Idag ville chefen prata med mig. Hon började med att säga "det här är ett tufft jobb med mycket att göra" och jag tänkte genast att "shit, nu får jag kicken". Sedan kom hon in på att det inte riktigt har fungerat för mig på avdelningen och föreslog att jag istället skulle jobba på boendets dagcenter för dementa från och med imorgon. Jag ska byta med en tjej som jobbar där så att hon får ta min plats på korttidsenheten och jag tar hennes på dagcentret de tre veckor jag har kvar på mitt vikariat.
På ett vis känns det skönt för jag har ju känt att det inte har fungerat, men ärligt talat visste jag inte att det var SÅ illa.
Efter samtalet med chefen fick jag gå bredvid en tjej resten av dagen eftersom de inte ville att jag skulle jobba själv. Jag förstår dem, men gissa om det var pinsamt. Jag får gå bredvid som på introduktionen och de andra semestervikarierna klarar sig finfint.
Tjejen som jag gick med sa rakt ut att hon inte litade på att jag fixade saker och hon berättade också vad vissa andra ur personalen hade sagt om mig, bl.a. att de blir helt slut av att jobba med mig eftersom de får göra dubbelt så mycket de dagarna. Gissa om man får bra självförtroende av att höra sånt.
Jaja, imorgon är första dagen på dagcentret och jag hoppas att det kommer gå bra, men ändå känns det som en stor förlust och förnedring att bli förflyttad... jag vet att jag hade tur som inte fick sparken direkt.

Shit, vad surt...

*kram*

Stå på dig mot gnällkärringarna!
Don't let 'em wear you down

Men... varför sa då folk som du skrev i andra tråden att de sagt, att du passade för jobbet?

Nå skit samma. Du är bra på vad du är bra på - som om det skulle behövas att man är bra på något för att få respekt men så är det väl nog. Något är du bra på, i värsta fall är det som för mig (min egen specialitet finns ännu inte i denna värld men jag är så bra på att utveckla den att den är på väg). Din eller dina platser, MNV, finns, nånstans. Kanske på dagcentret, lycka till där tills vidare hur som helst!

/ J

Åh, jag känner med dig, känslan av att inte duga för att man inte klarar av att vara lika snabb och effektiv som "alla andra". Det gör ont att veta att det inte räcker fast man gör sitt bästa.

Kanske det bara tar längre tid för dig att lära dig allt, och den tiden får du inte.

Hoppas det går bra på nya stället och att du trivs där!

jonsch skrev:Men... varför sa då folk som du skrev i andra tråden att de sagt, att du passade för jobbet?/ J

Det var en person som tyckte det och hon är ganska ny själv...

Alien: Nej, man ska ju lära sig så himla fort jämt. Jag är en långsaminlärare när det kommer till nya saker och jag kan inte göra "tekniska" saker (typ, bädda sängar) snabbt och smidigt utan det tar en stund om det inte ska bli fel. Och det är tydligen inte okej...

Idag ska jag jobba på dagcentret för första gången och jag hoppas att det ska gå bättre och att de ska bli nöjda med mig där. Jag försöker hela tiden tänka på att jag har ett annat jobb som väntar på mig i augusti/september och att det förhoppningsvis passar mig bättre eftersom det är ett jobb jag väldigt gärna vill ha.

Lycka till idag, MissNervvrak.
Det var tråkigt att du fick negativ återkoppling, men låt det inte påverka dig. Okej, vissa saker klarar man inte som de andra kräver, men det finns tusen saker som du är bättre på. Låt detta inte påverka hela din existens!

Känner igen mig för övrigt i att inte göra (motoriska och vardags)saker snabbt & smidigt.

kan förstå detta...tror jag. Jag har jobbat på många typ gruppboenden, demensboenden, boenden för utvecklingstörda och annat. Där passade jag ju inte. Kanhända beror detta på "aspergers". Jag lyckades som allra bäst "hanka mig fram", eller kanske skärpa mig något, till dess en tillfällig anställning tog slut. Jag beundrar dig att du klarar detta! Man bör väl kämpa på men det är klart som solen att man inte behöver ha dåligt självförtroende egentligen för att man inte passar så bra i en viss typ av arbetssituation.

Det är väldigt obehagligt när människor på en arbetsplats "går bakom ryggen på en" tycker jag. Det har också stora konsekvenser om man jobbar med något och inte vet vad som egentligen pågår. Man känner sig på något sätt exploaterad. Jag har fortfarande mycket tankar som mal kring sådana saker.

Jag grejar ju helt klart det nuvarande arkivjobbet bättre på många sätt. Det är ju en lugnare miljö, trots allt. Och jag är ju bra på att lära mig inte minst fakta om olika saker. Att ge ut en tidning kan jag också klara lika bra eller bättre än någon annan. Men, well, well vården ja, hemtjänst är i så fall nog bättre i så fall. Kanske på kvällar eller helger? Då är det klart avgränsade arbetsuppgifter (medicin, kvällsmat eller vad det nu är) och man jobbar också oftast ensam. Alltså kan man själv bedöma också lite grann huruvida man klarar sig "bra" eller "dåligt".

