tahlia skrev:För att mitt liv skall sluta vara skit måste jag sluta ha AS, och det är en ren omöjlighet. Om AS gick att bota skulle jag stå först i kön.

Jag tycker du har hakat upp dig på din diagnos. Ganska rejält.

tahlia skrev:När det gäller hjälpen jag har rätt till så kan jag få städhjälp, boendestöd och liknande. Detta är inget jag behöver hjälp med. Jag kan sköta mitt hem själv, och eftersom jag tycker illa om folk så är jag inte dirket positivt inställd till att ha någon som ränner hos mig, som jag dessutom inte själv har valt att ha där.

Vore jag som du skulle jag ansöka om en god man. Det gör man hos överförmyndarenheten (eller vad det nu heter). Den gode mannen (eller kvinnan) och du ska tillsammans bestämma vad den ska hjälpa till med. Den har ingen makt över din ekonomi osv., du blir alltså inte omyndigförklarad på någe vis. Det är lite som en förstärkning av ett personligt ombud, och ett sånt var du väl intresserad av om jag inte minns fel.

Såvitt jag kommer ihåg så behöver man inte ha någon särskild diagnos eller så, eller höra till någon speciell instans á la LSS, utan dom avgör utifrån varje enskilt fall vem som får och inte får.

Jag tycker att tråden fladdrar i ungefär min vinkel en hel del så jag slutar att försöka styra den i den riktningen.

Meningsfullhet, som Ohana skrev om, är väl ett lämpligt begrepp att behålla i resonemanget. Får jag börja med att följa dig ner i hopplösheten, Thalia, för att sedan fösöka baxa upp dig?

Ska börja med att uppbaxande är meningslöst om det gör en så trött att man bara orkar halvvägs - såvitt ingen tar över där. Detsamma när man ska dra sig eller kämpa sig upp själv. Jag tror att det är det som alla uppmuntrande människor glömmer i sin motvilja mot uppgivenheten.

MAN MÅSTE ORKA HELA VÄGEN eller VETA att någon annan tar över. Dessutom måste man TRO sig om att orka hela vägen, åtminstone så måste man tro sig om att orka till avbytet.

Antag att man tappat dörrnyckeln på promenaden hem. Man börjar med att gå en bit tillbaka men om man pulsat i snömodd hela vägen så ger man upp rätt snart, trots att nyckeln till värmen och lyckan finns där. Ingen uppmuntran i världen hjälper ifall sannolikheten att ens ansträngningar skall leda någon vart i detta liv är alltför små.

Värre än så är det: Om man vet att själva hopplösheten i letandet brukar knäcka en även om sannolikheten är rätt stor att hitta nyckeln, så har man inte hela livet på sig att hitta den. Då handlar det istället om sannolikheten att man ska hitta nyckeln innan man blir knäckt av hopplöshetskänslan.

Sugrövmanöverns inlägg kommer jag nog att läsa några gånger. Folk sviker. Till att börja med sviker nästan alla sig själva (några nunnor och munkar är undantaget och kanske några otrevliga krigare). Normala liv innehåller så mycket föränderlighet att man sviker sina intentioner ibland. Till det kan man ha olika inställning. Jag hatar det.

OM man sviker sig själv sviker man naturligtvis också folk man lovat saker. Småsyskon och barn hör till de svekfria i den mån de slipper ha den vuxna, löftesgivande rollen.

Jag vill egentligen vänta med att interagera med andra tills jag litar tillräckligt på mig själv för att veta när jag skall varna eller undvika folk, för att undvika att svika. De flesta är inte så petnoga. Många rentav skämtar om sina svek mot intentionerna och kaller det mänskligt. Inte hedervärt men inte ondskefullt heller. Så gör de. De sjölva och världen omkring dem lider av det. Tyvärr lider vår sort mer än många andra.

Sådär. Värre kan jag nog göra det men det räcker så. Uppåt härifrån!

Tillit i teori och praktik tänkte jag försöka baxa upp igen, här nerifrån botten.

