Ämnesomsättningsproblem och sug p.g.a. mediciner, hormoner eller efterdyningar av anorexi, är inte nådiga i hur svåra de är att stå emot.

Stå emot, och man får leva med yrsel och ständigt sug som inte ger sig.
Jag hade det i 6 år efter anorexi, och tänkte så gott som oavbrutet på mat, att inte äta för mycket, när nästa måltid var o.s.v. Inget liv alls, bara tankar på att inte överäta (och "när får jag äta nästa gång").

Medicin (Remeron) gjorde att jag oavbrutet fick tänka på att inte äta. Så mycket att jag blev handikappad.
Jag brukade sitta och t.o.m. dregla och tänka på mat. Fick stoppa mig när jag gick från datorn för att äta (hjärnan liksom tänkte "nu är det dags att äta" tills jag kom på att det gjorde jag ju nyss).

Hormoner kan göra dito. Kvinnors hormoner svänger kraftigt varje månad. De kan skapa ett bottenlöst sug där man faktiskt är yr och känner sig helt svag, som om man inte hade ätit på ett dygn, trots att man åt för 2 timmar sedan.

Sköldkörtelsjukdom kan göra att ämnesomsättningen sjunker så mycket att man måste äta så lite att det blir ogörbart. Det är ju inte bara energi man ska få i sig, utan något för tarmen att jobba med. Något som fyller magsäcken. Energilösa näringsämnen.

Att stå emot sådana här saker är inte enkelt.
Och visst är det så att man inte kan stoppa in mer än man gör av med, men så oerhört stor ansträngning det kan innebära i vissa fall (yrsel, brist på annat som måste kompenseras med ett RIKTIGT kosttillskott, total matfixering m.m.) så tycker inte jag att det handlar om slapphet, brist på karaktär eller sådant.

Håller med Bror Duktigs kloka inlägg! och även andra som skrev tidigare, t.ex. Inger, Sugis och Zombie.
Orkar inte skriva massa just nu, men håller med ovannämnda och några till.
Övervikt, fetma är så komplexa tillstånd att det är alldeles för enkelt att skylla på brist på karaktär. Att i vissa fall det kan vara en av de 1000 orsaker som upprätthåller tillståndet kan stämma.
Men drar man likhetstecken mellan övervikt & fetma och brist på karaktär, slapphet osv, har man helt enkelt missat flera delar av helheten.

Hej!

dragonslayer skrev:Dessutom vill nog inte min kropp vara smal. Jag äter mindre än många jag känner. Men de är smalare. Dragit ner till 700 kalorier om dagen, helt utan effekt. En gång var jag sjuk i två månader och lyckades pressa i mig en varma koppen om dagen högst. Gick ner mindre än 3 kilo...

Om du äter för lite tror din kropp att det är kristider. Då börjar den lagra det du äter i fettdepåerna. Man går alltså upp i vikt om man äter för lite. 700 kalorier är på tok för lite. Den som vill gå ner i vikt ska äta 1600 kalorier per dag. Den som rör sig mycket kan äta lite mer. Elitidrottare ska äta 3000 kalorier.

Tallriksmodellen innebär ju att halva tallriken ska vara grönsaker, en fjärdedel kolhydrater och en fjärdedel proteiner. Sen finns det andra modeller också. LFHC med mycket kött och animaliskt fett, inga kolhydrater och minimalt med frukt och grönsaker. Men oavsett vad man väljer, det ska inte vara en diet utan en annan livsstil.

Hälsningar

Lilla Gumman

Jag försökte en gång i två månader lägga på mig genom att äta enorma mängder fett och kolhydrater och ta stora portioner av allt. Jag märkte en mycket liten, nästan omärklig viktökning, och efter mindre än en vecka av normal kosthållning så var jag supersmal igen.

Jag behöver inte ens träna hårt för att hålla mig smal. Jag kan helt enkelt inte bli överviktig. Om jag äter dåligt i en dag så ser man revbenen dagen efter. Trots att jag är rätt vältränad så ser man revben och knotor under/bredvid musklerna. I ansiktet blir jag som Anubis, trekantig med bred skalle upptill och kilsmalt ansikte nedtill, på bara några dagar när jag skippar t.ex min tallrik havregrynsgröt varje kväll. Kinderna börjar bukta inåt.

Moggy skrev:

Zombie skrev:Det är just den oförståelsen för och det moraliserandet över andra jag vänder mig emot. Det är inte rätt och inte rättvist. Inte ens mot dem som faktiskt "skyller" ifrån sig (och som är mycket färre än jag gissar att du tror).

