Det har skrivits mycket i olika trådar om hur många känner sig odugliga för att de inte har en partner,jobb,många vänner,barn eller andra saker som NTs har.
Jag trivs bra som förtidspensionerad,det får man inte göra för många.
Jag tror många i sin strävan efter att vara "normala" strävar efter saker de inte klarar av.
Trycket från syskon,föräldrar och andra kan vara svårt att stå emot har jag märkt men varför måste man vara som alla andra och vilja ha allt som andra vill ha,det förstår inte jag.

Håller med. Tyvärr är pressen från samhället i stort och media väldigt stark plus ev. tryck från anhöriga.

Jag är är till 99% mig själv numera tackvare träning av självkänsla och lite av självförtroende (men det var ganska okej redan förut) och det jag gått igenom de senaste åren. Öva på självkänsla + självförtroende är viktigt.
Be yourself, everyoneelse is already taken.

Jag trivs också bra som förtidspensionär. Behöver bara mer pengar för att vara riktigt lycklig.

Jag vill istället inte behöva vara "normen för aspergare" (fast inte normen för nån), vara nöjd med att sitta deprimerad hemma till ingen nytta. Jag tycker trycket tex. hemifrån kan vara för lågt ibland också. Att till slut känna att man inte gör nåt meningsfullt om dagen är hemskt börjar jag inse. Även om jag inte vill ha pressen på mig heller: "Nu skall du orka med 8 timmar om dagen varje dag, inga sömnproblem, heller. Jaså, har du varken ätit eller sovit ordentligt? Varför är du sur?"

Jag undrar liksom varför jag skall vara förtidspensionerad (förut var folk runt 50 till det?) utan framtid redan när jag var runt 20 nånstans. Hm, vad sjutton är detta? tänker man kanske. Visst, det är bra att jag slipper gå upp till ett jobb när jag har problem att somna och annat, men...jag känner ändå mig rätt onödig till nånting, gör ingen nytta av nåt, så vill jag eg. inte ha det. Det är ju min synpunkt då, fast då är det ang. min egen historia också.

Vad händer när jag inte har några föräldrar kvar, liksom? Då går det nog bra för mig..? Och skall man för evigt sitta hemma, hemma, bara slöa ned sig och känna sig äldre? Känns inte så kul det heller. Spännande att bara ha massa "proffs" omkring sig känns det som. Då ingen annan vågar veta nåt, "bara proffsen". Talar väl bara för mig själv, men förstår inte vad som skulle va nöjet med det sen, om det bara är sånt. Kan väl lika gärna flytta in på psyk med detsamma?

Om karriären så är viktig eller inte, men det börjar som att kännas som att man kan lika gärna sitta och ruttna, det blir ju inte till nån nytta ändå. Bara sitta hemma och vänta och söla, oerhört deprimerande, så själv är jag inte så nöjd. Förutom det att jag slipper vissa saker iom vissa problem.

Jag är fullt duglig.
Däremot tär det fruktansvärt på mitt psyke att lalla runt utan vettig vardagssyssla.

Min mamma gissar att jag är ett kvalificerat psykfall inom ett halvår.

imperativ skrev:Jag är fullt duglig.
Däremot tär det fruktansvärt på mitt psyke att lalla runt utan vettig vardagssyssla.

Min mamma gissar att jag är ett kvalificerat psykfall inom ett halvår.

Jag har gjort det i över 7 år. Det är inte så farligt. Jag har i alla fall tv-spelen. När jag väl lärt mig japanska kan jag spela en massa roliga tv-spel.

Här sitter jag och duger.

Jag skiter i vad andra tycker. Jag lever det liv jag vill. Enda är att jag skulle vilja ha mer pengar och mer energi att göra det jag verkligen vill, och det är inte att jobba, iallafall inte i vanlig mening. Jag lider av att inte kunna förverkliga det jag har anlag för. Sedan vore det kul om man förengångsskull hade en sysselsättning att uppvisa för "släkten"... Men om jag var friskare och orkade det jag ville, skulle nog något av det kunna falla in under arbete så det skulle duga.

