Lakrits skrev:[...]
jag tycker att det har varit bra i mina kontakter med vården.

Många av de som helt lackat ur (jag talar inte om dig, utan om min egen subjektiva iakttagelse), tycker jag ofta har en extremt negativ inställning från början, låter sig hunsas, anser att de inte skall behöva ta något eget ansvar för sin behandling, ställer aldrig frågor eller krav och drar av någon underlig anledning all vårdpersonal över samma kam.

Jag har en mycket bra psykiatriker, en bra psykolog och en kontaktperson inom neuropsykiatrin. Hur kommer det sig, undrar ni? Jag är artig och hövlig mot de jag träffar, jag svarar tydligt och lödigt på alla frågor, jag berättar min historia så noga jag kan, jag säger ifrån om något är fel, jag läser på om det som rör mig och min behandling, jag frågar om allt jag inte förstår och jag förstår att den som sitter mitt emot mig också bara är människa och således inte kan veta allting. Ifrågasätt om du tycker att något är fel. Vägra om du blir tvingad till något. Var aktiv, inte passiv. Och förutsätt för allt i världen inte att alla du möter är dumma i huvudet, helt utan medkänsla och bara vill droga ner dig för att djävlas med dig.

[EDIT] En sak till. Jag kräver inte att jag skall botas. Det räcker med att må så bra jag kan efter omständigheterna. Vill du botas, så föreslår jag att du går till en charlatan, de brukar lova runt. Alternativet är att hoppas på, att någon av de religioner som talar om en existens efter döden fri från krämpor, faktiskt har rätt. Jag nöjer mig nog med att vara något så när ihoplappad under det enda liv jag känner till, det före döden.

Många tar all ork de har till att göra just så. En del har dessutom tur i kontakterna, som du verkar ha haft; andra har faktiskt inte det. Dessutom är det många redskap av central betydelse för folks liv som vården faktiskt saknar, till och med när de finns eller kan anas på annat (men för många oåtkomligt) håll.

Själv har jag båda sorternas erfarenheter, och det finns ofta fog för känslan av maktlöshet när man har otur.

Men visst, folk som gör sig oansvariga finns också. Jag tycker bara inte man ska utgå från att någon är det.
Förresten finns det minst två komplikationer även där: dels att alla inte är i sådant läge att de kan bete sig fullt ansvarigt, dels den auktoritära och till stor del kaotiska uppbyggnaden hos och mellan vård- och övriga inblandade system.

Zombie skrev:

Lakrits skrev:[...]
jag tycker att det har varit bra i mina kontakter med vården.

Många av de som helt lackat ur (jag talar inte om dig, utan om min egen subjektiva iakttagelse), tycker jag ofta har en extremt negativ inställning från början, låter sig hunsas, anser att de inte skall behöva ta något eget ansvar för sin behandling, ställer aldrig frågor eller krav och drar av någon underlig anledning all vårdpersonal över samma kam.

Jag har en mycket bra psykiatriker, en bra psykolog och en kontaktperson inom neuropsykiatrin. Hur kommer det sig, undrar ni? Jag är artig och hövlig mot de jag träffar, jag svarar tydligt och lödigt på alla frågor, jag berättar min historia så noga jag kan, jag säger ifrån om något är fel, jag läser på om det som rör mig och min behandling, jag frågar om allt jag inte förstår och jag förstår att den som sitter mitt emot mig också bara är människa och således inte kan veta allting. Ifrågasätt om du tycker att något är fel. Vägra om du blir tvingad till något. Var aktiv, inte passiv. Och förutsätt för allt i världen inte att alla du möter är dumma i huvudet, helt utan medkänsla och bara vill droga ner dig för att djävlas med dig.

[EDIT] En sak till. Jag kräver inte att jag skall botas. Det räcker med att må så bra jag kan efter omständigheterna. Vill du botas, så föreslår jag att du går till en charlatan, de brukar lova runt. Alternativet är att hoppas på, att någon av de religioner som talar om en existens efter döden fri från krämpor, faktiskt har rätt. Jag nöjer mig nog med att vara något så när ihoplappad under det enda liv jag känner till, det före döden.

Många tar all ork de har till att göra just så. En del har dessutom tur i kontakterna, som du verkar ha haft; andra har faktiskt inte det. Dessutom är det många redskap av central betydelse för folks liv som vården faktiskt saknar, till och med när de finns eller kan anas på annat (men för många oåtkomligt) håll.