Du har ju ett litet utbud av av situationer i ditt liv, thalia. Utnyttja det! Bästäm dig för hur petnoga du vill vara med att inte svika främlingar och vänner (svika sällan, svika endast i "obetydligheter" (hur du nu definierar sådana), ...).
Tillämpa sedan ditt beslut på en ny situation - så få som du har så kan du lätt välja ut någon eller ett litet gäng nya. Välj dock situationer med trevliga människor i och situatiner i vilka du kan studera hur de behandlar sin svekfullhet. Det här forumet är kanske nästan ett exempel. Här står vi i varsin port och kliver ibland in och interagerar litet med en eller ett par andra. Ibland ångrar vi oss, d.v.s. ibland sviker vi våra innersta intentioner. Då antingen försöker vi reparera eller så lider vi hemma i vår port eller så låtsas vi att det var meningen.

Här i forumet är vi ganska anonyma inför varandra, kan alltså varken lova eller svika särskilt mycket. Litet jobbigare är det ju i fysisk kontakt med halvbekanta. Matilda hade ju en del att tipsa om här. Läs gärna hela hennes inlägg igen men jag citerar särskilt slutet:

Så om jag får föreslå någonting så fånigt som mental träning (det funkar faktiskt, tor mig!). Om du vill ha bättre tillit till folk: Köp en skrivbok och skriv ner en gång om dagen när någon annan har gjort någonting snällt mot dig. Det spelar ingen roll vad som händer för övrigt, du MÅSTE hitta på någonting att skriva, och det måste vara sant, även om det bara är något så enkelt som att grannen har lagt din felkomna post i din brevlåda. Du kommer att bli förvånad hur mycket du kommer på att skriva efter ett tag.

Mitt tillägg vore alltså att reflektera över hur pass pålitliga olika människor omkring dig verkar vara. de flesta kommer nog att visa sig rymma en ganska stor svekfullhetspotential men det hela ger väl tre saker:
Pejl på hur lätt det är att bedöma någons svekfullhet.
Pejl på hur många av de säkert bedömda som är hur pålitliga (som varnar eller undviker andra hur mycket, tror jag detta betyder)
Pejl på i vilka lägen du kan lita "tillräckligt" (din bedömning) mycket på människor i ditt liv.

Alla gör naturligtvis det där allaredan men alltså inte med en bok i handväskan att notera det i. Sällan särskilt medvetet över huivud taget, tror jag.

Sista tips i inlägget: Redigera ihop något slags text av det du skriver ner! Sånger, blogg, egen dagbok, ...
Ifall andra gör likadant och brevväxlar med dig (genom forum som detta?) så får du plötsligt tillgång till både dem och hela deras liv och ditt har blivit större. Kanske en ljuv dröm det lika mycket som den jag nämnde härom kvällen men vad vet jag, eller du.

Hur hopplöst känns detta, Thalia?

weasley skrev:

tahlia skrev:För att mitt liv skall sluta vara skit måste jag sluta ha AS, och det är en ren omöjlighet. Om AS gick att bota skulle jag stå först i kön.

Hjälp låter ju skitbra, men ingen hjälp i världen gör att jag kan klara ett jobb. Ingen hjälp i världen kan göra mig social, eller ge mig vänner eller bota min asexualitet.

hmmm

läste lite av det Ohana skrev och det är verkligen något att fundera över:

* du är deprimerad (bla) över att du inte har vänner

* du vill inte ha vänner eftersom då måste du vara social och du orkar inte med det

* vilket gör dej deprimerad

det ser ut som en ond cirkel som inte leder någonvart tyvärr. varför en sån het strävan mot något du egentligen inte vill ha?

du känner dej inte som en social person och det gör dej deprimerad eftersom....?

eftersom man "ska" vara social?
eftersom mamma har sagt det?
eftersom du egentligen vill diskutera viktökning på ett stökigt cafe i stan?
eftersom man inte "är" något utan vänner?
eftersom du inte blir bekräftad genom dej själv utan genom vad andra tycker?

jag vet inte... men det är värt en fundering tror jag...

Jag känner mig inte som en social person och det gör mig deprimerad för att jag en gång VAR en social person, och då mådde fan så mycket bättre. Jag antar att jag förknippar att vara social med att må bra, för det är så det såg ut för mig. Det var när jag rasade ned i depressionen jag började dra mig undan, och när jag kom ut på andra sidan så var jag inte längre kapabel till att vara social, men fullt kapabel att sakna det jag en gång hade och den jag en gång var.

missbutterfly skrev:Kan bara rekomendera att du börjar med att sluta självömka, och kavlar opp ärmarna och tar tag i det du kan ta tag i. För ingen annan kommer göra det åt dig (du är ju vuxen).

