anhang. Jag har aldrig någonsin påstått att jag inte kan ge mina barn näringsrik mat. Jag har talat om att de får det de behöver, det är JAG som svälter. Jag äter bara de dagar barnen är hos mig, för att jag skall ha råd att ge DEM det DE behöver. Kom inte och påstå att jag inte sätter mina barn främst, för det är rent ut lögn.
Det enda jag sagt angånde mat och mina barn är att jag önskade att jag hade råd att sätta en fruktskål på bordet varje dag, men på existensminimum har man inte det.
Jag frågar mig om ni är medveten om att man räknar att ett barn på 10 år kostar nästan 1000 kronor mindre i månaden än vad jag gör. Till detta hör att jag äter (när jag då har råd) 2 gånger/dag - mina barn äter 3 ggr/dag plus mellanmål och kvällsmat. Jag köper kläder 1 ggn/år, och ytterkläder och skor ännu mer sällan. Mina barn behöver nya kläder kontinueligt eftersom de växer, och skor och ytterkläder måste inhandlas varje säsong då de inte kan ha de kläder de hade säsongen innan. Trots detta räknar soc att de kostar nästan 1000 kr MINDRE i månaden än jag gör.
Gör mig en tjänst, yttra er när ni vet vad ni talar om. Annars kan ni knipa igen, såvida ni inte tycker om att demonstrera era fördomar och er okunskap för alla att se.

Pemer skrev:

KrigarSjäl skrev:Det är ingen hobby att skaffa barn, du ska finnas där för barnet 24/7 i åratal. Om folk inte hajat det och ändå skaffat barn, får de tåla att bli kallade olämpliga.

<ironi> Nej nej nej, det finns ju sådant som dagis, skolan och samhället över huvud taget har massor av ansvar... barnen är inte bara föräldrarnas ansvar! </ironi>

Det är lätt att se på stora delar av de yngre generationerna hur lämpliga föräldrar de har haft...

Föräldrarna har det övergripande ansvaret, det kan man aldrig komma ifrån. Och nej, jag tycker inte det är ok att lämna iväg en två-åring på dagis hela dagarna.

Tahlia skrev:Till att börja med vill jag vända mig till något som tex Thunderchild pratar om, nämligen att jag dömer ut alla och deras råd, samt säger att det inte funkar, att de är ute och cyklar etc.
Det första jag undrar är var han öht läste att jag VILLE ha råd?

Han måste ha läst det i en lyckokaka eller något...

HÄR är iaf den första analysen i den stilen som tråden rört sig kring (sidan 2).

Först ett till mig:

Thunderchild skrev:

nassepuh skrev:Jag fattar det inte heller.

Om jag skulle gissa så handlar det om samhörighet... att man behöver någon form av gruppidentitet, en klar "fiende" eller "motståndargrupp" som man kan samla rankerna mot så att man slipper uttrycka egna åsikter (och därmed lämna sig sårbar för andras angrepp).

Är väl lite samma sak som försigår mot landets alla "Marit" på avdelning 38 i sjukskjöterskornas kafferum typ.

Låt mig förklara..

Aspergare har ett behov att att göra tillvaron och sin omgivning lite mera begriplig. De verktyg han har till sin hjälp är en utvecklad förmåga till att analysera, klassificera, sortera och skapa tankemodeller och mönster..

Jag skulle innerligt önska att vissa på forumet kunde sluta beskylla flertalet forumdeltagare för att vara manipulativa och ryggradslösa psykopater..

Vad är egentligen den troligaste förklaringen på ett AS-forum???

Skärp dig människa!! Vi vet alla att du egentligen är intelligentare än så..

Sen ett till Tahlia:

Thunderchild skrev:Angående tahlias inlägg tycker jag redan man kan skönja ett mönster..

Hon har inga sociala problem, däremot är människor bara för jobbiga för att man ska vilja umgås med dom..

Hon har heller inga problem med ögonkontakt. Det är ju alla andra som har problem med att möta hennes blick..

Finns det inga specialkurser för aspergare i Självinsikt?

... och så var det i gång.

Vi rundar till sist av med:

Thunderchild skrev:Vill hålla med Ensamflickan om att tråden spårat ur lite. Min enda synpunkt på thalias föräldraroll var att hon måste inse att hon är den största förebilden för sin dotter och riskerar att göra stor skada när hon inte själv vågar acceptera sin diagnos och utan enbart ser den som något dåligt..