Själv har jag båda sorternas erfarenheter, och det finns ofta fog för känslan av maktlöshet när man har otur.

Jag har också haft båda sorternas erfarenheter. Vad det verkar dessutom i samma stad som du. På två och ett halvt år har jag mött 24 psykiatriker. Fyra av dessa har jag träffat mer än en gång. Vården är så ansträngd, att man som patient inte kan kräva total uppmärksamhet ens inom slutenvården. Jag tar hjälp av min familj, mina vänner och mina boendestödjare för att få drivkraft och idéer.

Jag menar inte att det är enkelt (varför tror alla att jag menar det...?), utan att det är svårt, komplicerat och överdjävligt arbetsamt att bli vårdad. Men alltför många medpatienter som jag har träffat inom psykiatrin anser att läkaren skall vårda dem, och att det inte är deras sak att underlätta läkarens arbete eller ens att ta ansvar för saker som motion, diet, sömn och hjärngympa. Den typen av bortskämd attityd gör att jag inte riktigt kan förmå mig att tycka synd om dem. Felbehandling eller bortglömd (som jag blev när jag första gången remitterades till psyk) är en sak, det skall man reagera mot och klaga på. Men att en behandling med psykofarmaka inte riktigt tar eller att min läkare inte har tid just precis nu när jag mår dåligt, det är inte skäl till gnäll.

Jag mår fortfarande, efter sex år, urdåligt. Men jag förstår inte hur vården kan beskyllas för det. De försöker hjälpa, jag försöker göra mitt till, och långsamt, långsamt blir det bättre. Nu är jag inne på den sista psykofarmakan som finns tillgänglig för mig. Om inte den fungerar, så blir det ECT, och om det inte fungerar så får jag väl nöja mig med vad jag har.

[EDIT] Såg ditt tillägg nu. Jag blir själv apatisk när jag mår riktigt dåligt. Men jag förstår samtidigt att det tillståndet gör det svårt för vårdpersonalen att skaffa sig tillräcklig information om mig. Eventuella tokerier tar jag upp när jag kvicknar till.

Sen förutsätter jag aldrig att någon är inkompetent. Tvärtom tror jag det bästa om människor. Men vissa gnäller. Hela tiden. Gnäll, gnäll, gnäll. Och det är väldigt få av dem som faktiskt har behandlats dåligt. Jag har nog aldrig sett så många rättshaverister samlade på en och samma plats som på avd. 124 i Uppsala.

(Hmm... Kanske du och jag skulle diskutera det här över en fika, Zombie. Mina fingrar börjar värka och jag håller på att få ett autistbryt av att inte bli förstådd )

Ingen fara, ibland finns det ljus i tunneln (som inte kommer från ett mötande tåg alltså) : Nu förstår jag det jag inte tyckte mig förstå förut och tror också vi är rätt överens i sak.
Så segt som du har inte jag haft det (skulle kanske inte heller ha orkat), men jag vet andra som har.

En fika var ingen dum idé, kompliceras bara av dels det förtretliga men stora hinder jag nämner i min signatur, dels att jag mest bor hos Inger numera...

Sen så bor du kanske inte i den här obegripliga stan heller...
Jag trodde mer på dem i början, men har så hört mkt nu.
Blir man felbehandlad av nån, vågar man kanske inte lita på resten heller efter ett tag, så kan det vara för mig. Speciellt de i högst position. Jag trivs oftast bättre med dem som inte är överläkare har jag märkt...de andra verkar vilja förstå mer, eller det verkar mest sannorlikt nästan. Kanske för att de är flera men ofta så kanske jag rentav stormtrivs med någon skötare, jättebra, sen är det ändå inte den som får bestämma om min behandling eller vad den skall kallas, så då blir jag lite förbannad.
Ungefär som att man kanske har en bästis men det kommer nån emellan och sabbar hela skiten, ursäkta uttrycket, och börjar styra och ställa över det.

