Aspie - NT: Förklara och utveckla

av **weasley** » 2007-07-11 23:36:35

tahlia skrev:Jag, mitt dumma nöt, kände mig trygg nog här för att göra det. Jag inbillade mig att folk här skulle förstå vad jag pratar om, att kanske hitta någon som sitter i en liknande situation, eller (vilket skulle vara idealiskt) hitta någon som varit i samma situation men kommit ur den.
Jag förväntade mig inte att människor i ett sådant här forum genast skulle slänga ur sig att jag var en dålig mamma, att jag är bitter och att jag gnäller. Nej, jag ville inte ha nåt "Mjukisforum" men jag ville heller inte att folk skulle häva ur sig rena lögner, designade bara för att totalt bryta ned mig.

men...

jättemånga här har ju försökt stötta och hjälpa dej. visst har det funnits något inlägg med något dumt påhopp, men för det mesta har åtminstone jag upplevt det som om folk bara varit ovanligt raka. sen får man själv försöka granska sej kritiskt och fundera på om det folk säger kan ha någon reell grund. har det inte det, kan man fråga vad de menade. det har uppstått många missförstånd här genom att saker har skrivits på ett sätt som mottagaren inte riktigt greppat.

och vi har gett dej våra olika sorters stöd och tips. men som jag skrev (och det många andra har påpekat, fast med andra ord): i slutändan spelar det ingen roll vad vi säger, till syvende och sist är det ändå DU och enbart DU som kan påverka DIN syn på dej och ditt liv och hur du vill ha det.

jag är ledsen att du upplever det som att du blivit påhoppad.

tahlia skrev:Jag har tonvis att lära mina barn, och jag kan stolt säga att de är öppna, positiva, kärleksfulla, fördomsfria och genomsnälla ungar. De är den sortens ungar som går emellan när de ser någon bli mobbad. De är den sortens ungar som ifrågasätter saker när de ser att de är fel, även om det är läraren som är föremålet för ifrågasättandet.

jag tycker det är jättebra. onda saker sker när goda människor håller tyst.

tahlia skrev:Och JA, jag har bara träffat ytliga, egoistiska lögnare i mina dagar. För att inte tala om fördomsfulla människor. Du ligger farligt nära att hamna under fördomsfull och egoistisk, men det är väl typiska AS drag?

här tror jag att du kanske skulle kunna fundera på hur det ligger till med den egna fördomsfullheten...

av **Karl** » 2007-07-12 8:02:53

sugrövmanövern skrev:Alltså gott folk...tahlia har haft sin Aspergerdiagnos i 6 månader typ, det är liite tidigt att säga åt henne att rycka upp sig och sådana saker. Hon är ju märkbart besviken, kanske chockad och ledsen över att ha fått en vad som för henne känns som en dom, ett kvitto på att hon aldrig kommer att bli frisk. Sådant tar mer än 6 månader att bearbeta. Kanske vore det bra att lyssna lite mer och fråga lite mer innan man dömer en person?

tahlia: Jag tycker gott du kan vara kvar och ventilera här, ta till dig de råd som verkar vettiga, skit i det som låter fel eller överkurs .

Kloka ord!
Vi är alla i olika faser i vårt förhållningssätt till diagnosen. Jag fick min diagnos för ca: 10 månader sedan och det har verkligen varit en berg-och-dal-bana sedan dess.

Jag har mest varit en ensamvarg men har perioder i livet ingått i sociala sammanhang via sambos, hobbies eller idrott. Jaha, det är så här det skall vara, men varför har jag denna gnagande känsla av utanförskap? Nu har jag ingen sambo, har lagt av med idrott och utövar mina hobbies på egen hand.

Men som sagt, jag känner igen Tahlias sorg över att inte fungera, eller snarare inte vilja vara, i sociala sammanhang.

Det är också intressant att läsa vilka känslor tråden har väckt, är kanske inte förhållningssättet till diagnosen ristad i sten? Det låter snarare som vissa försvarar sitt förhållningssätt inför sig själva än försöker ge nyanserade råd. En del äter antidepp-medicin, varför det? Är depression ett fristående psykologiskt problem som inte har med A S att göra?

av **Matilda** » 2007-07-12 10:36:36

Jaha, här har det hänt saker. Jösses, vilken tråd! Nu har jag läst ikapp, läst om, funderat och totalt ändrat uppfattning.

Tror inte att det är så stor vits med råd av typen "ryck upp dig" (även om jag själv gett en del, jag vet). Du har förlorat en hel del, tahlia: Din identitet som normal, trevlig och social, flera år av dina barns liv, din bild av dig själv och din framtid, och kanske mer än så, som du inte har berättat om. Tydligen var det inte så länge sedan du fick din diagnos, och den kom tydligen som en chock. Jag tror du är mitt i en sorgeprocess just nu. För även om inget av det där är lika påtagligt som när någon dör ifrån dig, är processen ändå densamma. Det tar tid att ta sig igenom och du behöver gå igenom den smärta du känner just nu, om du vill komma ut på andra sidan. (Alternativet är att fly från det och låtsas om ingenting, och tro mig - för eller senare blir du tvungen att ta itu med det i alla fall - och då gör det bara desto ondare. Så jag är glad att du är stark nog att möta dina känslor med en gång.) Som många påpekat kommer det att ta lång tid, och vara helvetiskt jobbigt, så det enda jag och vi andra (kanske) kan bidra med, är en försäkran om att det finns en andra sida, och en dag kommer du att hitta dit. under tiden hjälper det att prata, skriva och fundera mycket, så på det sättet hoppas jag ändå att forumet har hjälpt dig, vad du än själv tycker om oss just nu.

Jag vet inte om du är kvar på forumet, tahlia, så det spelar kanske ingen roll, men jag önskar dig i alla fall lycka till vad du än bestämmer dig för. Som du sade:

tahlia skrev:Jag har tonvis att lära mina barn, och jag kan stolt säga att de är öppna, positiva, kärleksfulla, fördomsfria och genomsnälla ungar.

... det luktar ju nästan lite stolthet och livsglädje *trillar av stolen av förvåning* - Hurra! Go for it, girl!