Tja, du och jag har väldigt skillda livsfilosofier. Så pass faktiskt att jag inte tror att vi kan enas om vad som är ett bra sätt att förhålla sig till ett problem.

Det kanske vi har.

Moggy skrev:Vad du här ser som oförståelse och moraliserande ser jag som ett krasst accepterande av ett problem som inte har några lätta och snälla lösningar.

Men du misstar dig om du tror jag brister i den insikten. Den är alltså förenlig med det jag skrev.

Moggy skrev:

Zombie skrev:Att världen (= människan) är hård och kall, det vet vi, tack. Dra konsekvenserna av det och var bättre själv istället. (Det kanske rentav får till bieffekt att en del äter mindre.)

Det gör jag. Jag kämpar på med träning och försöker att inte tappa sugen och istället utveckla mig.

Det är enda sättet att lösa ett problem, acceptera att problemet existerar och kämpa för att lösa det eller åtminstone minska omfattningen av det.

Jättebra. Gratulerar uppriktigt.

Men det finns alltså fler sätt att göra det på än vad någon viss av oss anar och man kan ha olika mycket energi till övers för det från saker som faktiskt är ännu viktigare. Det är på sin plats med respekt och ödmjukhet, vare sig man sedan också orkar försöka förstå dem som är olika en själv eller man åtminstone låter bli att göra det svårare för dem genom angrepp. Det var det jag försökte tala om. Har alltså inte ett dugg med just ditt eller mitt personliga sätt att förhålla oss till problem att göra.

I stort sett samma svar kan jag ge Krigis.

Zombie skrev:Men det finns alltså fler sätt att göra det på än vad någon viss av oss anar och man kan ha olika mycket energi till övers för det från saker som faktiskt är ännu viktigare. Det är på sin plats med respekt och ödmjukhet, vare sig man sedan också orkar försöka förstå dem som är olika en själv eller man åtminstone låter bli att göra det svårare för dem genom angrepp. Det var det jag försökte tala om. Har alltså inte ett dugg med just ditt eller mitt personliga sätt att förhålla oss till problem att göra.

I stort sett samma svar kan jag ge Krigis.

Nä visst, självklart handlar det om personliga prioriteringar och vad man orkar ta sig för.

Jag tror alla vet hur det är att veta att man borde göra nåt men att man totalt saknar energi och motivation att verkligen genomföra det.

Zombie skrev:Jag ser två delar i ditt inlägg, Sugis. (Utom att det är obetalbart roligt som vanligt...) Dels att du har problem nu, som du inte blir tagen på allvar för, och det tycker jag är åt helvete och önskar jag kunde hjälpa dig med.

Ja, har seriösa problemos, jag inväntar svar på prover nu, men det är ju semester, så de har säkert slarvat bort dem . Den fysiska hälsan har kollapsat helt, och det är inte längre en fråga om att äta eller inte. Röra sig är inte aktuellt, jag får svimningsanfall och känner mig varm. Får knappt i mig mat längre, kräks upp mycket av det jag får i mig. Fortsättning följer antar jag, för jag köper inte depression som förklaring enbart. Känner mig inte ens speciellt deprimerad längre.

Zombie skrev:Dels att du - får jag intryck av - var mulligt byggd från början, och det är fan ta mig inget fel på något sätt alls.

Jo, jag har alltid varit rundare än jämnåriga normalviktiga. När jag var 13 gapskrattade mina klasskamrater åt mig när jag en dag gjorde misstaget att visa mig med en t-shirt instoppad innanför tröjan. - Du är ju lönnfet, sade de och skrattade. Då vägde jag väl runt 50 kilo tror jag. Jag tror inte jag var fet egentligen då, snarare förslappade magmuskler och dålig hållning. Jag kan träna upp magmusklerna, men ser ändå gravid ut. De liksom bara hänger där, musklerna, hårda och vältränade, men utan platt mage som förtjänst. Tror att jag skulle se rätt komisk ut om jag försökte bli kroppsbyggare . Nä tyvärr, den här muskelgruppen samarbetar inte med den andra, så de här musklerna kommer bara att ligga här som en hård korv när du inte spänner dig.

Moggy skrev:Nä visst, självklart handlar det om personliga prioriteringar och vad man orkar ta sig för.

Jag tror alla vet hur det är att veta att man borde göra nåt men att man totalt saknar energi och motivation att verkligen genomföra det.

