Aspie - NT: Förklara och utveckla

av **Milyc** » 2007-07-09 20:59:32

På http://sv.wikipedia.org/wiki/Neurotypisk står det:

Uttrycket neurotypisk (förkortas NT) myntades av personer med autismspektrumstörningar som en beteckning på människor med genomsnittliga, normalfungerande nervsystem, det vill säga motsatsen till de som är neurologiskt atypiska, så som till exempel människor med autism.

Begreppet används istället för positivt värdeladdade begrepp som "normal" eller "frisk" och syftar då till att ifrågasätta det ensidigt positiva med detta tillstånd och det ensidigt negativa med olika autismspektrumtillstånd. Termen används ofta av personer med Aspergers syndrom och högfungerande autism som är nöjda med sig själva och ser fördelar med sina så kallade funktionshinder som de inte skulle vilja byta bort för att bli normala, alltså bli NT eller få Neurotypiskt syndrom.

Detta är varför jag använder begreppet NT.

Anledningen till att jag kallar mig själv "aspergare" eller "Aspie" som det heter på engelska kan nog bäst förklaras med att jag anser att de egenskaper som ligger till grund för min AS-diagnos även är det som utgör min personlighet. Hade jag inte dessa egenskaper skulle jag inte uppfylla kriterierna för AS och hade jag inte dessa egenskaper och dem som indirekt följer därav vore det ingenting kvar av min personlighet.

Det har inte ett dugg med förakt av NT att göra mer än diagnostisering i sig handlar om förakt av dem som är annorlunda.

Och om man endast såg AS som avgränsat till de onormalt stora svårigheter man har på vissa områden och anser att det inte har något med sin personlighet att göra borde uttryck som aspergare eller Aspie inte vara mer laddade än "dyslektiker", "allergiker" eller "diabekier".

av **weasley** » 2007-07-09 22:14:01

tahlia!

jag tog mej friheten att editera lite i ett av dina gamla inlägg.

tahlia skrev:Människor jag skulle stå ut med?
a) Människor som är ärliga i alla lägen, som inte skulle komma på tanken att ens dra en vit lögn.
b) Människor som är raka, öppna och intelligenta.
c) Människor som inte kräver att jag skall hålla kontakten, eller ens svara i telefonen under längre perioder.
d) Människor som accepterar att jag inte vill att de tar på mig.
e) Människor som inte är ytliga på en fläck och som inte anser att viktuppgång eller kärleksproblem är egentliga problem.
f) Männsikor som är utan fördomar och som aldrig dömer andra utan grund.
g) Människor som inte vänder ryggen till så fort det blir jobbigt, och som bryr sig mer om andra personer än om sig själv....

Usch, det ser rätt omöjligt ut, eller hur? *skrattar*

jag kan inte tala för någon annan än mej själv på det här forumet. om jag skulle försöka mej på en GISSNING tror jag att fler än en kan hålla med i mina svar, dock.

a) jag är alltid ärlig. ibland tom FÖR ärlig. kan säga saker som jag kanske inte borde. men jag vill inte såra någon eller göra någon ledsen. någon gång kan jag dock dra en liten vit lögn, om jag inser att jag verkligen INTE borde säga att personen som står framför mej har en vedervärdig backslick.

b) jag försöker alltid vara så rak som möjligt. ärlighet, liksom. fast samma här. jag går hellre bort än är elak mot någon. bättre att låta bli. känns bara onödigt att bidra till den allmänna misären.

c) jag kräver inte att någon ska höra av sej till mej. men jag blir alltid glad när någon gör det.

d) skulle bli tokig om nån mer än min pojkvän försökte talla på mej, så du har mina fulla sympatier! :-D

e) viktuppgång som samtalsämne är ett gräsligt i-landsproblem som inte engagerar mej det minsta!

f) jag försöker vara så fördomsfri som möjligt. försöker alltid möta människor förutsättningslöst. det kanske inte lyckas alltid, men jag försöker åtminstone.

g) jag ställer alltid upp! är det någon som har det svårt kan jag inte göra annat. det krävs så lite ibland, för att få någon att må bättre. skulle inte klara av att veta att någon har det svårt och jag inte gör något för denne. har dock insett att jag inte kan rädda -hela- världen, men jag gör vad jag kan för dem jag känner.

som jag sa: jag MISSTÄNKER att fler på det här forumet skulle kunna tänkas svara något liknande.

jag håller med dej, thalia, i mycket annat du skriver också. jag har också genomgått långa depressionsperioder. jag har också önskningar som du har. tänkte inte räkna upp allt här och nu, men du är inte ensam.

skillnaden är väl hur vi ser på det här med diagnos. för mej var det en lättnad - det finns fler som resonerar som jag, insåg jag då. det är inte så farligt heller, kom jag fram till. jag är fortfarande jag, men nu vet jag att det inte är fel på mej. jag ÄR bara inte riktigt som alla andra. och det har jag inga problem med. sen att det inte riktigt funkar med vänner etc, att det inte ständigt ringer på telefonen med fikainbjudningar... det är sådant man kan klara sej utan, när det enda man måste tala om på de fikastunderna är viktuppgång och kärleksproblem.
(så kolossalt ointressant! jag vill prata kall fusion! och kärnkraftverk! och NATningsregler! och vad jag anser om världssvälten! och dra fula skämt!)

av **KrigarSjäl** » 2007-07-09 22:37:29

tahlia skrev:
KrigarSjäl skrev:
tahlia skrev:Ja visst, de får ha mig hemma. Men jag har inte råd att köpa kläder åt dem i den utsträckning de behöver dem. Jag har inte råd att ha kalas åt dem när de fyller år. Jag har inte ens råd att ge dem tillgång till en sådan enkel sak som frukt varje dag. På detta har jag heller inte råd att själv äta varje dag i veckan.
Det handlar inte om att jag vill ha en massa pengar att kunna resa och köpa onödiga saker, det handlar om att jag vill ha ekonomi nog för att kunna leva ett fullvärdigt liv med de grundläggande behoven täckta.

Nu tänker jag vara totalt ärlig och ställa en oförskämd fråga: varför skaffade du dig barn om du knappt kan ta hand om dig själv!?