Att döma ut tahlia som förälder på alla punkter tycker jag inte är speciellt konstruktivt.

Tror att väldigt många NT är dåliga föräldrar. Många har inte ens tänkt över om dom är lämpade alls. Det bara händer.. Ooops.. Tror att dom som djuren helt enkelt följer sin biologiska drift, medans AS människor ofta har stora krav på sig själva och gör ett medvetet beslut att inte skaffa barn utifrån de problem de har..

Jag har alltid varit ytterst tveksam till att bilda familj, även långt innan jag hade en susning om AS. Har innerst inne anat att det inte är något för mig och att kraven skulle kännas för stora..

... vilket sammanfattar situationen ganska utmärkt tillsammans med...

Thunderchild skrev:

nassepuh skrev:

Thunderchild skrev:Hur dåligt man än mår så finns det gränser för hur lite hyfs och respekt man får visa sina medmänniskor..

Tycker jag.. Är jag helt enkelt för gammal?

Nej, bara urbota hycklande.

Tack för ännu en helt onödig pungspark.. Eftersom jag tycker det är synnerligen omanligt att pungsparkas över nätet så spar jag min tills vi ses IRL.. Okej?

... och...

Thunderchild skrev:Finns det inga specialkurser för aspergare i Självinsikt?

Sam skrev:

26 årig man (Jag skriver man eftersom jag känner mig mer som en man än som en grabb eller kille) med AS.

Med dessa ord börjar din presentation KrigarSjäl.
För mig är en "man" en vuxen person som vet att livet inte bara består av svart eller vit, som inte slår på en som ligger.... som inte drar alla över en kam.. Som inser att livet är fullt av oväntade händelser.. Som vågar mötas istället för att skuldbelägga eller lägga problemen på andra.. Så kanske är det dags att du ändrar synen på dig själv.
Kanske skulle detta passa bättre:
Kille, grabb eller pojke, med många åsikter i svart och vitt, bedömer gärna andra i dessa nyanser.

Har inte barn & tänker inte skaffa några. Tror inte jag kan erbjuda det som krävs. Jag är därför konsekvent i mitt resonemang.

Vi får hoppas att du står vid ditt ord, att föräldrar biten inte är din bit förrän du blivit en ”riktig man" iaf.
Men man kan aldrig veta, ibland händer det saker som man inte räknat med.

Du är naturligtvis fullt berättigad till din åsikt gällande min person.
Men du ska veta att den intresserar mig ungefär lika mycket som ekonominyheterna...

tahlia skrev:Det första jag undrar är var han öht läste att jag VILLE ha råd?

tahlia skrev:Alla förslag och tankar är välkomna, även om jag hyser litet hopp till någon förändring av min situation. Vill man analyser mig och vända mig ut och in så är man välkommen att göra det.

Jag blir inte klok på den här tråden.

tahlia skrev:Oj, här har det hänt saker.

Till att börja med vill jag vända mig till något som tex Thunderchild pratar om, nämligen att jag dömer ut alla och deras råd, samt säger att det inte funkar, att de är ute och cyklar etc.
Det första jag undrar är var han öht läste att jag VILLE ha råd? Det enda jag nämnt i den linjen var att jag skulle vilja prata med människor som varit i MIN situation och kommit ur den. Jag har från början sagt att det är hopplöst och att jag inte KAN ändra på situationen. Ingenstans bad jag någon ändra min uppfattning, för jag är övertygad om att den stämmer, vilket jag poängterar om och om igen.
Man kan inte förvänta sig att påtvingade råd skall tas emot med öppna armar och ett brett leende, när man hela tiden talar om att det inte finns något att göra. Jag bad inte om att någon skulle ändra min inställning, för som jag ser det så stämmer den med verkligheten. Jag bad definitivt inte om att bli utdömd av fördomsfria människor som inte har en susning om hur det är att befinna sig i den situationen jag gör.

Okej.. Då försöker vi sammanfatta allt igen..

Det stämmer att tahlia inte bokstavligen uttryckt att hon vill ha råd och hjälp. Men däremot vill hon prata med människor som varit i hennes situation och kommit ur den.

