Hur ofta har man inte fått stå till svars för andra människors dåliga eller olämpliga beteende? Är det någon som känner igen sig?

Jag har erfarenhet av att folk gärna väljer ut en person som varande syndabock, oberoende av om den personen är skyldig eller ej. Sedan går de samman och hatar denna utvalda syndabock för att stärka den egna gemenskapen. Det tycks som att hat kan föra personer samman, vilket jag själv tycker är en aning konstigt.

Folk med NT är ju dock kända för att vara lite konstiga

Fredric skrev:Hur ofta har man inte fått stå till svars för andra människors dåliga eller olämpliga beteende? Är det någon som känner igen sig?

japp. fast inte direkt så. jag har fått stå till svars för saker som "vem kastade stenen." när fallet varit omöjligt att lösa. eftersom ingen såg något. fast sen så lärde sig folk att jag var ok och ingen trodde på när någon försökt att beskylla mig.

Hej Saninae å ni andra! Jag som en vanlig konstig NT människa, jag gillar Er som tusan. Vet ni dom där andra NT människorna alltså, så håller dom på med så himla konstiga saker ibland som typ att hitta en syndabock. Jag fattar det bara inte. När jag hamnat i sådana situationer så brukar jag bara rycka på axlarna å tänka:KÄRRINGAR, skaffa Er ett liv
Jag tror faktiskt att detta syndrom som NT människor ofta dras med, handlar om att de är så missnöjda med sina egna liv å att det känns lite bättre om man kan slänga lite skit på andra. Helt enkelt för att många är så olyckliga å känner sig så värdelösa, å då känns det väl bättre för en del att det kanske finns nån som är ännu sämre än dom själva. De är förståss inte medvetna om det själva. Det är samma fenomen som vid mobbning (å det är väl egentligen det som det handlar om) "Bättre att hänga med i grupptrycket å ta reda på vem som är syndabocken så kanske de inte kommer på att de kan ge sej på mej istället. Bättre att utse en som kanske är lite extra snäll som inte kan säga ifrån. Men lyckliga människor beter sig aldrig på det här sättet.

Sitter och kollar i gamla ämnen, har lite tråkigt.

Är det så så är det deprimerande. Ibland vill man vara en del av gemenskapen också. Iallafall inte tryckas ned till den som har alla felen på sig, speciellt om man trott folk förstår om man själv har satt skuld på sig själv, då förväntar man sig inte att folk sätter ännu mer skuld på en.
Jag tyckte de såg så lyckliga ut, att de hade ett egenvärde, jag. Fast jag försökt tänka att de kanske döljer det. Jag trodde de var medvetna, eftersom de kallar en för dum med mera. Ibland vet jag inte om jag syndabockifieras eller om det verkligen är mitt fel, allt. För att jag inte kan behärska mig när jag skriver av mig.

Kanske man man få vara konstig, men när det blir till överdrift är det inte heller kul.

Jag har alltid fått vara ensam syndabock pågrund av att jag har AS. Hemma skylldes allt på mig. I tio år lyckades familjen dölja alkoholism och andra problem genom att använda mig som syndabock. Bråkade jag med ett av mina syskon var det alltid mitt fel. Bråkade mina syskon med varandra lyckades föräldrarna vrida det till att det på något sätt var mitt fel.

I skolan var allt mitt fel, för att jag hade AS. Jag svarade på falska beskyllningar med raseriutbrott, men dessa gav bara lärarna ytterligare "bevis" för att allt skulle ha varit mitt fel. Det räckte oftast med att någon klagade på vad som helst som involverade mig så skuldbelades jag.

Min syn på människor, i synnerhet svenskar eftersom det är det svenska samhället som förgripit sig på mig, började formas redan tidigt genom den typen av skuldbeläggande jag beskrivit. Jag ser faktiskt ingen väg till försoning annat än att vanliga svenssons blir mina krypande slavar och offrar sin livsglädje för att tjäna mig. Antingen det eller att de dör. Att jag skulle försonas med dessa självgoda, "normalbegåvade" grisar är inte ett alternativ.

Även om samhällets reaktion alltid är "en hel grupp kan väl inte böja sig bara för att EN person farit illa! Get over it!" så kommer jag aldrig ändra inställning. Samhället och jag har alltid varit inkompatibla för att samhället inte vägrat erkänna min särart och ge mig speciella rättigheter andra inte har, något jag krävde redan som sexåring, och jag vägrat att böja mig och acceptera "annorlunda" med handikappstatus. Jag är ju bara handikappad så länge andra är som de är, det har varit min inställning sen dagis/förskola. Jag har alltid legat i krig med grisarna.