Tro mig, jag skulle gladeligen ta tag i saker och förändra dem. Det finns dock en anledning till att jag inte gör det. Det GÅR inte att göra något åt saker som de är nu. Det är såhär verkligheten ser ut, och jag kan inte ta tag i den och ändra den, tyvärr.

missbutterfly skrev:Av intresse, vad tycker du är "fel" med dig.
Vad är det allra svåraste "handikappet" (AS-relaterat) som du lider av?

Att jag inte är kapabel att umgås med människor, att jag inte kan koncenterara mig eller hålla kvar intressen länge nog för att få ut något av studier eller liknande. Att jag kan krascha i 4 veckor i stöten då jag bara klarar det "Vanliga" men som gör ett jobb omöjligt.

missbutterfly skrev:Förresten, varför tycker du illa om "folk"?
Att vilja vara ifred för att man känner sig annorlunda kan jag förstå, men att tycka "illa" om (alla?) andra låter inte särskilt sunt.
Det låter inte heller som en bra grundinställning om man vill skaffa sig vänner (?) vilket jag tycker att det låter som att du egentligen vill.

Jag skulle, med glimten i ögat, kunna säga som min bror: "Folk är idioter". Så känns det väldigt ofta faktiskt, men jag är inte så dum att jag tror att alla människor är likadana. Anledningen till att jag tycker illa om folk är för att de människor jag träffar på och har träffat på är ytliga, egoistiska lögnare som går runt med en mask av sliskig inställsamhet. Jag har aldrig mött en människa som inte har ljugit. Jag har heller aldrig mött en människa som INTE är egoist. Jag hatar fördomar, och jag drar mig i det längsta för att säga att alla människor är likadana, men sanningen är att alla människor jag träffat på har haft enorma brister i form av ovanämnda egenskaper. Och nu kan man tro att jag träffat väldigt lite människor, men då misstar man sig rejält.

Ohana skrev:Jag tycker du har hakat upp dig på din diagnos. Ganska rejält.

Kan ju komma sig av det faktum att mitt liv ser ut som det gör p.g.a mitt funktionshinder. Kan också komma sig av det faktum att allt hopp jag litat till försvann den dagen jag fick min diagnos och att jag önskar att han aldrig talat om det för mig.

Ohana skrev:Vore jag som du skulle jag ansöka om en god man. Det gör man hos överförmyndarenheten (eller vad det nu heter). Den gode mannen (eller kvinnan) och du ska tillsammans bestämma vad den ska hjälpa till med. Den har ingen makt över din ekonomi osv., du blir alltså inte omyndigförklarad på någe vis. Det är lite som en förstärkning av ett personligt ombud, och ett sånt var du väl intresserad av om jag inte minns fel.

Såvitt jag kommer ihåg så behöver man inte ha någon särskild diagnos eller så, eller höra till någon speciell instans á la LSS, utan dom avgör utifrån varje enskilt fall vem som får och inte får.

Tja, visst skulle jag kunna göra det, och jag har fått det rådet av någon annan. Och visst var jag inne på personligt ombud. Men det jag behöver hjälp med är inte saker som kommer att förändra min situation på något vis, bara underlätta att överleva. Som att få den tandvård jag har rätt till samt det högkostnadskort jag väntat på i 6 månader. Men helt ärligt så orkar jag oftast inte bry mig i det heller. Det är så triviala saker, även om jag gått med tandvärk större delen av de senaste 2 åren. Det förändrar ju egentligen inte min grundsituation på något vis. Och det som stör mig mest är min usla ekonomi, vilken ingen kan göra något åt. Så jag vet inte.... Det räcker med att mina föräldrar motarbetar mig när jag äntligen ser fram emot att ta hand om mina barn så som det är meningen att jag skall göra.

Till samtliga:

Ok, på eftermiddagen har saker börjat vänt lite och jag känner inte samma hål inom mig igen. Medan jag har denna luftficka, denna illusion av att känna mig bättre, vill jag passa på att tacka dem som faktiskt har försökt hjälpa och samtidigt morra åt de som tar sig till att kalla mig för dålig mamma (du vet vem du är).
Missförstå mig inte. Jag är inte helt plötsligt på topphumör och tror att allt skall ordna sig. Jag är fortfarande medveten om att mitt liv är skit, och att det inte kommer vara annat än skit, jag har bara lyckats lägga locket på igen.
Jag inser också att många inte KAN förstå för jag har inte dragit hela historian. Jag skall försöka med det nu, så jag varnar för ett långt inlägg.

