Som många säkert vet så har jag klantat till det ordentligt på mitt sommarvikariat och idag kom en av de ansvariga och ville att vi skulle prata igenom det någon gång nästa vecka. Det kan kanske vara bra, men nu funderar jag på om jag borde berätta om mina svårigheter (eftersom det är de som orsakat allting) eller om det bara skulle idiotförklara mig ännu mer... Jag har AS-svårigheter även om jag inte har någon diagnos på pappret.
Vad tycker ni? Ska jag säga som det är?

Jag vet inte, men säger du att du gjort en massa fel så kommer du få sparken. Säg istället att du lär dig för varje dag. Det är positivt och sant, eller?

Nämn inte AS, då du inte har möjlighet att styrka påståendet.

Jag hade fått sparken om det inte hade varit för att chefen fixade så att jag fick byta plats med en annan tjej och börja jobba på äldreboendets dagcenter istället. Det funkar bättre så sparken behöver jag nog inte oroa mig för nu... men de fel jag gjorde (orkar inte gå in på allt) är inte okej att göra så det där med "att jag lär mig för varje dag" kan jag inte säga... Men du har kanske rätt, imperativ, det kanske är dumt att säga att jag har en viss problematik när jag inte kan bevisa det formellt...

Jag skulle inte säga någonting. De har ingenting med din eventuella kommande diagnos att göra. Alla människor passar inte för alla jobb, det är helt normalt och det behöver man inte ha någon diagnos för. Jag tror det är bäst att bara konstatera att just det här jobbet inte var det rätta för dig.

Börjar man dra upp diagnoser så spär man nog bara på folks fördomar, och de tror att man istället är helt arbetshandikappad, när man i själva verket bara hade svårt för just ett särskilt jobb.

Jag har NT-kompisar som säger att de inte skulle passa inom vården, så om de skulle försöka sig på ett sådant jobb så skulle det kanske gå likadant för dem, som för dig, utan att det beror på någon diagnos.

Instämmer med Heliora. Tycker det var väldigt bra uttryckt/sammanfattat.

är kanske också om detta med "asperger" förklarar allt om hur en viss individ trivs eller klarar sig på en bestämd arbetsplats. Eftersom människor inom ramen för detta nyligen upptäckta "folkslag" ju också är olika. Kanhända skapar det också ibland missförstånd....?

Lurigt. Jag tänkte säga att du kunde nämna svårigheterna i sig, men då leder det troligtvis inte till mer än ett "Jaha, då kanske du borde se dig om efter ett nytt arbete".

Jag är helt för att inte fortsätta om man inte ser en fortsättning eller om det anpassade yrket inte är så anpassat som man fått höra att det skall vara. Man tar alltid en stor risk om man inte genomför det man påbörjar i dessa vägar, både psykiskt och ekonomiskt.

Det är svårt att som utomstående ge dig ett bra svar.

Att det blev fel tror jag beror på dina As- svårigheter helt eller delvis. Absolut kan även NT:s göra fel (alla passar inte överallt) men om man har As-problematik blir det i regel mer problem om de ansvariga + de man jobbar med inte har kunskap om det men i nuläget verkar det inte lämpligt att dra upp As, för de kanske inte förstår alls och undrar varför du inte sagt något från början. Ett tips är att säga att du har vissa svårigheter men inte göra det så stort samt inte nämna As, särskilt eftersom du inte har bevis. De flesta som får kunskap brukar ta den till sig och göra sitt bästa. Tyvärr var det inte så på mitt förra jobb trots att jag sa att jag inte mådde bra, sopprötter finns överallt men som sagt många människor vill väl. På mitt nuvarande jobb går det mycket bra bl.a. för att har jag fått diagnos mellan jobben samt för att där finns stor förståelse.

