Heliora skrev:
Fast detta handlar inte om barn med AS som är högfungerande, utan om personer med klassisk autism som bankar huvudet i golvet, gallskriker så fort man tar i dem och liknande. Personer som inte har någon kommunikation alls och alltså inte kan meddela sig på något sätt alls. Skall man alltså bara låta dessa barn vara, menar ni???

Det är sådant som behandlas med TBA och jag tycker detta är en ypperlig metod. Den hjälper personer med autism att bli av med självskadande beteende och att kunna göra sig förstådd. Jag har själv arbetat med TBA på olika gruppbostäder för personer med autism. Och visst, vi pratar om att "behandla", men behandla är inte liktydigt med "bota".

Pojken i artikeln har inte dessa beteendeproblem.

- Det var chockartat, den bild jag hade av barn med autism är att de är dunkar huvudet i väggen och är avskärmade, Alex har alltid varit väldigt kramig och gosig så att det kunde vara autism fanns inte i min tankevärld.

Att öva barnet i att tala och kommunicera 40 timmar i veckan låter väldigt mycket. Alla barn behöver stimulans för att utvecklas men då sker det mycket genom lek och socialt samspel där barnet själv är "med på noterna".

Det som gör mig tveksam till metoden är att det för mig framstår som att detta ska göras oavsett om barnet vill eller ej. Jag vet inte alls hur träningen går till på förskolan för pojken men det låter oerhört fokuserat och krävande. 40 timmar är en hel arbetsvecka.

Hade jag fått bättre inblick i metoden är det möjligt att jag ändrar uppfattning. Just nu är jag mycket kritisk. Tar man verkligen hänsyn till barnet?

serpentin skrev:

Heliora skrev:
Fast detta handlar inte om barn med AS som är högfungerande, utan om personer med klassisk autism som bankar huvudet i golvet, gallskriker så fort man tar i dem och liknande. Personer som inte har någon kommunikation alls och alltså inte kan meddela sig på något sätt alls. Skall man alltså bara låta dessa barn vara, menar ni???

Det är sådant som behandlas med TBA och jag tycker detta är en ypperlig metod. Den hjälper personer med autism att bli av med självskadande beteende och att kunna göra sig förstådd. Jag har själv arbetat med TBA på olika gruppbostäder för personer med autism. Och visst, vi pratar om att "behandla", men behandla är inte liktydigt med "bota".

Pojken i artikeln har inte dessa beteendeprobplem.

- Det var chockartat, den bild jag hade av barn med autism är att de är dunkar huvudet i väggen och är avskärmade, Alex har alltid varit väldigt kramig och gosig så att det kunde vara autism fanns inte i min tankevärld.

Då borde han inte fått en sådan behandling?????

Plus det är väl föräldraansvar att tacka ja eller nej till det de blir erbjudna.
Jag kanske låter som en asshole, men jag tyckte inte synd om dem för att de slet i 30-40 timmar och inte hann med. Är folk så dumma i huvudet??? Får man förslaget att göra si och så i X timmar och hinner man inte, ska man väl inte tacka ja till det och sedan tycka synd om sig själv? Var är den logiska förmåga i det hela? Man har ändå en valmöjlighet?

Plus att de flesta artiklar om autism i populära webbsidor inte håller bra standard och är vilseledande för de som läser utan att ha förkunskap..
TBA är inget botemedel. Det är inlärning. Det finns inget som botar autism. Punkt slut.

(ber om ursäkt för att jag låter arg... det är jag... och kanske blir jag extra förbannad på dem pga att de är med i BAN)

serpentin skrev:Att öva barnet i att tala och kommunicera 40 timmar i veckan låter väldigt mycket. Alla barn behöver stimulans för att utvecklas men då sker det mycket genom lek och socialt samspel där barnet själv är "med på noterna".

Det som gör mig tveksam till metoden är att det för mig framstår som att detta ska göras oavsett om barnet vill eller ej. Jag vet inte alls hur träningen går till på förskolan för pojken men det låter oerhört fokuserat och krävande. 40 timmar är en hel arbetsvecka.

Hade jag fått bättre inblick i metoden är det möjligt att jag ändrar uppfattning. Just nu är jag mycket kritisk. Tar man verkligen hänsyn till barnet?