Som barn var jag en klassisk Aspie. Och som många människor med AS så blev jag svårt mobbad under min skoltid. Under den tiden förändrades jag också och när jag nådde gymnasiet så var det inte en människa som kunde ana sig till att jag hade något funktionshinder. Jag var glad och social, öppen och framåt. Jag hade pojkvän och snart blev jag ihop med barnens pappa. Jag fick ännu fler vänner genom honom och hans 5 syskon. Det var mycket fester, mycket skoj och det roligaste jag haft någonsin.
Jag jobbade 8 månder på dagis och stormtrivdes. Jobbade sedan om allt-i-allo extra på KF lagercentral och vicket tog slut samtidigt som jag upptäckte att jag var med barn. Jag och killen flyttade ihop, han fick fast jobb och allt såg skitbra ut. Barnen kom och jag gick helt upp i min roll som mamma. Jag hade hand om hushåll, barn och ekonomi och vi blomstrade under den tiden. Många "vänner" och hans syskon började få barn så vi hade massor gemensamt.
Så helt plötsligt kom en enorm krash. 3 månader efter jag börjat mina fotsatta studier totalkrashade jag och åkte ned i det svartaste mörkret. Jag blev en helt annan person. Jag bytte totalt personlighet och det fanns inte ett spår av den människa jag var tidigare.
Nu när jag kommit ut på andra sidan finns inte mycket kvar av den jag en gång var. Jag har hamnat där jag befann mig som barn. Fullt ut AS. Helt plötsligt har jag ingen framtid.

Jag vet att det kan låta knepigt, jag är den förste som ifrågasatte allt eftersom jag själv tycker det är helt otorligt. Men sådant är det. Så nu kanske man förstår bättre varför jag hatar min AS. För den tiden jag levde med den undanskuffad i bakhuvudet, mådde jag bättre än jag någonsin gjort i hela mitt liv. Det har jag tappat nu och får aldrig tillbaka. Den som var "aspig" hela livet vet inte vad de saknar... jag VET vad jag saknar och vad jag missar och det gör jävligt ont.

tahlia skrev:Kan ju komma sig av det faktum att mitt liv ser ut som det gör p.g.a mitt funktionshinder. Kan också komma sig av det faktum att allt hopp jag litat till försvann den dagen jag fick min diagnos och att jag önskar att han aldrig talat om det för mig.

men du skrev ju att du har varit social, förut? då kan du ju vara det igen!

sen att du inte kan vara social just NU har ju den enkla anledningen att du mår som en möglig råtta. men möglig-råtta-känslan kan gå över.

och kanske lite att du hänger upp dej på hur man förväntas vara som aspie. det finns ju massor av olika sorter där också. jag tex är grymt social. på mitt eget sätt. och Pemer är ju en toppensocial grabb! och mitzerl (dock ej grabb). och många andra som jag inte nämnt här.

EDIT: det är nog ingen här som medvetet tänker mobba ut dej, tvärtom.

weasley skrev:EDIT: det är nog ingen här som medvetet tänker mobba ut dej, tvärtom.

... de mobbar helt omedvetet.


Blir ju lite lustigt när det, som vissa gör, samtidigt ger råd om att man inte ska vara så jävla bitter och samtidigt hasplar ur sig några ledtrådar om svåra depressioner.

Är liksom bara att ta diverse Tahlia-analyser, klistra fast dem på avsändarna, och voila - så har man en mindmap.

Är ju rent fantastiskt hur öppna en del kan vara i sin "funktionella oöppenhet" dock.

Jag förstår inte varför i sammanhanget ( ), men plötsligt kom jag att tänka på en punklåt jag brukade lyssna på när jag var yngre (av gruppen Stockholmsnegrer): "De e så synd om mig, så synd om mig, för det blir inte alltid som man tänkt sig…"

Ursäkta om jag utrycker mig lite för rakt på sak nu (du efterlyste rakhet!), men jag börjar tröttna på den här tråden. Du vill ju inte bli hjälpt, du vill ju bara gräva ner dig i självömkan, och få andra att lyssna på hur synd det är om dig för att du inte får det du vill ha…

Välkommen till verkligheten!!! Det är den som vi andra lever i… (Om du undrar, verkligheten är den att livet blir inte alltid som man tänkt sig!)

