Ja, det Josef1 beskriver som de enda aspergarna är just vad GoggeGogelius och Susanne Bejerot skulle avfärda som fullt frisk. Kanske lite andra personlighetsstörningar eller så, men definitivt inte Asperger.

Herregud, ska alla människor ha varsin definition? Okej, då tycker jag att jag är den enda riktiga aspergaren! Ni andra är alla defintivit feldiagnosticerade. Så nu vet ni det! Bluff-aspies, där!

Min diagnos är AS/HFA. Som jag ser det är Aspergers Syndrom bara en slags Hög Fungerande Autism.

Aspie Supremacy = Suck & Stön.

Josef1 skrev:...
Det behövs en tydligare definition mellan osynlig autism = AS och lågfungerande/efterbliven autism = HFA.
...

Skrivfel?

H:et står för högfungerande.
Vilket knappast är efterbliven.

barracuber skrev:

Josef1 skrev:...
Det behövs en tydligare definition mellan osynlig autism = AS och lågfungerande/efterbliven autism = HFA.
...

Skrivfel?

H:et står för högfungerande.
Vilket knappast är efterbliven.

LFA förekommer också.

OA:s kompletta namn är t ex "Organiserade Aspergare, förening för aspergare och andra högfungerande autister"...

H*n som inte ville vara med vid bytet till detta namn i st f Organiserade Autister kanske såg exakt tvärtom på saken... "Jag har Högfungerande Autism, jag vill inte beblanda mig med en massa lågfungerande, utvecklingsstörda, aspergare...??!?"

David Lynch nämns som möjlig Aspergare. En av rollkaraktärerna i Twin Peaks, The Loglady, är ju ganska säregen på ett Aspigt sätt. Fast hon är ju inte precis ensam om att vara Aspig i den serien.

Josef1 skrev:Många med diagnostiserad AS verkar också vara lindrigt förståndshandikappade men eftersom diagnosen "HFA" inte används i Sverige så vitt jag vet finns ingen annan diagnos att ge dem än AS, trots att det är felaktigt. (...)

Högfungerande autism är den perfekta diagnosen för folk på spektrumet som är lite lätt efterblivna/dumma i huvudet. De ska inte diagnostiseras med AS. Sverige skulle må bra av att dela ut färre AS-diagnoser men fler HFA-diagnoser.

Personer med autism och utvecklingsstörning får diagnosen "Autistiskt syndrom". Denna diagnos ska man också få om man har autism, men inte har någon utvecklingsstörning och uppfyller inte kriterierna för AS.
Självklart finns det alltså en diagnos för dem inom spektrumet som inte har AS och har en utvecklingsstörning.

HFA används i Sverige på sina håll. Finns dock inte som någon DSM/ICD diagnos utan man menar dem med Autistiskt syndrom och god intellektuell kapacitet. HFA = Autistiskt syndrom utan utvecklingsstörning.

Sedan finns dem som får diagnosen autismliknande tillstånd.

Formellt finna alltså 3 diagnoser:

Autistiskt syndrom (HFA ingår här).
Aspergers syndrom
Autismliknande tillstånd

Josef1 skrev:HFA är riktiga r-tards med monoton röst, kutiga ryggar och ögon som stirrar tomt ut i intet.

Haha. Min erfarenhet är att HFA precis som aspergare är mycket snyggare än NT. Monoton röst är vanligt vid båda diagnoserna, precis som problem med ögonkontakt. Det finns många akademiker som har väldigt synlig autism, så någon stark relation till intelligensen tror jag inte det finns.

Josef1 skrev:Hela grejen med AS är att det är OSYNLIGT.

Det råkar bara vara så att AS oftast är osynligt, men det är inte och borde inte vara meningen med diagnosen. Att man kan missta aspergare för dagcenterfolk beror på att massor av fullt funktionsdugliga personer jobbar på dagcenter. Det är där felet sitter.

atoms skrev:Aspie Supremacy = Suck & Stön.

Vad sägs om autistisk separatism

Jag mer eller mindre kräver att vården inför en separat subkategori av aspergerdiagnos för "min typ" om de vägrar att ändra de mer efterblivna till nån lägre form av autism.

Jag känner inte samhörighet med folk som skryter om att de gruppträffats i infjärtade jeans och druckit pulverkaffe, ätit wienerbröd och därigenom "träffat många aspergare". Jag kan enbart känna samhörighet med folk som har den där förfinade, naturliga intelligensen och känslan för grace som jag själv har. En sorts medfödd elegans.