Det var ju schysst att du fick byta avdelning. Chefen såg kanske att du har svårt med vissa saker. Ibland ser de mer än man kan ana på gott & ont. Somliga chefer hade säkert kastat ut dig för som bekant saknar en del människor empati och förståelse för att alla inte platsar överallt. Jag har själv råkat ut för sk*t på mitt förra jobb trots att de ansvariga visste att jag mådde dåligt.

sommar skrev:Ett tips är att säga att du har vissa svårigheter men inte göra det så stort samt inte nämna As, särskilt eftersom du inte har bevis.

Håller med!

Delar också uppfattning här. Det funkar i regel alltid bättre att berätta om sina ev. svårigheter i allmänna ordalag än att nämna ord som "diagnos", "symptom", "autism" och "funktionshinder" som de facto stigmatiserar dig gentemot din omgivning.

Den allmänna kunskapen och synen på AS lämnar mycket i övrigt att önska. Själv berättar jag i princip aldrig att jag är aspergare.

Jag tycker inte du skall tala med dem om AS då du inte har någon professionell diagnos.

Jag jobbade som vårdbiträde när jag ung en gång och ett av de fel jag gjorde ledde till att en av de vårdtagande blev så sjuk att de fick sätta in nattvak. Jag fick också läsa brev från missnöjda anhöriga om sånt som inte var fullt lika allvarligt.

Försök sortera felen i förväg. Gå inte i försvarsposition om det är något som som var så allvarligt som det ovan utan visa dig bara ledsen och ångerfull. För det som var mindre allvarligt kan du erkänna att det nog finns vissa saker som du har svårt för och du kanske hade behövt mer introduktion än andra eller inte är säker på om du passar för de uppgifterna om du tror det. Säg gärna något positivt om det stället du flyttades till.

Tack för alla tips och råd! Jag ska ta till mig av allt ni har sagt och inte nämna nåt om asperger iallafall. Resten tror jag att jag väntar med tills samtalet väl kommer. Jag väntar och ser vad hon säger helt enkelt.

Bjäbbmonstret: Får man fråga vad det var för fel du gjorde? jag förstår att det kan vara känsligt så du behöver absolut inte säga nåt om du inte vill...

I mitt fall är det största felet (och också den största anledningen till att den ansvariga vill prata med mig) en händelse som inträffade när jag skulle hjälpa en farbror på toaletten. Det står inskrivet på arbetskortet att man ska vara två när man hjälper honom, men eftersom jag inte klarar av att hålla en massa saker i huvudet samtidigt så glömde jag helt bort att kolla på kortet och hjälpte honom ensam... Det slutade med att jag inte orkade hålla emot och han ramlade... Han slog sig som tur var inte men oj, vilket dåligt samvete jag hade efteråt...

Det var ju inte det att jag medvetet tänkte att "äh, jag skiter i att ringa efter hjälp" utan jag glömde helt enkelt bort att titta på kortet för att jag var så stressad och jag kan verkligen inte hantera stress.

PM:ar dig Miss Nervvrak.

Hej, jag jobbar inom äldreomsorgen och tycker att det fungerar väldigt bra. Det ger mig mycket social träning både från vårdtagare och medarbetare.

Idag under fikarasten när jag och två jämnåriga unga tjejer satt och pratade kom de in på att de hade gått i samma klass som en aspergare. De pratade om att han hade ingen social kompetens, var jobbig att prata med osv. Då fick jag liksom ett sug att inflika att jag faktiskt också är diagnostiserad med asperger men vågade inte då jag var rädd att de ska tillskriva mig diverse för arbetet mycket negativa egenskaper.

Är min rädsla överdriven kring detta, inser folk att man kan vara på olika sätt med asperger? Det känns ändå klokast att tiga om detta. Ibland kan jag ha lite problem med att förstå skämt men konstigt nog är jag själv pigg på att skämta med andra på diverse vis.

Moderator: Slog ihop med tidigare tråd om samma ämne.

Eftersom att tjejerna är NT, så talar de ur deras synvinkel.