Då de enda jag trivs med inte är de i högst position, alltså de som har då makten över ens behandling. Det finns alltså de personal som jag träffat, men de hade inte titeln så det fanns inget mer att göra än att lita då på de andra, jag ville inte ha det så. Bara den bra skötaren skulle bestämma tyckte jag, annars tänkte jag det var förjäveligt. Sedan dess har jag inte träffat lika bra kontakter som den personen, det finns dock ganska okej, men sen har det väl gått utför. Jag tyckte den var jättebra. Hade den fått bestämma så hade jag inte klagat. Jag kände mig tagen som mig själv, uppmuntrad, den personen dömde absolut ingenting, inte ens tittandet på klockan när vi skulle avsluta mötet kändes som nåt från dens sida att "skönt att bli av med den där". Och var jag den minsta irriterad på den personen var det ytterst, ytterst lite.

Tom. på ett ställe där övrig personal på samma ställe verkade titta snett på att jag trivdes hos den kontakten så bra (avundsjuka kändes det som, tycker inte man bör visa sånt. patienten fattar mer än de tror, liksom..?). Ja, den ställde iaf inte likadana frågor som en del andra där: "Vad har du för baktanke med det?". Jag vet inte vad man svarar på nåt sånt. Då hade jag heller inte AS-diagnosen, antar det länkar till den diagnosen nu igen då..?

Bara att de frågar det en gång, inte ber om ursäkt för att man känner sig skadad, iallafall senare av det om de inte ens kan be om ursäkt och mena det. Att man inte kommer att bli tagen på allvar mer. För jag vet att jag hade "glömts bort" där som man fick höra sen, men en av personalen var så bra, det är det som var konstigt. Jag var alltså aldrig missnöjd på den personen, endast det att den inte fick bestämma..jag hade velat det. Den personen ställde frågor, höll inte med om allt nödvändigtvis, ändå kände jag mig inte dömd. Jag var lugn och bra varenda gång, den enda tidsbokan jag gick mer med glädje till. Det är egentligen den enda kontakt som varit så. Då var det där under lång tid, inte 3 tillfällen då jag råkar vara glad för tillfället, sen tack o hej vad var det där för en typ? Kan överläkare vara sådär, tro?

Nu kanske jag blev personlig, men det kanske blir lättare att förstå.

Jag undrar ju liksom vad för ställe man får välja, enligt kommun och allt. Tex. vissa vårdare vill jag aldrig se mer, men jag hoppas inte jag "tillhör distriktet" så jag måste gå till dem. Annars skulle jag veta vilka jag skulle gå hos, förutom då att man inte tillhör dem heller och de inte har titeln, igen.

Lakrits skrev:Jag har en mycket bra psykiatriker, en bra psykolog och en kontaktperson inom neuropsykiatrin. Hur kommer det sig, undrar ni? Jag är artig och hövlig mot de jag träffar, jag svarar tydligt och lödigt på alla frågor, jag berättar min historia så noga jag kan, jag säger ifrån om något är fel, jag läser på om det som rör mig och min behandling, jag frågar om allt jag inte förstår och jag förstår att den som sitter mitt emot mig också bara är människa och således inte kan veta allting.

Klart att det underlättar om man är juste mot sin läkare. Men man SKA ha tur oxo. Inte ens säkert man kan träffa en läkare, här måste man ringa till en sköterska, vars jobb verkar vara att sålla bort alla som inte har psykos. Det handlar om resurser. Olika landsting har olika resurser.

Sedan finns det faktiskt riktiga kräk till läkare oxo. Har haft en läkare som var helt oempatisk, helt avstängd känslomässigt, lyssnade inte på något utan stirrade bara ut genom fönstret, en sköterska som skröt om att hon misskötte sitt jobb (!), en sköterska som sa till mig att om man är deprimerad, SKA man nog ta livet av sig.... Har en bra läkare nu, men som inte har tid med mig så mycket, han tillåter dock en viss mejlkontakt, vilket har varit extremt värdefullt. Har en bra tant hos NPC, men hon är sjuk själv och kan inte jobba så mycket. Jag tycker inte jag har vållat mina egna problem med vården...

regnif: Jag är född i den obegripliga stan och har en moster som är psykiatrisköterska i just den staden. Man kan råka på skitstövlar i alla läger, men man måste kunna se bortom det och inte låta det påverka behandlingen i längden eller framtida möten med andra företrädare. Att inte låta sig hjälpas av vården bara för att man har haft otur med bemötandet tidigare, det är bara dumt, och farligt dessutom om man mår som du gör/har gjort.