Ett gruppboende, som sagt, det förstår jag. Men det behövs säkert ansträngningar att hitta jobb/möjligheter som passar alla - inklusive sådana som dig och mig...

Leffe, nu lät det som att även du har Asperger?
Men jag hade för mig att du är NT?
Är det inte du som jobbar på nån redaktion med mycket grupparbete?
Eller blandar jag ihop dig med ngn annan?

jag har aspergerdiagnos. Jag vet inte om du blandar ihop saker. Jag håller i utgivningen av en liten tidning och det innebär ju en del "grupparbete" också. Men jag tror det finns flera skillnader mot arbete inom vården för min del. Eftersom jag läst journalistutbildning, mediautbildning har examen från universitet och dessutom skrivit många free-lanceartiklar så kan jag detta med att just skriva artiklar. Jag har inte "dåligt självförtroende" på det sättet. Jag har trots allt klarat att skriva tidigare. Dessutom vet jag min roll i utgivningen av tidningen, jag har ansvaret för att tidningen blir klar till en viss tid och ungefär vad som behövs för detta.

Det är något annat med arbete där det är oklart vem som har ansvaret för vad. Om man har utbildning eller intresse i det man utför eller inte är också det en faktor som spelar in...

Usch va tråkigt o jobbigt MissNervvrak...

Har själv jobbat inom vården och känner igen mig i din situation, vissa ställen funkar det helt enkelt inte på av olika anledningar.

Hoppas verkligen att det funkar bättre på det nya stället!
Instämmer med Krigarsjäl här! (Det är så lätt att få dåligt självförtroende o så funkar det sämre bara pga det).

Jag tycker att det låter som det har brustit mkt i kommunikationen från chefens/chefernas sida? (för att använda en sliten men ofta sann klyscha) Tycker det är viktigt för inte minst din trygghets skull att du kan få regelbunden feedback från dem nu om hur det går, vad som funkar och vad du ev. skulle behöva jobba på. Så du vet menar jag och inte behöver gå omkring och oroa dig och undra!

Berätta gärna hur det går! Vi här vill gärna försöka stötta dig!

Ps. Såg inte förrän nu att du hade nytt jobb på gång snart! Grattis!!!
Ps 2. Ler igenkännande åt tex det där med sängarna.. Tog lång tid innan jag "fick in" såna saker men till slut funkade det.

Darling, jag föreslår en brunch med folk du diggar. Vi snackade ju om att ses du, jag och några av dina vänner. Jag tar JÄTTEGÄRNA en fika på tu man hand, i helgen kanske? Pm:a om det verkar intressant.

Ok, Leffe, jag blandar ihop dg med ngn annan.
Fick för mig att det var nån NT som gick med här nyligen som ville lära sig mer om våra problem.

NT är alltid välkomna, för övrigt.

@MissNervvrak

Lycka till idag och annorledes!

Jag tror det kommer gå bra. Du verkar ha en jordnära inställning.

* många kramar *

Charley? skrev:Darling, jag föreslår en brunch med folk du diggar. Vi snackade ju om att ses du, jag och några av dina vänner. Jag tar JÄTTEGÄRNA en fika på tu man hand, i helgen kanske? Pm:a om det verkar intressant.

Jag var på god väg att föreslå något liknande, jag med.

Kanske ses något gäng i morgon ungefär som en vecka tidigare?

Jag hade själv ett arbete inom vården där jag jobbade med en kollega och en brukare.
Eftersom brukaren behövde tillsyn hela dygnet runt var det runt åtta assistenter som jobbade där. Ständiga trätor uppstod vilka assistentpar som hade bäst arbetssätt och när jag jobbade som vikarie (vilket jag gjorde flera gånger) klagade en del på att jag inte var tillräckligt bra av olika anledningar.

Jag tror det är likadant på alla arbetsplatser eftersom de flesta tycks tro att endast ETT arbetssätt är det rätta och allt annat är fel. Tyvärr blir det värre när chefen inte klart och tydligt gjort upp regler och riktlinjer med ordinarie personal om hur jobbet ska genomföras.

Nej, det finns alltid någon som tycker det du gör är fel hur du än gör, det kan jag lova dig. Se det som att du arbetar på det sättet som fungerar för dig och det kan ju vara så att du inte passar just på DEN arbetsplatsen. Så är det, du är ju en person och inte en programmerbar robot som ska arbeta.

Kämpa på!
Kom att tänka på den här låten.

I get knocked down
But I get up again
You're never going to keep me down

Jag tyckte det verkar som de löste det på ett ganska bra sätt i alla fall genom att erbjuda dig andra arbetsuppgifter. Det är ju inte alltid sånt är möjligt. Jag hoppas nu verkligen att du kan trivas på dagcentret och att det fungerar bättre där!