Du tror väl inte att du är den enda som plötsligt blivit drabbad av sjukdom (el. annat), som sätter käppar i hjulet för ens planer? Det är bara att acceptera faktum, och anpassa planerna efter vad som för tillfället är rimligt! Dessutom tror jag inte för fem öre på att allting var sååå braaa förut, som du försöker få det till. Det är så lätt att glömma bort allt det dåliga, och bara minnas det som var bra… Men du kan ju fortsätta att sträva efter att återuppbygga ditt luftslott och flytta in i det igen, om du nu vill, men jag tänker då inte komma och göra dig sällskap. Ha det så trevligt, om du nu skulle lyckas…

Och en sak till, du är väl inte så korkad att du inte tror att man kan lida bara för att man har mått dåligt i hela sitt liv, och därför inte har nånting att jämföra med??? Då är du bra korkad, om du tror det!!!

Som sagt, ursäkta om jag är för rak, men det var du själv som bad om det!

Jag kan rekomendera boken: "Alkemisten", av Paulo Coelho.

PLUR.

tahlia skrev:Till samtliga:

En massa text...

Verkar som om du hängt upp dig på det faktum att du innan var social och lycklig, och numera är osocial och olycklig (eller i alla fall kommer ihåg det så), och fått för sig att det ena implicerar det andra. Så är det alltså inte. Du bestämmer faktiskt själv hur social du vill vara för att kunna må bra, och vilka du umgås med.

Håller med ensamflickan: Du tror väl inte att att man älskar sig själv eller sitt liv varje dag bara för att man varit aspig hela livet? Bitterhet och smärta? Jotack det händer (oftare än du tror) men om man ska vara bitter över att man är bitter, och sedan bitter över att man är bitter över att man är bitter så kommer man inte särskilt långt. Ingen av lösningarna som har kommit fram här handlar om hur du ska förändra dig, utan om hur du kan lära dig hantera din AS, vilket är vad vi alla har fått lära oss, den hårda vägen skulle jag tro, i nästan samtliga fall.

Vem var det som nämnde att känna sig som en möglig råtta ... (bra liknelse ) - slår vad om att den känslan inte står med i kriterierna för AS. Den kommer av din livssituation och den kan du göra något åt. Fråga mig inte exakt vad, bara - det blir din sak att fixa detaljplaneringen. Tips kan man ju alltid få, och delade erfarenheter också, men konkret hjälp är alltid lättare att få (och ge) när du (och andra) vet mer precis vad du vill ha. Det är nog fler än du tror som vill ställa upp att putta på bilen, när du väl har satt dig bakom ratten, om du ursäktar uttrycket...

Du har mycket du kunde vara glad över: Barn och familj för att nämna något, och dessutom en rak och öppen ärlighet när du uttrycker dig som i alla fall jag uppskattar (att jag sedan tycker dina val av samtalsämnen är lite väl enkelspåriga är en annan sak ... ) så nu tycker jag det är dags att du ruskar lite på dig och tar tag i det liv du faktiskt har, istället för det du hade. Glöm det, det var då och nu är nu.

Ensamflickan skrev:Jag förstår inte varför i sammanhanget ( ), men plötsligt kom jag att tänka på en punklåt jag brukade lyssna på när jag var yngre (av gruppen Stockholmsnegrer): "De e så synd om mig, så synd om mig, för det blir inte alltid som man tänkt sig…"

Ursäkta om jag utrycker mig lite för rakt på sak nu (du efterlyste rakhet!), men jag börjar tröttna på den här tråden. Du vill ju inte bli hjälpt, du vill ju bara gräva ner dig i självömkan, och få andra att lyssna på hur synd det är om dig för att du inte får det du vill ha…

Välkommen till verkligheten!!! Det är den som vi andra lever i… (Om du undrar, verkligheten är den att livet blir inte alltid som man tänkt sig!)

