Kanske lite känsligt men jag har haft tankar till och från i hela mitt liv att bryta med min familj (föräldrar och syskon), för de är så oförstående och jag irriterar mig på dem mer än tycker om dem. Gör det mig till en dålig människa eller stark att vilja börja leva mitt eget liv utan deras manipulerande och oförstående vis?

Jag har sagt till dem flera ggr att jag behöver dem som vänner och inte som föräldrar längre, och jag är 23 år. De är väldigt klängiga och måste kommentera allt jag gör och inte gör. De är en riktig motsats till den jag är och de har aldrig respekterat mina behov och accepterat mina sätt och gränser jag dragit för vad som är ok och inte. De är bra människor men inte bra för mig.

Jag vet inte om de har erbjudits eller vill gå i terapi eller söka fakta om AS, men hittills har inget sånt uppstått. De har häller inte velat prata eller diskutera om detta med mig. Att de är rädda för att göra fel är helt naturligt med de har inte visat intresse att göra rätt. Varför ändra sig själv efter sin yngsta dotter/syster? det är så det känns och så de har framställigt den här "situationen". Läst att få diagnosen ska hjälpa än me detta men inte för mig. Känner mig sotis på de som har toppenfamiljer och relationer. *Suck*

Nu kan jag låta en aning känslokall (har jag fått höra) men jag resonerar på följande vis.
Föräldrar och syskon är inte personer vi själva valt att ha i våra liv, utan människor som mer eller mindre pådyvlats oss. Ingen kan därför begära att alla ska vara bästa vänner och komma överrens på alla möjliga sätt och vis. Faktum är att ingen ens kan begära att alla tycker om varandra. Utifrån det resonemangt så anser jag att man inte har någon skyldighet att slå knut på sig för att få relationer inom familjen att fungera.

Du är vuxen och har rätt att leva ditt eget liv efter dina förutsättningar. Att kapa banden helt är kanske lite drastiskt, även om det ibland är enda utvägen för vissa människor. Att däremot minimera kontakten, speciellt om det inte tycks finnas någon vilja att lyssna till dig eller respektera dina åsikter och dina önskningar, kan mycket väl både hjälpa dig att må bättre och dem att inse att de inte har agerat på bästa sätt.

Jag kan dock inte tala om för dig vad du bör göra. I den här frågan måste du själv känna efter och väga för och emot, för att lista ut vad som är bäst för dig. Lycka till!

coolika skrev:Kanske lite känsligt men jag har haft tankar till och från i hela mitt liv att bryta med min familj (föräldrar och syskon), för de är så oförstående och jag irriterar mig på dem mer än tycker om dem. Gör det mig till en dålig människa eller stark att vilja börja leva mitt eget liv utan deras manipulerande och oförstående vis?

Jag har sagt till dem flera ggr att jag behöver dem som vänner och inte som föräldrar längre, och jag är 23 år. De är väldigt klängiga och måste kommentera allt jag gör och inte gör. De är en riktig motsats till den jag är och de har aldrig respekterat mina behov och accepterat mina sätt och gränser jag dragit för vad som är ok och inte. De är bra människor men inte bra för mig.

Bra! Då är jag inte ensam om ett genomruttet hat mot familjen.
(Men jag är omtyckt och respekterad för allt jag gör. Men det beror nog på att jag inte misslyckas med alla mina val. xD )

Sorry, jag är lite mer oförstående än resterande.

Bor du hemma hos dina föräldrar? Det kan vara en viktig detalj. För mig är en vuxen person en person som klarar sin egen livsföring, om inte helt, så har den i varje fall börjat orientera sig i vad den klarar kontra behöver hjälp med. Handlar det om oförmåga så kan man alltid kolla med lss-handläggaren om det är något som finns inom ramlagstiftningen att man kan få bistånd till. Dvs, man jobbar aktivt med frigörelseprocessen såtillvida att man inte behöver sina föräldrar för sin dagliga livsföring och försörjning. Därefter har man all rätt i världen att bli betraktad och bemött som en vuxen individ.

Vi är hos oss just där nu, då sonens utbildning är klar i juni och min försörjningsplikt faktiskt upphör, så vi håller på och bokar tid till både socialförvaltning, arbetsförmedling och lss-handläggare just för att han skall få det stödet han behöver för att bli vuxen. Av någon annan än mig. Cold as ice, tror jag nog att det finns de som uppfattar mig. Jag tycker att det är självklart att alla skall kunna få bli vuxna och klara av ett vuxenliv utefter sina egna förutsättningar. Skall min son någonsin kunna bli självförsörjnade så är det lika bra att sätta båten igång med en gång. Vi drar i alla tampar vi kan, utom försäkringskassan, för mig är det fullständigt självklart att tillvaron går ut på arbete och vill han något annat, så får han fixa det på egen hand framöver. Det är den här vägen jag kan lotsa honom och ingen annan.