Varför då undrar jag?? Om du inte vill bli påverkad i någon riktning och redan bestämt dig för att ingenting vi säger är applicerbart på din unika situation, fastän vi alla på forumet gått en liknande väg.

Du vidhåller att vi inte kan förstå dig och inte har en susning om hur du har det. Okej.. Jag ska sluta säga att det är nedvärderande och kränkande gentemot oss. Låt mig förenkla och helt enkelt säga att det är urbota korkat att vidhålla den tanken..

Forumet är en bra plats för att få råd och hjälp och bolla saker med människor som har en liknande problematik. Om man anser att man är så helt unik att ändå ingen av idioterna på forumet har någon möjlighet att förstå och kunna komma med några vettiga råd så förstår jag inte vad man gör på forumet överhuvud taget..

Micke skrev:

tahlia skrev:Det första jag undrar är var han öht läste att jag VILLE ha råd?

tahlia skrev:Alla förslag och tankar är välkomna, även om jag hyser litet hopp till någon förändring av min situation. Vill man analyser mig och vända mig ut och in så är man välkommen att göra det.

Jag blir inte klok på den här tråden.

Japp. Förslag och tankar inte "såhär är det och du gör fel". Det är varken ett förslag eller en tanke. Ett förslag börjar med : Har du försökt med..... - eller - Kanske om du testade.....
En tanke börjar med: Jag tror att det kan vara såhär därför att....
Men ingenstans bad jag någon förändra min syn på saker. Jag skrev till och med "...jag hyser litet hopp till någon förändring av min situation". Att analyser mig handlar naturligtvis om MIN sjukdom och hur jag möjligtvis skulle kunna klara t.ex ett jobb. Det handlar inte om att fördjua sig i huruvida jag kan ta hand om mina barn eller inte, ej heller om hur bra eller dålig jag är på den uppgiften.

Jag inser att många faktiskt tror att de hjälper med sina attacker, vilket man således bör tacka för, men jag tycker också att dessa människor bör vara gamla nog att ha lärt sig att det inte hjälper någon att bli nedtryckt eller trampad på.

Thunderchild skrev:

tahlia skrev:Oj, här har det hänt saker.

Till att börja med vill jag vända mig till något som tex Thunderchild pratar om, nämligen att jag dömer ut alla och deras råd, samt säger att det inte funkar, att de är ute och cyklar etc.
Det första jag undrar är var han öht läste att jag VILLE ha råd? Det enda jag nämnt i den linjen var att jag skulle vilja prata med människor som varit i MIN situation och kommit ur den. Jag har från början sagt att det är hopplöst och att jag inte KAN ändra på situationen. Ingenstans bad jag någon ändra min uppfattning, för jag är övertygad om att den stämmer, vilket jag poängterar om och om igen.
Man kan inte förvänta sig att påtvingade råd skall tas emot med öppna armar och ett brett leende, när man hela tiden talar om att det inte finns något att göra. Jag bad inte om att någon skulle ändra min inställning, för som jag ser det så stämmer den med verkligheten. Jag bad definitivt inte om att bli utdömd av fördomsfria människor som inte har en susning om hur det är att befinna sig i den situationen jag gör.

Okej.. Då försöker vi sammanfatta allt igen..

Det stämmer att tahlia inte bokstavligen uttryckt att hon vill ha råd och hjälp. Men däremot vill hon prata med människor som varit i hennes situation och kommit ur den.

Varför då undrar jag?? Om du inte vill bli påverkad i någon riktning och redan bestämt dig för att ingenting vi säger är applicerbart på din unika situation, fastän vi alla på forumet gått en liknande väg.

Du vidhåller att vi inte kan förstå dig och inte har en susning om hur du har det. Okej.. Jag ska sluta säga att det är nedvärderande och kränkande gentemot oss. Låt mig förenkla och helt enkelt säga att det är urbota korkat att vidhålla den tanken..

Forumet är en bra plats för att få råd och hjälp och bolla saker med människor som har en liknande problematik. Om man anser att man är så helt unik att ändå ingen av idioterna på forumet har någon möjlighet att förstå och kunna komma med några vettiga råd så förstår jag inte vad man gör på forumet överhuvud taget..