Mitt liv såg helt annorlunda ut när jag skaffade barn. Jag bodde ihop med deras pappa, hade ingen susning om någon AS och var mil ifrån en depression. Planen var att studera vidare när yngsta jäntan blev 2 (han hade redan fast jobb) och sedan gå vidare till att arbeta. Vi hade det helt ok ekonomiskt, riktigt bra faktiskt. Vi mådde båda kanonbra och allt såg finemang ut.
Resultatet blev ju då inte som det var tänkt. Menar du på fullaste allvar att jag skulle haft en aning om att jag skulle krasha totalt och ramla ned i ett kompakt mörker i 6 år, att mitt förhållande skulle dö och jag aldrig skulle kunna jobba? Skulle man resonera så skulle ingen skaffa barn, för det är ju något som kan hända när, var och hur som helst.

Anade att jag skulle få ett svar i den riktningen. I och för sig har du kanske en poäng där du påpekar att tillvaron kan förändras. Kanske. MEN du menar alltså att du var helt bekymmersfri & väldigt välfungerande och att allt sedan förändrades över en natt? Låter föga troligt. Din AS-problematik måste du ha känt av sedan tidigare. Verkar dessutom som att du helt förlitat dig på din respektive när det gäller försörjningen. Sen har jag läst dina tidigare inlägg där du beskriver ditt förhållande som totalt glädjelöst & asexuellt och att allt i stort sett är ett svart hål. Vilken uppfattning tror du man får egentligen?
Jag tycker det låter som att du var naiv & oansvarig när du skaffade barn.
Alla är inte lämpliga som föräldrar. Hårt men sant.
Jag är beredd på mycket snyft & gnöl från både dig och en del andra forumsdeltagare, men faktum kvarstår; för att skaffa barn är grundkravet att man ska kunna ta hand om sig själv. Kan man inte det, kan man inte ta hand om andra. I synnerhet inte barn.

av **jonsch** » 2007-07-09 22:56:13

Såsåså. Det är litet elakt att söka övertyga någon om att hon är en dålig mor. Jag tänkte byta vinkel på tråden - tillbaka till min.

Nattpasset, här en repetition:

Thalia skrev

Människor jag skulle stå ut med? Människor som är ärliga i alla lägen, som inte skulle komma på tanken att ens dra en vit lögn. Människor som är raka, öppna och intelligenta. Människor som inte kräver att jag skall hålla kontakten, eller ens svara i telefonen under längre perioder. Människor som accepterar att jag inte vill att de tar på mig. Människor som inte är ytliga på en fläck och som inte anser att viktuppgång eller kärleksproblem är egentliga problem. Männsikor som är utan fördomar och som aldrig dömer andra utan grund. Människor som inte vänder ryggen till så fort det blir jobbigt, och som bryr sig mer om andra personer än om sig själv....

Usch, det ser rätt omöjligt ut, eller hur? *skrattar*

jonsch skrev då

Nej då, omöjligt ser det inte alls ut. Det mesta stämmer med kraven för att kunna kalla sig (vilket man inte kallar sig då) riktigt god. Resten stämmer med somliga här på forumet (det där med kärlek). Visserligen är det sällsynt med riktigt goda människor men strävar dit är vi inte så få som gör. Somliga av oss skäms faktiskt när vi kräver exempelvis ömhet och regelbunden kontakt av vänner som misstrivs med det. Börja med att leta upp folk som skäms så hittar du väl till slut nån som lyckas skärpa sig.

Thalia svarte

Då kommer vi in på den brända punkten. Hur fan skall jag kunna lita på någon så passa att jag törs ta risken att släppa någon i närheten igen? Samtliga människor jag mött och haft kontakt med, har huggit mig i ryggen när tillfälle getts. Och jag överdriver inte när jag säger samtliga. Tre personer under 30 år har inte gjort detta. Min lillebror och mina två barn. I övrigt tycks människor vara suveräna på att ljuga, snacka skit och svika.

På det genmälde jonsch

Som rådgivare är jag verkligen på svag is nu för jag tror att boten mot din brustna tillit ligger i att komma folk nära i rätt sammanhang, lagom fort.

Det där om att komma folk nära i rätt sammanhang, lagom fort, har nattpasset några goda råd om det?

av **sugrövmanövern** » 2007-07-09 23:05:05

weasley skrev:att det inte ständigt ringer på telefonen med fikainbjudningar... det är sådant man kan klara sej utan, när det enda man måste tala om på de fikastunderna är viktuppgång och kärleksproblem.
(så kolossalt ointressant! jag vill prata kall fusion! och kärnkraftverk! och NATningsregler! och vad jag anser om världssvälten! och dra fula skämt!)

Ja, med tjejer blir det ju ofta så där. Det är en anledning till att jag inte orkar träffa mina kompisar så ofta, det ska tuggas samma sak om och om igen. Asså, eh såg du senaste du är vad du äter avsnittet, vad kollosalt god den såg ut, broccolismoothien Anna Skipper gjorde. Yea right

. Försöker man prata om något mer intressant möts man av en vindögd, något frånvarande blick....
Jag tycker väldigt mycket om mina kompisar, men i lagoma doser.

Det har ju varit några kompisar som man gett upp bekantskapen med för att de blivit för jobbiga, för krävande.

De kompisar jag har nu är helt okej, de förstår delvis det här med att jag inte orkar hänga med i deras tempo, inte orkar träffas så ofta, inte vill tala i telefon (telefonfobi) osv. En av dem klargjorde jag för direkt när vi blev kompisar att; Du kommer att få bli den som håller kontakten för jag är dålig på det. Det har fungerat bra, vi har varit kompisar i många år nu på de villkoren.
Dock tror ju en av dem att jag har tagit livet av mig så fort jag inte svarar i telefonen under en hel dag. En konsekvens av att jag har berättat en del om hur jag mår. Men jag brukar skicka ett sms och tala om att jag lever, om jag har flera missade samtal från henne. Man får mötas på halva vägen liksom. Eller, de får gå två tredjedelar av vägen, man får tillåta sig att vara lite besvärlig.

av **Pemer** » 2007-07-09 23:08:54

tahlia skrev:Människor jag skulle stå ut med?
a) Människor som är ärliga i alla lägen, som inte skulle komma på tanken att ens dra en vit lögn.
b) Människor som är raka, öppna och intelligenta.
c) Människor som inte kräver att jag skall hålla kontakten, eller ens svara i telefonen under längre perioder.
d) Människor som accepterar att jag inte vill att de tar på mig.
e) Människor som inte är ytliga på en fläck och som inte anser att viktuppgång eller kärleksproblem är egentliga problem.
f) Männsikor som är utan fördomar och som aldrig dömer andra utan grund.
g) Människor som inte vänder ryggen till så fort det blir jobbigt, och som bryr sig mer om andra personer än om sig själv....