(Och tyvärr, du har inte lyckats helt och hållet. Vad du än tycker om mig så har jag börjat tycka rätt bra om dig under trådens gång. Här behövs mer än en kort stubin och en pain in the ass - retlighet för att skrämma mig.) Lev väl!

av **tahlia** » 2007-07-12 14:48:53

Ok (hör hur alla suckar och stönar över att hon faktiskt kom tillbaka).

Vissa personer, så som Matilda, Karl, weasley och sugrövmanövern (skulle vilja höra historien bakom det valet av nick någon gång) har lyckats locka mig till att ge ett svar, oavsett om någon vill ha det eller inte. JAG behöver ge det.

Till att börja med vill jag göra alla uppmärksam på att jag ifrån början inte alls ville ha den här diskussionen. Som det så tydligt framgår så var det begreppen, skillnader och förhållningssätt jag ville diskutera, INTE hela mitt förbaskade liv och huruvida jag gjorde rätt när jag valde att skaffa barn eller inte.
Vidare vill jag göra folk uppmärksam på att jag hela tiden hävdat att jag inte KAN göra något åt min situation. Således borde ingen bli förvånad när jag inte lovar bot och bättring, eftersom min situation ser precis likadan ut idag som den gjorde den dagen diskussionen påbörjades.

Någon nämnde att människor har varit "raka" och att jag helt missuppfattat detta som påhopp. Jag undrar hur man kan tolka det på något annat sätt än som ett påhopp när folk, som dessutom aldrig träffat mig, slänger ur sig att jag är en dålig mamma, en dålig person eller att jag var rent ut IQ-befriad som öht skaffade barn. Det ser jag som uttalanden gjorda av människor som är helt okapabel att sätta sig in i andra människors situation och som dessutom går runt med en sjuherrans massa fördomar.

Som jag har förklarat såg min sitaution inte ut som idag, när jag skaffade mina barn. Faktum är att den var dess raka motsats. Hade jag varit synsk hade jag kunnat förutspå de händelser som följde, men jag är inte synsk på en fläck, och ingen går väl runt och förväntar sig att hela världen skall rasa sönder när som helst?
Om man nu hade haft empatiskt förmåga (i min mening betyder det att kunna tänka sig en situation man själv inte varit i) så hade man också insett att jag dagligen slåss med ett kolsvart samvete över min depression som skadade mina barn och rånade oss på flera år tillsammans. Hade jag varit en dålig förälder hade jag tagit mitt liv när det var som svartast. Då hade jag inte brytt mig om att slåss för att komma ur skiten. Hade jag varit en dålig förälder hade jag inte heller haft tillstymmelse till dåligt samvete över något som alla säger att jag inte kunde rå för.
Mina barn kommer först, alltid. Om jag nu skulle vara fördomsfull skulle jag säga att det inte förvånar mig att många här inte förstår det, då undersökningar och diagnosbeskrivningar säger att en människa med Asperger alltid sätter sig själv främst. Men till skillnad från många av er, så utgår jag inte ifrån att alla är likadana.
Jag skulle t.ex kunna påstå att många av er är dåliga människor, eller inte har ansträngt er nog eftersom ni inte kan läsa sociala situationer, kroppspråk och läsa mellan raderna. Inte heller kan många av er småprata eller läsa av en ytlig fråga som "Hur mår du". Jag kan alla dessa saker, och jag skulle således kunna resonera så som att om JAG kan så måste ju alla andra kunna och om ni inte kan så har ni bara inte ansträngt er ordentligt eller är för dumma för att lära er. Det är nämligen SÅ många av er har resonerat genom hela tråden. Men jag är inte sådan. Alla människor är olika, har olika förutsättningar och befinner sig på olika platser i livet.

Jag vet vem jag är och vad jag går för. Och även om jag, för en stund där, lät mig trampas på och tryckas ned av människor som helt tydligt bara inte förstod bättre, så hämtade jag mig rätt snabbt. Ni som vill tro att jag är pest och pina, varsegod. Det är bara fint att ni gett er tillkänna så jag inte kommer att förväxla er med människor som är värda att lägga ned tid och energi på.

Det jag lärt mig av detta är att det inte finns något positivt i att vara en öppen människa. Är man som en öppen bok finns det massor av folk som är villiga att attackera och trampa på en för att själv känna sig som bättre människor. Det som förvånar mig är att jag tycks vara obildbar på den punkten, för trots att jag mött sådana människor genom hela livet, envisas jag med att vara lika öppen ändå. Kanske dags att sluta med det. Kanske skulle många föredra att jag blev så bitter som de anklagar mig för att vara, men som de så tydligt själva är.

Jag föredrar att leva i den verkliga världen, att se saker för vad de är. Det är också anledningen till att jag säger att min situation är hopplös. För jag tar inte på mig glasögon och låtsas att situationen inte ser ut som den gör. Jag är realist. Det ligger mig lite i fatet, för med lite inbillning skulle jag kunna ha en ljus syn på framtiden.

Det är mycket möjligt att jag hänger kvar. Dock går jag inte på niten att vara öppen längre. Det är som jag vanligtivs resonerar - har man problem, håll dem för sig själv, annars är man bara en belastning, en börda och jobbig för dem runt om en. För man kan aldrig förvänta sig att andra människor faktiskt skall offra något för att hjälpa någon. Även om jag själv vrider mig 12 varv för att hjälpa andra, så får jag åter igen påminna mig om att alla människor är inte likadana.