Du tror väl inte att du är den enda som plötsligt blivit drabbad av sjukdom (el. annat), som sätter käppar i hjulet för ens planer? Det är bara att acceptera faktum, och anpassa planerna efter vad som för tillfället är rimligt! Dessutom tror jag inte för fem öre på att allting var sååå braaa förut, som du försöker få det till. Det är så lätt att glömma bort allt det dåliga, och bara minnas det som var bra… Men du kan ju fortsätta att sträva efter att återuppbygga ditt luftslott och flytta in i det igen, om du nu vill, men jag tänker då inte komma och göra dig sällskap. Ha det så trevligt, om du nu skulle lyckas…

Och en sak till, du är väl inte så korkad att du inte tror att man kan lida bara för att man har mått dåligt i hela sitt liv, och därför inte har nånting att jämföra med??? Då är du bra korkad, om du tror det!!!

Som sagt, ursäkta om jag är för rak, men det var du själv som bad om det!

Du ÄR medveten om att du är ute och cyklar va? Hjälp vore trevligt, men är svårt att hitta när den inte finns. Men visst, du har rätt till din åsikt, och jag tänker inte försöka ändra den. Dock är jag ju helt medveten om vilken sorts människa du är genom dina inlägg, och vet således vilka det är värt att lägga någon energi på.

Matilda skrev:

tahlia skrev:Till samtliga:

En massa text...

Verkar som om du hängt upp dig på det faktum att du innan var social och lycklig, och numera är osocial och olycklig (eller i alla fall kommer ihåg det så), och fått för sig att det ena implicerar det andra. Så är det alltså inte. Du bestämmer faktiskt själv hur social du vill vara för att kunna må bra, och vilka du umgås med.

Håller med ensamflickan: Du tror väl inte att att man älskar sig själv eller sitt liv varje dag bara för att man varit aspig hela livet? Bitterhet och smärta? Jotack det händer (oftare än du tror) men om man ska vara bitter över att man är bitter, och sedan bitter över att man är bitter över att man är bitter så kommer man inte särskilt långt. Ingen av lösningarna som har kommit fram här handlar om hur du ska förändra dig, utan om hur du kan lära dig hantera din AS, vilket är vad vi alla har fått lära oss, den hårda vägen skulle jag tro, i nästan samtliga fall.

Vem var det som nämnde att känna sig som en möglig råtta ... (bra liknelse ) - slår vad om att den känslan inte står med i kriterierna för AS. Den kommer av din livssituation och den kan du göra något åt. Fråga mig inte exakt vad, bara - det blir din sak att fixa detaljplaneringen. Tips kan man ju alltid få, och delade erfarenheter också, men konkret hjälp är alltid lättare att få (och ge) när du (och andra) vet mer precis vad du vill ha. Det är nog fler än du tror som vill ställa upp att putta på bilen, när du väl har satt dig bakom ratten, om du ursäktar uttrycket...

Du har mycket du kunde vara glad över: Barn och familj för att nämna något, och dessutom en rak och öppen ärlighet när du uttrycker dig som i alla fall jag uppskattar (att jag sedan tycker dina val av samtalsämnen är lite väl enkelspåriga är en annan sak ... ) så nu tycker jag det är dags att du ruskar lite på dig och tar tag i det liv du faktiskt har, istället för det du hade. Glöm det, det var då och nu är nu.

Tja, vad skall man säga... Tack för orden. Som du säger, det hjälper inte direkt, men å andra sidan gör inget annat det heller, så what the heck. Jag ÄR glad över mina barn, men samtidigt går jag runt med ett samvete som hotar att kväva mig över det faktum att jag var frånvarande under så lång tid p.g.a min depression. Jag har också ett samvete svart som natten för att jag fört vidare min AS till min äldsta dotter. Det är inget jag önskar på min värsta ovän ens en gång.
Jag önskar inte mina barn ogjorda för allt i världen, men hade jag fått diagnosen som ung, hade jag valt att inte skaffa barn, just för att jag kunde komma att hamna i depressioner och för att risken fanns att de skulle ärva mig.

Jag skulle gladeligen "ta tag" i mitt liv och ruska om, men "been there, done that, got the t-shirt" och kan du tro! Ingen förbättring! (surprise)

Jag skulle älska om jag själv valde hur social jag skulle vara, men nu har jag liksom inget val. Jag tycker inte om människor. Jag önskar att jag var sådär naiv och blåögd och inte såg folk för vad de är, som jag var innan. Men nu har jag gått över den gränsen och då kan man inte vända tillbaka.