Jag har träffat en hel del nördiga akademiker och dessa har som människor äcklat mig eftersom de inte är som mig. Jag har blå AS de har gul AS, ungefär. Det är olika saker men båda är på spektrumet.

Jag har aldrig träffat en diagnostiserad aspergare jag skulle kunna tänka mig att vara i samma rum som IRL, och jag är ändå övertygad om att jag befinner mig på spektrumet. Jag tror fortfarande att autister feldiagnostiseras som AS och många med AS går odiagnostiserade. De som har liknat mig har SAMTLIGA varit odiagnostiserade men kunnat berätta om "udda beteende i barndomen" etc. Det som gör de socialt fungerande till skillnad från mig är avsaknaden av personlighetsstörningar. Mina personlighetsstörningar är också till stor del ett resultat av diagnostiseringen i unga år.

Josef1 skrev: Mina personlighetsstörningar är också till stor del ett resultat av diagnostiseringen i unga år.

Vore intressant om du kunde utveckla detta.

TheBoxSaysNo skrev:

Josef1 skrev: Mina personlighetsstörningar är också till stor del ett resultat av diagnostiseringen i unga år.

Vore intressant om du kunde utveckla detta.

Narcissist/Cluster B/sadomassochist etc kombinerat med autismspektrumtillstånd. Det är därför jag är som jag är. Att få diagnos och därigenom klassas som undermänniska av skitiga svenssons och tanter med grova potatisnyllen och billiga kläder av låg kvalitet gjorde att jag helt slutade identifiera mig med människor och började se änglar som mitt släkte.

Jag funderar på att börja säga att jag har "autismspektrumtillstånd" och skrota AS som förklaring trots att det är min diagnos. Om jag inte kan hitta en enda person med AS som liknar mig ser jag inte meningen. Jag har däremot träffat folk utan AS-diagnos men med tydligt spektrumbeteende, dock mer eller mindre socialt fungerande, som varit mer som mig. Dessa personer berättade även att de i barndomen hade tydligare autistiska drag som sen växte bort. Vilket även stämmer på mig.

Det var Långben som efterbliven som startade den här diskussionen och jag står fast vid att många med diagnosen AS framstår som efterblivna och då finns två alternativ:

1. De är feldiagnostiserade autister, då autism många gånger också innefattar en sorts utvecklingsstörning.

2. Jag är feldiagnostiserad och borde ha en annan, ännu icke-existerande autismspektrumdiagnos. Mina personlighetsstörningar till trots så är jag fortfarande på spektrumet och har tydliga drag av AS och autism som dock inte syns utåt men ibland totalt dominerar mitt tänkande och får mig att leva i en egen värld.

Josef1 skrev:Jag funderar på att börja säga att jag har "autismspektrumtillstånd" och skrota AS som förklaring trots att det är min diagnos. Om jag inte kan hitta en enda person med AS som liknar mig ser jag inte meningen. Jag har däremot träffat folk utan AS-diagnos men med tydligt spektrumbeteende, dock mer eller mindre socialt fungerande, som varit mer som mig.

Jag brukar säga att jag är autistisk såtillvida att jag i diagnostermer (antagligen) ligger inom autismspektrumet. Ingen diagnos passar som hand i handske, de är modeller som systematiserar de mönster som delas av en vid grupp patienter. Alla som ingår i den populationen kommer att uppvisa måhända liknande, men inte likadana, symptom och besvär. Det går lika lite att individualisera kriterierna för autismspektrumdiagnoser, som att försöka göra det samma med förkylningar. Upplevelsen av ens tillstånd varierar, och patient, läkare och övriga inblandade är människor, och därmed subjektiva varelser.