Sen kan man fråga sig vad denna ökande (?) energibrist beror på. Några tänkbara orsaker:

* Syrehalten i luften har väl sjunkit under industrialiseringen.

* Vi får i oss allt fler gifter från luft, mat, vatten, kläder, elektronik, mediciner, tandlagningsmaterial, förpackningar, hygien- & rengöringsprodukter, byggmaterial etc, etc. Även om man förbjudit de värsta bovarna och man även före industrialiseringen kunde utsättas för höga gifthalter i enstaka yrken, så är detta något som alla nu utsätts för konstant, dagligen, om än i små doser. Nettoeffekten av alla dessa ämnen måste ju ändå till sist få effekter på levande varelsers hälsa och energi.

* Elektrosmogen som vi utsätts för hela tiden och som våra kroppar ännu inte är anpassade för att hantera.

* Naturlig mat med naturliga näringsämnen existerar knappt längre eftersom jorden utarmas och förstörs av stordriften och konstgödningen. Kanske kroppen ropar efter mer mat samtidigt som den orkar mindre för att den har brist på essensiella näringsämnen som den kanske har har extra stort behov av för att neutralisera alla skadliga ämnen som man får i sig hela tiden + de som kroppen själv producerar av stress. Den som försöker leva hälsosamt får hela tiden jobba i uppförsbacke. Och vem har råd att leva enbart på ekomat?

* Dessutom har vi det problem som Alan de Botton tar upp: att den moderna västerlänningen inte längre är bunden av sin förutbestämda roll i den klass och den kultur man råkat födas i utan har så mycket (relativ) frihet att själv utforma sitt öde och välja utbildning, yrke, bostad, partner, livsåskådning etc, att det blir ett krav på individuell prestation och en stressfaktor i stället. Många är helt vilsna och antalet ensamhushåll ökar.

* Samtidigt som det är en fantastisk frihet för oss som har tillgång till den så kan överflödet av information, underhållning, sinnesintryck och kommunikation med hela världen också bli en stressfaktor - förutom att den får oss att sitta allt mer på våra allt bredare bakdelar istället för att röra oss så mycket som våra kroppar är designade för.

Och så blir det en ond cirkel som är väldigt svår att bryta eftersom det handlar om ett helt nytt sätt att leva som inte bara rör individen utan samhället i stort. De marknadskrafter som numera styr även politiken verkar ju måttligt intresserade av att göra något för att åtgärda de verkliga systemfelen utan nöjer sig med kosmetiska förbättringar som låter bra i reklamen om de utsätts för tillräckligt med påtryckningar.

Om det fortsätter det på samma spår så oroar jag mig för vår överlevnad som art. Och vi som är extra känsliga redan från början drabbas förstås först, precis som bland andra arter. Detta tar förstås inte bort individens ansvar. Men vissa saker är lite större än så och skulle behöva angripas på systemnivå. Hur vet jag dock inte.

sugrövmanövern skrev: Jag kan träna upp magmusklerna, men ser ändå gravid ut. De liksom bara hänger där, musklerna, hårda och vältränade, men utan platt mage som förtjänst. Tror att jag skulle se rätt komisk ut om jag försökte bli kroppsbyggare . Nä tyvärr, den här muskelgruppen samarbetar inte med den andra, så de här musklerna kommer bara att ligga här som en hård korv när du inte spänner dig.

Jag får heller inte platt mage av att träna magmusklerna.
Den putar ut även om den inte har fett på sig, och jag inte är uppblåst i magen.

Enda gången den blir platt, är när jag hade anorexi och hade tagit veckans laxeringsmedel (inte för att gå ned i vikt, utan för att magen lägger av när man äter för lite).

Tyvärr så kan jag se i släkten att nästan alla har sådan mage som jag, även den som har tränat mycket, så jag lär väl inte bli av med det.

Kan dock se lite "tidigt gravidaktigt" ut ihop med min platta byst.

Jag tror att de största problemen med vikthetsen är att man försöker folk att se ut på ett sätt, inte att få dem att vara sunda individer.

Dessutom alla råd som finns för att nå en bra fett mängd spelar inte så jäkla stor roll.
Det handlar ju i grunden om att minska intag och öka förbränning, men man måste ju hitta sin metod för att göra det.
Jag är super strikt mot mig själv och vill snabbt ha resultat + en fet envishet på gränsen till besatthet.
Fast jag tror att man nog måste vara rättvis mot sig själv och acceptera om något inte fungerar.
Tex ta en paus i en månad och tänk inte alls på att gå ner utan lev bara som vanligt. För att sen samla energierna och försöka med något annat. Annars finns nog en stor risk att man fördömer sig själv.