Men det skall bli riktigt riktigt skönt att inte vara ansvarig för en vuxen person och jag ser fram emot den dagen jag kan åka hem till honom och ta en fika bara för att det är trevligt att umgås och för att vi har roligt ihop och inget annat.

Helt oberoende om diagnos eller ej:
-Jag har själv haft perioder där jag bokstavligen stängt av "familje"-knappen, det går, tro mig det går. So been there done that.
Var det enkelt?
Nej.
Det handlar om att vara medveten om konsekvenserna och framförallt vara riktigt i förstående med vad man vill i fråga, det går inte att säga ifrån familjen och sen komma tillbaks ett par månader senare och tro att allting är frid och fröjd.
Handlingen hanteras olika från familj till familj, person till person.
Man måste också ha klart för sig hur brytandet ska se ut, helt väldigt detaljrikt, sen bestämmer man sig för att följa det och gör det, avviker man så får du troligast dubbelt så mycket jobbigare då än nu.

Oftast när man bryter med sin familj uppstår ett par saker:
-Förvirring; du försvinner bort, de blir oroliga, sen arga, sen ledsna, sen oroliga igen och så håller det på, oftast, oavsett familjrelation, troligast än mer de av klängiga sorten såsom du beskriver din familj är.
Det gäller att vara stark att emotstå ta kontakten ändå, stå ut med intill trakasserande på tryckande kontakten.
Du kanske måste gå till extremligheter att byta telefonnummer, kanske till och med flytta! Det kan behövas sånt, om du verkligen vill bryta bryta.

-Omgivningen: jag skulle kunna säga att nästan alla, verkligen nästan alla kommer inte förstå dig, allra minst myndigheter. Det kommer läxas, tjatas och ge moralkakor, råd och med råd.
Gäller att stå på sig här med.

Ens egna känslor och tankar: Tro mig det blir oundvikligt att inte känna skuld eller annan liknande känslor. Det kommer finnas de dagar man plötsligt bara kan se och tänka på alla de positiva stunderna och sakna det....
Det gäller att stå emot, du har ju väl övervägt för och nackdelarna väl innan?

klarar man det, så får man sin frihet, priset är just ovanstående.
Det är om man bryter utan förvarning.

Det mest diplomatiska är att kallsinnigt säga som du beskrev ovan, till dem och sedan gå din väg, verkligen gå din väg.
Varje gång du återkommer sviker du bara dig själv, dina ord blir som tomma hot och oavsett hur du mår kommer de troligast (av det lilla du berättat) bara se toppen av isberget.


En annan lösning är kontakta kommunens familjerådgivning..
--------------


Jag bröt med min familj helt, helt i över 6 år. För att bryta på riktigt fick jag bryta även med de jag tyckte om, de jag brydde mig om och inte alls ville bryta med, men allt följde i ett paket. Det var dom eller mitt liv.
Först i år tog jag försiktigt kontakt med dem och bemötandet var en helt annan. Priset var högt, jag fick stå ensam länge i många situationer där jag önskade ha en familj, men jag var tvungen att stå på mig för det gick inte att balansera ett liv av kaos med kaoset från familjen också.
Idag är familjebandet skör som fan men jag tror ändå starkare, jag tror de respekterar mig bättre nu.
Och tro mig, det var jobbigt att vid födelsedagar och högtider få kort från dem eller se inkommande samtal, fastän jag bytte nummer, bytte adress och ort, levde så dolt jag kunde.
Det var nödvändigt, jag tog det beslutet, jag stod för det och höll till det.

Så du måste ta ställning om är ett liv utan dem bättre?
Eller vill du ha kontakt med dem men bara avstånd?
för om det är avstånd och de ändå inte ger dig utrymme så måste du tyvärr fortsätta tjata, höj rösten för ditt eget privata utrymme.
DU måste göra klart för dem att DU är vuxen.
Hur mycket råd du än må få från andra, från detta forum, så ligger ditt självrespekt trots allt hos dig själv.
Klarar du inte det, är det troligast terapi i någon form som gäller, tills du är stark nog att fäktas med tjurarna!

Lycka till!

En variant som jag tror kan vara vettig, både för att ha någonstans att bo, och för att ha en vettig sysselsättning är att söka in på folkhögskola.

För oss som har Asperger är ju utbudet begränsat, men det finns, den jag känner till som dessutom är knuten till Attention är Ågesta folkhögskola.

Titta på den hemsidan och sök på nätet, kanske via Attention...

Samma här. Inget jag gör fungerar och det funkar inte bra med min familj och mig heller. Jag är också avis på alla som har bättre kontakter med folk. Jag kan dock inte komma med några förslag. Har inte själv någonannanstans att ta vägen så jag vet inte. Bara stör alla. Jag får inte bryta med mina för de kommer bara efter mig och sms:ar hela tiden. Det känns elakt mot dem att bryta med dem.