Usch, det ser rätt omöjligt ut, eller hur? *skrattar*

Kan väl avge en liknande programförklaring, jag med.

a) Nästan alltid ärlig, och då ofta för ärlig. Då och då någon vit lögn, ofta av ren feghet för att jag har något jag inte riktigt vågar erkänna än, utan hellre försöker se till att äntligen ta tag i, än erkänner att jag inte hade gjort det ännu.

b) Försöker alltid vara rak, men i vissa typer av sammanhang kan jag vara dålig på det, av ren blyghet. Samtidigt som jag kan vara anmärkningsvärt oblyg i helt andra sammanhang. Hm.

c) Utgår aldrig ifrån att någon ska höra av sig, delvis eftersom jag själv kan få för upptagna perioder och själv bli så dålig på att höra av mig. Men man blir ju alltid glad när man får oväntade kontakter!

Det sammanhanget är rätt intressant, en del av mina NT-bekanta och mina väldigt NT-iga närmaste anhöriga blir helt vansinniga och ska skuldbelägga mig något alldeles fruktansvärt så fort de inte hört ifrån mig tillräckligt snabbt när de sökt mig. Samtidigt har jag en del andra NT-vänner som "bara" är sambopar med varsin yrkeskarriär och små barn att ta hand om, och som nästan aldrig lyckas höra av sig tillbaks om man sökt dem när de inte kunnat svara, utan att det alltid bara är jag som försöker höra av mig. Jag tar aldrig det som ett skäl att komma med syrliga och elaka kommentarer... men oj, vad man själv kan få höra... det är generellt som att det i praktiken ställs snarare ännu högre krav på mig som fått en diagnos jag berättat öppet om för alla jag känner, än på de som inga diagnoser har - är det inte märkligt? :roll:

d) Här är väl en av mina mer NT-aktiga sidor, som jag för övrigt har lyckats med konststycket att på något undermedvetet vis lära mig bli bättre på någonstans en bit upp i vuxen ålder - jag har lätt för kroppsberöring, och tycker om att vara kramig och sträcka ut en hand eller arm lite extra, särskilt med tjejkompisar som jag känner är likadana, med killkompisar i kanske lite mindre grad. Fast jag och md2perpe rev ju ner några garv på senaste träffen hos mig.

Men jag har inga problem att känna av när en kvinnlig bekant är mer reserverad och inte vill bli "tagen på". Jag är alltid försiktig åt rätt håll om jag inte vet alls.

e) Viktuppgång och viktnergång... hehe... nej, ytlighet är något jag verkligen hatar. Ytlighet är väl den största enskilda anledningen till mina egna långa perioder av ensamhet, tycker väl jag. Däremot tycker jag väl kärleksproblem/relationsproblem är problem, men det är ju skillnad på vänner man skulle börja prata sådant med och vänner man inte går in på det med. Något samtalsämne med vem som helst är det givetvis inte.

f) Jag har nog en del fördomar kvar i mitt mörka inre, som jag knappt vet om, men jag försöker leva fördomsfritt och möta människor helt förutsättningslöst. Som Weasley säger, jag försöker åtminstone.

g) Och precis som Weasley - jag ställer alltid upp! Jag är den där typen som bryr sig närmast alldeles för mycket. Sträcker alltid ut en hand, eller försöker åtminstone. Tyvärr verkar många vara så präglade på att tycka att ett stöttande ord från någon man inte redan känner tillräckligt väl är mer stötande än stöttande, då är det nästan något suspekt över det, och är man inte säker på om personen som hörde av sig och gav stöd och sympati är tillräckligt nära vän eller inte, så verkar man föredra att tycka att han inte är det.

Så jag har en tråkig och lite tärande erfarenhet av att ofta uppleva att jag blir bemött snarare med kallsinne, skepticism och ogillande än av något annat många sådana gånger. Jag har ju inte gjort det för att jag ser fram emot och förväntar mig en massa tacksamhetsbetygelser, men man blir sårad och ledsen när det snarare än något annat slängs tillbaka på en som att man snarare gjort bort sig och betett sig konstigt. Vet inte om det är en typisk jante-grej och typiskt många i livskriser att bete sig så just mot någon som kommer och uttrycker stöd, men jag tvivlar på det.

Jag är ju en person som har snappat upp hur lite det handlar om, att kunna komma med en extra kram, frågan "hur är det?" och att erbjuda sina öron och några timmar av sin tid, och så... just som det brukar framhållas att desto fler är dåliga på, rädda för och värjer sig emot och hellre fegt drar sig undan från vänner och bekanta när de har det jobbigt. Men det kanske är det där typiska - just för att det är så ovanligt med den attityden är många helt oförberedda på att kunna få vara med om att bemötas med den, och blir så chockade att de reagerar irrationellt, och börjar leta fel i stället.

Nåja, kanske en lite tråkig utvikning från det ämnet, men det var en beskrivning av mig på de sju punkterna!

av **sugrövmanövern** » 2007-07-09 23:35:35

jonsch skrev:Det där om att komma folk nära i rätt sammanhang, lagom fort, har nattpasset några goda råd om det?

Jag har lärt mig en sak om människor. Var aldrig för angelägen om att bli vänner. Man kan då lätt få folk på halsen som blir för intensiva, som tär på en och utnyttjar en.

Var tydlig från början, förklara att si och så är jag. Tar mig själv som exempel; Vi säger att jag blir bekant med en människa som kanske kan bli en god vän. Det första jag berättar om mig själv är att jag har Aspergers, och lite kort om vad det är. Sedan kan jag nämna att jag inte kommer att orka träffas så ofta, blir stressad av överraskningar och gärna vill veta om saker långt i förväg. Att jag inte är bra på att hålla kontakten, men att det inte innebär att jag inte vill ha med personen att göra. Ja, lite sådant så man slipper missförstånd.