Tack för ordet.

av **weasley** » 2007-07-12 15:25:59

tahlia skrev:Ok (hör hur alla suckar och stönar över att hon faktiskt kom tillbaka).

jag suckar inte. jag tycker det är bra. det är bra att få skriva av sej.

tahlia skrev:Som det så tydligt framgår så var det begreppen, skillnader och förhållningssätt jag ville diskutera, INTE hela mitt förbaskade liv och huruvida jag gjorde rätt när jag valde att skaffa barn eller inte.

sant. ibland kan diskussioner ta oväntade vägar.

tahlia skrev:Vidare vill jag göra folk uppmärksam på att jag hela tiden hävdat att jag inte KAN göra något åt min situation. Således borde ingen bli förvånad när jag inte lovar bot och bättring, eftersom min situation ser precis likadan ut idag som den gjorde den dagen diskussionen påbörjades.

det är sant. du hävdar att du inte kan göra något. men där är vi några som tror att det faktiskt går att göra något. sånt tar tid, ibland massor av tid. men vi tror att det går att förändra.

tahlia skrev:Om man nu hade haft empatiskt förmåga (i min mening betyder det att kunna tänka sig en situation man själv inte varit i) så hade man också insett att jag dagligen slåss med ett kolsvart samvete över min depression som skadade mina barn och rånade oss på flera år tillsammans. Hade jag varit en dålig förälder hade jag tagit mitt liv när det var som svartast. Då hade jag inte brytt mig om att slåss för att komma ur skiten. Hade jag varit en dålig förälder hade jag inte heller haft tillstymmelse till dåligt samvete över något som alla säger att jag inte kunde rå för.

ja, du har rätt där också. det är tappert och modigt att hålla ut. men jag funderar lite på om du skulle må lite bättre när du har bearbetat det dåliga samvetet. för saker du inte kan rå för, är inte ditt fel.

tahlia skrev:Mina barn kommer först, alltid. Om jag nu skulle vara fördomsfull skulle jag säga att det inte förvånar mig att många här inte förstår det, då undersökningar och diagnosbeskrivningar säger att en människa med Asperger alltid sätter sig själv främst. Men till skillnad från många av er, så utgår jag inte ifrån att alla är likadana.

jag visste inte att AS gjorde så man satte sej själv främst. jag har själv erfarenhet av att låta andra gå före. det är sällan man får tack för det, men hey! jag kan ändå inte låta bli. :-)

tahlia skrev:Jag vet vem jag är och vad jag går för. Och även om jag, för en stund där, lät mig trampas på och tryckas ned av människor som helt tydligt bara inte förstod bättre, så hämtade jag mig rätt snabbt. Ni som vill tro att jag är pest och pina, varsegod. Det är bara fint att ni gett er tillkänna så jag inte kommer att förväxla er med människor som är värda att lägga ned tid och energi på.

jag tycker det är lite synd att du känner att vi tycker du är "pest och pina". jag tror inte det är riktigt så. JAG tycker inte så. jag tycker det är tråkigt att du ser allt så svart. men jag har varit där själv. när man tycker att allt och alla är emot en.

tahlia skrev:Det jag lärt mig av detta är att det inte finns något positivt i att vara en öppen människa. Är man som en öppen bok finns det massor av folk som är villiga att attackera och trampa på en för att själv känna sig som bättre människor. Det som förvånar mig är att jag tycks vara obildbar på den punkten, för trots att jag mött sådana människor genom hela livet, envisas jag med att vara lika öppen ändå. Kanske dags att sluta med det. Kanske skulle många föredra att jag blev så bitter som de anklagar mig för att vara, men som de så tydligt själva är.

är man "en öppen bok" är man mycket mer sårbar, ja. man utsätter sej för andras åsikter på ett annat sätt. men samtidigt kan man vinna oerhört mycket i att man får tag på personer som bryr sej om en. det är en svår balansgång, men det är värt det.

tahlia skrev:Jag föredrar att leva i den verkliga världen, att se saker för vad de är. Det är också anledningen till att jag säger att min situation är hopplös. För jag tar inte på mig glasögon och låtsas att situationen inte ser ut som den gör. Jag är realist. Det ligger mig lite i fatet, för med lite inbillning skulle jag kunna ha en ljus syn på framtiden.

situationen ser inte bra ut just nu, nej. just NU är det säkert hopplöst, för just NU känns det hopplöst. jag vill bara inflika att om ett tag (en månad? ett år?) så -kan- det vara bättre!

tahlia skrev:Det är mycket möjligt att jag hänger kvar. Dock går jag inte på niten att vara öppen längre. Det är som jag vanligtivs resonerar - har man problem, håll dem för sig själv, annars är man bara en belastning, en börda och jobbig för dem runt om en. För man kan aldrig förvänta sig att andra människor faktiskt skall offra något för att hjälpa någon.

just i det här fallet är det svårt att offra något annat än tid och ord. och det har du fått. kanske inte endast söta ord, men engagemanget har visat sej. och att någon engagerar sej i dej och hur du har det är det bästa tecknet på att det finns någon på andra sidan datorn som lyssnar på hur du har det.

sen håller inte alla med om vad som är "den rätta vägen" men det är ju som du säger: alla är olika. du får ta till dej av det som sägs som passar bäst in på dej, det andra får du låta bli. för alla här talar av egen erfarenhet och alla har olika erfarenheter.

så stanna kvar. det tycker jag iallafall!

av **sugrövmanövern** » 2007-07-12 15:26:05

tahlia skrev: Är man som en öppen bok finns det massor av folk som är villiga att attackera och trampa på en för att själv känna sig som bättre människor.

Tyvärr är det så, och så har vi den här delen med att, när man säger en sak om sig själv, oavsett hur tydlig man är så missuppfattar alltid någon eller några vad man menar. Vissa orkar inte läsa hela inlägget, vissa drar slutsatser efter hur de själva är och kan inte tänka utanför sin egen värld, tror att alla är stöpta i samma form som de. Själv gör man ofta misstaget att tro att folk förstår mer än de faktiskt gör, och så har man trillat in sig i en härva där man måste förklara, förklara, förklara och försvara sig i all oändlighet. Och när man gjort det så är det ändå en skara som inte lyckats läsa innantill

. Eller höra för den delen om det handlar om en muntlig diskussion.

Det är lite liknande fenomen som när folk sprider rykten, det kan ju bli hur konstigt som helst efter att historian gått några varv. Folk tar en liten detalj, och blåser upp den till enorma proportioner.

Många med AS är lika goda kålsupare som de som lider av så kallat Neurotypiskt syndrom när det gäller att tolka in saker som inte sagts, missförstå, och så vidare.

Och de är alltid de som tror sig ha ett enkelt svar som talar först.

av **Ensamflickan** » 2007-07-12 16:22:39

tahlia skrev:Det jag lärt mig av detta är att det inte finns något positivt i att vara en öppen människa. Är man som en öppen bok finns det massor av folk som är villiga att attackera och trampa på en för att själv känna sig som bättre människor.