Och förmodligen stämmer det att killen inte hade någon social kompetens, för så brukar det vara med de flesta av oss Aspergare.

Det som du säger att du skäms över att berätta att du har Asperger är en del av diagnosen/problematiken/sjukdomen whatever folk vill kalla det för, i alla fall enligt mina egna erfarenheter.

Eftersom att Asperger anses vara negativt enligt de flesta med NT så tycker jag att du gjorde bra i att hålla tyst om det.

Man behöver inte berätta sanningen om allt i sitt liv för alla.

Med det sagt så är det bra att ha lite hemligheter, de enda jag tycker du skall berätta att du har Asperger för är din familj eller eventuell livspartner om du har någon, för att med dessa människor lever du i princip mycket oftare med än med andra du träffat på jobbet.

Du kan bara avgöra det själv, men chansen är ju större att de fattar vilken skillnad det kan vara mellan aspergare, och att man inte måste vara som den aspergaren, om de får veta att de redan känner en helt annan aspergare i form av dig på jobbet.

Tyvärr finns ju inga garantier, många vanliga människor är ju verkligen så korttänkta och direkt dumma i skallen, att de inte kan koppla ihop att aspergare kan vara som deras vän Lasse som de redan känner och gillar om de faktiskt får veta att Lasse har Asperger, utan vänder det tvärtom till "åh fan, Lasse är en sådan" och slutar gilla och vill inte längre känna honom.

Men enda sättet att få fler och fler att greppa sådana situationer är nog bara, att fler och fler vågar berätta om sin diagnos.

Du kan ju också säga något om att du känner någon som har Asperger och att du har hört att det är ganska olika hur såna fungerar...

Gama skrev:Hej jag jobbar inom äldreomsorgen och tycker att det fungerar väldigt bra. Det ger mig mycket social träning både från vårdtagare och medarbetare.

Idag under fikarasten när jag och två jämnåriga unga tjejer satt och pratade kom de in på att de hade gått i samma klass som en aspergare. De pratade om att han hade ingen social kompetens, var jobbig att prata med osv. Då fick jag liksom ett sug att inflika att jag faktiskt också är diagnostiserad med asperger men vågade inte då jag var rädd att de ska tillskriva mig diverse för arbetet mycket negativa egenskaper.

Är min rädsla överdriven kring detta, inser folk att man kan vara på olika sätt med asperger? Det känns ändå klokast att tiga om detta. Ibland kan jag ha lite problem med att förstå skämt men konstigt nog är jag själv pigg på att skämta med andra på diverse vis.

Jag har visserligen ingen diagnos men känner också ett sug efter att berätta lite på jobbet om hur jag är. Tror dock det är klokt att tiga tills vidare. men kanske kan du "lura" dom lite så dom berättar mer om vad dom innerst inne tycker om AS-personer.

Du kan säga att du känner en med AS som du brukar träffa då och då och fråga lite mer om vad dom har för uppfattning. Kommer det då fram negativa vibbar är det bara att lägga ner resonemanget av ren självbevarelsedrift.

Men om dom på ett eller annat sätt visar nån slags öppenhet eller nyfikenhet så kan det bli läge att berätta.

Ungefär så tänker jag hantera det hela, men inte så länge jag bara har provanställning

Pemer skrev:Tyvärr finns ju inga garantier, många vanliga människor är ju verkligen så korttänkta och direkt dumma i skallen, att de inte kan koppla ihop att aspergare kan vara som deras vän Lasse som de redan känner och gillar om de faktiskt får veta att Lasse har Asperger, utan vänder det tvärtom till "åh fan, Lasse är en sådan" och slutar gilla och vill inte längre känna honom.

Men enda sättet att få fler och fler att greppa sådana situationer är nog bara, att fler och fler vågar berätta om sin diagnos.

Detta är sant, men att berätta att man har Asperger för människor är inte ett smart val egentligen anser jag.