Delar dina funderingar. De som inte tar hänsyn till barnet är verkligen ansvarslösa. Så bör det inte vara.
Vad jag vet händer mycket av den träning spontant i vardagen... det är inte så att man sitter isolerad i 40 timmar. Man tränar inte enbart kommunikation och man bör se till att det är lustfyllt för barnet.
Finns det några som tränar isolerade, räknar timmar på prick och tvingar barnet då tänker jag automatiskt att man är fel ute och borde få en rejäl tillsägelse av någon...

Jag har förståelse för din reaktion TheBoxSaysNo.

Jag har läst om föräldrar som sörjer sitt barn för att det fötts med t ex downs syndrom. - Man fick inte det barn man väntade sig. Men man fick det barnet som kom till en. Det är en gåva större än något annat i världen.

Har man autism så har man det livet ut oavsett om man kan kommunicera eller ej. Det är så klart bra om pojken kan börja tala eller kommunicera på annat sätt. Då kan han själv tala om vad han vill och inte vill. Jag hoppas bara att man lyssnar på honom då.

serpentin skrev:Jag har förståelse för din reaktion TheBoxSaysNo.

Jag har läst om föräldrar som sörjer sitt barn för att det fötts med t ex downs syndrom. - Man fick inte det barn man väntade sig. Men man fick det barnet som kom till en. Det är en gåva större än något annat i världen.

Det tycker jag är så sorgligt.... Det är dock skillnad mellan att sörja och att inte vilja ha barnet. Att sörja är mänskligt och det är normal reaktion med tanke på hur samhället ser ut. Jag tror knappast att man sörjer barnet i sig, utan snarare man sörjer för att möjligheterna att klara sig bra och vara självständig minskar när man har DS. Vill man inte ha sitt barn på grund av detta eller inte kunna se det som gåva är för mig ett tecken på att sorgen har tagit över och just de föräldrarna som behöver hjälp. Som sagt det är mänskligt att sörja, men man ska akta sig för att tappa förnuftet. Likaså ska man akta sig för att ha enorma förväntingar och sörja för att barnet kommer aldrig bli t.ex. läkaren som man hade önskat. Då kan man inte se barnet som en separat individ, vilket är knappast produktivt för någon....

serpentin skrev:Har man autism så har man det livet ut oavsett om man kan kommunicera eller ej. Det är så klart bra om pojken kan börja tala eller kommunicera på annat sätt. Då kan han själv tala om vad han vill och inte vill. Jag hoppas bara att man lyssnar på honom då.

Det håller jag fullständigt med om och hoppas också att man lyssnar på honom då.

serpentin skrev:Jag har läst om föräldrar som sörjer sitt barn för att det fötts med t ex downs syndrom. - Man fick inte det barn man väntade sig. Men man fick det barnet som kom till en. Det är en gåva större än något annat i världen.

Man sörjer för att barnet har utvecklingsstörning och kanske inte kommer att kunna kommunicera och därmed få stora problem i samhället. Man sörjer att barnet inte kommer att kunna få välja sina egna vägar i livet, utan kommer att tvingas bli hjälpbehövande hela livet och bo på gruppbostad och ha daglig verksamhet. Detta sörjer man och det förstår jag mycket väl. Det hade jag också gjort. För inte vill man väl att barnet skall få problem??!

serpentin skrev:Har man autism så har man det livet ut oavsett om man kan kommunicera eller ej. Det är så klart bra om pojken kan börja tala eller kommunicera på annat sätt. Då kan han själv tala om vad han vill och inte vill. Jag hoppas bara att man lyssnar på honom då.

Men det är liksom därför man arbetar med TBA, för att barnet skall lära sig att själv kunna tala om vad han/hon vill.

serpentin skrev:Pojken i artikeln har inte dessa beteendeproblem.
- Det var chockartat, den bild jag hade av barn med autism är att de är dunkar huvudet i väggen och är avskärmade, Alex har alltid varit väldigt kramig och gosig så att det kunde vara autism fanns inte i min tankevärld.

Det jag skrev om var bara exempel, men det finns ju många andra beteenden som också skapar problem. Pojken hade inte inte de allra grövsta, men istället andra beteenden som också orsakar stora problem. Det verkar vara en annorlunda form av autism också, eftersom han tidigare hade varit "kramig och gosig", men sedan kraftigt försämrats. Man startar knappast en TBA-behandling med barn vars enda problem är att de inte är "kramiga och gosiga".

serpentin skrev:Att öva barnet i att tala och kommunicera 40 timmar i veckan låter väldigt mycket. Alla barn behöver stimulans för att utvecklas men då sker det mycket genom lek och socialt samspel där barnet själv är "med på noterna".