GRATTIS!!

Det var bl.a. precis det jag försökte förklara för dig i mitt första inlägg, det som du inte brydde dig om att svara på, eftersom "du visste hurdan jag var pga mina tidigare inlägg, och att det inte var någon mening med att ödsla tid på mig".

Jag menade inte att trampa på dig, eller att trycka ner dig, med mitt lite mer bitska inlägg. Jag skrev det i ett försök att väcka dig, väcka ilskan som är den drivkraft man behöver för att ta sig upp när men är så där djupt nere.

Jag ville hjälpa dig eftersom jag känner igen mig mycket i dig. Jag har också varit så där nere, och haft evighetslånga diskussioner med folk som velat hjälpa mig, men som inte ledde till nåt annat än att jag förblev ett offer. Det som slutligen fick upp mig ur mitt nattsvarta hål var när mina vänner SA UPP KONTAKTEN MED MIG!!! De sa att jag hade blivit så aggressiv, så de mådde dåligt av att träffa mig, och klarade inte av att stötta mig längre. Jag blev ställd helt ensam, utan en enda människa att vända mig till!

Det behövs en JÄVLA ILSKA för att klara sig då, och det var tack vare det som jag fann min inre styrka. Jag insåg då, precis som du nu har insett, att man blir sårbar om man är för öppen, och alla vill en inte väl. Man måste helt enkelt bli stark i sig själv, och inte vara beroende av andras stöd! Nästa steg (men det kommer senare!), som jag börjar närma mig nu, är att våga öppna mig igen, trots risken att bli sårad, för, som weasley skrev, man kan vinna mycket på det, och det finns faktiskt folk som bryr sig, och det behöver man också! Och för att undvika risken att bli bitter…

Du får tycka vad du vill om mig, det spelar mig ingen roll, men jag hoppas i alla fall att du lyckas ta dig upp. Och tänk på att "det viktiga är inte hur man har det, utan hur man tar det".

Lycka till! :wink:

av **KrigarSjäl** » 2007-07-12 19:16:11

tahlia skrev:Jag, mitt dumma nöt, kände mig trygg nog här för att göra det. Jag inbillade mig att folk här skulle förstå vad jag pratar om, att kanske hitta någon som sitter i en liknande situation, eller (vilket skulle vara idealiskt) hitta någon som varit i samma situation men kommit ur den.
Jag förväntade mig inte att människor i ett sådant här forum genast skulle slänga ur sig att jag var en dålig mamma, att jag är bitter och att jag gnäller. Nej, jag ville inte ha nåt "Mjukisforum" men jag ville heller inte att folk skulle häva ur sig rena lögner, designade bara för att totalt bryta ned mig.

Det här är inget stödforum, utan ett debattforum. Om du inte tål att bli emotsagd eller ifrågasatt, förstår jag inte vad du gör här. Så du trodde att alla här skulle förstå exakt vad du går igenom? Sådana forum finns inte. Förstår heller inte varför du skriver om så pass privata grejer här, i offentlighetens ljus. Är det inte rätt ogenomtänkt om man är känslig?

Sen är det inte någon lögn jag häver ur mig när jag skriver att du verkar direkt olämplig som mor. Kan man inte ge sina barn det de behöver brister man som förälder. Du har skrivit att du inte har råd att ge dem tillräckligt med näringsrik mat. Vad tror du folk får för uppfattning?
Årets mor? Oavsett vad man råkat ut för, är det barnen som blir lidande när föräldrarna inte kan ta hand om dem. Det är alltså barnens bästa jag sätter i första rummet, inte förälderns. Därmed inte sagt att du är en ondskefull person. Bara olämplig som förälder.
Och nej, jag försöker inte få bort dig härifrån. Jag känner dig inte, utan utgår helt ifrån de textrader du präntar ned.

av **rdos** » 2007-07-12 19:30:35

Krigarsjäl, du är verkligen otrolig. Först så är det en 30 sidor lång debatt om hur hemskt det är med diskriminering av svarta och araber och så vräker du ur dig sådana här saker om Tahlia utan att känna henne. Ungefär samma saker som jag också fick höra av Zooey. Petitionen som gått på WP och som antagligen 100-tals eller 1000-tals haft tillfälle att läsa är signerad av enstaka personer.

Inte nog med det. Det var inte länge sedan Catasa och Isabo blev påhoppade för att de funnit varandra (uppenbarligen av ren avundsjuka).

Är verkligen aspergianer totalt likgiltiga för sin egen grupps lidande och bästa? Hur f*n kan någon varelse bara bli så dysfunktionell? Jag är böjd att hålla med de som har en negativ grundsyn på autism. Vi verkar inte ha minsta förmåga att överleva i det här samhället och ger oss hellre på varandra än de vi borde ge oss på.

av **KrigarSjäl** » 2007-07-12 19:48:09

rdos skrev:Krigarsjäl, du är verkligen otrolig. Först så är det en 30 sidor lång debatt om hur hemskt det är med diskriminering av svarta och araber och så vräker du ur dig sådana här saker om Tahlia utan att känna henne. Ungefär samma saker som jag också fick höra av Zooey. Petitionen som gått på WP och som antagligen 100-tals eller 1000-tals haft tillfälle att läsa är signerad av enstaka personer.

Inte nog med det. Det var inte länge sedan Catasa och Isabo blev påhoppade för att de funnit varandra (uppenbarligen av ren avundsjuka).

Är verkligen aspergianer totalt likgiltiga för sin egen grupps lidande och bästa? Hur f*n kan någon varelse bara bli så dysfunktionell? Jag är böjd att hålla med de som har en negativ grundsyn på autism. Vi verkar inte ha minsta förmåga att överleva i det här samhället och ger oss hellre på varandra än de vi borde ge oss på.