Att inte kunna svara på å vad gör du då är det värsta.

Ja, jag har ju tydligen svarat med för ärligt svar med att säga att jag inte gör nåt, får bidrag och så. Jag trodde folk förstod, jag. Jag trodde inte man hade bidrag och sånt i samhället för att dölja dem. Fint på pappret?

Förlika sig mitt håriga arsle!
Jag ska framåt, vidare, uppåt. Snabbare, smartare, starkare.
Att bara sitta och vara nöjd i största allmänhet är för grönsaker.

Att duga som man är.

Det beror självklart på vad man är. Har man t ex en massa dåliga vanor eller svåra problem, eller något annat som ger minskad livskvalitet och ökad smärta, så ska man förstås inte anse att det "duger". Värdesätter man sig själv så duger inte det.

Samma sak angående att vilja ha en partner eller ett arbete. Det kan man självklart vilja ha av egna djupa skäl och inte för att omgivningen på något sätt förväntar sig det.

Jag försöker leva efter min fästmans motto
typ "vad är man för en människa om man inte försöker göra världen bättre" och man börjar med att göra sig själv bättre.

däremot kankse min mål är annorlunda än NT:ares,

karriär: ok jag vill typ ha en karriär jag vill/ska starta en tebutik men det är mest för att jag vill arbeta med det jag tycker om och kunna ge mina kunder det dom tycke om (dvs bra te vars man än ä a någon som faktiskt vet vad han/hon säljer)

familj: tja, jag har en fästman som jag älskar som jag ska gifta mig med när jag har råd (bröllopp är DYRT), skaffa familj och så efter man har tävlat färdigt.

hem: tja det skulle avra kul om det inte tog så mkt energi utan jag orkar annat me, jag menar jag tänker inte leva för att städa heller

etc etc

jag tänker inte sitta på mitt arsle och stirra in i väggen och vara glad för det, nej jag ska bli bättre på många olika sätt.

Det finns ändå aldrig nån som har samma dröm/tankesätt/etc som en själv så det känns som om man borde ge upp ändå. Ensam är det ju meninglöst ändå? Jag hade lite drömmar förut, men det sket sig. Och hur kan man vara oberoende av andra om man ändå är beroende av varandra?

Man blir bara starkt ovän med folk tydligen så det är ingen mening. Folk blir bara irriterade av det man säger när man inte ens menar nåt och man är värst av alla jämt, så man kan inte ändra på nåt känner jag. De bara ber en försvinna, så jag ger upp. Världsförbättrarna litar inte på en, då är det ju inte nån mening. Orka. Spela roll, allt är redan kört ändå kanske. Jag försökte tänka tvärtom, men nu är sanningen framme.

Ja. Då är det bara att sitta och vänta på döden då *personligen alltså*

Fick ett sms av en person i ett annat land där denne berättade att det kändes misslyckat att vara 25 år, ogift, inga barn, inget direkt jobb bara en massa språk i skallen som denne kan väl utantill (9 st) som ingen vill ha enligt dennes uppgift (det är väl gångbara språk som tyska, franska, engelska, spanska samt ovanligare språk som afrikaans typ).
Böcker har varit största intresset hela livet och massor med universitetsstudier som är avklarade.

Tror denne skulle ha lätt o få jobb i de flesta länder utom i det land denne bor i just nu.
Hitta kärleken är väl en annan sak men upplyste denne om att här är 25 år, ogift och utan barn inte ens en issue.

KrigarSjäl skrev:Jag ska framåt, vidare, uppåt. Snabbare, smartare, starkare.

Något i stil med mitt tankesätt och varande nuförtiden.

Kan inte den personen flytta till nåt annat land då? Så kanske den kan uppfylla det. Kanske låter som att den behöver fly, ungefär som den mobbade byta skola, men tänkte ändå. Den kanske inte vill lämna sitt boende där eller nåt, jag vet inte?

