Kort och gott: Vad är det som gör att alla de jag känner med högt intellekt tycks ha en större benägenhet att bli deprimerade?
Någon annan som har märkt av den här "regeln" -dvs ju högre IQ dessto mer (/oftare förekommande inslag av) psykisk ohälsa.
Teorier?

Jag kan förstå det, om man koncentrerar sig för mycket på detaljer och är van vid att hitta mönster så kan man nog överanalysera sin tillvaro.
Jag brukar alltför ofta försöka "förutsäga" saker som jag ska genomföra. Det är ju i princip omöjligt pga för många faktorer och leder till en hel del missnöje.

Japp. Är man gjord för att hitta problem, och har ett tvång att lösa dem, så är man.. Kanske är så enkelt (eller komplicerat.)

Själv har jag lidit av återkommande depressioner sedan födseln. Jag antar att det är just av ovanstående anledning.

Ju lägre Iq, desto mindre reflekterar man över tillvarons mening. Man har då ingen distans till den utan lever mera omedelbart, som ett lågtstående djur, eller en baby.

Utan intelligens kan man inte distansera sig till tillvaron, analysera den och dra slutsatser som kanske inte alltid är så trevliga.

När jag har umgåtts med människor en hel dag så känner jag mig glad efteråt. Vet dock inte varför. Kanske för att samhället alltid sagt åt mig att jag borde umgås med människor och känna samhörighet.

När jag är ensam (vilket jag oftast är) så känner jag mig olycklig. Det kan ju vara så att vi människor i grunden är flockdjur som inte borde vara ensamma? Men jag personligen är inte "programmerad" att vara ett flockdjur. Kanske är det det som gör mig ledsen och deprimerad? För innerst inne vill jag ju ha kärlek och uppskattning från andra människor.
Men min hjärna säger till mig att jag borde sitta inne och tänka ostört. Det känns ibland som om hjärnan och det "mentala måendet" är två parter som slåss mot varandra..

missbutterfly skrev:Det kan ju vara så att vi människor i grunden är flockdjur som inte borde vara ensamma? Men jag personligen är inte "programmerad" att vara ett flockdjur. Kanske är det det som gör mig ledsen och deprimerad? För innerst inne vill jag ju ha kärlek och uppskattning från andra människor.

Detta tror jag det ligger mycket i, alltså att det gäller för en hel del av oss som är ganska sociala men samtidigt "alternativkablade".

missbutterfly skrev:När jag har umgåtts med människor en hel dag så känner jag mig glad efteråt. Vet dock inte varför. Kanske för att samhället alltid sagt åt mig att jag borde umgås med människor och känna samhörighet.

När jag är ensam (vilket jag oftast är) så känner jag mig olycklig. Det kan ju vara så att vi människor i grunden är flockdjur som inte borde vara ensamma? Men jag personligen är inte "programmerad" att vara ett flockdjur. Kanske är det det som gör mig ledsen och deprimerad? För innerst inne vill jag ju ha kärlek och uppskattning från andra människor.
Men min hjärna säger till mig att jag borde sitta inne och tänka ostört. Det känns ibland som om hjärnan och det "mentala måendet" är två parter som slåss mot varandra..

Jag vill helst vara med folk större delen av min tid, för då känner jag mig "neutraliserad", grubblar inte så mycket.

Men nu sitter jag i två "rullstolar": reumatism och autism. Båda två handikappar mig i kontakten med människor. Detta gör mig djupt olycklig: att jag vill vara nära och ha kontakt men att det finns sådant som stör, förstör kontakten.

För vissa spergare tycks ensamheten vara att föredra, men så är det inte för oss alla! Vi ÄR alla flockdjur och många av oss blir olyckliga om kommunikationen slår slint.

Mensa gjorde en undersökning om någonting liknande för ett tag sen. Skolan var inte särskilt populär bland folk med IQ > 130. Jag tror att skolan är en vanlig orsak till depression och självmord bland högintelligenta.

Intelligens kan också leda till att man drabbas av insikt i samhällets galenskap, att man tillfrisknar från den kollektiva psykosen och börjar leva i verkligheten istället för den hallucination som kallas samhället. Då är man illa ute.

Jag tror inte att människor med hög IQ är mer deprimerade av naturen, och inte lågintelligenta heller.

Den förfärlige snömannen skrev: Jag tror att skolan är en vanlig orsak till depression och självmord bland högintelligenta.

Amen.

Den förfärlige snömannen skrev:Intelligens kan också leda till att man drabbas av insikt i samhällets galenskap, att man tillfrisknar från den kollektiva psykosen och börjar leva i verkligheten istället för den hallucination som kallas samhället. Då är man illa ute.

Amen again..

Så jag är FÖR specialskolor för överintelligenta människor. Det skulle spara mycket lidande. Men den tanken är ju inte populär i det här Jantelagslandet.

Jag tror inte det beror på att ens IQ-kvot är låg, medel eller hög.