Jag ser mig själv som det allmänheten kallar terrorist. Jag kämpar inte med fysiskt våldsamma metoder men jag gör allt för att skada och trycka ned grisarna.

När en gris ser mig ser de inte det de helst skulle vilja se, dvs en vindögd frustande stenåldersmänniska med inåtvända fötter och undergiven hållning som vräker ur sig sin ilska i korta, gutturala stönanden. Istället ser de en person med kyligt, alvlikt utseende som utstrålar intelligens och arrogans och som kan knäcka nästan vem som helst med sitt kalla raseri och sin förmåga att läsa och hitta folks svagheter.

Bra bumpning.

Har varit syndabock ofta. Mest på nätet, eftersom jag träffar mest människor där. Brukar se ut så här: Det blir en konflikt. Detta beror på att någon sagt något som jag känt mig hotad eller blivit ledsen av. Sedan börjar den personen som medvetet eller omedvetet hoppade på mig att skrika om att jag behandlar den illa. Den får med sig alla eftersom jag inte är så bra på att ljuga. Sedan börjar alla ifrågasätta mig, och då blir jag rejält arg..... Vilket naturligtvis bara bevisar vilken hemsk människa jag är.

Fast man lär sig ju spelets regler med tiden, så jag har varit fri från de värsta konflikterna på senare år.

dragonslayer skrev:Bra bumpning.

Har varit syndabock ofta. Mest på nätet, eftersom jag träffar mest människor där. Brukar se ut så här: Det blir en konflikt. Detta beror på att någon sagt något som jag känt mig hotad eller blivit ledsen av. Sedan börjar den personen som medvetet eller omedvetet hoppade på mig att skrika om att jag behandlar den illa. Den får med sig alla eftersom jag inte är så bra på att ljuga. Sedan börjar alla ifrågasätta mig, och då blir jag rejält arg..... Vilket naturligtvis bara bevisar vilken hemsk människa jag är.

Fast man lär sig ju spelets regler med tiden, så jag har varit fri från de värsta konflikterna på senare år.

Jag brukade dras in i den sortens konflikter när jag spelade MMO-spel. Till slut slutade det med att jag var mestadels isolerad inom mina egna guilds men åtnjöt "särstatus" jag mer eller mindre tvingat mig till, enbart för att jag var så pass bra och aktiv som spelare att många såg mig som närmast oumbärlig.

Det vidrigaste var att folk kunde smutskasta och manipulera mot mig, eller provocera mig mer eller mindre öppet, utan konsekvenser. När jag påtalade det sade andra att jag "inbillade mig".

Jag började se andra som objekt att utnyttja eftersom INGEN hade mina starka värderingar vad gällde plikt, lojalitet, envishet, effektivitet etc. Detta ledde till att jag i praktiken parasiterade på varenda guild jag någonsin var medlem i, men de lät mig göra det eftersom jag var för bra för att gå miste om.

Min dröm under tiden jag spelade var alltid att kunna spela tillsammans med ett gäng koreanska aspergare med fullständig dedikation och lojalitet mot varandra. Såna som gärna ställde upp på att bara nöta samma saker i timmar och som även gjorde "meningslösa" saker som ett sätt att visa lojalitet mot varandra när någon annan behövde hjälp. Ett kollektiv som fungerade utan socialt grupptryck eller NT-coolhetsrangordning. Ett sant, rent kollektiv som upprätthöll en högre moral än några andra.

Om det inte vore för att jag vet att spelet skulle ta överhanden och begränsa mitt övriga liv (t.ex kanjistudierna) hade jag kunnat tänka mig att starta en aspergerguild i ett framtida spel där lojalitet och förtroende för varandra var allt. Där ingen blev förbannad på den andres misstag och där fokus var att vara så effektiva som möjligt. En guild som skulle vara så omänskligt bra och där alla spelarna var "konstiga" eller socialt distanserade, vilket skulle ge ett sektliknande mystiskt intryck på andra som inte visste att alla medlemmar hade AS.

Jag tycker också det där är märkligt "en grupp kan inte rätta sig efter en enda", vad hade de tänkt sig? Ja, inte vet jag. Det känns som om folk tar åt sig för att en annan har varit med om nåt och försöker ta sig ur det. Har hört det där några gånger att man skall rätta sig efter världen minsann. Okej, inte alltid man resonerat klart eller så, men jag börjar tröttna.