Jag jobbade på ett gruppboende där enstaka boende var dementa och jag känner igen mig i din situation. Det var absolut inte ett jobb som jag kunde klara av, och det beror absolut på AS. Jag hade liksom du också svårt att bland annat bädda tillräckligt snabbt. Men det som är värst är nog att vi inte kan kommunicera ordentligt med arbetskamraterna (som för övrigt kränker dig), och vi kan nästan inte kommunicera alls med de boende. Det hela leder bara till en traumatiserande karusell av lidande som inte är värd pengarna. Om jag var du skulle jag säga sanningen till chefen (om AS, svårigheterna, allt) och säga upp dig. Om du behöver pengar, tycker jag det är bättre att försöka få jobb inom t ex lokalvården istället (kommunerna har lokalvårdsexpeditioner lite varstans, ring). Som städare får man jobba ensam eller semi-ensam mycket mer.

Ju mer jag tvingas jobba med eller hos andra människor desto sämre mår jag, och kanske är det så även för dig? Ursäkta om jag har fel.

Vårdbiträde är sannolikt ett av de sämsta jobb man kan ha om man har AS. Du förtjänar inte att tvingas uppleva den mardrömslika tillvaro du kan utsättas för där!

Men hur som helst så hoppas jag att allt trots allt gått/går bra för dig idag och vidare~ Om inte; det löser sig.

Tack alla för fina ord och stöttande inlägg!
Det gick bra igår. Jag tror att det kommer funka bra att jobba på dagcentralen de här veckorna jag har kvar av mitt vikariat. Det är väldigt lugnt och vi är bara 4-5 personal så det är väldigt lugnt på den fronten också. Arbetsuppgifterna består mest av att hålla de gamla sällskap, sitta med dem när de äter, servera kaffe osv. Det är inte alls som ute i servicehuset där man kunde vara en personal på åtta boende och de där praktiska sakerna som att bädda sängar, hjälpa någon på toaletten osv, finns inte alls här. Jag tror att det kommer att bli bra. Dock känner jag mig fortfarande extremt dum över att tjejen som jobbade där innan blev "utkickad" och förvisad till att ta min plats på korttidsenheten bara för att jag inte klarade av jobbet där. Hon blev ganska ledsen, tror jag.

Charley?: Jag tar jättegärna en fika med dig! I helgen har jag en kompis från Göteborg här så då är det fullt upp, men vi kan ju bestämma någon annan dag. Jag PM:ar dig!

Klar: Jag har ingen aspergerdiagnos ännu (ska prata med en psykolog om det i höst) men jag är ganska övertygad om att jag har AS, så jag håller med om att vårdbiträde är ett av de värsta jobb man kan ha. Det är alldeles för mycket att hålla i huvudet och man måste vara snabb och kunna se vad som måste göras och hur man ska göra saker. Det var alldeles för mycket för mig. Men men, nu har jag testat och gjort så gott jag har kunnat. Mer kan man inte göra. Det ska bli underbart skönt att påbörja nya jobbet som säljare i höst!

Roligt att höra att det verkar funka så bra på det nya stället!

lson skrev:Kämpa på!
Kom att tänka på den här låten.

I get knocked down
But I get up again
You're never going to keep me down

Oh, vilken bra låt!!

Klar skrev:Vårdbiträde är sannolikt ett av de sämsta jobb man kan ha om man har AS.

Man skall nog inte dra alla över en kam här... Jag har misslyckats med många yrken, men vårdbiträde klarade jag av. Jag skulle snarare tycka att säljaryrket - som också nämnts i tråden - är mycket värre för en aspergare. Som säljare måste man ta kontakt med folk och vara trevlig och social och korrekt för att få något sålt.

Som vårdbiträde behöver man inte ta kontakt, kontakten finns redan. Men sen är det olika på olika ställen hur stressigt det är. Särskilt i privata vårdbolag är det ofta stressigare och högre krav på en än inom kommunen. Vet inte var MissNervvrak jobbar, om det är i kommunen eller privat bolag.

Håller tummarna för MissNervvrak att det går bättre på det nya stället. Förstår att det kändes surt och förödmjukande att bli förflyttad. Jag har också varit med om sånt, fast inte inom vårdyrket, så jag vet hur det känns.

Förstår att du blir ledsen, Miss NV, tycker iaf att det är bra att du fick komma nån annanstans, och inte bara blev hemskickad. (Det har hänt mig.) Jobbet på dagcentralen låter ju riktigt bra, hoppas nu att det går bra för dig fortsättningsvis med säljarjobbet.

(Själv trivs jag inte speciellt bra som säljare, men passar betydligt bättre inom sälj än inom vård.)

Alexandra skrev:Förstår att du blir ledsen, Miss NV, tycker iaf att det är bra att du fick komma nån annanstans, och inte bara blev hemskickad. (Det har hänt mig.) Jobbet på dagcentralen låter ju riktigt bra, hoppas nu att det går bra för dig fortsättningsvis med säljarjobbet.

(Själv trivs jag inte speciellt bra som säljare, men passar betydligt bättre inom sälj än inom vård.)

Skönt att höra att någon har varit med om liknande. Vad var det som hände i ditt fall?