Det ligger i sakens natur att en AS-diagnos idag vilar på en stadigare grund än de som lades i mitten av 1990-talet. Och det är fullt logiskt att vänta sig en avknoppning till nya diagnoser och en förfining av de befintliga dignoskriterierna i takt med att erfarenheten ökar och vetenskapen blottlägger nya samband. En av anledningarna till AS, HFA och andra diagnoser var just behovet av diagnoser för att förklara de som visade tydliga autistiska drag, men vars intelligens och begåvningsprofil var normal eller högre än normal. Att blanda in ett så löst och löjligt subjektivt begrepp som "efterbliven" i en tänkt, idealisk AS-diagnos, är att differentiera autismspektrumets diagnoser i fel riktning. De flesta här på forumet skulle i ett slag hamna utanför en sådan definition. Kanske inte jag, med min begåvningsprofil (jag misstänker att jag är hårt drabbad av starkt retarderande efterblivenhet; jag kan varken bygga datorer av Mekano eller stå på händerna, jonglerande en IKEA-servis med fötterna), men lejonparten.

Avsaknad av en diagnos betyder inte nödvändigtvis att en person är "normal" (ni vet, mentalt frisk, 180 cm lång och med 2½ barn). Diagnosen AS fanns inte som en godkänd diagnos när jag växte upp. Det är således i vuxen ålder som jag har kunnat få hjälp att förstå mina små egenheter. Jag är på intet sätt stigmatiserad. Tvärtom ser jag inte värdet i att kräkas ur mig en sjukjournal varje gång jag träffar någon. Jag har heller aldrig daltats med p.g.a. mitt tillstånd. Min diagnos har först och främst fått mig att förstå mer om mig själv. Om man upplever sig nedvärderad och trampad på p.g.a. sin AS-diagnos, så utstrålar man antagligen svaghet och sårbarhet. Det beror mer på det, än ett djupt rotat förakt från medmänniskornas sida (eller motmänniskor, eller vad man nu vill kalla den ofrälse pöbeln).

Jag skiter högaktningsfullt i om den jag talar med har AS, ADHD, AC/DC, SJ, RKXIIIO eller KPML(r). Antingen trivs jag eller inte. I det senare fallet drar jag vidare. Om någon beslutar sig för att jag är korkad eller en skröplig sjukling p.g.a. av min (antagna) AS, så ligger problemet hos denne och inte hos mig. Om det är någon jag måste träffa, så kan jag ta tillfället i akt och reta gallfeber på honom. Om det är en avlägset bekant, så kan jag bara le åt dennes bristande förståelse och skrumpnade intellekt.

Josef1:

Det finns helt klart många odiagnosticerade personer som stämmer in på din beskrivning. Anledningen till att de inte får diagnos är troligtvis att de inte har haft tillräckligt "allvarliga problem i vardagen". Förmodligen kommer fler få diagnos i framtiden när samhället blir allt mer fientligt mot även de mest socialt kompetenta autisterna. Jag tycker mig ha märkt en ökning av personer med "drag av autism/AS" som tidigare skulle betraktats som NT.

Det skulle inte förvåna mig om det som baron-cohen kallar "broader autism phenotype" definieras som en personlighetsstörning (eller möjligen en PDD) i framtiden, omfattande 2-3 % av befolkningen.

Jag funderar på att sluta besöka det här forumet eftersom jag inte får ut något av det. Känner ingen gemenskap, ingenting hos andra som jag kan identifiera mig starkt med. Precis som det alltid varit mellan mig och andra diagnostiserade aspergare.

Däremot har jag träffat folk jag kunnat identifiera mig med men ingen av dessa har haft diagnosen AS. Jag tror mest att jag använder min AS som en ursäkt för att dra mig undan samhället.

Jag har insett att min cluster B störning alltid kommer skapa enorma problem i sociala relationer och göra mig närmast laglös, så jag skyller problemen på AS och drar mig undan. Jag orkar inte kriga med vanliga människor hela jävla tiden så jag blir snudd på apatisk och helt isolerad och intalar mig att det handlar om AS.

Egentligen vill jag vara en kontroversiell kändis som skapar rubriker och blir mordhotad. Jag vill bara bråka med alla, provocera, skapa kaos. Det är min drivkraft i livet. Utan denna möjlighet känner jag mig tom. Mitt liv saknar mening om jag inte får stå i rampljuset och provocera.

Josef1 skrev:Jag funderar på att sluta besöka det här forumet eftersom jag inte får ut något av det. Känner ingen gemenskap, ingenting hos andra som jag kan identifiera mig starkt med. Precis som det alltid varit mellan mig och andra diagnostiserade aspergare.

Däremot har jag träffat folk jag kunnat identifiera mig med men ingen av dessa har haft diagnosen AS. Jag tror mest att jag använder min AS som en ursäkt för att dra mig undan samhället.