Innan jag visste de här sakerna om mig själv, kastade jag mig in i relationer med liv och lust, ville ju så gärna ha vänner. Men det slutade ofta med att de blev besvikna på mig, för att jag aldrig hörde av mig, för att jag inte ville göra saker som åka och bowla och sådant, att jag aldrig tog initiativ. Jag ställde alltid upp och var alldeles för snäll, vilket gjorde att vissa tog mig för given och blev arga när jag en dag inte orkade hjälpa till. Som en kompis som ville ha barnvakt tex. När jag för första gången sade att jag inte orkade, blev hon arg och skrek att jag var en skitdålig kompis som inte ställde upp. Vi är inte vänner längre.

Har förstått att man måste anstränga sig väldigt mycket för att få vänner och behålla dem. Men när man väl har dem, är nöjd med dem och har lyckats få dem att förstå vem man är, så kan det fungera rätt bra. Man får lov att acceptera visa av deras brister, men bara om det är saker som inte får en att må dåligt. En psykopat tex, är inte en bra kompis eller partner. Dessa kan vara svåra att avslöja, men jag tror jag har läget någorlunda under kontroll där numera.

Man ska akta sig lite för att släppa folk inpå livet för fort, skynda långsamt men samtidigt inte vara för nonchalant eller rädd. Då hittar man de bästa människorna, och kan sålla bort de dåliga. *Lärt i livets hårda skola*.

av **nassepuh** » 2007-07-09 23:59:49

Thunderchild skrev:AS må vara neurologiskt/patologiskt men det betyder inte automatiskt att man måste må dåligt och vara deprimerad intill självmordets gräns och känna att man är helt ensam och att livet är hopplöst.

Det är möjligt att du själv känner så just nu och inte är öppen för några förslag på lösningar, men du kan väl ändå ge mig en chans att försöka stötta någon annan utan att slänga ur dig dumheter som "sektvibbar"??

Jag skulle gärna bemöta dig här TC - men dessvärre har du rätt.

Jag mår dåligt, ÄR deprimerad intill självmordets gräns och känner mig helt ensam och hopplös.

Dessvärre drev dina offentliga, mycket pricksäkra analyser, mig över gränsen och jag har nu beslutat mig för att ta livet av mig.

*snittar handlederna*

av **Jossan** » 2007-07-10 1:04:54

nassepuh skrev:Jag skulle gärna bemöta dig här TC - men dessvärre har du rätt.

Jag mår dåligt, ÄR deprimerad intill självmordets gräns och känner mig helt ensam och hopplös.

Dessvärre drev dina offentliga, mycket pricksäkra analyser, mig över gränsen och jag har nu beslutat mig för att ta livet av mig.

*snittar handlederna*

Nu har jag förvisso inte läst den här tråden eller något av inläggen före, så ja vet inte av vilken anledning, du skrev så där.
Men spontant,
Nasse: Det där skämtet var inte kul.
Du som brukar vara så klok i vanliga fall. Har du ont i magen?

av **nassepuh** » 2007-07-10 2:55:33

Jossan skrev:Nu har jag förvisso inte läst den här tråden eller något av inläggen före, så ja vet inte av vilken anledning, du skrev så där.
Men spontant,
Nasse: Det där skämtet var inte kul.

Jo. Och väldigt pricksäkert också.

Eller menar du att alternativet skulle vara mer roligt?

Vuxna människor... :wink:

av **Matilda** » 2007-07-10 11:44:44

tahlia skrev:För att jag saknar det jag hade. Jag saknar att vara social och faktiskt ha ett liv.

... och det har inte jag, då

Man tackar

Har också enormt svårt att lita på folk, och brukar inte öppna mig särskilt mycket för någon, eftersom det får mig att känna mig både sårbar och utlämnad. Ett sätt att komma runt det, och börja lite försiktigt är att hålla isär olika delar av sitt liv, och till exempel vara mer öppen på ett forum än man vågar vara inför människor irl. Går det bra kan man sedan sträcka ut det till folk omkring sig också, men man måste ju i alla fall försöka. Tänk om person X kommer och:

tahlia (eller kanske weasley) skrev:a) är ärlig i alla lägen, som inte skulle komma på tanken att ens dra en vit lögn.
b) är rak, öppen och intelligent.
c) inte kräver att jag skall hålla kontakten, eller ens svara i telefonen under längre perioder.
d) accepterar att jag inte vill att de tar på mig.
e) inte är ytlig på en fläck och som inte anser att viktuppgång eller kärleksproblem är egentliga problem.
f) är utan fördomar och som aldrig dömer andra utan grund.
g) inte vänder ryggen till så fort det blir jobbigt, och som bryr sig mer om andra personer än om sig själv....

... eller i alla fall nästan, och du ber honom dra åt skogen, för du litar inte på någon?

Sanningen är den att vi aldrig uppfattar sanningen sådan den är (någon som fattade den paradoxen!?!), utan det finns alltid olika sätt att se på saker. Ser man på saker genom deppighetens mörka glasögon så är det inte så konstigt att det ser mörkt ut. Du har säkert bättre glasögon att se på världen genom, men du verkar just nu ha glömt var du lagt dem. Så om jag får föreslå någonting så fånigt som mental träning (det funkar faktiskt, tor mig!). Om du vill ha bättre tillit till folk: Köp en skrivbok och skriv ner en gång om dagen när någon annan har gjort någonting snällt mot dig. Det spelar ingen roll vad som händer för övrigt, du MÅSTE hitta på någonting att skriva, och det måste vara sant, även om det bara är något så enkelt som att grannen har lagt din felkomna post i din brevlåda. Du kommer att bli förvånad hur mycket du kommer på att skriva efter ett tag.

:-)130

,

&

(det där ska föreställa peace, love & rock'n roll ...)

av **Matilda** » 2007-07-10 11:46:48

Sam skrev:Är det detta du menar :
Vad har du för eget ansvar? Du ger verken de eller dig själv en chans att förändra något.
Vad gör du för att förändra det du inte trivs med? Eller tror du att det är andra som kommer att lösa detta åt dig?
Detta har inget med "ryck upp dig och ta dig i kragen", att göra.
Det är nog mer frågor som man kan behöva ha med sig på "sin resa". för att kunna komma vidare.
Jag vet att när jag hörde dessa frågor första gången på "min resa" och många gånger därefter, så tyckte jag att personen var bland det knäppaste som jag möt. Idag är jag rätt tacksam.
Det handlar inte om en ögonblicklig förändring, för det tar tid, lång tid!!
Då tycker jag personligen mycket sämre om, där man stryker medhårs, med dessa ord: Det ordnar sig osv...