Då säger jag såhär. Hur många av er har levt ett "normalt" NT-liv under 10 år, och dessutom mått oerhört bra och varit riktigt lycklig under den tiden? Hur många av er står med en fot i båda lägren, utan att höra hemma någonstans? Hur många av er var helt övertygad om en ljus framtid med arbete och familj, bara för att få hela skiten raserat och tvingas inse att man får leva på svältgränsen resten av sitt liv? Hur många av er var helt utan minsta misstanke att ni kunde ha ett funktionshinder så som AS? Hur många av er kan inte hantera ett jobb, eller ens studier? Hur många av er hade hela den sociala biten, förstår den till fullo och kan hantera den fullt ut, men har totalt förlorat förmågan att umgås med människor av den enkla anledningen att ni finner att ni plötsligt tycker illa om dem? Hur många av er är asexuella?

Slutligen, hur många av er är allt ovanstående, eller ens större delen av det? Börjar du nu förstå vad jag menar med att ni inte har en susning, eller att jag inte finner människor som varit i min situation?

Micke skrev:

tahlia skrev:Det första jag undrar är var han öht läste att jag VILLE ha råd?

tahlia skrev:Alla förslag och tankar är välkomna, även om jag hyser litet hopp till någon förändring av min situation. Vill man analyser mig och vända mig ut och in så är man välkommen att göra det.

Jag blir inte klok på den här tråden.

Du kanske har problem med att du läser saker för bokstavligt?

Tråden heter "Aspie - NT : Förklara och utveckla".

Inte...

"Aspie - NT : Hotar en förklaring din begreppsvärld och tvingar dig till mobbning alá aspiefanatism och borderlinebeteende för att påvisa din kassa självkänsla och självdistans?"

Thunderchild skrev:Du vidhåller att vi inte kan förstå dig och inte har en susning om hur du har det. Okej.. Jag ska sluta säga att det är nedvärderande och kränkande gentemot oss. Låt mig förenkla och helt enkelt säga att det är urbota korkat att vidhålla den tanken..

Nedvärderande och kränkande gentemot oss?

*ringer Beckis*

Thunderchild skrev:Forumet är en bra plats för att få råd och hjälp och bolla saker med människor som har en liknande problematik. Om man anser att man är så helt unik att ändå ingen av idioterna på forumet har någon möjlighet att förstå och kunna komma med några vettiga råd så förstår jag inte vad man gör på forumet överhuvud taget..

Var utläste du att "ingen av idioterna på forumet har någon möjlighet att förstå och kunna komma med några vettiga råd" innan du tvingade in Tahlia i försvarsställning?

Var det "mönstret du började urskönja"?


I övrigt har Admin själv sagt att forumets främsta syfte är debatt och diskussion och INTE att vara ett stödforum.

Är det något sådant du söker eller helt enkelt inte förmår att hålla en debatt levande utan att flippa ur föreslår jag att du söker dig till aspie-depp, attention eller aspergerkontakt.

nassepuh skrev:Du kanske har problem med att du läser saker för bokstavligt?

Tråden heter "Aspie - NT : Förklara och utveckla".

Inte...

"Aspie - NT : Hotar en förklaring din begreppsvärld och tvingar dig till mobbning alá aspiefanatism och borderlinebeteende för att påvisa din kassa självkänsla och självdistans?"

Jag undrade väl snarare vad Thalia vill med denna tråden, då den ju inte längre handlar om "Aspie - NT: Förklara och utveckla".
Och detta att hon har välkomnat förslag för att senare påstå att hon INTE bett om något råd gör mig inte klokare.
Att du förklarar vad tråden INTE handlar om besvarar väl inte min undran? Men det är möjligt att jag helt missuppfattar vad du menar här.

Micke skrev:

nassepuh skrev:Du kanske har problem med att du läser saker för bokstavligt?

Tråden heter "Aspie - NT : Förklara och utveckla".

Inte...

"Aspie - NT : Hotar en förklaring din begreppsvärld och tvingar dig till mobbning alá aspiefanatism och borderlinebeteende för att påvisa din kassa självkänsla och självdistans?"

Jag undrade väl snarare vad Thalia vill med denna tråden, då den ju inte längre handlar om "Aspie - NT: Förklara och utveckla".