Jag har insett att min cluster B störning alltid kommer skapa enorma problem i sociala relationer och göra mig närmast laglös, så jag skyller problemen på AS och drar mig undan. Jag orkar inte kriga med vanliga människor hela jävla tiden så jag blir snudd på apatisk och helt isolerad och intalar mig att det handlar om AS.

Egentligen vill jag vara en kontroversiell kändis som skapar rubriker och blir mordhotad. Jag vill bara bråka med alla, provocera, skapa kaos. Det är min drivkraft i livet. Utan denna möjlighet känner jag mig tom. Mitt liv saknar mening om jag inte får stå i rampljuset och provocera.

Jag tror det här forumet är dåligt för att få reaktioner på provokationer. De flesta här är nog inte så sugna på att gå in i rasande debatt bara byggt på känslostormar.

Eftersom du inte hela tiden provocerar så är det här ju en fas. Jag har hela tiden likställt provokationerna med någon som skulle skriva att de tänkte ta livet av sig. Jag går inte in i det spelet, eftersom det bara är känslostormar onödiga att debattera och leder inte till något.

Masochist är du säkert delvis, eftersom du så uppenbart provocerar bara för att bli hatad. Jag känner igen det en smutta, om man blir hatad så har man inget ansvar för att försöka få nån att älska en.

Jag håller förmodligen inte med dig om någonting du skrivit, men jag tycker att mycket du skriver när du är förnuftig innehåller något intressant, något man kan känna igen. Djupt men ändå avskalat.

Ta en paus från forumet och känn att du kan komma tillbaka nån annan gång när det kanske lockar mera.

Lakrits skrev: Jag skiter högaktningsfullt i om den jag talar med har AS, ADHD, AC/DC, SJ, RKXIIIO eller KPML(r). Antingen trivs jag eller inte. I det senare fallet drar jag vidare. Om någon beslutar sig för att jag är korkad eller en skröplig sjukling p.g.a. av min (antagna) AS, så ligger problemet hos denne och inte hos mig.

Ett stort fett flatgarv och en för det där uttalandet!

carl skrev:Jag tror det här forumet är dåligt för att få reaktioner på provokationer. De flesta här är nog inte så sugna på att gå in i rasande debatt bara byggt på känslostormar.

Eftersom du inte hela tiden provocerar så är det här ju en fas. Jag har hela tiden likställt provokationerna med någon som skulle skriva att de tänkte ta livet av sig. Jag går inte in i det spelet, eftersom det bara är känslostormar onödiga att debattera och leder inte till något.

Masochist är du säkert delvis, eftersom du så uppenbart provocerar bara för att bli hatad. Jag känner igen det en smutta, om man blir hatad så har man inget ansvar för att försöka få nån att älska en.

Jag håller förmodligen inte med dig om någonting du skrivit, men jag tycker att mycket du skriver när du är förnuftig innehåller något intressant, något man kan känna igen. Djupt men ändå avskalat.

Ta en paus från forumet och känn att du kan komma tillbaka nån annan gång när det kanske lockar mera.

Jag tror inte att aspergare är mer logiska än andra bara för att många har stora problem att uttrycka känslor.

Kan man ens agera med flit för att vilja bli hatad? Har jag alltid undrat. Det här med "provocera" och sånt. Jag tror inte man gör det med flit för att bli hatad? Iaf jag förstår inte den tankegången riktigt.
Förstår lite av det där att man liksom slipper anstränga sig kanske, men jag tror inte man kan vilja bli hatad, med flit?

regnif skrev:Kan man ens agera med flit för att vilja bli hatad? Har jag alltid undrat. Det här med "provocera" och sånt. Jag tror inte man gör det med flit för att bli hatad? Iaf jag förstår inte den tankegången riktigt.
Förstår lite av det där att man liksom slipper anstränga sig kanske, men jag tror inte man kan vilja bli hatad, med flit?

Jag tror på det. Om man hatar sig själv mer än allt annat, om man inser ens egentliga värde men vägrar att erkänna det, om man vet att man inte har någon som helst chans att få allt man vill ha. Man måste förnedras för att förnedra. Man fungerar inte per automatik. Man känner konstant hunger och kan inte leva om man inte får bränsle. Man säger det man menar, men menar det inte till den man säger det.

Poänglöst, men så är det.