Här märks det väldigt tydligt att du inte kan så mycket om autism. Om barnet kan lära sig genom "lek och socialt samspel" så behövs inte alls TBA. Ett barn med autism förstår sig vare sig på lek eller socialt samspel, och är så sluten i sin egen värld att han/hon inte har en chans att öht kunna vara med på noterna.

serpentin skrev:Det som gör mig tveksam till metoden är att det för mig framstår som att detta ska göras oavsett om barnet vill eller ej. Jag vet inte alls hur träningen går till på förskolan för pojken men det låter oerhört fokuserat och krävande. 40 timmar är en hel arbetsvecka.

Barnet hade ju naturligtvis velat bli lämnat i fred och få vara kvar i sin egen värld. Men vad händer då? Jo, barnet stagnerar fullständigt och kommer vare sig kunna gå på toaletten själv, klä på sig, äta själv, berätta vad han/han vill äta eller någonting. Barnet blir ett vårdpaket utan språk och kommer att plågas och lida flera gånger om dagen när man byter blöja och klär av och på. Om barnet hade förstått att träningen gick ut på att han/hon kommer att kunna meddela sig. gå på toaletten själv och inte känna sådant obehag vid minsta beröring så tror jag säkert att han/hon skulle vara tacksamma över att bli tränad. Så man kan faktiskt inte alltid lyssna på vad barnet vill, för barnet förstår ju inte konsekvenserna.

Man tränar barnet för att det skall lära sig att kunna gå på toaletten, klä på sig, äta själv, kommunicera på ett ändamålsenligt sätt för att kunna klara sig i samhället. Ett barn med klassisk autism har STOOORA brister, betydligt större brister än vad vi har. Vi är ju normala i jämförelse med dem. Så då tar det tid att träna, det är inte gjort i en handvändning. Det är grava inlärningssvårigheter vi pratar om. Om man tar att lära sig tala t ex så är det bl a följande moment som barnet måste lära sig:

* att ord betyder någonting och inte bara är meningslösa ljud
* att saker och ting har ett namn
* att olika ord betyder olika saker
* och VAD orden betyder
* att man lägger samman ord för att bilda meningar
* att man använder dessa ord och meningar för att uttrycka bl a önskemål
* och HUR man använder dessa ord och meningar
* och i vilka sammanhang man använder vissa ord och meningar

Dessa saker tycks självklara för NT-människor och aspergare, men är inte alls självklart för någon med klassisk autism. Varje litet moment kan ta flera år att lära sig, så det är därför det är angeläget med intensiv träning. Särskilt som det också blir svårare och svårare att lära sig dessa saker ju äldre man blir. Så för att personen öht skall ha en chans att lära sig att kommunicera på ett någorlunda adekvat sätt så gäller det att sätta in insatserna i tid, och träna intensivt.

Sedan kan jag också berätta att denna träning som pga dess ord låter väldigt negativ faktiskt byggs upp på lustfyllda saker. Man använder leksaker, godis och andra saker barnet tycker om i denna träning. Så det är faktiskt inte så hemskt som det låter. Och man tvingar inte ut barnet ur sin egen bubbla, man ERBJUDER det en annan väg.

Och man pratar som sagt inte om att "bota" autism (det är okunniga föräldrar som kanske gör det, men inte professionella TBA-behandlare), målet är att göra barnet mer högfungerande, så de kanske kan fungera som oss. Från lågfungerande till högfungerande. Ibland används det för högfungerande också, och då är det för att lindra vissa svårigheter och drag, om personen är på gränsen till lågfungerande.

Jag tycker att Heliora hade mycket vettigt att säga i sitt inlägg.

Hej!
När jag läste era senaste inlägg får det mig att tänka på TV-programmet som redan har börjat nu i SVT 2 dvs kl 16.40 som heter "Martina och jag" som handlar om en tjej med Downs syndrom som man har filmat henne flera gånger sedan hon var 5 år och hennes mamma lät henne gå i vanlig skola och inte i särskola m.fl.