Jag brukade oxo vara av uppfattningen att det bara handlar om kalorier in, energi ut. Men sedan har jag insett att det inte är så lätt. Jag tror faktiskt att kroppen kan göra av med överskottet och landa på kroppens egen idealvikt, alternativt inte göra av med det och valt en tyngre vikt.

Vad exakt som händer med ämnesomsättningen vet jag inte, men det är ju uppenbart att kroppen kan slå på en slags sparlåga om den vill. Och vissa människor har inte denna sparlåga. De bara förbränner allt.

Vet folk som inte kan äta över 1000 kalorier om dagen utan att gå upp på en gång... De är nog mer skapta för svält. De kalorikrävande människorna skulle bli de första att svälta ihjäl.

Visst finns det en fetmaepidemi, men jag tycker isåfall att man kan slå ner på allmänhetens matvanor och matproduktionen. Just dessa enskilda som ständigt verkligen kämpar med sin vikt, jag har en känsla av att det är en HELT annan problematik.

Just det... Innan jag började ta sköldkörtelmedicin åt jag 700 kalorier om dagen. Det var det enda jag kunde tillåta mig. Annars gick jag upp direkt. Så visst har ämnesomsättningen med det att göra. Folk fattar inte hur man kan ha övervikt och bara äta ett äpple och 2 brödbitar om dagen. Men det är tydligen möjligt... Jag menar, jag kan ju inte förneka det. Har ju sett det med egna ögon och då spelar det lixom ingen roll att det inte ska vara så i teorin.

Lilla Gumman skrev:Man går alltså upp i vikt om man äter för lite. 700 kalorier är på tok för lite. Den som vill gå ner i vikt ska äta 1600 kalorier per dag.

Jag äter ca 1400 kalorier om dagen nu och det varierar från dag till dag. Tror det är ganska lagom för mig. Har testat att äta "mer" men går upp av det. För mig måste det in mer motion om jag ska gå ner. Försöker få någon slags medicin mot min kroniska trötthet, men verkar inte som läkaren gillar den iden. Man ska väl bara ta sig samman. Eh... men att ta sig samman kräver ju oxo energi och man har ju tyvärr mer en en sak i livet som kräver energi.

carl skrev:Jag tror att de största problemen med vikthetsen är att man försöker folk att se ut på ett sätt, inte att få dem att vara sunda individer.

Det är ju en annan aspekt på problemet.

En del tjejer (mestadels...) vill vara smala men absolut inte ha synliga muskler för det ser inte bra ut...

dragonslayer skrev:Just det... Innan jag började ta sköldkörtelmedicin åt jag 700 kalorier om dagen. Det var det enda jag kunde tillåta mig. Annars gick jag upp direkt. Så visst har ämnesomsättningen med det att göra. Folk fattar inte jur man kan ha övervikt och bara äta ett äpple och 2 brödbitar om dagen. Men det är tydligen möjligt... Jag menar, jag kan ju inte förneka det. Har ju sett det med egna ögon och då spelar det lixom ingen roll att det inte ska vara så i teorin.

Är du säker på att du får tillräckligt med Levaxin för just din kropp?
Eller tar läkarna bara TSH-prov och går strikt efter "nu är du en nanoenhet innanför referensvärdet, du är helt frisk".

Förutom att du säger att du har svårt med vikten, har du andra sköldkörtelerelaterade symptom?

Ja, jag får tillräckligt. Får jag för mycket, känner jag av det (hjärtklappning, sömnlöshet). Tror det har att göra med att levaxin bara är T4. För att gå ner i vikt behöver man mer T3, och det skriver läkarna ogärna ut. Vissa kan tydligen inte omvandla T4 till T3 speciellt bra. T3 är en svår medicin att ge har jag fått för mig. Skulle ta upp det med intermedicinaren, men trots att de lovat, kallade de mig inte igen. Så jag får numera medicin och test av vårdcentralen. Orkar inte bråka mer med vården.

dragonslayer skrev:Ja, jag får tillräckligt. Får jag för mycket, känner jag av det (hjärtklappning, sömnlöshet). Tror det har att göra med att levaxin bara är T4. För att gå ner i vikt behöver man mer T3, och det skriver läkarna ogärna ut. Vissa kan tydligen inte omvandla T4 till T3 speciellt bra. T3 är en svår medicin att ge har jag fått för mig. Skulle ta upp det med intermedicinaren, men trots att de lovat, kallade de mig inte igen. Så jag får numera medicin och test av vårdcentralen. Orkar inte bråka mer med vården.