Jag kom då inte in där, på Å. De vill inte ha mig där de heller, så man får väl ta nån annan skola då. *suck*

Jag får se hur jag gör.. Jag har en egen lägenhet men bor närmare nu än innan, bara 45 min bilfärd.. Jag flyttade hemifrån som 17 och bott på olika ställen antingen via skola eller ex sambon.. Men det har blivit så att mamma kommer hem till mig 1-2 ggr i veckan en liten stund och ringer därimellan och skickas mail.. Sen vill de att jag ska komma hem ofta och när jag väl är hemma eller försöker få till ett svarmail eller sms så är det som att det inte duger.. Det blir för mycket helt enkelt Jag skulle mest behöva en lång paus..

Jag kan fullständigt förstå Coolika jag drömmer också om att bryta helt med mina föräldrar. Jag tror att jag i likhet med en del andra aspies aldrig kan känna mig vuxen utan bryta med familjen.

Samma här. Blir för mycket. Måste svara på mail/sms och om jag inte gör det eller om jag gör det, så saknas alltid nåt. Inget räcker till. Känns som mkt krav. Jag har själv bara lärt mig att jag inte räcker till någonstans.

Fast folk i lgh-hus hatar mig, dömer mig och jag detsamma till dem så jag vet inte hur jag skall bo istället. Hus är bättre för mig. Man får göra som man vill utan att det blir hat och bråk och hämnder (jag kan va sån själv). Jag mår inte bra länge ensam i lgh. Har ingen syssla heller så det blir bara ett helvete om jag är i "min" som är på föräldrars namn då eftersom jag har för låg egen inkomst för att få nån. Jag vet inte om jag är intresserad längre heller. Så själv har jag tyvärr inga bra råd.

coolika skrev:Kanske lite känsligt men jag har haft tankar till och från i hela mitt liv att bryta med min familj (föräldrar och syskon), för de är så oförstående och jag irriterar mig på dem mer än tycker om dem. Gör det mig till en dålig människa eller stark att vilja börja leva mitt eget liv utan deras manipulerande och oförstående vis?

Jag har sagt till dem flera ggr att jag behöver dem som vänner och inte som föräldrar längre, och jag är 23 år. De är väldigt klängiga och måste kommentera allt jag gör och inte gör. De är en riktig motsats till den jag är och de har aldrig respekterat mina behov och accepterat mina sätt och gränser jag dragit för vad som är ok och inte. De är bra människor men inte bra för mig.

Jag vet inte om de har erbjudits eller vill gå i terapi eller söka fakta om AS, men hittills har inget sånt uppstått. De har häller inte velat prata eller diskutera om detta med mig. Att de är rädda för att göra fel är helt naturligt med de har inte visat intresse att göra rätt. Varför ändra sig själv efter sin yngsta dotter/syster? det är så det känns och så de har framställigt den här "situationen". Läst att få diagnosen ska hjälpa än me detta men inte för mig. Känner mig sotis på de som har toppenfamiljer och relationer. *Suck*

Håller i stort sett med Thalia. Ta gärna de råden till dig. Jag tycker dock att man ska försöka UNDVIKA att avbryta kontakten helt för det är dj*ligt drastiskt och man bör i regel som vuxna individer försöka reda ut saker istället för att bryta kontakten.

Jag har precis kommit till den gräns då jag känner att man faktiskt inte valt själv och att jag inte behöver kräla för att det ska fungera men uppträda städat och göra mitt bästa dock utan att slå knut på mig själv. (Har en besvärlig syskonrelation). Naturligtvis måste man själv se sin del i det hela och ta sitt ansvar men sedan kan man inte göra mer.
Det är svårt att alltid veta var gränsen går men man får försöka känna in hos sig själv; vad är okej för mig? och jobba på att lära sig säga ifrån = sätta sig i repsekt men på ett trevligt sätt såvida de inte skäller på en för då kan man ha rätt att skälla tillbaka; "som man ropar i skogen får man svar."

Jag kan och vill inte ge dig några specifika råd eftersom jag aldrig träffat dig och inte har helhetsbilden.

jag är mer eller mindre inne i en "bryt" period med mina s.k. föräldrar. Har varit på gång ett tag nu, kom några telefonsamtal/röstmeddelanden då mobilen varit avstängd eller mail som jag svarat på. Nu gör jag inte ens det, två meddelanden på mobilen som jag vet är dom, men bara raderat utan att lyssna på. Vet hur det låter ändå, "snälla rara gumman..." Jag blir spyfärdig!

Sist jag såg dom så var det morsans födelsedag tror jag, lämnade obligatoriska 50krs buketten och vände i dörren. Då fick jag höra att det varit "över 2 veckor" sedan dom hört från mig, själv hade jag bara tyckt det var lugnt och tyst. Ibland vill jag det finns nån slags hemsida som man "anmäler" att man lever på och som dom kunde kolla, men då skulle dom väl klaga på att man inte gör nåt annat tillräckligt ofta.

