Jag har alltid haft ganska bra självkänsla, i 20-årsåldern t o m förhöjd. Efter det blev den mer normal. Men då började folk att missuppfatta mig, och tycka att jag var tuff, hård osv, o folk ville inget hellre än att knäcka mig.

Jag stod upp för de som var utsatta, då jag tyckte behandlingen var orättvs. Det upplevdes som ett extremt hot och jag fick mycket skit för det, folk gick ihop och hetsade (mest över nätet).

Psyk tyckte att jag var för kaxig (vilket jag inte var, detta var när jag hade ganska normal självkänsla), men jag begick synden att anse att ingen människa är mer värd än den andre, och att vården faktisk ska finnas till för mig, jag ska inte gå där och visa upp ett falskt yttre för att de ska känna att de gjort ett bra jobb. Detta var naturligtvis inte populärt.

Eftersom jag inte visade att jag faktisk är känslig, de förstod inte att jag inte har ett vanligt sätt att uttrycka sådant på, trodde de att jag var stenhård. Så de körde på med alla nedtryckningsmetoder de kunde komma på. De tyckte att jag skulle bli "frisk" av det.

Till slut var jag faktiskt knäckt. Jag trodde att jag var sämst i världen, minst värd och hatad av alla. Det tog år att reparera det.

Jag duger som jag är. Spelar ingen roll vad jag gör, jag tycker inte om frågor som "vad gör du nu för tiden då?", ändå. Låter korkat i mina öron då de flesta bara undrar om man är med i det stora ekorrhjulet.

Fast jag har inte haft med psyk att göra än, förstås.. Dock tar jag inte emot några "mediciner" ifall de skulle ge mig. Så jag antar att risken för nerbryt är mindre då.

Jamen om man tycker nån är utsatt och hjälper den, vad fan blir folk provocerade för? Sånt har jag alltid blivit ganska rosenrasande på. Om det är nån som håller på att drunkna och man vill hjälpa den, skall folk hetsa och knäcka en då? Jag förstår inte sånt. Efterblivet beteende?..Oh my. Skall de stå och knäcka folk som även hjälper andra och inte sig själv...som sagt så är jag säkert trög såhär, men....det verkar ju helt otroligt. Sen kallar de andra efterblivna. Hm..wow. Lord. Är det gruppens sammanhållning man står och håller på och försöker försvara där också, när det borde finnas bättre saker att lägga ned sin jädra hets på..

Det är det med vården jag är lite rädd för, att man måste visa upp ett ansikte så de kan känna sig nöjda med vad de har "gjort". Senast det märktes när man var inlagd (var väl eg. där bara akut för att jag hade råkat få näringsbrist). Det var bara att börja tro på det själv, låtsas att tabletterna hjälpte mot ens problem, sen gå ut leendes därifrån (vilket jag också gjorde för jag hade längtat att släppas ut).

Får som protestlust bara att just göra det nästan. Det ligger säkert som nån slags grund för mig, vare sig jag vill bli bättre eller inte. Larvar de sig, så gör jag det också, typ. Leder väl seriöst ingenstans.

Ja, jag vill inte heller visa alla uttryck, tex. inne på en avdelning. Man blir bara ihälld massa saker då, så bara därför visade jag inte några större ångesttecken, även om jag hade det bara av att vara inlåst sådär.

dragonslayer skrev:jag begick synden att anse att ingen människa är mer värd än den andre, och att vården faktisk ska finnas till för mig, jag ska inte gå där och visa upp ett falskt yttre för att de ska känna att de gjort ett bra jobb. Detta var naturligtvis inte populärt.

100% igenkänning. Förutom att jag har en tendens att se mig som mer värd än andra tills motsatsen bevisats. En intelligent och kunnig läkare kan få bli min jämlike eller tom min idol.

När jag nu behandlas för depression pratas det mycket om att vi ska se till att jag ska känna mig mer värd. Vadå mer värd, jag är bäst i världen ju, mår dåligt bara. Gör det mig mindre värd? Höh? Fattar inte vad de dillar om.

"Ja nu har du ju ätit antidepressiva medicinen ett tag, känner du att självförtroendet ökar?"

Öh, borde det öka, tror inte det skulle bli så bra om det ökade, då drabbas jag väl av den hybris jag brukar bli beskylld för att ha.... Orken däremot skulle gärna få öka.

dragonslayer skrev:Eftersom jag inte visade att jag faktisk är känslig, de förstod inte att jag inte har ett vanligt sätt att uttrycka sådant på, trodde de att jag var stenhård. Så de körde på med alla nedtryckningsmetoder de kunde komma på. De tyckte att jag skulle bli "frisk" av det.