Vräker ur mig!? Jag resonerar utifrån vad jag sett henne skriva, ingenting annat. Kan man inte ge sina telningar åtminstone tillräckligt med mat, ja då brister man som förälder. Hårt men sant. Faktum förändras icke av bakomliggande orsaker. Sedan har jag sett henne skriva att hon föredrar ärlighet. Är det ärlighet att sitta och medgråta bakom sin skärm kanske? Sen öppnas inte mina tårkanaler var gång jag läser något olyckligt, men det är en annan sak. Gjorde jag det skulle jag inte kunna läsa tidningarna heller.

Kalla mig hur ond du vill, men det här är ett diskussionsforum. Inte något stödforum där det tävlas i att säga jag vet hur det känns flest gånger.

av **missbutterfly** » 2007-07-12 20:04:48

KrigarSjäl skrev:
rdos skrev:Krigarsjäl, du är verkligen otrolig. Först så är det en 30 sidor lång debatt om hur hemskt det är med diskriminering av svarta och araber och så vräker du ur dig sådana här saker om Tahlia utan att känna henne. Ungefär samma saker som jag också fick höra av Zooey. Petitionen som gått på WP och som antagligen 100-tals eller 1000-tals haft tillfälle att läsa är signerad av enstaka personer.

Vräker ur mig!? Jag resonerar utifrån vad jag sett henne skriva, ingenting annat. Kan man inte ge sina telningar åtminstone tillräckligt med mat, ja då brister man som förälder.

Jag håller helt med KrigarSjäl gällande detta.

I dagens Sverige kan_alla_klara att ge sina barn en väl sammansatt kost, med lite god vilja och engagemang.
Tro mig, jag har levt på existensminimum. LÄNGE.

Det handlar om att prioritera. Man kanske får vara beredd att göra avkall på en del saker, men att ha råd med hälsosam mat, det har man om man anstränger sig lite!

KrigarSjäl skrev:Sen öppnas inte mina tårkanaler var gång jag läser något olyckligt, men det är en annan sak.

Inte på mig heller, men jag tycker mig ändå kunna se skillnad på rätt och fel (utifrån mitt perspektiv och mina erfarenheter). Jag är definitivt inte blödig som person.

av **rdos** » 2007-07-12 20:40:23

KrigarSjäl skrev:Vräker ur mig!? Jag resonerar utifrån vad jag sett henne skriva, ingenting annat. Kan man inte ge sina telningar åtminstone tillräckligt med mat, ja då brister man som förälder.

Vet du en sak, Krigarsjäl, du har nu förvandlats till en av de tanter som du själv beklagat dig över i inlägg efter inlägg. Du använder t.o.m. tanternas egna vokabulär "brister som förälder". Vet du på hur många sätt man kan få ihop att vilken förälder som helst i princip har brister?

Dessutom skulle det vara intressant att höra om du tycker att en massa afrikanska mammor brister som föräldrar eftersom de inte kan ge sina telningar mat när de själva också svälter?

Även om du själv berättat om din kamp i tillvaron så verkar du inte reflektera ett dugg över hur utsatta grupper i samhället har det. Jag känner faktiskt till flera familjer i Sverige som knappt kan ge sina barn mat för dagen. Svenskar, dessutom, och inte araber eller afrikaner. Är det då märkvärdigare när en svensk mamma inte kan ge sina telningar mat än när en afrikansk inte kan?

KrigarSjäl skrev:Kalla mig hur ond du vill, men det här är ett diskussionsforum. Inte något stödforum där det tävlas i att säga jag vet hur det känns flest gånger.

I de flesta sammanhang så behöver man inte påpeka att man ska ha empati för sina medmänniskor. Speciellt inte de som man har någon slags relation till även om det bara är via ett forum. På ett NT forum skulle Tahlia garanterat fått sympati för sina problem.

Säg mig en sak, Krigarsjäl, om någon hotade någon av dina närmaste (mor, far, bröder, systrar eller vad som nu kan vara aktuellt) med kniv, skulle du då också rycka på axlarna och fråga dem vad de gjort för fel för att de hamnat i den situationen?

av **rdos** » 2007-07-12 20:48:28

missbutterfly skrev:Jag håller helt med KrigarSjäl gällande detta.

I dagens Sverige kan_alla_klara att ge sina barn en väl sammansatt kost, med lite god vilja och engagemang.
Tro mig, jag har levt på existensminimum. LÄNGE.

Det handlar om att prioritera. Man kanske får vara beredd att göra avkall på en del saker, men att ha råd med hälsosam mat, det har man om man anstränger sig lite!

Det där lät inte heller värst empatiskt. Jag slår vad om att de som har diagnos och LSS m.m. har en mycket bättre situation än de som hamnat utanför samhället och lever på socialen. Det stora problemet för många är inte hur mycket pengar de har utan att de ibland har mycket pengar och ibland inga alls. Dessutom är det ju så att problem att hantera sin ekonomi är ett npf-drag som inte precis gör saken bättre. De som inte har sådana problem må ju tycka att de som har dem ska "rycka upp sig" som det heter.

av **missbutterfly** » 2007-07-12 21:22:44

rdos skrev:
missbutterfly skrev:Jag håller helt med KrigarSjäl gällande detta.

I dagens Sverige kan_alla_klara att ge sina barn en väl sammansatt kost, med lite god vilja och engagemang.
Tro mig, jag har levt på existensminimum. LÄNGE.

Det handlar om att prioritera. Man kanske får vara beredd att göra avkall på en del saker, men att ha råd med hälsosam mat, det har man om man anstränger sig lite!

Det där lät inte heller värst empatiskt. Jag slår vad om att de som har diagnos och LSS m.m. har en mycket bättre situation än de som hamnat utanför samhället och lever på socialen.

Jag säger bara sanningen.

Visst har vi med diagnos en bättre ekonomisk "situation" än de utan diagnos.
Jag har varit i båda sitsarna. Så jag vet_mycket väl_vad jag talar om!

Under de första året som ensamstående förälder, utan diagnos (efter att det tog slut med min dotters far) så gick jag ofta och lade mig hungrig kan jag säga.
Men att min dotter skulle få bra mat var prio ett!
Jag skulle aldrig låta henne fara illa på det sättet.