Idag är det Mors Dag, och var nästan rädd att sätta på mobilen, men slapp höra från dom. Dom fattar ingenting, fick inte vara ifred när jag bodde utomlands heller, då ringdes det och skulle vara så snutti-plutti-gulligt hela tiden, och allt helv...som mormor lassade på morsan kom lika fort till mig. Fast när jag var där kunde jag undvika dom på ett annat sätt, skylla på skola osv.

Det är är skrivet till er som känner problem med er familj:
Kan du inte skicka sina föräldrar ett SMS, mail eller brev och klargöra att du faktiskt älskar dem, men har inte orken att umgås eller höra en massa

aspiemelly skrev:snutti-plutti-gulligt

Klargöra även att du är tillräckligt vuxen för att klara dig själv, samt även tala om att du vill ha en paus i relationen tills du känner att du orkar att ta kontakt igen.

Miche skrev:Det är är skrivet till er som känner problem med er familj:
Kan du inte skicka sina föräldrar ett SMS, mail eller brev och klargöra att du faktiskt älskar dem, men har inte orken att umgås eller höra en massa

aspiemelly skrev:snutti-plutti-gulligt

Klargöra även att du är tillräckligt vuxen för att klara dig själv, samt även tala om att du vill ha en paus i relationen tills du känner att du orkar att ta kontakt igen.

Jag tycker detta låter som ett bra råd men att man innan dess verkligen har försökt göra allt man kan men fungerar inte relationen då och man troligtvis dessutom är utmattad är detta nog enda chansen men det är inte alltid det löser sig ändå men kan vara värt att prova om det verkligen behövs. Jag har gjort så med min syster men det har inte löst något. Tyvärr har jag gjort det lite för ofta en period och det är inte schysst mot den andre för då utnyttjar man den precis som en slit och släng vara. Ska man göra det får det vara enstaka gånger och när man kommer tillbaka får man verkligen ha orken och viljan att det ska fungera och visa det. Vill sedan inte den andre parten bör man försöka hålla sig borta för att inte deppa ihop. Det krävs två för att dansa tango och det finns tyvärr människor som bara vill göra livet surt för en.

Jag tycker att vi som lever med As. (och kanske även andra funktionshinder) ska ha mer rätt att göra så här vid behov och bör få ökad förståelse eftersom vi dagligdags lever med tuffa problem. Samtidigt bör vi försöka jobba på att det ska bli bättre. Alla människor har ett ansvar, (undantag kan nog finnas),

Ja, jag HATAR det där snuttigulliga från föräldrar. Det kan isåfall någon annan göra. Mina försöker tom. täcka mig med täcket ibland eller göra saker färdiga åt mig, skära ost eller vad som helst. Jag blir helt tokig. För när jag säger åt dem så blir de sura eller förstår inte. Jag tror verkligen de har någon AS-problematik som det kallas eller liknande men de behöver minsann inte ha någon diagnos.

Slutade med att jag gick ut och satte mig på en bänk på natten för att de förstår ingenting. Kunde inte sova ändå. Jobbigt ensam. Förjävligt nu. Så jag gick ut, bättre än att vara inne då. Polisen råkade komma förbi då..men var eg. tacksam att de stannade till. Det var faktiskt lättare att prata med dem än föräldrarna. De tog inte allting som små barn...*jag känner mig ganska ledsen. gör så ont*
De tog allting lugnt. Jag slapp åka in på psykakut pga. dem också...de verkade förstå!!
Det är inte ofta jag bemöts med respekt som jag gjordes av dem häromdagen. Jag tycker alltså att polisen handskades med mina känslor bättre än mina egna föräldrar....även om jag nu höll mig lugn, men det verkar inte hjälpa med mina föräldrar ändå.

Försökte rymma genom fönstret eftersom båda tyvärr skulle vara uppe då och de såg ju mig, skulle hälsa på mig men det är redan försent. De har redan trampat på mina känslor som det är.
Jag kände bara att jag vill inte vara inne såhär. Men de b*tchar så mycket om varför jag inte längre är med dem, vad är felet. NÄr de itne ens fattar naturligt att jag vill vara med andra också! Sen verkar de förstå, mena llt de gör är bara praa, de gör inget konkret åt sådana saker. Det gör så ont när allt de kan komma med är fakta, eller rabblande åsikter, det är så tomt på annat. Då känns det helt fel när de kommer med det andra, "förstående". När de redan trampat på en så många gånger innan.