Så har det varit när jag varit inlagd på psyk. De försöker uppfostra mig, tror att jag är trotsig. När jag i själva verket bara vill mitt eget bästa. Som att exempelvis påpeka felet i att de delar ut Ritalin kl 20:00 på kvällen och vägra ta tabletten. Går ju inte att sova om man tar centralstimulantia då, de har ju gjort en felordination!

Skitsura blev de, man måste ta sin medicin skrek sköterskan. Jag bemötte henne med total tystnad, bevärdigade henne inte med en blick. Hur fan passerar vissa sin utbildning egentligen? Ritalin till natten liksom.

Hur vet man att man duger som man är om man inte har någon koll på vad duga är? Är det inte lite enkelt att säga att man duger som man är när man egentligen alltid borde utvecklas, eller åtminstone inte komma ett steg närmare nöjd förens man utvecklas?

sugrövmanövern skrev:

dragonslayer skrev:Eftersom jag inte visade att jag faktisk är känslig, de förstod inte att jag inte har ett vanligt sätt att uttrycka sådant på, trodde de att jag var stenhård. Så de körde på med alla nedtryckningsmetoder de kunde komma på. De tyckte att jag skulle bli "frisk" av det.

Så har det varit när jag varit inlagd på psyk. De försöker uppfostra mig, tror att jag är trotsig. När jag i själva verket bara vill mitt eget bästa. Som att exempelvis påpeka felet i att de delar ut Ritalin kl 20:00 på kvällen och vägra ta tabletten. Går ju inte att sova om man tar centralstimulantia då, de har ju gjort en felordination!

Skitsura blev de, man måste ta sin medicin skrek sköterskan. Jag bemötte henne med total tystnad, bevärdigade henne inte med en blick. Hur fan passerar vissa sin utbildning egentligen? Ritalin till natten liksom.

Otroligt! Det kan väl vem som helst räkna ut att det är olämpligt?

Ja, jag önskar jag hade haft videokamera med mig, för det gick inte i en handvändning att få ordinationen ändrad. En obstinat patient lyssnar ingen på. Många av de som delade ut medicin hade ingen aning om vad de olika preparaten var, de sade bara "nattmedicin" "morgonmedicin" osv.

Och där satt jag och dög och tycktes vara förmer än andra när jag sade att jag inte ville äta centralstimulantia till kvällen/natten .

sugrövmanövern skrev:Ritalin till natten liksom.

Och så Still knocked till frukostkaffet?

Still knocked, hehe....
Ja, mig försökte de erbjuda morgonmedicin (nåt att bli pigg av sade de men vad det var sade de inte och jag gick inte med på't), kvällsmedicin/varjedagsmedicin, sömnmedicin och lugnande, försökte tacka nej till det mesta, gick väl hyfsat. Jag tyckte det var läskigt. De försökte ge mig 4 olika mediciner att hålla på med, det fick vara. Höll på att känna mig misshandlad och tvingad höll jag på att säga (var ju tvångsvård).

Bara det inte var den pigg-medicinen jag fått innan som absolut inte funkade på mig. Sånt hoppas man ju skall stå i deras förbannade journaler iallafall. Vad det var vet jag inte, kan lika gärna ha varit det.
Vet inte vad för medicin till morgon/pigghet de har, en vet jag om iaf och det får de skylla sig själva för om de försöker få i mig en gång till.

Orken däremot skulle gärna få öka.

Känner igen det väldigt mycket.

Sedan om de nu VILL att folk ska få bättre självförtroende, så ska de väl inte uppmuntra till synen att man bara är en dum patient som måste styras. De borde ju uppmuntra till egna initiativ och åsikter.

sugrövmanövern skrev:Så har det varit när jag varit inlagd på psyk. De försöker uppfostra mig, tror att jag är trotsig. När jag i själva verket bara vill mitt eget bästa. Som att exempelvis påpeka felet i att de delar ut Ritalin kl 20:00 på kvällen och vägra ta tabletten. Går ju inte att sova om man tar centralstimulantia då, de har ju gjort en felordination!

Skitsura blev de, man måste ta sin medicin skrek sköterskan. Jag bemötte henne med total tystnad, bevärdigade henne inte med en blick. Hur fan passerar vissa sin utbildning egentligen? Ritalin till natten liksom.