Första inlägget:

Tahlia skrev:Är det bara jag som reagerar negativt på att dela in människor i "Aspie" och "NT"?
Jag ser inte mig själv som en Aspie. Jag ser mig själv som en människa. Jag vill gärna förstå detta fenomen, så om någon har någon bra förklaring till varför man skall ta avstånd till de människor man påstår sig vilja bli accepterad av så är det mycket välkommet.

Micke skrev:Och detta att hon har välkomnat förslag för att senare påstå att hon INTE bett om något råd gör mig inte klokare.

Vilket var långt in i "Flugornas Ö"-analyserna som ett svar på just ett påstående att hon var oförmögen till att ta åt sig av råd. Tror inte en förnuftig människa i hela världen skulle förväxla en del av råden i den här tråden med sunda, välvilliga sådana.

Jag tror inte heller det var just dessa råd Tahlia syftade till.

Men jag kanske har missförstått.

tahlia skrev:Då säger jag såhär. Hur många av er har levt ett "normalt" NT-liv under 10 år, och dessutom mått oerhört bra och varit riktigt lycklig under den tiden? Hur många av er står med en fot i båda lägren, utan att höra hemma någonstans? Hur många av er var helt övertygad om en ljus framtid med arbete och familj, bara för att få hela skiten raserat och tvingas inse att man får leva på svältgränsen resten av sitt liv? Hur många av er var helt utan minsta misstanke att ni kunde ha ett funktionshinder så som AS? Hur många av er kan inte hantera ett jobb, eller ens studier? Hur många av er hade hela den sociala biten, förstår den till fullo och kan hantera den fullt ut, men har totalt förlorat förmågan att umgås med människor av den enkla anledningen att ni finner att ni plötsligt tycker illa om dem? Hur många av er är asexuella?

Slutligen, hur många av er är allt ovanstående, eller ens större delen av det? Börjar du nu förstå vad jag menar med att ni inte har en susning, eller att jag inte finner människor som varit i min situation?

På den manliga sidan är vi nog flera som känner igen oss i nästan hela raden av de beskrivningarna. Skillnaden då är förstås att man som man med AS saknade förutsättningar att möta en partner och komma en bit på väg med just familj, så den stora lycko/harmoni-biten med livet har vi inte heller fått smaka på under de förvirrade åren innan vi ens misstänkte att vi hade en funktionsnedsättning. Därmed har det snarare varit samma jämngråa töcken hela vägen, och inte lika stor chock för oss att få diagnos som vuxna...

Det kan väl diskuteras om det är en för- eller nackdel, men jag önskar nog ändå mest om jag känner efter ordentligt att jag hade mött någon att satsa allt med någon gång mellan 20 och 25 och kommit så långt som att man stod med ett rejält ansvar idag för en Daniel och en Sara, på kanske 14 och 12 (svindlande tanke som det är nu).

Man hade varit så illa tvungen att prioritera väldigt mycket helt annorlunda och gjort de flesta val helt annorlunda sedan dess, kanske i så hög grad att jag inte ens hade insett något om diagnosen ännu i denna dag. Jag kan starkt misstänka att jag hade skärpt till mig så för min familjs skull, att den familjen fortfarande hade varit en kärnfamilj ännu idag, men spekulationer är onödigt. Om jag bara hade mött någon som sett mig, så.

Men där har vi en grundläggande skillnad mellan män med AS och kvinnor med AS. Vi är tämligen generellt sett helt osynliga för det kvinnliga könet, så länge vi tror vi är normala och letar bland alla kvinnor. Det är däremot inte kvinnorna med AS-sidor, ni märks tvärtom och sticker ut på ett posititvt sätt i ögonen hos NT-killarna.

Och därför blir också skillnaden desto mer abrupt när allt kommer med diagnos högt upp i ålder, när man redan har smakat så mycket på det goda livet. Förstår att det inte är någon höjdare.

tahlia skrev:Då säger jag såhär. Hur många av er har levt ett "normalt" NT-liv under 10 år, och dessutom mått oerhört bra och varit riktigt lycklig under den tiden? Hur många av er står med en fot i båda lägren, utan att höra hemma någonstans? Hur många av er var helt övertygad om en ljus framtid med arbete och familj, bara för att få hela skiten raserat och tvingas inse att man får leva på svältgränsen resten av sitt liv? Hur många av er var helt utan minsta misstanke att ni kunde ha ett funktionshinder så som AS? Hur många av er kan inte hantera ett jobb, eller ens studier? Hur många av er hade hela den sociala biten, förstår den till fullo och kan hantera den fullt ut, men har totalt förlorat förmågan att umgås med människor av den enkla anledningen att ni finner att ni plötsligt tycker illa om dem? Hur många av er är asexuella?