Jag tycker mina föräldrar är de som förstått minst egentligen och sårat mig mest av alla. Jag vill inte vara stämplat som offer heller men just nu är jag i behov av hjälp själv. Sedan ser andra i samhället mig som ett barn också och det är så Nevärderande. Jag mår riktigt dåligt.
För att jag inte vet hur göra så de inte tycker jag är töntig etc. . Mår väl för dåligt för det också. För att det finns många som inte längre vill veta av mig, även om jag inte ville ha det så.
Så kanske denna tråd inte handlar om mig, så, men ville bara säga att det finns flera.

Själv kan jag inte säga att jag älskar mina. Jag älskar mer personer jag inte känner. Jag känner ingenting för mina egentligen, tror jag.
De har gjort allt för tryggt, så man blir helt osäker istället.
Osäkerheten är trevligare då. Bryter isolationen. Hellre en parkbänk isåfall. Sen tittade nån helt surt på mig från en bil idag. Konstigt nog, igen, polisen förstod bättre...

Gillar inte när folk kollar surt som att det sitter ett drägg eller nåt där. "Jaha, tyvärr, jag kan inte gå in till mina föräldrar heller, vi kan inte prata om du nu kunde tänka dig nåt sånt (eller så är det allt fel på mig) och andra vill inte veta av mig heller, så jag sitter här, får jag?" Typ.
Om folk kollar, kolla då, men om de tycker man är dum i huvudet eller konstig, så börjar jag undra. Ja, konstig, men tyck positivt det då?

Så, själv har jag inte bättre råd än en parkbänk just nu.
Mina föräldrar sade att vi kan gå till ett ställe och fixa mina sömntabletter idag, men sen blev det visst förhinder igen. De tycker att bara när man jobbar har man behov av att sova ordentligt verkar det som. Jag vill inte prata med dem. Jag tycker eg. psyk är nedvärderande att behöva gå till.
Sen kallar folk en för bebis, fast jag mest av allt vill att de kallar mina föräldrar för det, är det rätt eller inte.
Så jag har inga solskenstips tyvärr.


Sade idag en sen mors dag hälsing men den känns mest skit. De glömmer ju bort allt bra man säger saker som de skippat att visa en eller skippat att se till att mnan har förstått! Jag mår superdåligt för det här.

Jag säger saker hellre till främlingar då jag gör (mest nätet tyvärr) för det bryter "tryggheten". Man slipper vara föräldrarnas 5-åring typ. Jag ryser och jag blir också spyfärdig av lilla gummandet. Även om jag inte vet hur jag skall agera nu heller.
Min mamma gillar att sjukdomifiera mig också. Tex. "Men kan du ta in det här tex. att du har aspergers....", va? Tyvärr, det var inte det jag ivlle höra dig säga, men men.....
Ena stunden säger de man är sjuk och behöver hjälp, andra stunden inte sjuk behöver ingen hjälp och jag vill bara gå och dö när de håller på så. Önskar jag inte hade några alls istället. Är som att ha deras all stress på en. Tycker man har sett alla sidor från dem. Som jag inte längre förstår är något bra.

Jag är mer tom än känner nåt.

Från psyk hör man bara att ibland säger man saker som man inte menar, men jag tycker det här är instabilt istället. Konstigt. Fel. Något saknas.
Önskar jag inte slösade det på att skriva på nätet men skrev jag en bok där de var med så skulle man väl få en skara skällande fiender på sig, och ingen som stannade kvar hos en, såsom de säger att det blir så jag vet ingenting.
Jag hatar att ha det såhär. Jag vore faktiskt mycket hellre död.
Jag förstår inte varför jag skall låtsas tycka det är kul att vara med föräldrarna jämt. Jag gillar nästan inte det öht längre. Har försökt förklara, det är skitsvårt att få dem till samma uppfattning eller förstå och hålla tyst om eget dravel i flera timmar.
De tycker att föräldrars ansvar är dumheter och vem har jag fått det ifrån..kanske det är jag som är kräsen. Jag ville bara ha det bästa för mig.
Jag önskar ibland att jag var modig nog att skjuta mig själv.

Tyvärr tror en del människor, oftast anhöriga att de hjälper genom att göra saker åt en när det i själva verket stjälper i alla fall ibland. Det enda jag tror man kan göra då är att säga ifrån och/eller försöka ta få råd av någon hur man ska göra. Man ska komma ihåg att de inte vill något illa och inte är elaka och försöka att inte reta sig på dem för det tar enormt med energi men samtidigt tror de inte på ens förmåga och man har all rätt att säga ifrån för det behövs ofta i sådana lägen. Annars vinner man ingen respekt och de fortsätter att köra med en och behandla en typ som ett barn. Det är troligen allt annat än lätt men måste träna på att våga säga ifrån och sista utvägen dvs. om inte något annat fungerar tycker jag är att göra som Miche skrev.

Ja, det stjälper mer tyvärr. Hur skall man klara sig själv? Det är det jag inte vet nu. Jag bara irrar omkring utan att få något gjort och det känns lite fel med som det börjar bli tycker jag.