Nåja, jag tyckte nog bara du var lite onödigt barsk. Du sade ju själv att det inte funkade så bra på dig, just då... *konflikträdda Matilda drar täcket över sig igen* :-)185

- okej det var faktiskt den bästa emotikon jag hittade, så det så

av **Ensamflickan** » 2007-07-10 15:19:04

tahlia, jag känner så enormt mycket igen mig i dig!! Men missförstå mig inte nu; om vi skulle träffas irl så skulle jag förmodligen inte känna någon samhörighet med dig, pga att jag saknar förmågan att känna samhörighet. Åtminstone med alla jag träffat hittills…

Och när det gäller din önskelista ang. vän:

tahlia (eller kanske weasley) skrev:a) är ärlig i alla lägen, som inte skulle komma på tanken att ens dra en vit lögn.
b) är rak, öppen och intelligent.
c) inte kräver att jag skall hålla kontakten, eller ens svara i telefonen under längre perioder.
d) accepterar att jag inte vill att de tar på mig.
e) inte är ytlig på en fläck och som inte anser att viktuppgång eller kärleksproblem är egentliga problem.
f) är utan fördomar och som aldrig dömer andra utan grund.
g) inte vänder ryggen till så fort det blir jobbigt, och som bryr sig mer om andra personer än om sig själv....

…så kan jag bara säga att min önskelista ser ungefär likadan ut, men frågan är om jag lever upp till den själv… :oops:

Jag har nämligen insett att jag måste skydda mig själv, för jag har farit så illa pga att jag varit så naiv och litat på alla som framställt sig som "goda" människor, så:

a) jag har börjat ljuga senaste halvåret, av nämnda skäl…
b) rak? ja, tror jag i alla fall…
öppen? nja…
intelligent? ja
c) mellan oss skulle det definitivt inte funka, jag har allt för svårt att själv hålla kontakten…
d) jag avskyr också kroppskontakt!!
e) *tittar efter "smuts"fläckar*… :oops:

Men jag avskyr också ytlighet! :evil:

f) jag försöker verkligen att vara fri från fördömande…
g) jag har tyvärr så fullt upp med mig själv, att jag har svårt att bry mig alltför mycket om andra i handling, och tankar av medkänsla är inte till mycket hjälp för den som lider…

Det gör ont när luftslott går sönder… Men tro mig, det är tusen gånger värre att fortsätta leva i sitt luftslott, och lura sig själv att allt är bra osv, än att gå igenom smärtan att bli konfronterad med verkligheten. Processen att acceptera verkligheten gör ont, men efter smärtan kommer befrielsen. Och tro mig, den är värd att vänta på! Inget lidande har varit i onödan, när du är igenom på andra sidan!

Jag har varit där du är. Jag har levt i smärta hela mitt liv, och jag har sett luftslottet gå i kras, och lögnerna uppenbaras, mitt framför ögonen på mig. Hela min verklighetsuppfattning, när det gällde andra människor, gick i kras i vintras. Det var tufft att ta mig igenom det, kravla mig upp på knä, för att slutligen lära mig att stå på mina egna ben, vetandes, för första gången i mitt liv, att det inte fanns en enda människa jag kunde lita på… Ingen att vända sig till, inte en vän, ingen kontakt med familjen — jag var helt ensam i hela världen… Jag ska inte fördjupa mig i alla detaljer om hur jag överlevde :roll:

, utan bara konstatera att jag är vid liv idag, betydligt starkare i mig själv än för ett halvår sen! :twisted:

Det är därför jag inte litar på nån nu, det är därför jag börjat ljuga, det är därför jag inte vill ha nån vän längre, bara hjälp med praktiska arrangemang för att dämpa ångesten över hur jag ska överleva...

Utöver Asperger har jag även en del ADHD-drag (utredningen är inte klar än, så jag vet inte än om jag får den diagnosen), vilket gör att jag har det sämsta av två världar: Oförmåga att fungera socialt, och dessutom överkänslighet och ångest över att vara ensam… Tusen saker i huvudet samtidigt, vilket gör att jag kan inte fokusera på nånting, därav ofta omöjligt att komma igång med nånting över huvud taget. De där specialintressena som andra Aspisar pratar om… :shock:

Men jag är inte deprimerad! Jag har levt i smärta i hela mitt liv, men jag har aldrig varit deprimerad i egentlig mening. Min smärta har kommit från en livssituation som inte stämt överens med mina förmågor, och okunnighet om vad som var fel. Hur mycket ångest hade jag inte för 9 år sen när jag, pga alltför mycket svek, blev tvungen att säga upp kontakten med min sista "kompis" jag hade kvar!!! Jag hade aldrig hört talas om AS eller att det fanns andra som levde utan vänner; jag trodde att man "borde" ha kompisar…

Jag tänker inte avsluta med då ord jag själv hatar mest: "du ska se att det ordnar sig" osv,. Men jag hoppas i alla fall att det går bra för dig! Men det beror på DIG, ingen annan kan ordna upp ditt liv åt dig! Du har fått många idéer här i tråden, om de inte funkar, dra dig inte för att fråga igen. Var besvärlig, om du behöver! Be inte om ursäkt för att du finns! Det är ditt liv det handlar om, och dina barns, gör vad som krävs för att ta dig upp! Ta emot den hjälp som erbjuds, men var ändå medveten om att det är du själv som står dig närmast. Det finns en gräns för hur mycket andra kan hjälpa en, hur gärna de än vill…

Lycka till! (Och var stark!) :twisted:

av **Thunderchild** » 2007-07-10 15:37:46

Ensamflickan skrev:Utöver Asperger har jag även en del ADHD-drag (utredningen är inte klar än, så jag vet inte än om jag får den diagnosen), vilket gör att jag har det sämsta av två världar: Oförmåga att fungera socialt, och dessutom överkänslighet och ångest över att vara ensam… Tusen saker i huvudet samtidigt, vilket gör att jag kan inte fokusera på nånting, därav ofta omöjligt att komma igång med nånting över huvud taget. De där specialintressena som andra Aspisar pratar om…

Men jag är inte deprimerad! Jag har levt i smärta i hela mitt liv, men jag har aldrig varit deprimerad i egentlig mening. Min smärta har kommit från en livssituation som inte stämt överens med mina förmågor, och okunnighet om vad som var fel. Hur mycket ångest hade jag inte för 9 år sen när jag, pga alltför mycket svek, blev tvungen att säga upp kontakten med min sista "kompis" jag hade kvar!!! Jag hade aldrig hört talas om AS eller att det fanns andra som levde utan vänner; jag trodde att man "borde" ha kompisar…

Wow, Ensamflickan!