Vad tråkigt med T3.
Jag har läst om det.

Förr hade man tydligen både bättre testmetoder (testa faktisk omsättning genom urintest) och bättre medicin (svinkörtel).

Jag förstår att du inte orkar bråka mer. Jag har själv tjafsat med vården och orkar inte mer just nu.
Man kan tydligen köpa svinkörtel eller syntetiskt T3 på internet (svindyrt), men man behöver ju följas upp med prover, och det blir svårt att bekosta själv (samtidigt som man då också ska fungera som sin egen läkare).

Försök att få ork att få tid till den där internmedicinaren igen.
Om du säger att du skulle bli kallad men att du bara blev borttappad i hanteringen, så kan det bli fart på dem.

Jag blir deprimerad av sådana här trådar, jag lyckas aldrig hålla i mina försök, jag glömmer bort mig och äter godis ändå, eller landar gråtande i ett dike när jag försöker ut och springa/gå.

Det där med att inte orka springa handlar enbart om dålig självdisciplin. Det finns inga sociala hinder för att ge sig ut i ett motionsspår och springa. Inget som AS kan påverka. Tvärtom är AS ibland en fördel. Att nöta samma mönster, upprepa en viss typ av andning, repetera ett steg i oändlighet etc...

När man börjar jogga kan man ta en tvåkilometersrunda och springa 200 meter, gå eller stå stilla i 3-5 minuter, springa igen etc. Redan efter tre-fyra gånger så har konditionen blivit bättre och man kan väldigt snart börja springa i långsamt tempo hela sträckan.

Att stänga av mentalt medans man springer och bara bli ett med det man gör, sluta tänka, är jätteviktigt. Då rullar det efter ett tag bara på. Att gå och tänka och tro att det är så jävla mycket mer plågsamt än det är skadar motivationen.

De enda handikapp som kan ursäkta att man inte kan springa är astma/lungsjukdomar samt hjärtfel och led/skelettsjukdomar.

Josef1 skrev:Det där med att inte orka springa handlar enbart om dålig självdisciplin.

Så att hon ligger och lipar i diket, är dålig självdiciplin och inget godtagbart för att slippa springa vidare? Jag tror det fattas ngt.

Själv har jag alltid haft ett väldigt litet sug för sötsaker, jämfört med andra i min omgivning men det är ej p.ga att jag skulle ha den bästa självkontrollen. Så korkad är jag inte att tro det.

Josef1 skrev:De enda handikapp som kan ursäkta att man inte kan springa är astma/lungsjukdomar samt hjärtfel och led/skelettsjukdomar.

Bra att veta. Folk med MS och ALS kan springa jättebra.

dragonslayer skrev:

Josef1 skrev:De enda handikapp som kan ursäkta att man inte kan springa är astma/lungsjukdomar samt hjärtfel och led/skelettsjukdomar.

Bra att veta. Folk med MS och ALS kan springa jättebra.

KrigarSjäl skrev:Svacka, Kristofer, svacka.
Svackor kommer och går.

Mjae.. jag tvivlar på att jag kommer ur detta. Är i nuläget helt knäckt, fast jag orkar på något sätt inte bry mig längre. Därför ägnar jag mig åt kundvagnar och annat. Tyvärr betyder annat också att äta mer och onyttigare.

KrigarSjäl skrev:Visst kan man välja att bli en mjuk Barbapappa som bara accepterar sin situation, men man kan också välja att se sanningen i vitögat och göra något åt sin situation.

Kom i form med Barbapappa. Om den boken fanns så vore det banne mig fitness-deluxé.

http://www.spelmedposten.se/images/Barbapappa%201b.jpg

Ett allvarligt ämne, men jag läste det här i går kväll och vill gärna dela med mig -

Till familjemiddagarna lagade min mamma alltid extra mycket mat så att vi skulle få rester kvar till nästa måltid. När jag var nygift bestämde jag mig för att göra likadant. En kväll serverade jag min man 5 potatisar. Han åt upp allihop. Jag ökade antalet till sju. Han åt upp allihop. Tillslut kokade jag en hel påse.
Patrick åt och åt. Tillslut tittade han upp. "Älskling, jag orkar helt enkelt inte äta upp dem", sa han.
Han hade vuxit upp med en mamma som avskydde när det blev mat över.