Visst är ingen förälder perfekt, och jag har många dåliga sidor/avsaknad av egenskaper som kan försvåra modersrollen.
Men jag gör f**n det bästa jag KAN (!) och det bör alla som satt barn till världen försöka göra, anser jag..

rdos skrev:Dessutom är det ju så att problem att hantera sin ekonomi är ett npf-drag som inte precis gör saken bättre. De som inte har sådana problem må ju tycka att de som har dem ska "rycka upp sig" som det heter.

Jag har också problem med att sköta ekonomin, men basala saker som M-A-T bör man väl (varande vuxen medborgare och förälder) kunna ansvara för att sköta.
Jag tycker att de föräldrar i Sverige som låter sina barn gå hungriga (eller undernärda) är direkt OLÄMPLIGA.

av **Thunderchild** » 2007-07-12 21:23:29

tahlia skrev:Ok (hör hur alla suckar och stönar över att hon faktiskt kom tillbaka).

Jag vet vem jag är och vad jag går för. Och även om jag, för en stund där, lät mig trampas på och tryckas ned av människor som helt tydligt bara inte förstod bättre, så hämtade jag mig rätt snabbt. Ni som vill tro att jag är pest och pina, varsegod. Det är bara fint att ni gett er tillkänna så jag inte kommer att förväxla er med människor som är värda att lägga ned tid och energi på.

Det jag lärt mig av detta är att det inte finns något positivt i att vara en öppen människa. Är man som en öppen bok finns det massor av folk som är villiga att attackera och trampa på en för att själv känna sig som bättre människor. Det som förvånar mig är att jag tycks vara obildbar på den punkten, för trots att jag mött sådana människor genom hela livet, envisas jag med att vara lika öppen ändå. Kanske dags att sluta med det. Kanske skulle många föredra att jag blev så bitter som de anklagar mig för att vara, men som de så tydligt själva är.

Jag föredrar att leva i den verkliga världen, att se saker för vad de är. Det är också anledningen till att jag säger att min situation är hopplös. För jag tar inte på mig glasögon och låtsas att situationen inte ser ut som den gör. Jag är realist. Det ligger mig lite i fatet, för med lite inbillning skulle jag kunna ha en ljus syn på framtiden.

Det är mycket möjligt att jag hänger kvar. Dock går jag inte på niten att vara öppen längre. Det är som jag vanligtivs resonerar - har man problem, håll dem för sig själv, annars är man bara en belastning, en börda och jobbig för dem runt om en. För man kan aldrig förvänta sig att andra människor faktiskt skall offra något för att hjälpa någon. Även om jag själv vrider mig 12 varv för att hjälpa andra, så får jag åter igen påminna mig om att alla människor är inte likadana.

Tack för ordet.

tahlia!

Jag måste faktiskt reda ut några saker.. Du startar ditt inlägg med att antyda att alla kommer att sucka och stöna över att du är tillbaka.

På samma sätt började du ett av dina första inlägg.. "Om jag öppnar mig så kommer jag säkert att skrämma bort alla".

På det sättet har du redan från början dömt ut både dig själv och oss andra. Du är redan säker på hur det kommer att bli och sedan styr du skutan dit oxå.. Det kallas för en "självuppfyllande profetia"..

Du måste inse att ingen hoppat på dig bara för att du öppnat dig för forumet. Folk har blivit sura och velat ge dig svar på tal sedan du kränkt och nedvärderat flera av oss som försökt stötta dig och få dig att tänka i nya banor.

Många här på forumet har engagerat sig i sina diagnoser i många år och är på många sätt experter på sitt syndrom. Långt innan jag fick diagnosen så forskade jag på egen hand och när jag till slut fick hjälp via Arbetsförmedlingen att träffa en av sveriges mest kända Aspergerkuratorer så var det ändå hon som fick lära sig mest under de två sessioner vi hade..

Så när du kommer till detta forum och ber om hjälp så har du verkligen kommit rätt och jag tog personligen emot dig med öppna armar och uppmuntrade dig att vara ärlig..

Så vad gör du när vi försöker att ge dig tips och råd? Du antyder att vi inte vet vad vi snackar om, att vi är ute och cyklar och att vår hjälp inte är värd vatten. Du vet minsann bättre själv..

Sluta be om hjälp om du inte vill ha nån eller försök visa lite hövlighet istället för din arroganta och överlägsna stil du kör med så ska du se att folk slutar att "ge sig på stackars oskyldiga dig"..

av **Sam** » 2007-07-12 21:31:22

Till KrigarSjäl mfl.

Till en början har ni själva barn?
Har ni ett hum om vad det kostar att ha barn?
Det finns så många utgifter som man inte kan bestämma över hur mycket man än prioritera.
Mat är bara en liten bit av den kakan, av alla måsten till sitt barn. Jag kan lova att de krav man kan styra över, så gör man det redan, för det finns inte utrymme för någon lyx.
Det handlar inte bara om om att prioritera. Lever man på sjukbidrag och är ensamstående förälder så är det faktiskt nästa så, att på det bidraget som du kvitterar ut per månad från FK, ska du helst få till att räcka till lika många "munnar" som ni är i familjen
Kom inte och prata om att pappan bidrar eller att man får bidragsförskott, detta täcker inte de utgifter ett barn har på långa vägar.
Visst finns det pappor som bidrar, men ofta har även de en begränsad ekonomi.
Att gå till soc är oftast ingen lösning risken finns att de minska bidragsdelen från FK, för att du tar hand om ditt/dina barn. De räknar det som ett jobb. Denna risk är stor om du är ensamstånde förälder med några bokstäver, som beskriver vem du är i ditt liv. Detta att vara ensamstående förälder och den ekonomiska biten kan nog liknas vid moment 22.

Därför är det viktigt att man verkligen skilljer på den ekonomiska biten, och håller den utanför när man värderar någon i dennes föräldraroll. När det gäller den ekonomiska biten, kan man bara göra så gott man kan och det har absolut inget med hur BRA förälder man är. Lika lite som om man tillhör de med en diagnos eller de som fortfarande är diagnoslösaoch tillhör den normgivande skaran.

av **Eddie The Man** » 2007-07-12 21:34:19

rdos skrev:Dessutom skulle det vara intressant att höra om du tycker att en massa afrikanska mammor brister som föräldrar eftersom de inte kan ge sina telningar mat när de själva också svälter?