Du borde verkligen ta bladet från munnen lite oftare..

Eftersom du träffat mig hos Pemer så har du säkert svårt att tro det.. Men jag känner igen mycket av det jag citerat ovan..

av **tahlia** » 2007-07-10 16:01:01

KrigarSjäl skrev:Anade att jag skulle få ett svar i den riktningen. I och för sig har du kanske en poäng där du påpekar att tillvaron kan förändras. Kanske. MEN du menar alltså att du var helt bekymmersfri & väldigt välfungerande och att allt sedan förändrades över en natt? Låter föga troligt. Din AS-problematik måste du ha känt av sedan tidigare. Verkar dessutom som att du helt förlitat dig på din respektive när det gäller försörjningen. Sen har jag läst dina tidigare inlägg där du beskriver ditt förhållande som totalt glädjelöst & asexuellt och att allt i stort sett är ett svart hål. Vilken uppfattning tror du man får egentligen?
Jag tycker det låter som att du var naiv & oansvarig när du skaffade barn.
Alla är inte lämpliga som föräldrar. Hårt men sant.
Jag är beredd på mycket snyft & gnöl från både dig och en del andra forumsdeltagare, men faktum kvarstår; för att skaffa barn är grundkravet att man ska kunna ta hand om sig själv. Kan man inte det, kan man inte ta hand om andra. I synnerhet inte barn.

Jag är inte förvånad att din reaktion är som den är, men när jag skaffade barn mådde jag skitbra, förhållandet fungerade utan problem och jag hade inga som helst problem med att ta hand om varken mig eller barnen. Det var jag som skötta ekonomin t.ex och vi hade aldrig problem med den. Jag var den perfekta föräldern som alltid hade tid till mina barn, som skötte dem i alla lägen. Jag lämnade aldrig bort dem till någon för barnvakt, skulle jag någonstans tog jag med mig dem själv. Jag hade en hel drös med bekanta som jag såg som vänner. Jag sprang på kyrkis och hälsade på folk åt höger och vänster. Jag hade helt ärligt inte en susning om någon AS. Jag var i all ärlighet lycklig. Visst, det kanske låter konstigt, men jag har ingen anledning att ljuga. Faktum var att alla ofta talade om för mig att jag var för perfekt med barn, hem och hushåll att de kände sig mindervärdiga.
Och ja, allt ändrades över en natt. Jag blev inte bara deprimerad, jag bytte personlighet helt och hållet. Den människan jag är idag är inte i närheten av den människan jag var då. Finns inte många likheter.
Jag litade inte till honom att försöra oss. Jag hade bidrag för att ta hand om mina barn och när det bidraget tog slut så började jag studera, och hade således en inkomst igen. Men efter 3 månader rasade världen ihop och jag blev sjuk.

Du kan predika hur du vill, men sanningen är att de som kände mig då kunde inte tänka sig någon som passade bättre som förälder än mig, och jag var en underbar mamma.
Du har ingen susning om vem jag var då, och kan således inte uttala dig i frågan heller.

av **Ohana** » 2007-07-10 16:23:04

Jag får väl börja med att be om ursäkt. För det blir väl kanske inget vänligt inlägg.

Tahlia, jag tycker det osar martyr om dig. I mina ögon verkar det som att du tycker väldigt synd om dig själv.

Du kommer aldrig att kunna jobba, ha ett socialt liv eller något annat av det du söker såvida du inte gör något åt saken.
Man får lov att göra sig sårbar för att komma nära folk. Annars så försvinner ju hela grejen med närhet. Vill du inte det eller inte kan eller vad det nu beror på så ja.. Då är det väl så då. Men klaga inte om du inte är villig att försöka göra något åt det.

Folk sätter stämplar på varann och har fördomar. Du är ju lika fördomsfull du som förutsätter att folk bara kommer att såra dig.

Du är inte skapt för att jobba. Nehej.. Då finns det annat man kan göra. Det finns massor att göra, men man måste ta tag i det själv. Det är ingen annan som gör det åt dig.

Måhända att jag är otrevlig eller "inte fattar" men jag orkar inte med folk som bara sitter på arslet och klagar på hela världen. Det kommer liksom inget ur det.

av **tahlia** » 2007-07-10 16:49:27

Ohana skrev:Jag får väl börja med att be om ursäkt. För det blir väl kanske inget vänligt inlägg.

Tahlia, jag tycker det osar martyr om dig. I mina ögon verkar det som att du tycker väldigt synd om dig själv.

Du kommer aldrig att kunna jobba, ha ett socialt liv eller något annat av det du söker såvida du inte gör något åt saken.
Man får lov att göra sig sårbar för att komma nära folk. Annars så försvinner ju hela grejen med närhet. Vill du inte det eller inte kan eller vad det nu beror på så ja.. Då är det väl så då. Men klaga inte om du inte är villig att försöka göra något åt det.

Folk sätter stämplar på varann och har fördomar. Du är ju lika fördomsfull du som förutsätter att folk bara kommer att såra dig.

Du är inte skapt för att jobba. Nehej.. Då finns det annat man kan göra. Det finns massor att göra, men man måste ta tag i det själv. Det är ingen annan som gör det åt dig.

Måhända att jag är otrevlig eller "inte fattar" men jag orkar inte med folk som bara sitter på arslet och klagar på hela världen. Det kommer liksom inget ur det.

Du är välkommen att tala om för mig vad jag kan göra, du som tycks ha lösningen som varken jag eller min psykiater har. Anledningen till att mitt liv är skit är för att det helt enkelt inte finns något jag kan göra åt det. Jag kan, som jag sagt tidigare, inte bota min AS, eller hur? Jag kan inte jobba, således för jag leva på 6000kr/månaden resten av mitt liv. Hur skulle jag kunna ändra på det tror du?

av **Sam** » 2007-07-10 16:53:23

Sam skrev:
Är det detta du menar:
Vad har du för eget ansvar? Du ger verken de eller dig själv en chans att förändra något.
Vad gör du för att förändra det du inte trivs med? Eller tror du att det är andra som kommer att lösa detta åt dig?
Detta har inget med "ryck upp dig och ta dig i kragen", att göra.
Det är nog mer frågor som man kan behöva ha med sig på "sin resa". för att kunna komma vidare.
Jag vet att när jag hörde dessa frågor första gången på "min resa" och många gånger därefter, så tyckte jag att personen var bland det knäppaste som jag möt. Idag är jag rätt tacksam.
Det handlar inte om en ögonblicklig förändring, för det tar tid, lång tid!!
Då tycker jag personligen mycket sämre om, där man stryker medhårs, med dessa ord: Det ordnar sig osv...