Programmet har repris nu på lördag kl 17.00 i SVT 2 och kl 21.00 i SVT 24.

mvh Noli

Det här är här i vissa avseende tycker jag lika illa som när Microsofts representanter försöker få bort linux - jag anser att autism är som ett annat "operativsystem" i våra hjärnor, som också har rätt att finnas.
Se min andra tråd: autism-linux-nt-windows-t11367.html

Javisst. det är gott och okej att ha olika operativsystem, det tycker jag också och tycker det är gott med neurodiversitet.

Hur gott är det däremot med ett operationssystem som kraschar hela tiden och inte kan göra det minimum som andra gör (sköta sin hygien, kommunicera, säga ifrån, inte skada sig själv av frustration)?
Det handlar inte om att byta operativsystem hos någon. De som försöker göra det förtjänar fleras förakt.Visst, tyvärr finns det en del sådana här i världen....

Däremot handlar det om att förbättra det som finns så att det befintliga operativa systemet ska funka så oberoende det går.

Nu pratar jag metaforiskt....
Läs gärna mina andra inlägg ovanför för den icke-metaforiska versionen.

Nu undrar jag verkligen hur många här har träffat barn/individer med autism och utvecklingsstörning (och andra funktionshinder ovanpå)? Hur många har träffat personer med måttlig eller grav utvecklingsstörning i kombination med autism?
Då skulle man passa sig lite för att säga att de som försöker hjälpa just den målgruppen vill istället göra dem normala. Jag tror och hoppas att de allra flesta som jobbar seriöst med dem individer skiter i vad normalitet är.
Det finns ingen som är normal.

För mig får alla vara så autistiska de vill, men kan man hjälpa dem att vara lika autistiska utan att riskera fara illa det här förbaskade samhället så är det ett stort plus.

(OBS! jag förutsätter alltid att hjälpen är rätt, genomtänkt, motiverad, kraven är lagom och hjälpen på inget sätt kränkande för individen).

TheBoxSaysNo skrev:Nu undrar jag verkligen hur många här har träffat barn/individer med autism och utvecklingsstörning (och andra funktionshinder ovanpå)? Hur många har träffat personer med måttlig eller grav utvecklingsstörning i kombination med autism?

Jag har träffat många i mitt jobb. Främst med måttlig utvecklingsstörning.

TheBoxSaysNo skrev:Jag tror och hoppas att de allra flesta som jobbar seriöst med dem individer skiter i vad normalitet är.
Det finns ingen som är normal.

Det var huvudet på spiken, det! Det är just så man arbetar med TBA. Man vill hjälpa personerna att klara sig bättre i samhället, och sen får de vara hur udda och onormala som helst.

TheBoxSaysNo skrev:(OBS! jag förutsätter alltid att hjälpen är rätt, genomtänkt, motiverad, kraven är lagom och hjälpen på inget sätt kränkande för individen).[/b]

Dessa är också grundstenarna inom TBA.

Heliora skrev:

TheBoxSaysNo skrev:Nu undrar jag verkligen hur många här har träffat barn/individer med autism och utvecklingsstörning (och andra funktionshinder ovanpå)? Hur många har träffat personer med måttlig eller grav utvecklingsstörning i kombination med autism?

Jag har träffat många i mitt jobb. Främst med måttlig utvecklingsstörning.

Det hade jag faktiskt ingen tvekan om när det gäller dig.
Du har ju bidragit med intressanta inlägg i tråden, man förstår att du sett med egna ögon hur det ligger till.

Jag har en äldre syster som är utvecklingsstörd. Hon är över femtio år så hennes diagnos är inte preciserad mer än att hon just är utvecklingsstörd. Jag är ganska övertygad om att det finns åtminstone autistiska drag med i bilden.

Hon är extrembegåvad inom vissa områden men kan inte klara sig utan daglig hjälp. Hon bor i gruppbostad.

Jag har arbetat med personer med olika intellektuella funktionsnedsättningar, vissa i kombination med fysiska funktionsnedsättningar i varierande grad. På den tiden kallades det "skötare".

Ibland vikarierade jag som terapibiträde på en daglig verksamhet, ibland var jag "personlig assistent" på daglig verksamhet till någon som behövde ständig omsorg/tillsyn.

Jag är uppvuxen med ofta återkommande möten med personer med funktionsnedsättningar via min syster och de personer hon haft kontakt med i boenden, daglig verksamhet och FUB. Man skulle kunna säga att jag har drygt 40 års erfarenhet. Personer med autism var inget främmande inslag i dessa möten.