Nu stämmer inte det här in på dig, regnif, men en del patienter som jag har träffat har jag, efter bara en kort stunds samspråkande, förstått att de förmodligen själva är orsaken till många av missförstånden. När det som hände dig (bra skötare, pissig läkare) skedde för mig i vintras när jag var inskriven, så stod jag på mig och bad att denne skulle vara med på samtalen. Annars kräver jag alltid att ha min bror eller en vän med på slutenvårdsamtalen, eftersom jag oftast är skör när jag ligger på sjukhus och dessutom blir glömsk av depressionen. Det kanske är min fallenhet för språket och någon slags pondus jag inte vet om att jag har, men det går ofta att få till ett möte med vårdpersonal där bägge sidor får vad de vill ha, både i form av deltagare och samtal.

[EDIT] Ja, tydligen har jag haft en osannolik tur. Inte med vårdföreträdare, alltså, utan med ett positivt sinnelag. En motgång som är en oförätt gör mig arg, men inte modstulen. Ett offer är jag bara de gånger jag överrumplas, i övrigt är jag lika mycket en konsument i mitt vårdtagande, som jag är när jag handlat dålig juice på Konsum. Jag klagar och kräver min rätt. Inte tusan slutar jag äta mat.

dragonslayer: Ja! Har också märkt det där. Mycket s k a vändas till att patienten har psykos (egen erfarenhet) annars skulle den inte vara här-stilen. Man skall antingen ha psykos eller kanske total depression, sen inget annat. Har också märkt det där. Om man inte skär sig eller håller på att ta livet av sig, så händer inget. Vissa verkade tro att jag ville glassa på beachen och bada solarium hos dem för att jag ville läggas in (för avlastning)...de behandlade en precis som att man bokat biljett till Bahamas.

Blev litegrann sur för ett tag framåt (är det fortfarande och det där var 4-5 år sen), men jag visste ju att det fanns de som "mår sämre" och att platser är få (lite som till nån businessresa, eller?) så jag kände inte för att göra nåt. Som de sa, jag skulle ta upp folks plats som mår sämre.
Bara för att man inte var livshotad (som jag känner mig nu istället). Känns..konstigt nog är det stället som hade den bra vårdaren..

Jag hade också vårdare som bara kollade ut genom fönstret under samtalet. Tappade genast suget av bara det. Det var min sk. huvudvårdare också...*tillåt mig surna*

Jag undrar fortfarande om man inte kan bli avlastad utan att först tappa livssuget helt. Mest av allt behövde jag avlastning. Det gick inte. Korttidshem var också för de som är under min ålder så där känns det ju för sent...hopplöst. Man fick helt enkelt inte, man hade nått gränsen, med sin ålder...bara något sådant. Och folk säger nåt är fel på svenska sjukvården. Varför kan man inte göra nåt åt det då? Men de har väl pengar över till nåt viktigare..
Jag vet inte riktigt vad man skall göra åt sånt där.

Wow, vilka "vårdare" det finns...tänker tex. på dragonslayers inlägg. *"imponerad"*
Jag tycker i sådana fall om man vill hämnas på patienterna eller nåt så kan man ta och byta yrke kanske. Det vore så läge för det, folk har ju jobbat för länge i samma hör man ju ibland. Divor som sagt skall inte hålla sig till sådana positioner.
*litet äcklad*
Borde finnas nån lag på sånt där..
Lek i vården borde klassas som straffbart på något sätt, eller inte förekomma alls. Det är väl pga. allvaret man är där?

Lakrits: Jomen fick just du dålig behandling i den här stan?
Även fast jag ser att du skriver att du hade tur och allt det. Tänkte just angående den här hålan då.. ^^

Jo, det är säkert dumt. Har dock bara svårt att lita på dem sedan när de säger de skall kontakta en den och den dagen, sen inte gör det. Skulle hellre vilja höra att de kan komma att kontakta mig, istället för en förhoppning man får som inte brukar stämma som oftast ändå.

Jag har ändå med folk att göra i verkligheten som jag undrar om jag skall ha där, eller kapa't med eller hur jag skall göra, tror jag gör mig ganska sur i allmänhet. Man orkar inte bo med sådana så länge. Om jag vill ha med mig nån till nåt brukar det bara handla om personer som säger sig komma med en, men sedan visar sig bara prata och inte handla, så jag tappar sugen lite. Känns som att man ändå får göra't själv även fast man velat ha stöd med sig.