Fast jag tycker mer mina har utnyttjat mina känslor. Jag har förstört för dem i 25 år, jag har inte gjort tillräckligt.l Jag tycker inte det är deras grej att behöva reagera som barns jälva. De klagar på andra också, inte bara mig så jag blir helt tokig. Pratar om så onödiga ämnen. Säger jag åt dem blir de ju sura så jag vet inte.
Och jag vill inte att de tar på mig och är äcklad och då säger de att det är nåt fel påmig och jag borde åka in på påsyk. Jag avskyr mina föräldrar.
Alla tror man får perfekt hjälp hemifrån men de förstår verkligen inte. De säger att de inte ens har andra vänner. Det känns som att de använder mig till att själva slippa känna sig tomma.
Jag mår inte bra med mina.
Önska rjag aldrig varfödd hos dem: Då får jag vara otacksam.
De låter inte mig vara med andra heller. Kanske det skulle hjälpa om jag visade att jag var med andra också men det är ju ingen som vill längre. Alla har tröttna på mig och ber mig släppa dem.

Och de skall ju jämt höra av sig om varför jag inte gjort si eler så. Varför jag inte betjänat deras egna känslor, typ. De känns helt håglös när jag försöker uppmuntra dem, TVn är viktigare.

Jag tycker de har manipulerat mig. ?
Och när andra är omkring så visar de inte samma fega attityder då. Då är de som ingenting eller lyckas dölja det de inte annars klarar.

Jag kan inte ens säga till för jag "vet" att någon hotar om jag säger till eller beter sig som ett riktigt as. Jag skäms för mina. Jag lär mig bara att bli utnyttjad av andra. Jag skäms n umera inför samhället. Ingen vill titta på mig. Jag har inte känt det som att de är mina föräldrar sen jag var liten. Men det vet nog alla för många läser mina bloggar så jag tror alla vet det redan, jag vet inget. Jag har skrivit om föräldrarna mkt också. Jag har inte vetat hur man annars söker hjälp. För institutioner är skit enligt mig, förlåt om jag säger det.

Gillar eg. inte att skriva offentligt men jag kan inget annat heller. Jag vet att vuxna tycker att jag är sjuk i huvudet, det tyckte de redan på dagis. hur underlig jag var. Vill aldrig mer träffa dem heller.
Nånting var visst fel med mig. Ja, allt är fel med en. Inget bra.

Själv kan jag inte säga att jag älskar mina. Jag älskar mer personer jag inte känner. Jag känner ingenting för mina egentligen, tror jag.

Precis så känner jag också. Inte så att dom behandlar mig som ett barn, eller kanske lite, vet inte riktigt har bott själv i ca 14 år så det där med att stoppa om och skära maten stämmer inte på mig.

Maten, tja det var väl det tydligaste tecknet på att dom inte förstod mig. Blev vegetarian tidigt, 11-12 år, faktiskt i samma veva vi flyttade. Tyckte maten var konstig i det nya köket, fick inga alternativ till vad dom åt, så det blev det som gick, dvs potatisen eller riset. Utan sås o.dyl. Tappade aptiten men om jag åt gjorde jag det i mitt rum som jag knappt lämnade. Möjligen för att kolla tv, men då gömde jag mig under bordet och tittade därifrån.

Måste vara "fin och rar" när man träffar dom ihop med andra. Morsan var rektor på en finare skola, och farsan högt i sitt job + ordförande inom ett kyrkoförbund. Fast tro inte dom hade nån religion i vardagen, aldrig ens middagsbön eller gonattbön typ. Det var mest en "skyltfönstergrej", som jag var meningen att bli. Ihop med hunden, villan och volvon... Japp dom hade alla tre. Jag var t.o.m. adopterad för det var "rätt" på den tiden. Är 100% att den adoptionen aldrig gått igenom nuförtiden, den gick alldeles för fort, och bankkontot blev tomt samtidigt... (har sett papprena som gömts på vinden). Har också lyckats få tag i min biologiska pappa som berättat om alla lögner han fått höra och hur advokaterna kämpat tills pengarna var slut och myndigheternas snurreri och mera lögner. 10 år efter adoptionen gav han till slut upp. 6 år senare hittade jag dom.

Den relationen är spänd nu, har inte talat på ett par år. Lite samma grej där men också en "tvångs-separation" dom bor x tusen mil(?) från mig. Pappa med sin nya familj. LIllasyster som hela tiden mailar "ring mig", och när jag svarar "kan inte, för dyrt, skriv mail" så hörs hon inte av heller.

aspiemelly skrev:

Själv kan jag inte säga att jag älskar mina. Jag älskar mer personer jag inte känner. Jag känner ingenting för mina egentligen, tror jag.

Precis så känner jag också. Inte så att dom behandlar mig som ett barn, eller kanske lite, vet inte riktigt har bott själv i ca 14 år så det där med att stoppa om och skära maten stämmer inte på mig.