En tanke på magneter kommer då jag läser metafysikerns texter.

Josef1 skrev:Jag funderar på att sluta besöka det här forumet eftersom jag inte får ut något av det. Känner ingen gemenskap, ingenting hos andra som jag kan identifiera mig starkt med. Precis som det alltid varit mellan mig och andra diagnostiserade aspergare.

Däremot har jag träffat folk jag kunnat identifiera mig med men ingen av dessa har haft diagnosen AS. Jag tror mest att jag använder min AS som en ursäkt för att dra mig undan samhället.

Jag har insett att min cluster B störning alltid kommer skapa enorma problem i sociala relationer och göra mig närmast laglös, så jag skyller problemen på AS och drar mig undan. Jag orkar inte kriga med vanliga människor hela jävla tiden så jag blir snudd på apatisk och helt isolerad och intalar mig att det handlar om AS.

Egentligen vill jag vara en kontroversiell kändis som skapar rubriker och blir mordhotad. Jag vill bara bråka med alla, provocera, skapa kaos. Det är min drivkraft i livet. Utan denna möjlighet känner jag mig tom. Mitt liv saknar mening om jag inte får stå i rampljuset och provocera.

Jag har också velat skapa rubriker och vara speciel. Det känns som om den viljan försvann igår. Skumt...

Josef1 skrev:

carl skrev:Jag tror det här forumet är dåligt för att få reaktioner på provokationer. De flesta här är nog inte så sugna på att gå in i rasande debatt bara byggt på känslostormar.

Eftersom du inte hela tiden provocerar så är det här ju en fas. Jag har hela tiden likställt provokationerna med någon som skulle skriva att de tänkte ta livet av sig. Jag går inte in i det spelet, eftersom det bara är känslostormar onödiga att debattera och leder inte till något.

Masochist är du säkert delvis, eftersom du så uppenbart provocerar bara för att bli hatad. Jag känner igen det en smutta, om man blir hatad så har man inget ansvar för att försöka få nån att älska en.

Jag håller förmodligen inte med dig om någonting du skrivit, men jag tycker att mycket du skriver när du är förnuftig innehåller något intressant, något man kan känna igen. Djupt men ändå avskalat.

Ta en paus från forumet och känn att du kan komma tillbaka nån annan gång när det kanske lockar mera.

Jag tror inte att aspergare är mer logiska än andra bara för att många har stora problem att uttrycka känslor.

Jo det var det jag syftade på inte att någon skulle vara mer logisk..

earlydayminer skrev:

regnif skrev:Kan man ens agera med flit för att vilja bli hatad? Har jag alltid undrat. Det här med "provocera" och sånt. Jag tror inte man gör det med flit för att bli hatad? Iaf jag förstår inte den tankegången riktigt.
Förstår lite av det där att man liksom slipper anstränga sig kanske, men jag tror inte man kan vilja bli hatad, med flit?

Jag tror på det. Om man hatar sig själv mer än allt annat, om man inser ens egentliga värde men vägrar att erkänna det, om man vet att man inte har någon som helst chans att få allt man vill ha. Man måste förnedras för att förnedra. Man fungerar inte per automatik. Man känner konstant hunger och kan inte leva om man inte får bränsle. Man säger det man menar, men menar det inte till den man säger det.

Poänglöst, men så är det.

En tanke på magneter kommer då jag läser metafysikerns texter.

Jag är säkert en sån där.

regnif skrev:

earlydayminer skrev:

regnif skrev:Kan man ens agera med flit för att vilja bli hatad? Har jag alltid undrat. Det här med "provocera" och sånt. Jag tror inte man gör det med flit för att bli hatad? Iaf jag förstår inte den tankegången riktigt.
Förstår lite av det där att man liksom slipper anstränga sig kanske, men jag tror inte man kan vilja bli hatad, med flit?

Jag tror på det. Om man hatar sig själv mer än allt annat, om man inser ens egentliga värde men vägrar att erkänna det, om man vet att man inte har någon som helst chans att få allt man vill ha. Man måste förnedras för att förnedra. Man fungerar inte per automatik. Man känner konstant hunger och kan inte leva om man inte får bränsle. Man säger det man menar, men menar det inte till den man säger det.

Poänglöst, men så är det.

En tanke på magneter kommer då jag läser metafysikerns texter.

Jag är säkert en sån där.

Varför?

John Carpenter