Matilda skrev:
Nåja, jag tyckte nog bara du var lite onödigt barsk. Du sade ju själv att det inte funkade så bra på dig, just då... *konflikträdda Matilda drar täcket över sig igen*

Du glömde tydligen att läsa:

Jag vet att när jag hörde dessa frågor första gången på "min resa" och många gånger därefter, så tyckte jag att personen var bland det knäppaste som jag möt. Idag är jag rätt tacksam.
Det handlar inte om en ögonblicklig förändring, för det tar tid, lång tid!!

Ett litet förtydligande, dessa ord fick en stor betydelse för hur mitt liv har blivit och utvecklats.
Men det tog tid innan jag tolkade dem på ett bra sätt. men de fanns där hela tid, sittande på min axel.

av **Ohana** » 2007-07-10 17:49:07

tahlia skrev:
Ohana skrev:Jag får väl börja med att be om ursäkt. För det blir väl kanske inget vänligt inlägg.

Tahlia, jag tycker det osar martyr om dig. I mina ögon verkar det som att du tycker väldigt synd om dig själv.

Du kommer aldrig att kunna jobba, ha ett socialt liv eller något annat av det du söker såvida du inte gör något åt saken.
Man får lov att göra sig sårbar för att komma nära folk. Annars så försvinner ju hela grejen med närhet. Vill du inte det eller inte kan eller vad det nu beror på så ja.. Då är det väl så då. Men klaga inte om du inte är villig att försöka göra något åt det.

Folk sätter stämplar på varann och har fördomar. Du är ju lika fördomsfull du som förutsätter att folk bara kommer att såra dig.

Du är inte skapt för att jobba. Nehej.. Då finns det annat man kan göra. Det finns massor att göra, men man måste ta tag i det själv. Det är ingen annan som gör det åt dig.

Måhända att jag är otrevlig eller "inte fattar" men jag orkar inte med folk som bara sitter på arslet och klagar på hela världen. Det kommer liksom inget ur det.

Du är välkommen att tala om för mig vad jag kan göra, du som tycks ha lösningen som varken jag eller min psykiater har. Anledningen till att mitt liv är skit är för att det helt enkelt inte finns något jag kan göra åt det. Jag kan, som jag sagt tidigare, inte bota min AS, eller hur? Jag kan inte jobba, således för jag leva på 6000kr/månaden resten av mitt liv. Hur skulle jag kunna ändra på det tror du?

Ånej, jag har inte lösningen till ditt liv. Det är det bara du som har.

Du behöver inte bota din asperger för att ditt liv ska sluta vara skit. För övrigt anser jag inte att asperger eller dylika diagnoser ska botas, även om det skulle vara möjligt, eftersom det är en del av ens personlighet.

Jag kan tänka mig att du inte fått den hjälp du behöver. Du har ett funktionshinder och ska således ha hjälp för att ditt liv inte ska vara skit. Jag tror problemet ligger mer där, inte i att det är omöjligt att lösa eller att folk är ute efter att såra en.

Så är det för mig iaf. Just nu har jag brakat in i världens depression. Sitter hemma och grinar över ingenting istället för att gå till mitt ynkliga sommarjobb. Men jag försöker iaf. Jag stångar mig blodig för att få den hjälp jag har rätt till. För ju mer avlastning jag får i form av struktur, samtal för att begripa mig på mig själv osv., desto mer energi orkar jag lägga på mitt liv utåt, dvs det sociala, den biten där man försöker sig på att träffa nya människor osv. Ibland är jag inte ens säker på att jag vill ha något större socialt liv, det varierar. Då får man ta det som det är. Men skit är det inte för det. Det är ju den man är.

Jag förstår inte riktigt vad det är du inte är nöjd med vad det gäller vänner, eller snarare bristen på dem, eftersom du finner människor i allmänhet jobbiga. Är det sorgen över det handlar om tycker jag du ska fokusera på det. Samtalsterapi kanske.

Mamma fick tips om en bok som heter Meningen med livet. Tror författaren heter Frankl nånting. Han menar att man måste skaffa sig en egen mening med livet, annars är det ju meningslöst. (nähä?) Har inte läst boken själv, bara bläddrat lite. Kanske kan vara något.

Kan inte din psykiatriker hjälpa dig kanske du ska överväga att byta.
En god man kanske vore något för att se till dina rättigheter och intressen. En sån har jag ansökt om. Dom verkar way mycket bättre än ett personligt ombud.

av **tahlia** » 2007-07-10 18:08:30

Ohana skrev:Ånej, jag har inte lösningen till ditt liv. Det är det bara du som har.

Du behöver inte bota din asperger för att ditt liv ska sluta vara skit. För övrigt anser jag inte att asperger eller dylika diagnoser ska botas, även om det skulle vara möjligt, eftersom det är en del av ens personlighet.

Jag kan tänka mig att du inte fått den hjälp du behöver. Du har ett funktionshinder och ska således ha hjälp för att ditt liv inte ska vara skit. Jag tror problemet ligger mer där, inte i att det är omöjligt att lösa eller att folk är ute efter att såra en.

Så är det för mig iaf. Just nu har jag brakat in i världens depression. Sitter hemma och grinar över ingenting istället för att gå till mitt ynkliga sommarjobb. Men jag försöker iaf. Jag stångar mig blodig för att få den hjälp jag har rätt till. För ju mer avlastning jag får i form av struktur, samtal för att begripa mig på mig själv osv., desto mer energi orkar jag lägga på mitt liv utåt, dvs det sociala, den biten där man försöker sig på att träffa nya människor osv. Ibland är jag inte ens säker på att jag vill ha något större socialt liv, det varierar. Då får man ta det som det är. Men skit är det inte för det. Det är ju den man är.