Jag ältar järnet och känner mig alltid missförstådd. Därför tror jag att jag ofta hamnar i svåra tankegångar där jag inte finner ro. Jag kan inte sluta tänka på det jag alltid tänker på. Trots att jag redan löst problemet eller kommit underfund med en rad tankar hittar jag nya detaljer som helt och hållet förändrar summan.

Jag tycker om att vara själv. Jag brukar sällan prata om sådant jag tycker om med andra människor. Det mesta hamnar i mitt huvud eller på papper. Blir jag rejält uppmuntrad kan jag kanske tänka på att dela med mig av mina absolut djupaste tankar. Jag kanske skulle få det enklare att hitta någon/några att prata med om jag öppnade boxen. Men jag litar inte speciellt mycket på människor och jag trivs väldigt bra med mina slutsatser, utan varken synpunkter, kritik eller beröm. Tyvärr lämnar det mer rum för trams och nonsens.

Vi må alla vara flockdjur, men jag tycker inte om den här artens sätt att styra flocken. Och jag hatar kedjereaktion som alltid finns där.

A - "Usch, har ni hört? ... "
B - "Jaa"
C - "Usch ja ... "
D - "Fy fan, det är som att ... "
A - "Jaa, jag håller med"
B - "Mm, vad i helsike tänkte hon på?"
A - "Det kan man fråga sig"
ABCDEFGHIJKLMNOPQRSTUVWXYZÅÄÖ - "JAA!"

Och ja, högintelligenta mår dåligt i skolan för att de inte kommer ut med sin sanna potential. Ja, högintelligenta blir missförstådda och "de normala eller medelintelligenta" beter sig som as.

Blev inte slagen eller så i skolan men avundsjukan kunde ibland bränna under fötterna på mig och på en klassutflykt tror jag de andra planerade att knuffa mig utför ett stup. Det verkade så, så jag sökte skydd hos läraren.

De HATADE mig för att alltid min uppsats var bäst, min teckning var bäst osv. Gud, vad de hatade mig! Och jag hatade lärarna som läste upp mina uppsatser. De borde insett att det kunde trigga mobbning.

Vilken tur att du inte längre går i skolan då.

missbutterfly skrev:När jag är ensam (vilket jag oftast är) så känner jag mig olycklig.
...
För innerst inne vill jag ju ha kärlek och uppskattning från andra människor.
Men min hjärna säger till mig att jag borde sitta inne och tänka ostört. Det känns ibland som om hjärnan och det "mentala måendet" är två parter som slåss mot varandra..

Den konflikten var en av några som hjälpte ner mig i mentalt fördärv i tonåren.

Ernest Hemingway sa:
Happiness in intelligent people is the rarest thing I know.

An intelligent man is sometimes forced to be drunk to spend time with his fools.

Madame, all stories, if continued far enough, end in death, and he is no true-story teller who would keep that from you.

Debbido skrev:Ju lägre Iq, desto mindre reflekterar man över tillvarons mening. Man har då ingen distans till den utan lever mera omedelbart, som ett lågtstående djur, eller en baby.

Utan intelligens kan man inte distansera sig till tillvaron, analysera den och dra slutsatser som kanske inte alltid är så trevliga.

Det ställer jag upp på, tror absolut att du har rätt. Lite tragiskt egentligen men ju smartare nån är desto större chans (risk?) att man genomskådar nån slags meningslösthet i tillvaron...

Kommer givetvis att tänka på Stenmark:

[img]http://www.missjuniversum.se/images/IMG_7042.jpg[/img]

Debbido skrev:Så jag är FÖR specialskolor för överintelligenta människor. Det skulle spara mycket lidande. Men den tanken är ju inte populär i det här Jantelagslandet.

Det finns privatskolor för högintelligenta barn. Anledningen att jag vet detta är att min dotter ska börja på en sådan om ett år.
Mer sådant här kommer komma framöver, tack och lov.

Själv har jag aldrig fått en anpassad chans när det gäller skola. Därför är det oerhört viktigt för mig att min dotter får det. Hon har väldigt hög intelligens men hon har inte AS. Dock ser jag vissa drag av mig själv i henne. Hon tappar lätt fokus när hon blir störd t ex, och blir manisk och tvångsmässig när det gäller sådant hon älskar att göra.
Men hon är väldigt social, till skillnad från mig. Jag beundrar henne och hoppas verkligen att hon slipper lida så pass mycket som jag och många av de "högfungerande" i min släkt har fått göra.

Debbido skrev:Så jag är FÖR specialskolor för överintelligenta människor. Det skulle spara mycket lidande. Men den tanken är ju inte populär i det här Jantelagslandet.

Det är just att folk blandar in jantelagen som är problemet. Hög IQ är inte samma sak som högpresterande. De enda specialklasser som föreslagits i praktiken är specialklasser för "högpresterande" = lydiga, tävlingsinriktade och arroganta. Såna klasser är en katastrof för högintelligenta, och jag vill påstå att de förmodligen är avsedda att skada gruppen högintelligenta barn. Överheten vill undanröja högintelligenta idealister och ersätta dem med måttligt intelligenta strebers, som passar bättre in i kontrollsamhällets överklass. Underklassernas revolutioner har alltid initierats av olydiga element ur överklassen, det vill överheten undvika i framtiden. Som med alla frågor finns det ett klassperspektiv på intelligensfrågan.