Skillnaden mellan negresserna i Afrika och Tahlia är, förutom att Tahlia inte ser ut att vara negress som bor i Afrika, att negresserna inte kan. Tahlia, åas, vill inte.

Sedan kan man givetvis fundera på om det var en så jävla bra idé att skaffa 5 ungar när man inte har mat till sig själv men Afrika är en annan kontinent med en annan kontinents problem.

rdos skrev:På ett NT forum skulle Tahlia garanterat fått sympati för sina problem.

På ett NT-forum är så gott som alla färgade av sin kärlek för barn. Hur många normala människor vill inte ha eller hatar barn?
Sedan är frågan om sympatin är djup och engagerande, eller bara ytlig: någon att sysselsätta sig med tills någon annan dyker upp...

rdos skrev:skulle du då också rycka på axlarna och fråga dem vad de gjort för fel för att de hamnat i den situationen?

Vad fuleKrigarSjäls poäng var att han skiter fullständigt i Tahlia och vad gör hon gör med sitt liv... problemet är att han inte skiter i barnen och det är, trots allt, barnen som är viktigast i den här frågan. Att Tahlia saknar mod/lust/vilja/whatever att göra något åt sin situation är bevisat. Det problemet försöker ingen göra något åt längre, får jag hoppas. Problemet är att barnen far illa av att hon inte gör något åt situationen och det är där skon klämmer. Barnen har inte gjort något för att sätta sig i den sitsen och förtjänar inte att vara där.

En annan sak jag funderade på när jag var och tränade idag... Tahlia berättade att hennes kära barn är ack så omtänksamma, snälla och empatiska och what have you. Förutom att alla föräldrar i hela världen skulle beskriva sina barn på samma sätt, så undrade Eddie en sak: vad gjorde hennes barn under de 6 åren hon var deprimerad? De ignorerade säkert inte henne eller var inlåsta i en annan del av huset, alltså måste de ha haft kontakt med henne.

Haft kontakt med sin mamma. Sin deprimerade mamma.

När barn ser att föräldern/föräldrarna mår dåligt försöker de, för det mesta, åtgärda situationen så gott de kan. Vilket då resulterar i att barnen börjar ta hand om föräldrarna.

Some years ago, a group of Yale psychiatric researchers found that children of seriously depressed mothers were nearly three times more likely to develop major depression than children of mothers who had never been depressed. They speculated that this may be due to genetic factors, poor parenting by the depressed parents or general stress in troubled families.

Children from homes in which one or both parents are chronically or seriously depressed are not raised in a happy atmosphere. They may gain the impression that life is sad.

In addition, depressed parents are often unable to fully meet their children's emotional needs. Overwhelmed by their sadness, at times they may be unresponsive to their offspring. As a result, the children may grow up not feeling completely loved.

In my own therapy practice, I've found that these children sense several unspoken messages from their depressed parent. One is, Don't be happier than I am because then I'll feel worse.

- J. Bailey Molineux, a psychologist with Adult and Child Counseling

When a parent experiences clinical depression, his/her children are affected. The younger the child is when the parent becomes depressed, the greater the impact can be on the child (Beardslee et. al., 1998). Studies show that children of depressed parents run a higher risk not only of developing depression themselves, but also a higher risk of problems with bonding, anxiety, physical health , academic performance, problems with peers, poor self-esteem, attention deficits, aggressive behavior, and language delays (Downey and Coyne, 1990, Radke-Yarrow, 1985 and 1998, Weissman , 1987, Jaenicke., 1987, Hammen, 1988, Lyons-Ruth, 1997, Sharp, 1995).

http://info.epmhmr.org/poc/view_doc.php ... w=5&clnt=1

Google har en del sidor som handlar om ämnet deprimerade föräldrar och barn.

http://www.google.com/search?num=100&hl ... tnG=Search

Needless to say bådar det inte gått för Tahlias kära "telningar", som ni gillar att kalla dem.

av **KrigarSjäl** » 2007-07-12 21:45:20

rdos skrev:Vet du en sak, Krigarsjäl, du har nu förvandlats till en av de tanter som du själv beklagat dig över i inlägg efter inlägg. Du använder t.o.m. tanternas egna vokabulär "brister som förälder". Vet du på hur många sätt man kan få ihop att vilken förälder som helst i princip har brister?

Dessutom skulle det vara intressant att höra om du tycker att en massa afrikanska mammor brister som föräldrar eftersom de inte kan ge sina telningar mat när de själva också svälter?

Även om du själv berättat om din kamp i tillvaron så verkar du inte reflektera ett dugg över hur utsatta grupper i samhället har det. Jag känner faktiskt till flera familjer i Sverige som knappt kan ge sina barn mat för dagen. Svenskar, dessutom, och inte araber eller afrikaner. Är det då märkvärdigare när en svensk mamma inte kan ge sina telningar mat än när en afrikansk inte kan?

I de flesta sammanhang så behöver man inte påpeka att man ska ha empati för sina medmänniskor. Speciellt inte de som man har någon slags relation till även om det bara är via ett forum. På ett NT forum skulle Tahlia garanterat fått sympati för sina problem.

Säg mig en sak, Krigarsjäl, om någon hotade någon av dina närmaste (mor, far, bröder, systrar eller vad som nu kan vara aktuellt) med kniv, skulle du då också rycka på axlarna och fråga dem vad de gjort för fel för att de hamnat i den situationen?

Jämförelsen förälder i Sverige - förälder i Afrika är långsökt och bäddar för en rad nya diskussioner. Därför besvaras det icke.
Självklart har alla föräldrar fel & brister, det är när bristerna blir väldigt stora man kan diskutera lämplighet. Ett barns misär är ett barns misär oavsett anledningen till misären. Påstår du på fullaste allvar att alla är lämpliga som föräldrar?

Du har inget som helst mandat att påpeka att "man ska ha empati för sina medmänniskor". Moralpredikan kan du ägna dig åt någon annanstans. Det enda jag gjort är att ifrågasätta det jag läst.

Vad jag skulle göra om mina närmaste blev hotade!?
Frågeställningen är irrelevant i sammanhanget.

av **KrigarSjäl** » 2007-07-12 21:56:38

Sam skrev:Till KrigarSjäl mfl.