Maten, tja det var väl det tydligaste tecknet på att dom inte förstod mig. Blev vegetarian tidigt, 11-12 år, faktiskt i samma veva vi flyttade. Tyckte maten var konstig i det nya köket, fick inga alternativ till vad dom åt, så det blev det som gick, dvs potatisen eller riset. Utan sås o.dyl. Tappade aptiten men om jag åt gjorde jag det i mitt rum som jag knappt lämnade. Möjligen för att kolla tv, men då gömde jag mig under bordet och tittade därifrån.

Måste vara "fin och rar" när man träffar dom ihop med andra. Morsan var rektor på en finare skola, och farsan högt i sitt job + ordförande inom ett kyrkoförbund. Fast tro inte dom hade nån religion i vardagen, aldrig ens middagsbön eller gonattbön typ. Det var mest en "skyltfönstergrej", som jag var meningen att bli. Ihop med hunden, villan och volvon... Japp dom hade alla tre. Jag var t.o.m. adopterad för det var "rätt" på den tiden. Är 100% att den adoptionen aldrig gått igenom nuförtiden, den gick alldeles för fort, och bankkontot blev tomt samtidigt... (har sett papprena som gömts på vinden). Har också lyckats få tag i min biologiska pappa som berättat om alla lögner han fått höra och hur advokaterna kämpat tills pengarna var slut och myndigheternas snurreri och mera lögner. 10 år efter adoptionen gav han till slut upp. 6 år senare hittade jag dom.

Den relationen är spänd nu, har inte talat på ett par år. Lite samma grej där men också en "tvångs-separation" dom bor x tusen mil(?) från mig. Pappa med sin nya familj. LIllasyster som hela tiden mailar "ring mig", och när jag svarar "kan inte, för dyrt, skriv mail" så hörs hon inte av heller.

Aj då, sånt där har jag iaf sluppit.
Men jag har också adoptioner i släkten men jag är dock själv inte adopterad. Dock så funderade jag på det som liten. Eftersom en del saker var så hyschhysch ändå.
Det kanske är så att de tar det som en "ursäkt" från dig till att inte behöva svara, men jag vet hur det känns att bli påprackad denna ursäktsfördom så det är inget sånt.

Det är iaf trist när det blir sådana där stopp utan att man vill eller öht att man inte får ha pauser för sina föräldrar som det är en del som verkar känna här.

Jag vet inte om jag avskyr mina föräldrar men jag gillar inte deras sätt alls heller.

Har haft lite liknande materfarenheter som du.

regnif skrev:Ja, det stjälper mer tyvärr. Hur skall man klara sig själv? Det är det jag inte vet nu. Jag bara irrar omkring utan att få något gjort och det känns lite fel med som det börjar bli tycker jag.

Jag varken kan eller vill hjälpa dig eftersom jag inte känner dig, aldrig träffat dig och övriga inblandade och inte har helhetsbilden.
Dock missade jag en väldigt viktig sak i mitt föregående inlägg ; hur ska man klara sig själv? Det är säkert oerhört tungt iom så sker. Har ärligt talat ingen erfarenhet av det men det man kan försöka göra är att söka stöd hos tex. vården, kyrkan och/eller och ev. andra ställen man tror sig finna stöd hos och där försöka berätta om sin situation och få hjälp att reda ut det hela och förhoppningsvis kunna få en fungerande relation med sina nära anhöriga. De övriga inblandade bör göra samma sak men även om de inte gör det kan det bli resultat om du gör något. Man får vara beredd på att det tar tid.

Du är inte värdelös och misslyckad för det är ingen människa. Man gör fel ibland men man är aldrig fel. Mia Törnblom har sagt så och jag håller fullt med. Formuleringen är kanske fel angiven av mig här men budskapet är rätt.

Hm, vården och kyrkan, jag vet inte tyvärr...
Jag är inte alltid så lugn för att passa in i kyrkan och vården tycker jag inte lever upp till sitt namn. Du kanske inte kan ge andra råd än så men så ser det ut. Vården anser jag är en bluff och synd att man skall behöva slösa sitt liv på det.
Det är eg. så att jag är rädd för vad andra tycker och vet inte vem som vill vara min vän i slutändan. Det är nog det som är det värsta. För de ber mig att gå ifrån dem. Och jag vill inte ha med institutioner eg. att göra.

Då undrar jag varför vissa människor säger att vissa är tex. wastes of space och så? Jag har alltid försökt säga att ingen är det, livet kan bli det, men ingen är det, men jag tror folk tycker det är konstigt om man säger så fast jag trodde det skulle bli uppskattat. Då blir jag lite deppad.

