Ett reportage om första månlandningen berättat i bilder.
Fruktansvärt snygga och spektakulära bilder.

http://www.boston.com/bigpicture/2009/07/remembering_apollo_11.html

"Det var ett litet steg för Neil, men ett helsikes hopp för mig"

- fick jag se att tredje mannen på månen, den i särklass kortaste av dem, hade sagt efter att behövt hoppa ner från stegen.

Ja, det här är häftigt, har råkat ha tv:n på på rätt kanal och sett två program som dramatiserat Apollo 11-landningen.

Tänka sig att man satt i riksstyrelsen i något som hette Svenska Rymdrörelsen för drygt 20 år sedan. Föreningen hade ett frenetiskt mål att nå upp i 500 medlemmar, gränsen för statsbidrag, men nådde aldrig riktigt högre än 200-300, och så småningom dog det hela ut. Ekonomin var hela tiden ansträngd, särskilt som vi valde att hålla oss framme och skaffa en föreningslokal också utan de riktigt rejäla bidragen. Det frestade på hårt.

Hade man haft en sådan position i dessa dagar, eller vid Fuglesang-hysterin, hade man nog hört till en rätt mediapopulär krets!

(Får väl se vad det kan ge på sikt med engagemanget i OA.)

Den tredje medlemmen av apollo 11 var ju hela tiden kvar i kapseln som var i omloppsbana runt månen.
Han har kommenterat vad han tänkte när han var på månens baksida, det är något i stil med: "På andra sidan månen är 3 miljarder + 2 människor på den här sidan är det 1 och man kan bara tänka sig vad mer."

Sådan ensamhet skulle vara ganska underbart att vara med om.

Vilket häftigt perspektiv... vad läckert!

Pemer skrev:, den i särklass kortaste av dem,

167 cm för den som undrar.

Fantastiska bilder, synd att man antagligen inte kommer få uppleva någon rymdfärd under sin livstid. Får hoppas på reinkarnation.

Ja, det är enormt hur pass rymdfarten stannade av när kapplöpningsmomentet om först till månen var över.

Det tog tolv år från att vi tog oss ut i rymden tills vi landsteg på månen. Hade det fortsatt i samma takt hade vi ju minst haft permanenta baser på månen och besökt Mars vid det här laget.

Amerikanerna fattade ju inte att ryssarna gav upp kapplöpningen (pga de höga kostnaderna) en bit in på 60-talet, de trodde att ryssarna låg ungefär jämsides väldigt länge...

Snacka om miss av underättelsetjänsterna (vilket ju har visat sig ända fram till 9/11 att det är en amerikansk specialitet...)

F.ö. var det helt underbara bilder!

Inför planerade resor till mars så har det ju diskuterats lite och skett lite experiment kring den sociala påfrestningen att vara ensam hela resan och att socialt kunna klara av varandra. (Det är väl 6 månaders resa en väg.)

Människor som har ett litet behov av sociala kontakter och som inte blir frustrerade av ensidiga sociala kontakter, plus en förmåga att koncentrera sig på något väldigt ensidigt avancerat en lång tid.
Blir det kanske AS:are som blir de perfekta marsresenärerna?

Hittade en bra sida om rymdkapplöpningen (och den visar att jag hade fel angående sovjets kamp)!

Läs här!