Jaha, jag har slutat äta ibland, kanske man inte borde, men men.
Och så fort jag börjar tro på nåt, så verkar inte personerna ifråga veta vad de skall göra, får också en att känna sig hopplös.

regnif skrev:Lakrits: Jomen fick just du dålig behandling i den här stan? Även fast jag ser att du skriver att du hade tur och allt det. Tänkte just angående den här hålan då.. ^^

Tur är i regel ingenting man får oförhappandes, utan någonting man gör sig förtjänt av.

Jaha. Jo, det har jag också tänkt på, kanske man kan göra nåt för den, turen, men ibland känns det som att den bara är där från början (oturen), punkt slut. *det var då ett jäkla sätt att tänka på*

Undrar hur man gör för att bli Alexander Lukas i passande situationer för en själv? ^^
Om det nu är en själv som skall ha bättringen alltså.
Från Kalle Anka till Lukas då.
*bara det inte börjar storma massa tråkiga saker mot en, bara*

Alltså, det handlar ju både om tur och ens egen personlighet. Det tror jag faktiskt.

Men, som patient så tycker jag att man har "rätt" att vara jobbig om det ingår i ens sjukdom. (T ex depression) De ska ju inte bara ge upp om man inte kan ta till sig just ett enda förhållningssätt. T ex när jag var väldigt sjuk kunde det hända att jag missade en tid, och jag försökte förklara att depressionen tar bort hela min tidsuppfattning och dessutom så kan jag inte tänka klart och fatta att jag kan använda metoder för att minnas. Men de tyckte bara att jag var ovillig och de tog det hemskt personligt. NU mår jag mycket bättre, och dessutom om det skulle bli jobbigt har jag boendestödet nu, och man kan be dem ringa en och påminna. Som patient kan man verkligen ibland göra sitt bästa, men man kvalar ändå inte in...

Visst tycker jag att det är synd att ge upp... Man kan ju hitta bra vårdfolk. Och jag tror att ett hett tips är att ha med sig anhöriga (folk med anhöriga som pushar på vården får mer vård än andra) och har man ingen anhörig, kanske man har personligt ombud eller något. Tyvärr får de bra läkarna dra ett tungt lass. Min läkare till honom har de skrivit över patienter från 3 andra läkare, måste ju vara oerhört slitsamt att göra 4 heltider.

regnif skrev:Lek i vården borde klassas som straffbart på något sätt, eller inte förekomma alls.

Reglerna säger nu att alla självmord inom vården ska Lex Mariaanmälas. Jag tycker det är extremt skönt, och ett steg i rätt riktning. Innan så fanns det ingen koll på detta, utan patienter bara "försvann" utan att någon tänkte mycket på det.

Lakrits skrev:Vem har sagt att det är en bot?

parvlon tror jag det var

KBT fungerar bevisligen (d.v.s. inte ryktesvägen, utan enligt vetenskapliga studier av god kvalitet) mot fobier genom att förändra ens invanda beteendemönster inför en situation där man möter sin rädsla. Att påstå, som du i stort sett gör, att man måste välja ett enda behandlingsalternativ, i det här fallet mediciner (bra) eller KBT (dåligt), är lika dumt som att min far (psykolog av den gamla skolan) vill att allt jag skall underkasta mig är samtalsterapi, eller när de riktiga KBT-fanatikerna, som du också tar upp, påstår att KBT kan användas mot allt mellan ångest och skavsår.

Trådskaparen frågade om tips för behandling av social fobi, varpå jag föreslog den mest pragmatiska behandlingsformen mot det. Den depression som tydligt presenteras förutsätter jag är under behandling. Jag skrev dessutom att frågan om KBT skulle tas upp tillsammans med en läkare, vilken förhoppningsvis är kompetent nog att se huruvida patienten bör undergå ytterligare behandling eller utredning. Min brist på en totallösning kommer sig av min brist på läkarlegitimation och jag uppskattar verkligen inte att du enkom på basis av ett enkelt och harmlöst tips från min sida, mer eller mindre avfärdar mig som en inkompetent flummare.

Den här typen av underliga reaktioner är för mig ett utslag av att vara dåligt påläst, och jag kan försäkra dig och de andra här, att det är jag sannerligen inte. Man bör med hjälp av sin läkare hitta den kombination av behandlingsformer som fungerar bäst, inte ge sig ut på jakt efter psykiatrins heliga Graal. Rätt blandning av behandlingar mot rätt sjukdomar för rätt patient, tack. Så länge den blandningen innefattar väldokumenterade behandlingsformer, använda på rätt sätt, så ser jag ingen anledning till att vara alarmistisk. För snälla nån, vi talar inte om kristallhealing, Vidarkliniken, homeopatiska mediciner eller annat kvacksalveri, utan om riktig, fungerande vård.