Slutligen, hur många av er är allt ovanstående, eller ens större delen av det? Börjar du nu förstå vad jag menar med att ni inte har en susning, eller att jag inte finner människor som varit i min situation?

Snacka om att det går rundgång här..

Om och om igen så försöker jag förklara för tahlia att i princip ALLA på forumet kan känna igen sig i situationen och därmed ha ganska mycket att komma med..

Varför är det så viktigt för dig att inbilla dig att du är så extremt unik så ingen kan förstå dig?? Inse att vi alla kan förstå dig och sluta tro att du är så jävla märkvärdig..!

Sluta vara en sån patetisk martyr!!

jag har aldrig tyckt att jag är så unik att ingen kan förstå mej. för MEJ känns det som om jag skulle sätta mej på en piedestal ovanför alla andra då.

"jag är så himla unik och ensam om mina problem och det finns ingen någonsin som haft det likadant som jag" - det känns så elitistiskt att tro sej om så mycket.... tycker JAG iallafall.

men jag har träffat en som tänkte likadant. han var väldigt nere. och upprepade ständigt att det inte är någon idé att han förklarar sej eftersom ingen ändå skulle förstå honom för ingen hade levt hans liv.

jag kan till viss del förstå resonemanget. en utomstående kan inte känna till varenda detalj i ens liv och leverne, men frågan är om man gör det själv. dessutom kan utomstående ibland ha en -klarare- syn på vem man är, eftersom man själv inte alltid kanske har koll... framförallt inte när man är nere....

men samtidigt idiotförklarar man ju de som försöker hjälpa. man talar om att de inte vet något, de inte kan något, de inte har något alls att säga som skulle vara av värde på något sätt alls. man sätter ingen tilltro till medmänniskornas förmåga att relatera på något sätt till egna erfarenheter. även om händelserna inte nödvändigtvis måste vara desamma, kan känslorna vara det.

Thunderchild skrev:Varför är det så viktigt för dig att inbilla dig att du är så extremt unik så ingen kan förstå dig?? Inse att vi alla kan förstå dig och sluta tro att du är så jävla märkvärdig..!

Hon kanske har rätt? Hon kanske är NT?

weasley skrev:jag har aldrig tyckt att jag är så unik att ingen kan förstå mej. för MEJ känns det som om jag skulle sätta mej på en piedestal ovanför alla andra då.

"jag är så himla unik och ensam om mina problem och det finns ingen någonsin som haft det likadant som jag" - det känns så elitistiskt att tro sej om så mycket.... tycker JAG iallafall.

men jag har träffat en som tänkte likadant. han var väldigt nere. och upprepade ständigt att det inte är någon idé att han förklarar sej eftersom ingen ändå skulle förstå honom för ingen hade levt hans liv.

jag kan till viss del förstå resonemanget. en utomstående kan inte känna till varenda detalj i ens liv och leverne, men frågan är om man gör det själv. dessutom kan utomstående ibland ha en -klarare- syn på vem man är, eftersom man själv inte alltid kanske har koll... framförallt inte när man är nere....

men samtidigt idiotförklarar man ju de som försöker hjälpa. man talar om att de inte vet något, de inte kan något, de inte har något alls att säga som skulle vara av värde på något sätt alls. man sätter ingen tilltro till medmänniskornas förmåga att relatera på något sätt till egna erfarenheter. även om händelserna inte nödvändigtvis måste vara desamma, kan känslorna vara det.

Där uttryckte du precis det jag försökt få fram men tydligen misslyckats med.. Hoppas nu att det ska bli lite klarare för somliga..

Thunderchild skrev:

weasley skrev:även om händelserna inte nödvändigtvis måste vara desamma, kan känslorna vara det.

Där uttryckte du precis det jag försökt få fram men tydligen misslyckats med.. Hoppas nu att det ska bli lite klarare för somliga..

Så poängen är att Tahlia mår lika dåligt som er?

Solklart..?