Jag trodde det var en issue här, faktiskt. Man hör jämt hur folk förväntar sig att man skall ha massa pojkvän och sånt. Eller att det är konstigt om man inte anser sig klara att ha barn. De tycker man är billig om man inte har nån överhuvudtaget trodde jag.

Va?
Näe, just Stockholm lär vara Sveriges mest singeltätaste stad.
Antagligen för att folk vill kunna åka ut i världen utan att behöva ta hänsyn till någon man är ihop med, fast måste man vara på samma plats hela tiden då?
Tycker inte jag iaf.

Man måste väl inte ens hamna i säng med den man gillar heller.
Finns massor med männniskor jag gillar och gärna har kontakt med utan att jag vill bli ihop med någon av dem.

Jag är 37 och jag är inte ihop med någon och inte känner jag mig det minsta misslyckad för det.

Det är inte en issue om man är 25 regnif. Mer om man har blivit lite äldre.

Bjäbbmonstret skrev:Det är inte en issue om man är 25 regnif. Mer om man har blivit lite äldre.

Hur gammal ska man vara då tycker du?

MsTibbs skrev:Att inte kunna svara på å vad gör du då är det värsta.

Instämmer, speciellt nu när jag söker bostad och folk vill veta att man har inkomst för att kunna hyra...

Bjäbbmonstret skrev:Det är inte en issue om man är 25 regnif. Mer om man har blivit lite äldre.

Jag uttalar mig om vad som är en "issue" för "folk" nu inte nödvändigtvis om vad som är det för mig. Jag är exempelvis själv inte gift såvitt jag vet.

Singeltätt kanske men då dejtar de säkert också.
Om det inte är såna som varit ihop med folk tidigare och tröttnat på det och är nu glada singlar äntligen, men de verkar få. Eller jag vet inte.

Jaha, jag tycker folk har den tanken vid den åldern också, nu vet jag inte exakt vilka det är som tänker så, men har fått den bilden lite. "Jaha, ännu har hon inte fått nån, vad blir det av henne?", känns det som. Jag tyckte nån sade det nån gång också, då började jag undra lite. De verkar vara i liknande ålder som jag, kanske lite äldre, vet inte. Jaja. Ämnet kvittar för mig personligen nu. Det känns som bara en press att hitta nån för att andra tycker det.

Om du menade ang. Stockholm och den personen så menade jag mer att den skulle ju kanske kunna få jobb och hus och allt det där den vill ha nån annanstans, om det inte går bra i dens land för den personen. Om den inte känner sig hemma där. Det hade inte just med singlismen att göra.

Det tog sin tid innan jag lärde mig att identifiera känslan att jag inte duger - därför vet jag inte om jag hade den känslan innan jag fyllde 20. Det fanns dock perioder där jag kunde känna att jag ramlade in i ett stort svart hål -det gjorde ont och det var svårt att komma ut. Dem svarta upplevelserna kallades för depressioner o varade sig i månader.

Under 20 års åldern lärde jag mig vad känslan "jag duger inte" är för något. Jag fick klarhet i den i samband med relationer som inte fungerade.

I dag är jag mer än 50 och tycker att många dagar är en ständig kamp om självkänslan trotts ett långt fungerande förhållande - den är för låg (det känns äckligt !), den är för hög (andra upplever mig som bortstöttande samt jag blir trött...) och variationer mittemellan typ råttans, vad var det som hände? - jag mådde bra för bara fem minuter sedan...(jag tänkte på något i det förflutna eller något som gör mig otrygg som händer nästa månad typ behov av läkarutlåtande....)

Jag börjar ana att jag kan påverka de värsta dagarna en aning med bra kost, promenad runt kvarteret, genom att skriva, gå ut bland folk, gå på gymet, göra något runt hemmet (diska, betala räkningarna) eller helt enkelt ta tag i ett gammalt projekt som varit liggandes länge.

b22ru