På vilket sätt har jag avfärdat dig som en flummare? Vad skrev jag som fick dig att reagera? Jag tycker att du har väldigt bra inlägg, inte alls flummiga. I mina ögon verkar du snarare vara en påläst person. Mitt svar var menat som en allmän kommentar, inte riktat specifikt till dig.

Jag säger heller inte att det ena utesluter det andra. För vissa männskor fungerar KBT, för andra fungerar medicin, för ytterligare andra en kombination och för vissa fungerar även det som du kallar kvacksalveri . Det var inte ditt inlägg som fick mig att reagera. Det är den allmänna inställningen (bland vårdfolk, tidningar med mera) att KBT är en universallösning. Den allmänna inställningen är att man ska akta sig för mediciner och satsa på KBT. Läkare vågar knappt skriva ut mediciner längre för att man kan bli knarkare. Vilket jag inte köper. Och tydligen inte du heller

Jag kan inte lita på mina egna anhöriga då de inte ens vill ta nån asperger som nåt bra eller ta till sig något av det överhuvudtaget, så personligen är där lite svårt. Jag är inte ens släkt med dem känns det som. Om det betyder anhöriga. Jag vill helst ha nån annan. Så då är det väl bara att lägga sig och dö eller nåt då. Om vården ändå kommer att se sämre ut för en då.

Mina anhöriga kan jag inte ta på allvar. Jag vill inte ha dem till nån "hjälp". Jag vet redan hur det är med den biten. Det har du inte sagt nåt om personligen till mig, men jag börjar känna till hur det ser ut för mig där. Börjar känna till mönstret vid det här laget märker jag. Jag orkar inte ha med folk att göra som lägger exakt alla fel på mig och tar inte på sig nånting själva, kanske eventuellt då jag är nära döden, så jag vill helst ha nån man kan lita på lite bättre.

Jag tror alltså inte jag har personligen någon bra grund för det där med anhöriga, iaf inte släkt. Jag är inte släkt med dem. Eller högst är jag släkt med dem, inget mer. Folk som fortsätter att såra mig kan jag inte ha som hjälp, jag tror inte längre. De har varken nån tid eller ork heller. Det verkar ändå tära på dem, så känns lite meningslöst med just dem. Jag bor bara med dem för att jag måste, inte för att jag gillar det. Jag vet inte om jag vill ha med mina "anhöriga" att göra, så det kan vara svårt. Det är bara jag som har aspergers och blah blah.

Jaha, jag hoppas då att ett personligt ombud kan vara bra då.

Skall försöka kolla upp vad den där lagen är för nåt. Låter intressant.

Matulda skrev:På vilket sätt har jag avfärdat dig som en flummare? Vad skrev jag som fick dig att reagera? Jag tycker att du har väldigt bra inlägg, inte alls flummiga. I mina ögon verkar du snarare vara en påläst person. Mitt svar var menat som en allmän kommentar, inte riktat specifikt till dig.

Jag säger heller inte att det ena utesluter det andra. För vissa männskor fungerar KBT, för andra fungerar medicin, för ytterligare andra en kombination och för vissa fungerar även det som du kallar kvacksalveri . Det var inte ditt inlägg som fick mig att reagera. Det är den allmänna inställningen (bland vårdfolk, tidningar med mera) att KBT är en universallösning. Den allmänna inställningen är att man ska akta sig för mediciner och satsa på KBT. Läkare vågar knappt skriva ut mediciner längre för att man kan bli knarkare. Vilket jag inte köper. Och tydligen inte du heller

Åhå. Ja, då överreagerade jag. Ber om ursäkt för det. Jag var den ende som uttryckligen förde fram KBT som ett förslag, därav min halsstarriga reaktion på ditt inlägg.

dragonslayer skrev:Alltså, det handlar ju både om tur och ens egen personlighet. Det tror jag faktiskt.

Men, som patient så tycker jag att man har "rätt" att vara jobbig om det ingår i ens sjukdom. (T ex depression) De ska ju inte bara ge upp om man inte kan ta till sig just ett enda förhållningssätt.