Om man inte känner sig trygg i personen ifråga.

Att man går runt och säger till alla människor att man har Asperger kan i de flesta fall leda till "Öh vad fasiken är det för något?" eller "Ahhh aww, nu förstår jag varför du är som du är." Den sista kommentaren hade förstört mig totalt om jag fått höra, därför är det viktigt att komma ihåg att man inte alltid bör säga allt som rör ens liv till alla folk man träffar.

Inte ens folk med Neurotypiska drag säger om deras problematik i deras liv, för även Neurotypiska folk har vissa problem och beroenden som de inte berättar om för alla människor.
---

Det är viktigt att veta att det finns folk med Asperger och vilken problematik det kan innebära, men det är inte viktigt att veta att Pemer eller Jag just har Asperger, anser jag innerst inne.

Tack för era svar nu blir jag mer övertygad om att jag gör rätt i att tiga. Nej jag tänker verkligen inte ljuga om att jag känner någon med asperger. Ljuga gillar jag verkligen inte men även detta blir jag bättre på i och med detta jobb där jag får höra medarbetare dra valser som jag anser vara berättigade och kanske rent av nödvändiga i vissa situationer.

Gama skrev:Tack för era svar nu blir jag mer övertygad om att jag gör rätt i att tiga. Nej jag tänker verkligen inte ljuga om att jag känner någon med asperger. Ljuga gillar jag verkligen inte men även detta blir jag bättre på i och med detta jobb där jag får höra medarbetare dra valser som jag anser vara berättigade och kanske rent av nödvändiga i vissa situationer.

Vad du dock inte får glömma är att en Neurotypisk hade lätt kunnat berätta att de kanske har ett rökproblem eller liknande för folk.

Men det betyder inte att de flesta NT:are berättar om sitt liv för andra.

Dock har de betydligt lättare att berätta än vad du har det.

Ser du att du har något att vinna på att berätta om din situation, så är det rätta att berätta, ser du inget att vinna så ser jag personligen inte varför du skulle göra så, men det är endast min personliga åsikt.

Det är ändå viktigt att det med Asperger sprids ut i landet så folk bemöter oss utifrån våra svårigheter med respekt, så även det jobb Anders och OA gör är mycket till värde för oss Aspergare, det de gör är verkligen bra för samhället och för Aspergare.

Hej Gama!

Så klart man kan ha vad som kallas "social kompetens" för att man har Aspergers syndrom! Jag har diagnostiserat Aspergers syndrom med inslag av DAMP, och så har jag självdiagnostiserad "svår" autism, så svår att för ett antal år sedan fick tanken att jag (dessutom) har WPS/Wrong Planet-syndrom. Men så hände det flera gånger, då jag var ute och gick, eller skulle hälsa på någon kompis, att några barn som var ute och lekte, spontant hälsade på mig, fast de inte ens hade träffat mig tidigare, eller visste vem jag är.

Och genom ett ideellt arbete jag har i en secondhandbutik kommer jag ofta i kontakt med alla sorters människor, både kunder i butiken och människor som skänker saker till butiken. Vad gäller skämt, som du skrev om, så är det en sak som man kan "träna upp". Jag har berättat för de jag jobbar ihop med om min diagnos, vad Aspergers syndrom och DAMP "gör" med mig, och ju mer trygg jag känner mig i deras sällskap, ju mer förstår jag paradoxalt nog av skämt och underfundig humor, som jag egentligen inte "ska" ha möjlighet att förstå. Det är som i myten om humlan som inte ska kunna flyga, sett ur aerodynamiskt perspektiv. Men eftersom den inte vet om det så flyger den i alla fall .

Så jag håller med Pemer. De där tjejerna du jobbar tillsammans med har tydligen bestämmt sig för att "stämpla" dig, ha en förutfattad mening om dig utifrån någon sorts stereotyp "bild" av vad Aspergers syndrom är för något, istället för att försöka förstå dig som individ.