Att kalla mig okunnig som någon gjorde i ett tidigare inlägg blir lite fånigt så därför brydde jag mig inte om att svara på det.

serpentin skrev:Att kalla mig okunnig som någon gjorde i ett tidigare inlägg blir lite fånigt så därför brydde jag mig inte om att svara på det.

Det är dock lite skillnad på att träffa utvecklingsstörda och att ha med autister att göra. Vanlig utvecklingsstörning är betydligt mer okomplicerat och behöver sällan någon behandling. Personer med autism ser du sällan på FUB-aktiviteter, förutom de med lindrig autism eller de vars utvecklingsstörning är gravare.

Och man kan vara påläst om autism - vilket många på forumet säkert är - men utan att själv ha sett så många. Dessutom verkar det förekomma en idealiserad bild av autister bland personer med AS. De med AS tror alltså att de med autism är ungefär som de själva. Diverse autistcommunities som t ex autistics.org och liknande har säkert också bidragit till denna skönmålning. När folk med HFA / AS kallar sig själva för autister så försvårar man för de som verkligen har autism genom minskad förståelse.

Om du hade sett personer med svår autism på nära håll och kanske arbetat med sådana så hade du nog vetat bättre än att tycka att de skall "lämnas ifred" och "lära sig genom socialt samspel" och "vara med på noterna".

Heliora, jag beklagar att jag uttryckt mig otydligt. Tyvärr hinner jag inte förklara bättre. Men dina slutsatser stämmer inte kan jag säga, när det gäller min uppfattning i frågan.

Ett tips: Försök tona ner ditt "mästrande" lite så blir det så mycket trevligare att föra en diskussion.

Hej!

Jag har läst lite om den här träningen man kan göra med barn.

Efter vad jag förstår får man börja från grunden, med barn som är fyra-fem år gamla. Barnet kan inte sitta still. Alltså är första målet att få barnet att sitta på en stol. Läraren har frågat föräldrarna vad barnet tycker allra bäst om. Kanske är det chips. Läraren sätter barnet på stolen. Barnet springer iväg, men läraren fångar in barnet och sätter det åter på stolen. Håller fast barnet. Så där håller läraren på. När barnet kan sitta några sekunder på stolen, får barnet ett chips.

När barnet kan sitta stilla på en stol, kan läraren låta barnet sitta i en skolbänk och börja arbeta med mycket enkla uppgifter. Ibland får barnet beröm, ibland ett chips.

Barnet tränas att kunna sitta still och göra diverse uppgifter. Sortera saker. Lära sig form, färg, ord och liknande. Barnet kanske också tränas i att spela spel eller annat. Det är viktigt att barnet kan detta inför skolstarten, annars hamnar barnet med autism i ett underläge gentemot andra barn och det blir problem att klara skolan. Kan man inte sitta still och lyssna, så kan man inte heller lära sig något.

Är det inte mycket värt om ett barn med autism kan lära sig att klä på sig, borsta tänderna, sitta still i klassrummet, knyta skorna och andra saker som vi tar för självklara?

Hälsningar

Lilla Gumman

serpentin skrev:Heliora, jag beklagar att jag uttryckt mig otydligt. Tyvärr hinner jag inte förklara bättre. Men dina slutsatser stämmer inte kan jag säga, när det gäller min uppfattning i frågan.

Ett tips: Försök tona ner ditt "mästrande" lite så blir det så mycket trevligare att föra en diskussion.

Jag hade väldigt gärna velat ha en förklaring när du har tid, kring hur du menar med att ett svårt autistiskt barn som vare sig vet hur man leker eller umgås med människor skall lära sig saker genom lek och socialt samspel? Samt kring hur ett barn som vare sig har ett språk eller kan kommunicera på annat sätt skall kunna "vara med på noterna" och säga hur de vill ha det?

Och vore kul att höra hur du tycker att man skall arbeta med personer med svår autism om nu TBA är så dåligt?

Lilla Gumman, det är nog ungefär så man jobbar med autistiska barn. Och ofta är nog detta också själva undervisningen, att öva på färg, form, ord, kommunikation och sånt, då de inte hinner nå sådana färdigheter att de klarar en normal skolgång. Det finns ju särskilda skolor för barn med autism.

Jag har dock inte själv jobbat med barn, så jag kan nog inte mer än dig där. Jag har mest jobbat med vuxna, men jag har faktiskt precis sökt ett jobb på en särskola för autistiska barn.