Det är sådana här berättelser som får mig rädd för psykvården... även det du skriver om antidepp och självförtroende är oroväckande, att de inte kan förstå att grad av depression och grad av självförtroende (eller kanske oftare 'självkänsla') inte behöver sammanfalla, i synnerhet eftersom hela depressionsbegreppet är lite luddigt och förmodligen rymmer flera olika tillstånd.

Jag duger inte som jag är, men jag försöker vara det som duger i förhållande till omständigheterna som är nu. Jag antar att det duger för nu, även om jag alltid strävar efter att befinna mig på en högre nivå.

Jag vet inte om jag bör räkna det som att duga. Jag vill helst tänka att det inte räknas som att duga, eftersom tanken på att jag inte duger är en länk till en tanke om att jag ständigt måste förbättra mig själv. Fast då kan man säga att man duger som man är för att man gör det man kan med det man besitter under tiden man har. Men om jag misslyckas och misslyckas på ett sätt som räknas som ett felaktig misslyckande, att misslyckas med hjälp av sina begär och mot sitt förnuft, då duger jag inte som jag är eftersom jag i misslyckandets stund ändå inser att det är ett misslyckande men fortsätter framåt.

Jag är fortfarande osäker på om jag duger som jag är, men det får duga för nu.

earlydayminer skrev:Jag duger inte som jag är, men jag försöker vara det som duger i förhållande till omständigheterna som är nu. Jag antar att det duger för nu, även om jag alltid strävar efter att befinna mig på en högre nivå.

Jag vet inte om jag bör räkna det som att duga. Jag vill helst tänka att det inte räknas som att duga, eftersom tanken på att jag inte duger är en länk till en tanke om att jag ständigt måste förbättra mig själv. Fast då kan man säga att man duger som man är för att man gör det man kan med det man besitter under tiden man har. Men om jag misslyckas och misslyckas på ett sätt som räknas som ett felaktig misslyckande, att misslyckas med hjälp av sina begär och mot sitt förnuft, då duger jag inte som jag är eftersom jag i misslyckandets stund ändå inser att det är ett misslyckande men fortsätter framåt.

Jag är fortfarande osäker på om jag duger som jag är, men det får duga för nu.

du andas = du duger, sen får du själv bestämma om du är nöjd med din livssituation eller om du vill göra den bättre

Det är mina lungor som duger.

earlydayminer skrev:Det är mina lungor som duger.

ok då du lever = du duger...
bättre så?

Tycker du det är allt som krävs för att man skall duga?

Altus skrev:

sugrövmanövern skrev:Så har det varit när jag varit inlagd på psyk. De försöker uppfostra mig, tror att jag är trotsig. När jag i själva verket bara vill mitt eget bästa. Som att exempelvis påpeka felet i att de delar ut Ritalin kl 20:00 på kvällen och vägra ta tabletten. Går ju inte att sova om man tar centralstimulantia då, de har ju gjort en felordination!

Skitsura blev de, man måste ta sin medicin skrek sköterskan. Jag bemötte henne med total tystnad, bevärdigade henne inte med en blick. Hur fan passerar vissa sin utbildning egentligen? Ritalin till natten liksom.

Det är sådana här berättelser som får mig rädd för psykvården...

Jo, mig också. Så rädd, arg och orolig å alla (hur många?) utsattas vägnar (och hur många av dem går faktiskt under?) att jag inte kunde skriva något igår.

Altus skrev:även det du skriver om antidepp och självförtroende är oroväckande, att de inte kan förstå att grad av depression och grad av självförtroende (eller kanske oftare 'självkänsla') inte behöver sammanfalla, i synnerhet eftersom hela depressionsbegreppet är lite luddigt och förmodligen rymmer flera olika tillstånd.

Samma här.
Men själslig introspektion kanske aldrig kommer att bli psykiatrins eller psykvårdens paradgren?

Det är slående hur lätt allt det här låter sig analyseras enligt de vanliga sociologiska modellerna för automatisk rangordning, utspel av dominans och krav på underordning, rättigheter knutna till status neråt och fjäsk uppåt och så vidare. Som om det inte vore gjort för att bota människor alls - rentav tvärtom, mer likt en överlevd skola på Hets' tid. (Inte överallt, för all del, men min erfarenhet i övrigt bekräftar att det nog är det vanliga.)

En intressant paradox i sig, som någon borde forska i.

************

Earlydayminer: Jag tycker inte heller jag duger som jag är, men försöker vara nöjd med den jag är i varje ögonblick medan jag strävar att bli bättre. Svårt!!! Men skulle nästan vilja kalla det ett kategoriskt imperativ...