Låter så jäkla lätt på alla att bara ändra på saker. Det är inte det att jag tror att man inte lidit bara för att man varit aspie hela livet. Det är det faktum att alla tycks tro att det bara är att ändra på saker och ting sådär vips, som talar om för mig att ingen har en susning.
Men tack ändå.

tahlia skrev:Jag har också ett samvete svart som natten för att jag fört vidare min AS till min äldsta dotter. Det är inget jag önskar på min värsta ovän ens en gång.

Det här måste jag ju bara kommentera. Jag är iaf stolt över att ha fört över förträffliga AS-gener till alla mina barn. De som var med på aspie-forum i samband med yngsta grabben minns säkert också att jag önskade mig ett Aspie-barn. Jag brukar också propagera för att aspergianer ska fortplanta sig för våran fortlevnad. Och protestera högljutt emot forskningen för att abortera autistiska foster.

Allt detta borde vara självklart för alla reproducerande arter, men tydligen är det något fel med denna mekanism hos vissa aspergianer.

rdos skrev:

tahlia skrev:Jag har också ett samvete svart som natten för att jag fört vidare min AS till min äldsta dotter. Det är inget jag önskar på min värsta ovän ens en gång.

Det här måste jag ju bara kommentera. Jag är iaf stolt över att ha fört över förträffliga AS-gener till alla mina barn. De som var med på aspie-forum i samband med yngsta grabben minns säkert också att jag önskade mig ett Aspie-barn. Jag brukar också propagera för att aspergianer ska fortplanta sig för våran fortlevnad. Och protestera högljutt emot forskningen för att abortera autistiska foster.

Allt detta borde vara självklart för alla reproducerande arter, men tydligen är det något fel med denna mekanism hos vissa aspergianer.

Jag vet ju inte riktigt hur du fungerar, men min önskan är att barnen skall få må bra. Min dotter med AS har haft det jävligt jobbigt, och har också depressionstendenser i direkt anslutning till sin AS. Om det är sådant du önskar dina barn så tar jag direkt avstånd från dig.

Intressant tråd, jag känner igen mig i väldigt mycket av det Thalia skriver, så som:

tahlia skrev:Jag råkar vara en människa som accepterar att alla är olika. Jag behöver ingen diagnos för att förklara varför eller hur. Jag accepterar en människa så som de är. Min diagnos är till för andra människor, så de kan säga "ja men hon har ju AS" eller "det är för att hon har AS" och på så vis förklara mitt beteende. Jag skulle hellre se att de accepterar att jag är jag.

tahlia skrev:Jag kommer aldrig att se mig som mindre värd. Men aldrig heller som mer värd än någon annan. Men defekt är jag absolut. Om man inte klarar av att ha en vän, en partner eller ens ytliga bekanta, så är man defekt.

tahlia skrev:Jag har inget direkt behov av att omge mig av andra människor, men jag kan inte hjälpa att jag saknar den där samhörigheten som jag ser andra människor ha, och då även människor med AS. Jag kommer inte in i det, och kommer aldrig att komma in i det, för jag är inte skapt sådan. Många här kan känna en gemenskap med varandra i sina diagnoser. Jag känner inte den gemenskapen, för hur jag än vrider och vänder på det, så finns det inget som jag.

tahlia skrev:Jag kommer aldrig att ha en bästa vän. Jag kommer aldrig att ha en partner.

tahlia skrev:Visst, jag är suverän på att vara trevlig, pratglad och till och med rolig, men det hindrar inte det faktum att jag vantrivs något så fruktansvärt och att jag hela tiden är medveten om att allt är rent ytligt och aldrig kommer i närheten av något annat.

tahlia skrev:jag är fullständigt medveten om att människor är ytliga, egoistiska och oärliga saker. Har till dagens dato t.ex aldrig träffat en människa som inte har ljugit.

Jag har väldigt svårt att förhålla mig till det faktum att människor ljuger och försöker utnyttja en. Jag klarar inte att hålla människor på rätt avstånd och jag närmar mig människor på fel sätt vilket alltid leder till besvikelse och att jag bryter relationen.

Jag har dock träffat några människor som jag litat på men de har av olika anledningar försvunnit ur mitt liv.

tahlia skrev:Innan jag fick min diagnos, hade jag iaf hoppet om att saker skulle bli bättre. När jag fick min AS diagnos togs det hoppet ifrån mig, och således har jag ingenting.