Till en början har ni själva barn?
Har ni ett hum om vad det kostar att ha barn?
Det finns så många utgifter som man inte kan bestämma över hur mycket man än prioritera.
Mat är bara en liten bit av den kakan, av alla måsten till sitt barn. Jag kan lova att de krav man kan styra över, så gör man det redan, för det finns inte utrymme för någon lyx.
Det handlar inte bara om om att prioritera. Lever man på sjukbidrag och är ensamstående förälder så är det faktiskt nästa så, att på det bidraget som du kvitterar ut per månad från FK, ska du helst få till att räcka till lika många "munnar" som ni är i familjen
Kom inte och prata om att pappan bidrar eller att man får bidragsförskott, detta täcker inte de utgifter ett barn har på långa vägar.
Visst finns det pappor som bidrar, men ofta har även de en begränsad ekonomi.
Att gå till soc är oftast ingen lösning risken finns att de minska bidragsdelen från FK, för att du tar hand om ditt/dina barn. De räknar det som ett jobb. Denna risk är stor om du är ensamstånde förälder med några bokstäver, som beskriver vem du är i ditt liv. Detta att vara ensamstående förälder och den ekonomiska biten kan nog liknas vid moment 22.

Därför är det viktigt att man verkligen skilljer på den ekonomiska biten, och håller den utanför när man värderar någon i dennes föräldraroll. När det gäller den ekonommiska biten, kan man bara göra så gott man kan och det har absolut inget med hur BRA förälder man är. Lika lite som om man tillhör de med en diagnos eller de som fortfarande är diagnoslösaoch tillhör den normgivande skaran.

Har inte barn & tänker inte skaffa några. Tror inte jag kan erbjuda det som krävs. Jag är därför konsekvent i mitt resonemang.
Alla är inte lämpliga som föräldrar, det är den hårda sanningen.
Det är ingen hobby att skaffa barn, du ska finnas där för barnet 24/7 i åratal. Om folk inte hajat det och ändå skaffat barn, får de tåla att bli kallade olämpliga.

av **Pemer** » 2007-07-12 22:01:52

KrigarSjäl skrev:Det är ingen hobby att skaffa barn, du ska finnas där för barnet 24/7 i åratal. Om folk inte hajat det och ändå skaffat barn, får de tåla att bli kallade olämpliga.

<ironi> Nej nej nej, det finns ju sådant som dagis, skolan och samhället över huvud taget har massor av ansvar... barnen är inte bara föräldrarnas ansvar! </ironi>

Det är lätt att se på stora delar av de yngre generationerna hur lämpliga föräldrar de har haft... :roll:

av **missbutterfly** » 2007-07-12 22:11:12

KrigarSjäl skrev:Vad jag skulle göra om mina närmaste blev hotade!?
Frågeställningen är irrelevant i sammanhanget.

Visserligen.

Jag hatar folk som jävlas med min familj.

Jag blir jag enormt jobbig att ha och göra med när jag anser att min dotter inte får det hon behöver (uppmäksamhet, kärlek, omvårdnad, mat på hyfsat fasta tider, hela rena kläder, väl skött hygien).

MEN (här kommer diciplinen in) jag tycker att hon ska få "bevisa" att hon klarar vissa saker. Som att ha respekt för sina lärare, och att sköta sig, samt vara snäll och vänlig mot sina klasskompisar.
Min dotter är ganska intresserad av "mode" och jag tycker emellanåt att hon ska få handla något smått (billigt), som en "belöning"och motivering för att hon har skött sig.

Jag lägger betydligt hellre pengar på henne än på mig.

av **rdos** » 2007-07-12 22:39:33

Pemer skrev:<ironi> Nej nej nej, det finns ju sådant som dagis, skolan och samhället över huvud taget har massor av ansvar... barnen är inte bara föräldrarnas ansvar! </ironi>

Jo, precis. Det är ju dessa curlingföräldrar som socialtjänsten borde granska och "sätta dit" snarare än de som inte vill ha sina barn på dagis för att de inte fungerar där.

av **Sam** » 2007-07-12 22:44:41

26 årig man (Jag skriver man eftersom jag känner mig mer som en man än som en grabb eller kille) med AS.

Med dessa ord börjar din presentation KrigarSjäl.
För mig är en "man" en vuxen person som vet att livet inte bara består av svart eller vit, som inte slår på en som ligger.... som inte drar alla över en kam.. Som inser att livet är fullt av oväntade händelser.. Som vågar mötas istället för att skuldbelägga eller lägga problemen på andra.. Så kanske är det dags att du ändrar synen på dig själv.
Kanske skulle detta passa bättre:
Kille, grabb eller pojke, med många åsikter i svart och vitt, bedömer gärna andra i dessa nyanser.

Har inte barn & tänker inte skaffa några. Tror inte jag kan erbjuda det som krävs. Jag är därför konsekvent i mitt resonemang.

Vi får hoppas att du står vid ditt ord, att föräldrar biten inte är din bit förrän du blivit en ”riktig man" iaf.
Men man kan aldrig veta, ibland händer det saker som man inte räknat med. :-)176

av **weasley** » 2007-07-12 23:47:11

jag vet inte varför det verkar som om man måste ta ställning i den här frågan. men det är verkligen intressant att thalias inlägg granskas och analyseras så ordentligt. det, om något, torde ju tyda på att folk här verkligen försöker sätta sej in i det som skrivs. :-D

jag måste säga att jag tycker att alla som har skrivit här har väldigt bra kommentarer. vi har lite olika stil, bara. visst har det funnits några som skrivit lite väl magstarka saker, och är man pigg och glad kan man skaka av sej dem mkt lättare än om man mår kasst.

men jag tycker att de flesta har bidragit med intressanta inlägg, både de som skrivits lite rakare och mer ifrågasättande, och de som varit mer "kompisinriktade". de kompletterar varandra på ett mycket spännande sätt, ser jag när jag läser tråden med nya ögon.

hoppas ni andra också kan se det. :-D

Aspie - NT: Förklara och utveckla

Vilka är online

Om AspergerForum

Logga in