På lunchrasten fick jag höra av en tjej i den ordinarie personalen att hon tyckte att jag var bra på att jobba och att jag passade för jobbet (äldreboende) vilket gjorde mig varm i hjärtat eftersom jag själv tyckt att jag varit totalt inkompetent.

På kvällen skulle jag hjälpa en farbror att gå på toaletten men råkade använda fel hjälpmedel så att han trillade (han slog sig tack och lov inte), men istället för att gå hem efter det och aldrig mer komma tillbaka så jobbade jag vidare även om det som hände kändes klantigt och pinsamt. Sådant händer ju trots allt.

Precis innan vi i kvällspersonalen skulle gå hem och lämna över till nattpersonalen upptäckte vi att en tant, som varit väldigt dålig sedan hon kom, var likblek och totalt okontaktbar. Vi ringde beredskapssjuksköterskan som tyckte att vi skulle ringa ambulansen.
Jag har KRAFTIG fobi för uniformsklädda människor, och ambulanssjukvårdare i synnerhet, och kan drabbas av panik bara jag ser en ambulanssjukvårdare på ICA. Helt plötsligt så stod jag nu i ett litet rum tillsammans med fem (!) ambulanssjukvårdare - och jag tänkte inte ens på att bli rädd! Jag pratade t.om. med dem och hämtade papprerna de bad om. Detta sjönk in i mig först när jag satt på t-banan och det känns fortfarande så sjukt, sjukt overkligt att jag stod pall för det här.
Jag har försökt övervinna min fobi på alla möjliga sätt av vilka inga har funkat, och så står jag plötsligt där, omringad av fem personer i gröna uniformer. Gosh, I still can´t believe it.

Allt som hänt den här dagen gör kanske inte att jag trivs bättre på jobbet, men jag känner mig trots allt inte helt värdelös som jag gjort tidigare, och det här med ambulansen gör faktiskt att jag just ikväll känner mig mäkta stolt över mig själv.

Min uppfattning är att man klarar mycket mer än man tror. Nu fick du det bevisat. Grattis!

Hur gick det för tanten?

Jag kan instämma med KS. Ställs man inför nya situationer så där rakt upp och ner är det ofta som man efteråt upptäcker att det ju gick vägen, trots att man kunnat oroa sig i förväg.

Har du sedan verkligen haft en kraftig fobi, så är du sannerligen att gratulera för att du klarade av situationen. Förstår att du fortfarande har svårt att fatta det.

Tufft, MissNervVrak! Coolt som fan! :-D

KrigarSjäl: Ja, så är det nog. Åtminstone när det verkligen gäller.

lson skrev:Hur gick det för tanten?

Jag vet inte... Lär väl få veta när jag kommer till jobbet imorgon.

Grattis!
Jag blir så glad när jag läser detta för jag brukar väldigt ofta nedvärdera min egen prestation. Och sen få höra motsatsen är jäkligt skönt.

Jag förstår om du känner dig stolt över att du klarade allt under dan. Ta tillvara på det och försök påminna dig om det i framtiden om du nån gång skulle känna att du gör något dåligt.

Grymt bra jobbat, MissNervvrak! Det är klart att du ska vara stolt över det du klarar. Håller med Krigarsjäl, du klarar mer än vad du tror.
Så fram med goda ord om dig själv!

Bra jobbat!!!

Att du fått panik när du sett ambulanssjukvårdare inne på ICA, men inte där på jobbet kan vara att du tidigare haft tid att reflektera, oroa sig och få panik, när man alltså ser det på håll. När det verkligen gäller så går allt så snabbt så man inte ens hinner med att vare sig reflektera eller bli rädd.

Så bli inte modstulen om du skulle bli rädd igen nästa gång du ser ambulanssjukvårdare på håll, utan tänk då på att det beror på att du har tid att reflektera och bli rädd och att du ju besvisligen klarar det när det verkligen gäller. Men jag skulle iallafall gissa att du inte blir lika rädd som förut i sådana situationer när man ser det på håll.

Instämmer med Heliora. Grattis!

Låter härligt, MNV!

Detta tycker jag var ett tecken på att vi med As kan när det verkligen gäller.



Jag drar en parallell till mig och mitt datorintresse, jag satt en kväll , bra många timmar med koder för att försöka få igång mitt nya Bredband en gång i tiden. Jag hade grunderna med installation och så, men är inte så haj på detta med internet, det var en helt ny värld för mig. JAg ringde upp supporten om koder, tror ett tiotal gånger, ingen gick..det som hände var att modemet ringde upp ( och det skulle det inte göra sa supporten )


Jag fick till slut nog efter sista kontakten med supporten som jag tyckte inte hade hjälpt mig tillräckligt när jag var ny på detta och ville ha nätet för att kontakta / chatta med likasinnade.


Min vilja träffa fram: jag satt med koder och tog bort / la till ikoner för nätverk..och..en sen kväll för länge sen, smattrade det igång..jag kände att nåt tog skruv och plötsligt fick jag Internet och bredbandet att funka..


helt sanslöst, jag var så inställd på att få det att funka..


Men jag vet med mig att jag inte bör röra nåt som heter Internet-anslutningar och "mixtra" igen..

Mvh
Christer

Oj vad imponerande! Stort grattis!

Instämmer också med TK, Heliora m.fl.

Bravo!

Hej!

MissNervvrak, grattis till att du övervann fobin.

chrilleb, grattis till att du fick igång Internet.

Hälsningar

Lilla Gumman