Få en fungerande relation med sina anhöriga? Hm, jag önskar eg att jag var fri från mina. Jag tror inte de ändrar på Sina sätt för andra. Jag tror inte jag blir fri från dem eg. om jag inte tar avstånd men jag vet inte. De har själva sagt att de inte behöver någon hjälp att den som behöver hjälp är jag. De gör heller inte fel, som de säger själva. Så jag vet inte..antingen självmord, flytta ifrån dem eller en långsam själslig död känns det som.Jag vill eg. inte leva såhär men nu vet jag inte hur jag skall göra för att jag litade på dem tills jag hamnade såhär typ. Och litade på andra vuxnas hjälp.


De vill tex. inte lyssna på mig om jag har "blivit/är kommunist, religiös, satanist, miljövän, sosse, anti-arméperson" etc, jag har bara felfelfelfel och alla med förutom dem, så det är hopplöst......jag hinner aldrig säga någonting innan vi är på de spåren om jag råkar nämna nåt om det eller att det inte spelar nån roll.

Att säga till en apa att den är ens mamma/pappa och få den att fatta är lättare. Det kanske är att smutsa sin familj jag vet inte men jag vet inte om det spelar roll längre heller. Jag vill eg. ha nån låtsasfamilj eller så. Men jag vet inte om de vill ha mig.

Men fy vilka erfarenheter ni har! Samtidigt som jag måste säga att antagligen har era föräldrar fått lika lite hjälp som ni själva. Ni har rätt till egna liv. För det krävs många gånger att man går bakvägen. Och hjälp av föräldrarna. Sedan måste föräldrarna få hjälp att släppa taget. Inte lätt för några föräldrar att inse att ens barn blir vuxna och självständiga.

I de fallen tror jag som ni redan har fått tips om, bryt kanske inte för alltid utan ta en paus. Respekterar inte föräldrarna detta är det ju värst för dem för då finns ju en risk för permanent brytning. Som förälder måste man lära sig att låta sina barn bli vuxna och självständiga. Det gäller oavsett diagnos eller inte. Alla barn har rätt att få ha ett eget liv när de väl flyttat hemifrån. Bor man hemma är man tvungen att acceptera föräldrarnas regler.

Matulda skrev:Men fy vilka erfarenheter ni har! Samtidigt som jag måste säga att antagligen har era föräldrar fått lika lite hjälp som ni själva. Ni har rätt till egna liv. För det krävs många gånger att man går bakvägen. Och hjälp av föräldrarna. Sedan måste föräldrarna få hjälp att släppa taget. Inte lätt för några föräldrar att inse att ens barn blir vuxna och självständiga.

I de fallen tror jag som ni redan har fått tips om, bryt kanske inte för alltid utan ta en paus. Respekterar inte föräldrarna detta är det ju värst för dem för då finns ju en risk för permanent brytning. Som förälder måste man lära sig att låta sina barn bli vuxna och självständiga. Det gäller oavsett diagnos eller inte. Alla barn har rätt att få ha ett eget liv när de väl flyttat hemifrån. Bor man hemma är man tvungen att acceptera föräldrarnas regler.

Håller med! Tack och lov begriper mina föräldrar detta förutom få undantag men då säger jag ifrån.

jag har letat samt sökt länge om finns någon tråd om hur jag hanterar mina vuxna syskon som är något yngre än jag ,jag är äldst typ 7 år äldre samt sedan blir det mer och mer åldersskillnad mellan oss fem stycken syskon

den yngsta är lika gammal som min son alltså en "sladdis" och hon samt den syrran som kommer näst efter henne gör mig väldigt irriterade och lagt till sig med mogen attityd som jag inte gillar och inte vet hur skall hantera riktigt ? samt de två andra syskonen som ligger på nivå i min egen ålder typ ålder 41 år samt 37 år fast ändå en viss åldersskillnad ändå för mig så har jag ingen bra relation med dem heller de är bara "tysta" samt nonchalerar om frågar saker eller undrar saker så tar de alltid illa vid sig och tar illa Upp trots att jag typ frågat på ett rakt vänligt sätt

de tror liksom att jag har baktankar hela tiden vilket jag inte har hur tusan skall man hantera sådant går nämligen inte att tala med dem eftersom då skall det alltid vara samling med alla syskon inklusive vår far så skall sitta och höra varenda ord och mening man säger sen så skall det bearbetas och diskuteras om något illa menat eller vad vill hon vad menar hon det är liksom så tröttsamt med detta att behöva lägga ned energi på dem ibland eftersom så svåra och missförstående fattar inte mig på dem någon som vet har tips ???

vår mor dog hastigt för några år sedan så kanske chocken sitter kvar men tror ändå inte på det ändå heller jag tycker man skall tala ur skägget och prata ut så får allt ur välden men inte dem så ibland har jag faktiskt funderat att vill leva utan dem men sedan tänkt över det att finns en känsla där ändå som inte kan leva utan dem trots så jädra konstiga mot mig? blev ännu konstigare när råkade berätta att hade asperger diagnos ?



Moderator atoms - delade upp texten lite.