Jag förstår inte riktigt vad det är du inte är nöjd med vad det gäller vänner, eller snarare bristen på dem, eftersom du finner människor i allmänhet jobbiga. Är det sorgen över det handlar om tycker jag du ska fokusera på det. Samtalsterapi kanske.

Mamma fick tips om en bok som heter Meningen med livet. Tror författaren heter Frankl nånting. Han menar att man måste skaffa sig en egen mening med livet, annars är det ju meningslöst. (nähä?) Har inte läst boken själv, bara bläddrat lite. Kanske kan vara något.

Kan inte din psykiatriker hjälpa dig kanske du ska överväga att byta.
En god man kanske vore något för att se till dina rättigheter och intressen. En sån har jag ansökt om. Dom verkar way mycket bättre än ett personligt ombud.

För att mitt liv skall sluta vara skit måste jag sluta ha AS, och det är en ren omöjlighet. Om AS gick att bota skulle jag stå först i kön.

Hjälp låter ju skitbra, men ingen hjälp i världen gör att jag kan klara ett jobb. Ingen hjälp i världen kan göra mig social, eller ge mig vänner eller bota min asexualitet.
När det gäller samtalsterapi är det nog den enda punkten mina otaliga läkare varit rörande överrens om - det är inget för mig. Det enda det resulterar i är att jag gräver ned mig än mer, eftersom de inte heller kan ändra på hur saker och ting är.

När det gäller hjälpen jag har rätt till så kan jag få städhjälp, boendestöd och liknande. Detta är inget jag behöver hjälp med. Jag kan sköta mitt hem själv, och eftersom jag tycker illa om folk så är jag inte dirket positivt inställd till att ha någon som ränner hos mig, som jag dessutom inte själv har valt att ha där.

av **Ensamflickan** » 2007-07-10 19:36:08

Ohana skrev:Mamma fick tips om en bok som heter Meningen med livet. Tror författaren heter Frankl nånting. Han menar att man måste skaffa sig en egen mening med livet, annars är det ju meningslöst. (nähä?) Har inte läst boken själv, bara bläddrat lite. Kanske kan vara något.

Boken heter "Livet måste ha en mening", och är skriven av Viktor E Frankl. Han överlevde koncentrationslägret under 2:a världskriget, och HAN om någon hade anledning att klaga och sätta sig ner och tycka synd om sig själv… Men han gjorde inte det, för han insåg att då skulle han ha dött!!! Och vet ni vad? Han kom ut ur koncentrationslägret UTAN BITTERHET!!!

Kan varmt rekommenderas!

av **weasley** » 2007-07-10 19:50:07

tahlia skrev:För att mitt liv skall sluta vara skit måste jag sluta ha AS, och det är en ren omöjlighet. Om AS gick att bota skulle jag stå först i kön.

Hjälp låter ju skitbra, men ingen hjälp i världen gör att jag kan klara ett jobb. Ingen hjälp i världen kan göra mig social, eller ge mig vänner eller bota min asexualitet.

hmmm

läste lite av det Ohana skrev och det är verkligen något att fundera över:

* du är deprimerad (bla) över att du inte har vänner

* du vill inte ha vänner eftersom då måste du vara social och du orkar inte med det

* vilket gör dej deprimerad

det ser ut som en ond cirkel som inte leder någonvart tyvärr. varför en sån het strävan mot något du egentligen inte vill ha?

du känner dej inte som en social person och det gör dej deprimerad eftersom....?

eftersom man "ska" vara social?
eftersom mamma har sagt det?
eftersom du egentligen vill diskutera viktökning på ett stökigt cafe i stan?
eftersom man inte "är" något utan vänner?
eftersom du inte blir bekräftad genom dej själv utan genom vad andra tycker?

jag vet inte... men det är värt en fundering tror jag...

av **Ohana** » 2007-07-10 19:58:57

Ensamflickan skrev:
Ohana skrev:Mamma fick tips om en bok som heter Meningen med livet. Tror författaren heter Frankl nånting. Han menar att man måste skaffa sig en egen mening med livet, annars är det ju meningslöst. (nähä?) Har inte läst boken själv, bara bläddrat lite. Kanske kan vara något.

Boken heter "Livet måste ha en mening", och är skriven av Viktor E Frankl. Han överlevde koncentrationslägret under 2:a världskriget, och HAN om någon hade anledning att klaga och sätta sig ner och tycka synd om sig själv… Men han gjorde inte det, för han insåg att då skulle han ha dött!!! Och vet ni vad? Han kom ut ur koncentrationslägret UTAN BITTERHET!!!

Kan varmt rekommenderas!

Så var det. Tack för det =)

av **missbutterfly** » 2007-07-10 20:18:53

tahlia skrev:Hjälp låter ju skitbra, men ingen hjälp i världen gör att jag kan klara ett jobb. Ingen hjälp i världen kan göra mig social, eller ge mig vänner eller bota min asexualitet.

Du verkar väldigt optimistisk må jag säga! :roll:

Ett tips: med den inställningen kommer inget kunna förändras.

Du har rätt i att ingen hjälp utifrån kan förändra, det är bara du själv som kan göra något åt/förändra/förbättra/jobba på, sådant du ser som svårt/funktionsnedsättningar.

Det är svårt men med envishet brukar man komma långt om man nu VERKLIGEN vill förändra något vill säga.
(Och inte i själva verket bara vill ha något att gnälla över).

Kan bara rekomendera att du börjar med att sluta självömka, och kavlar opp ärmarna och tar tag i det du kan ta tag i. För ingen annan kommer göra det åt dig (du är ju vuxen).

Av intresse, vad tycker du är "fel" med dig.
Vad är det allra svåraste "handikappet" (AS-relaterat) som du lider av?

tahlia skrev:Jag kan sköta mitt hem själv, och eftersom jag tycker illa om folk så är jag inte dirket positivt inställd till att ha någon som ränner hos mig, som jag dessutom inte själv har valt att ha där.

Förresten, varför tycker du illa om "folk"?
Att vilja vara ifred för att man känner sig annorlunda kan jag förstå, men att tycka "illa" om (alla?) andra låter inte särskilt sunt.
Det låter inte heller som en bra grundinställning om man vill skaffa sig vänner (?) vilket jag tycker att det låter som att du egentligen vill.

Aspie - NT: Förklara och utveckla

Vilka är online

Om AspergerForum

Logga in