Diagnosen ingav mig först ett hopp att det faktiskt fanns något reellt att ta tag i men ju mer tiden går så inser jag att det är ett neurologiskt handikapp som innebär att vissa saker kommer jag inte att lära mig. Intellektuellt förstår jag mina problem men att via instinkt/intuition fungera socialt kommer jag aldrig att göra. Sorgen att inte fungera socialt kommer alltid att finnas där, det är förunnat de "andra".

Angående att ha A S eller inte så ser jag det som 60% negativt och 40% som jag är stolt över. Det är ju roligt att många är tillfreds med sin diagnos och det hade jag också varit i en perfekt värld men för många psykbryt och depressioner har gjort att jag mest ser det som en belastning.

I en god uppväxtmiljö, d v s kärleksfull, tolerant och stödjande, kan man säkert bli harmonisk även med A S men det är tyvärr inte alla förunnat.

rdos skrev:Allt detta borde vara självklart för alla reproducerande arter, men tydligen är det något fel med denna mekanism hos vissa aspergianer.

Aspergianer en egen art?!
Ja jösses.

tahlia skrev:Jag vet ju inte riktigt hur du fungerar, men min önskan är att barnen skall få må bra. Min dotter med AS har haft det jävligt jobbigt, och har också depressionstendenser i direkt anslutning till sin AS. Om det är sådant du önskar dina barn så tar jag direkt avstånd från dig.

Depression är inget AS-drag, det är miljömässigt betingat. F.ö. så har varken jag eller min dotter haft några depressioner.

rdos skrev:Depression är inget AS-drag, det är miljömässigt betingat. F.ö. så har varken jag eller min dotter haft några depressioner.

Nej, men en depression är en typisk "följdsjukdom" till AS. Ni har haft tur. Jag hoppas bara att hon också tycker det är positivt att inte fungera socialt.

Karl skrev:

rdos skrev:Allt detta borde vara självklart för alla reproducerande arter, men tydligen är det något fel med denna mekanism hos vissa aspergianer.

Aspergianer en egen art?!
Ja jösses.

Använd ras, population eller vad helst du vill. Sådana brukar också ha en förkärlek för reproduktion. Att inte vilja reproducera måste anses som den värsta defekt som finns.

tahlia skrev:

rdos skrev:Depression är inget AS-drag, det är miljömässigt betingat. F.ö. så har varken jag eller min dotter haft några depressioner.

Nej, men en depression är en typisk "följdsjukdom" till AS. Ni har haft tur. Jag hoppas bara att hon också tycker det är positivt att inte fungera socialt.

Hon fungerar rätt så bra socialt med den lilla krets hon trivs med att umgås med, som t.ex. andra npf-are på särskolan och en kompis med ADHD. Har man inte ambitionen om att omge sig med massor av ytliga NT vänner så behöver man inte drabbas av depression heller.

rdos skrev:

tahlia skrev:

rdos skrev:Depression är inget AS-drag, det är miljömässigt betingat. F.ö. så har varken jag eller min dotter haft några depressioner.

Nej, men en depression är en typisk "följdsjukdom" till AS. Ni har haft tur. Jag hoppas bara att hon också tycker det är positivt att inte fungera socialt.

Hon fungerar rätt så bra socialt med den lilla krets hon trivs med att umgås med, som t.ex. andra npf-are på särskolan och en kompis med ADHD. Har man inte ambitionen om att omge sig med massor av ytliga NT vänner så behöver man inte drabbas av depression heller.

Risken finns dock att hon en dag ser sig runt och inser att majoriteten av människor sysslar med något som är en gåta för henne och som hon aldrig kommer att förstå. Det är aldrig upplyftande.

tahlia skrev:Risken finns dock att hon en dag ser sig runt och inser att majoriteten av människor sysslar med något som är en gåta för henne och som hon aldrig kommer att förstå. Det är aldrig upplyftande.

Det är möjligt men eftersom hon snart blir 13 så tvivlar jag på att hon inte redan insett detta.

rdos skrev:

tahlia skrev:Risken finns dock att hon en dag ser sig runt och inser att majoriteten av människor sysslar med något som är en gåta för henne och som hon aldrig kommer att förstå. Det är aldrig upplyftande.

Det är möjligt men eftersom hon snart blir 13 så tvivlar jag på att hon inte redan insett detta.

Hon gör kanske som dig? Går runt med skygglappar och inbillar sig vara bättre än andra för att hon har AS. Sanningen är att man är defekt, inte bättre, men det skyggar du för i det längsta har jag upptäckt.