För ah, ha, jag har också hört det där med att jag behandlar nån illa. Fast jag inte ens träffat dem *förbannad*. Jag började känna mig ensam om det där. Sen när man försöker rätta till problemet, så är det fortfarande som om man var nåt inavlat pucko som inte vet nåt. När man först trodde allt funkade bra. Jag började känna mig ganska isolerad om det här problemet. Visste inte det hade med syndabockifiering av AS-personer att göra. Och att det är nog därför som folk ofta inte vill erkänna att de har AS. Jag trodde dock man fick uppskattning lite om man erkänner saker. Hm..

Hm, jag ser sambandet. Inte vara bra på att ljuga, då brusar man ju upp när man märker behandlandet kanske...det kan man ju göra vare sig man ljuger eller inte ju. Men jag är lite trött på att verka få skulden pga. det där. Tycker mig ha erkänt både ett och annat fel hos mig själv, inte blir det fan bättre har man märkt. Man har vridit och vänt och det har bara blivit värre. Man känner sig som att ensam ha beskyllt hela NT-befolkningen och alla andra för ingenting. Känns som nåt underligt straff från något underligt ställe.

Allt detta för att man dessutom har svårt för att vara ensam, inte är den som Vill vara ensam hela tiden.
Hm, det där med inbillning låter också bekant..man är väl en enda stor illusion snart själv. Var världen här för att krossa drömmar eller? Pah.

Skakande och lärorikt att läsa Josef1.

Känner också igen en del, men inte så oblandat eller totalt.

Som varande annorlunda har jag fått ta abnorma mängder skit av omgivningen - det är sånt som gör en människa till en krigare.
Men har det gjort mig bitter?
Svar nej. Vad det gjort är att det skapat en revanschlust som inte är av denna värld. Jag tar inte skit av någon helt enkelt och går min egen väg.

Märkligt att det ska vara så provocerande för en del...

Det vore dock lättare om man hade sin talförmåga tillbaka eller om man öht hade en sån lite bättre. Eller var lite mer social. Något känns lite fel där, nån jäkla spärr man har. Minskad energi kanske. Och det då även innan denna djupsvacka. Kanske också för att jag har problem att märka när folk menar allvar och när de skämtar, kanske. Och för att jag får energi på natten och inte på dagen då jag borde "leva". Kanske ursäkter, men vet inte riktigt vad man borde göra åt det.

Tror jag borde ha hämndbegär så det räcker. Placerar säkert det i helt fel ände någonstans.

Jag får ständigt stå till svars för andra människors felande.
Kan utan vidare be om ursäkt trots att jag inte har gjort något felaktigt. Jag har fått lära mig att det är det smidigaste sättet att komma undan. Ett "förlåt" betyder ingenting för mig. Jag har fått säga det tusen och åter tusentals gånger trots att jag inte haft/ gjort fel.
Jag lärde mig redan i småbarnsåren att detta ord är laddat för andra och att någon bör säga det för att man ska undvika att dra ut på konfrontation/ missförstånd/ gräl.

Tänk att jag kom till denna insikt redan som 3-åring medan mina föräldrar än idag inte kan förmå sig att be om ursäkt trots att det i minst 90% av fallen är de som inte tänker fel/ gör fel/ startar bråk.

Jag försöker känna mig välsignad istället för att misströsta. Men ibland är det svårt att känna att man har "hela världen emot sig"..
Folk i min omgivning förstår mig inte. Jag får ofta känslan av att det jag sagt inte gått fram på rätt sätt..

Jag känner igen det där. Att man har inte nått fram på det sätt man tänkte sig, ändå är det en som får skiten för't trots försök till att ha sagt förlåt tills man inte längre vet ut eller in. Sen blir man förbannad etc., och då vet man vem det är som har gjort det igen. *suck*

På mitt första arbete blev jag misstänkt för stöld av en ur personalen. Det var riktigt jobbigt. Jag såg säkert skyldig ut också eftersom jag blev så nervös och stressad.

Allt löste sig nästa dag då en annan ur personalen kunde berätta att hon gömt undan det saknade föremålet eftersom mycket folk rör sig i lokalerna, dvs även personer som inte arbetar där och hon ville vara försiktig. Så nästa dag var det hans tur att känna sig dum.