Absolut. Men det finns bättre och sämre sätt att vara jobbig, vissa fjärmar dig från målet medan andra för dig närmare. Det kan också vara att det man reagerar på inte nödvändigtvis är det man borde reagera på. Man skall välja sina strider och kämpa för sin sak, men undvika pyrrhussegrar.

Ja, det är nog så. Man kan vara jobbig på flera sätt. Hoppas bara mina smått personlighetsstörda avvikelser tillåter mig själv att gå in till några bättre jobbigheter. Och jämt när man tror att man kommer att uppskattas när man säger till får man en utskällning istället. Jag börjat tro att det där är mer än långvarigt i mitt liv.

Jag har sett det där ordet, vad fan är pyrrusseger? Pyr-rus-seger? (Har sett det med just denna stavning).
Antagligen det där med att reagera på fel grej? Antingen är jag bra på det eller får skit för det. *funderar*

Edit: Hittade nu att det heter pyrrhus.. från början så det är väl därför som jag fastnat för den andra stavningen.

Pyrrhus var en molossisk kung, som i två slag mot romerska armén visserligen vann, men förlorade så många egna soldater att han inte längre kunde försvara sig mot följande anfall. En pyrrhusseger är med andra ord en seger som innebär stora personliga förluster, att segra men förlora.

Antingen är det nån som har dyslexi eller har bara ändrat ordet sen då.

Ojdå, då måste jag vara släkt med den där historiefiguren. Jag känner igen mig...

Ta bort alla låtar, har funnit något stort och närmare att relatera till nu...

Lakrits! Ursäkten mottagen och godkänd Och jag var antagligen inte tillräckligt tydlig, slarvar med citeringar och tror att min hjärna är av glas så folk kan se mina tankar! Men jag jobbar på att lära mig tydlighet på rätt sätt.

regnif skrev:Antingen är det nån som har dyslexi eller har bara ändrat ordet sen då.

I min gamla svenskordbok (farfars, från 1930-talet), så står ordet som "pyrrusseger" alt. "pyrrosseger". Den mer samtida SAOL XII har också med stavningen "pyrrhusseger".

Du hade inte fel, med andra ord. Gotta dig i skenet från din tankes glödlampa

Lakrits skrev:

regnif skrev:Antingen är det nån som har dyslexi eller har bara ändrat ordet sen då.

I min gamla svenskordbok (farfars, från 1930-talet), så står ordet som "pyrrusseger" alt. "pyrrosseger". Den mer samtida SAOL XII har också med stavningen "pyrrhusseger".

Du hade inte fel, med andra ord. Gotta dig i skenet från din tankes glödlampa

Hehehe.. *snortskratt*
Jag gör nämligen om ord själv, så jag tänkte att då kan den personen som pratat om det också gjort det.

Matulda skrev:parvlon tror jag det var : o

Du missförstod vad jag skrev. Jag skrev att jag inte tror att man kan bli kvitt social fobi, utan att utsätta sig för den. Eller snarare någon fobi övht.
Jag tror att amfetamin, lsd, svampar och extacy kan göra stor nytta för många med social fobi, men fan heller att jag går och tipsar folk om det..

Eftersom en del personer med aspergers syndrom är mer utsatta för depressioner samt kan ha andra neuropsykiatriska besvär som tilläggsdiagnoser är det naturligtvis inte dåligt att diskutera sina erfarenheter av de mediciner man har använt så att andra i samma situation kan informera sej om det. Man måste dock ALLTID komma ihåg att när det gäller mediciner som påverkar stämningsläget; ångest, mani, oro, depression, rastlöshet, koncentrationssvårigheter, så finns det ingen universell sanning. Det som passar person A kan vara helt fel för person B.

Alltså är det mycket mycket tanklöst och även respektlöst att leka förskrivande doktor på internet såsom har skett i en del inlägg i denna tråd. För att det inte ska råda några tvivel om vilka inlägg som tagit sej lite väl stora friheter citerar jag dem såsom referens.

MsTibbs skrev:Käka Theralen.

Altus skrev:

Den förfärlige snömannen skrev:Jag tror dock att theralen är överdrivet starkt för ändamålet.

Nonsens, det är för svagt. Benso ska det vara. :)

Detta är ett informativt inlägg angående forumets policy gällande medicinfrågor. Det är OK att diskutera egna upplevelser och jämföra dem. Men det är inte OK att uppmana andra att använda något!