Fast den där underhandsacceptansen är dock viktig för både ens välbefinnande och mycket av ens kapacitet att förbättra sig. Liksom det besläktade men längre gående att duga som man är i andras ögon: andra har aldrig rätt att ställa lika höga krav på en som man själv har... kanske rentav ett slags skyldighet att göra.

Och så ytterligare det där med de olika nivåerna av acceptans även från utomstående - av typen (drastiskt exempel) älska Hitler men inte hans gärningar. Eller om inte älska så åtminstone lära sig förstå honom tills man ser likheterna med en själv och avsiktligt utsätter sig för den obehagliga insikten att de är större än man trodde.

Jag känner mej endå oduglig för att jag inte har fler vänner. Jag skulle gärna vilja att det fanns fler än dom få jag har som vill umgås med mej. Det handlar om att jag vill känna mej omtyckt av någon. För jag antar att någon som vill umgås mej mej gör det för att dom tycker om mej.
Jag har svårt för att förstå varför jag inte har fler vänner, för jag tycker endå att jag är rätt trevlig.

Zombie skrev:Earlydayminer: Jag tycker inte heller jag duger som jag är, men försöker vara nöjd med den jag är i varje ögonblick medan jag strävar att bli bättre. Svårt!!! Men skulle nästan vilja kalla det ett kategoriskt imperativ...

På Kant med tillvaron?

Lakrits skrev:

Zombie skrev:Earlydayminer: Jag tycker inte heller jag duger som jag är, men försöker vara nöjd med den jag är i varje ögonblick medan jag strävar att bli bättre. Svårt!!! Men skulle nästan vilja kalla det ett kategoriskt imperativ...

På Kant med tillvaron?

Ni är så sköna, bägge två

Hinner inte skriva något vettigt just nu, men Zombie ditt inlägg var suveränt och innehöll mycket tänktvärt.

Lakrits skrev:På Kant med tillvaron?

Ja, i dialektiska kast under livets entropiska bungyjump...

TheBoxSaysNo skrev:Ni är så sköna, bägge två

Hinner inte skriva något vettigt just nu, men Zombie ditt inlägg var suveränt och innehöll mycket tänktvärt.

Oj, säger du det? Nämen tack!

************

catasa - jag tycker du är mycket trevlig! Din brist på vänner måste alltså absolut bero på något annat. Jag vet att det tyvärr ofta finns gott om sådana orsaker...

Orka bry sig vad andra tycker. Jag ska till Krakow, och inget som någon säger om att jag inte kommer att kunna skaffa familj etc om jag flyttar 2 gånger i året stoppar mig.

Zombie skrev:catasa - jag tycker du är mycket trevlig! Din brist på vänner måste alltså absolut bero på något annat. Jag vet att det tyvärr ofta finns gott om sådana orsaker...

Tack. Du är snäll! och trevlig med.

Det där med att duga som man är, är väl väldigt individuellt? Vilken definition man gör av ordet duga? Som för övrigt i mitt tycke är ett väldigt konstigt ord. Som att man inte ska vara nöjd, det får duga.

Det jag nyligen har upptäckt är att "samhället" gärna trycker ned personer inom autismspektrat. "Samhället" talar om att den här gruppen av människor inte passar in i det. Jag har alltid i min enfald trott att "samhället" hjälper personer att komma ut i arbetslivet, ser till att ingen behöver svälta osv. De fina orden om "utifrån individens förutsättningar och intressen" existerar bara på pappret.

När sedan den hjälpen behövs så är de snabba att tala om att det finns ju ingen som vill anställa dig, för du blir ju så arg etc. Du måste lära dig det ena med det tredje. Kort sagt, du ska anpassas in i samhället oavsett du klarar det eller inte. Vad ger det för signaler om inte att tala om för folk att de inte duger som de är? (retorisk fråga)

För mig är det att sparka på någon som redan ligger. Jag har väldigt svårt att tro (med några få undantag) att någon vill ligga samhället till last. Speciellt inte med de låga bidragen som ges, hur är det goda levnadsförhållanden? Hur kul är det på en skala att ständigt behöva redovisa sina konton för soc? Tjata på FK, överklaga beslut?

Klart att folk ger upp till slut, ingen orkar väl leva sitt liv med ständiga "bråk". Ingen vill väl ständigt få höra att de är en belastning. Även om det inte sägs med ord så är det ju indirekt så att man i dag inte duger om man inte är självförsörjande.