Det är 25 år sedan och jag har inte glömt det.

serpentin skrev:På mitt första arbete blev jag misstänkt för stöld av en ur personalen. Det var riktigt jobbigt. Jag såg säkert skyldig ut också eftersom jag blev så nervös och stressad.

Allt löste sig nästa dag då en annan ur personalen kunde berätta att hon gömt undan det saknade föremålet eftersom mycket folk rör sig i lokalerna, dvs även personer som inte arbetar där och hon ville vara försiktig. Så nästa dag var det hans tur att känna sig dum.

Det är 25 år sedan och jag har inte glömt det.

Ännu en situation som hade fått mig att hämnas genom att beröva den som anklagade mig all heder och ära och totalt förinta honom som människa.

Så länge något inte är mitt fel så bryr jag mig inte. Ingen jag mött har lyckats skylla ifrån sig på mig. Mycket principfast, men fanatiskt passiv.

Josef1 skrev:

serpentin skrev:På mitt första arbete blev jag misstänkt för stöld av en ur personalen. Det var riktigt jobbigt. Jag såg säkert skyldig ut också eftersom jag blev så nervös och stressad.

Allt löste sig nästa dag då en annan ur personalen kunde berätta att hon gömt undan det saknade föremålet eftersom mycket folk rör sig i lokalerna, dvs även personer som inte arbetar där och hon ville vara försiktig. Så nästa dag var det hans tur att känna sig dum.

Det är 25 år sedan och jag har inte glömt det.

Ännu en situation som hade fått mig att hämnas genom att beröva den som anklagade mig all heder och ära och totalt förinta honom som människa.

Jag säger bara så här...
Allt du gör mot andra kommer trefalt tillbaka.
Det gäller även för den som "hämnas" kanske jag ska tillägga.

Goda gärningar "belönas" på samma sätt.

serpentin skrev:Jag säger bara så här...
Allt du gör mot andra kommer trefalt tillbaka.
Det gäller även för den som "hämnas" kanske jag ska tillägga.

Goda gärningar "belönas" på samma sätt.

Karma.

Jag har då inte märkt att det är nån skillnad vad man än gör, man är ändå till slut skyldig och en idiot och hatad vad man än gör, känns det som.
Utnyttjad blir man också om man försöker göra nåt gott.

Det är väl tyvärr vad jag känner också, jag vet inte om jag gör väldigt mycket taskigt jag inte vet om mitt i alla ansatser att verkligen vara snäll och vänlig och omtänksam. Eller om jag var väldigt elak människa i ett tidigare liv, och straffas för det.

Jag tycker livet har varit väldigt ogint tillbaks till mig, sett till hurdan jag ärligt tycker jag har försökt vara gentemot omvärlden. Men det ger väl extremt dålig karma att drista sig att börja känna så också, månne...

Äh, jag vet inte...!

Jag förstår Pemers resonemang och kan inte göra annat än hålla med: det finns många genomgoda människor som aldrig gör en fluga förnär men ändå drabbas av en massa skit. Samtidigt som det finns svin som lever hur bra som helst.
Jag tror alltså inte på karma i ngn slags religiös eller mystisk mening.
Det är en vacker tanke, men nej.

KrigarSjäl skrev:Jag förstår Pemers resonemang och kan inte göra annat än hålla med: det finns många genomgoda människor som aldrig gör en fluga förnär men ändå drabbas av en massa skit. Samtidigt som det finns svin som lever hur bra som helst.

Tyvärr har jag noterat samma tendens.

Jag tror alltså inte på karma i ngn slags religiös eller mystisk mening.
Det är en vacker tanke, men nej.

Begreppet karma är oftast knutet till ett flerlivsperspektiv. Att många skitstövlar klarar sig utmärkt med att vara det betyder inte nödvändigtvis att de inte tvingas lära sig en läxa i nåt framtida liv. Men tyvärr är det inget som går att kolla utan förblir en teori. Det skulle nog vara mycket mer motiverande om de effekterna av att bete sig illa kom omedelbart - vilket de gör ibland, men ibland inte.

Vill tillägga att jag inte tycker jag fått skit av forumet, inte på minsta vis, det jag syftade på med 'skit av omgivningen' är tidigare upplevelser, främst i barndomen.
I takt med att jag blivit äldre har jag sluppit diverse påhopp, jag har helt enkelt sett till att bli så tuff som jag behöver vara.
Hyenorna aktar sig för lejonet