Man kan inte göra specialklasser för alla avvikargrupper, det är i så fall viktigare med AS-klasser. Att avskaffa enhetsskolan med dess läroplaner, regler och prov helt och hållet skulle låta barnen lära sig i sin egen takt och enligt sina egna intressen och inlärningsstilar. Det bör vara nog för att eliminera problemen.

Jag är för jantelagen, i den meningen att tävlingsbeteende är något som ska ses ner på.

TK skrev:

missbutterfly skrev:Det kan ju vara så att vi människor i grunden är flockdjur som inte borde vara ensamma? Men jag personligen är inte "programmerad" att vara ett flockdjur. Kanske är det det som gör mig ledsen och deprimerad? För innerst inne vill jag ju ha kärlek och uppskattning från andra människor.

Detta tror jag det ligger mycket i, alltså att det gäller för en hel del av oss som är ganska sociala men samtidigt "alternativkablade".

Jag instämmer. Är själv social och har mått bra i viss grad av umgänge med andra men samtidigt är jag inte programmerad till samma typ av socialt samspel, därför har mitt sociala liv gått åt helvete och jag har istället dragit mig undan.

För mig finns en tredje del, utöver det sociala behovet och min höga IQ, det är andligheten. Kombinationen IQ + andlighet låter mig hitta ett lugn i tillvaron som lärt mig kontrollera depressionerna. Jag beskådar inte världen genom en ensam och deprimerad persons ögon utan genom själens ögon som hela tiden söker större samband och djupare meningar. Detta gör jag till stor del även intuitivt och denna förmåga blir starkare av att jag lever tillbakadraget. När jag är social är det som att jag sugs in i glasbubblan igen, den "riktiga världen" där andra lever och är lyckliga. Jag blir mer som dem och börjar acceptera min tillvaro inom glasbubblan trots att min alternativa typ av hjärna ger mig praktiska problem och känsla av utanförskap.

Detta utanförskap plågar mig och orsakar depression så länge jag är kvar i glasbubblan och söker värdsligheten. När värdsligheten avtar och andligheten tilltar börjar jag se, höra och känna eviga flöden i allt och det tar även udden av min depression. Att leva fångad och annorlunda i en glasburk som kallas samhälle gör att verkligheten krymper. Att leva aktivt gör att ens förmåga till perspektiv försvinner och att man börjar styras av depression.

Jag eftersträvar ett tillstånd där jag fortfarande kan höra evighetens brus trots att jag befinner mig i den mycket begränsade "verkligheten". En sorts infraseende där jag kan känna och läsa sambanden runtomkring mig trots att jag aktivt deltar i värdsligheten.

Tror kombinationen hög IQ och utanförskap eller hög IQ och känslighet är de farliga kombinationerna.

Den förfärlige snömannen skrev:

Debbido skrev:Så jag är FÖR specialskolor för överintelligenta människor. Det skulle spara mycket lidande. Men den tanken är ju inte populär i det här Jantelagslandet.

Det är just att folk blandar in jantelagen som är problemet. Hög IQ är inte samma sak som högpresterande. De enda specialklasser som föreslagits i praktiken är specialklasser för "högpresterande" = lydiga, tävlingsinriktade och arroganta. Såna klasser är en katastrof för högintelligenta, och jag vill påstå att de förmodligen är avsedda att skada gruppen högintelligenta barn. Överheten vill undanröja högintelligenta idealister och ersätta dem med måttligt intelligenta strebers, som passar bättre in i kontrollsamhällets överklass. Underklassernas revolutioner har alltid initierats av olydiga element ur överklassen, det vill överheten undvika i framtiden. Som med alla frågor finns det ett klassperspektiv på intelligensfrågan.

Man kan inte göra specialklasser för alla avvikargrupper, det är i så fall viktigare med AS-klasser. Att avskaffa enhetsskolan med dess läroplaner, regler och prov helt och hållet skulle låta barnen lära sig i sin egen takt och enligt sina egna intressen och inlärningsstilar. Det bör vara nog för att eliminera problemen.

Jag är för jantelagen, i den meningen att tävlingsbeteende är något som ska ses ner på.

Jag vet inte hur gammal du är, men det har verkligen hänt en hel hel del med skolan sedan min tid.
Min dotter går på lågstadiet och de har redan här exempelvis hörselskydd tillgängliga för de som behöver. En mätare som mäter ljudnivån finns i klassrummet och de elever som behöver extra lugn och ro har möjlighet att sitta i ett eget rum. En utveckling i rätt riktning, anser jag.

Om man vill att ens barn ska få en lite "svårare" och mer utmanande skolgång (då man ser att de blir understimulerade som i vårat fall) så finns möjligheten till anpassad utbildning f r m fjärde klass. Vi ska ge det ett försök (om min dotter vill alltså, vilket det verkar som).

För mig är det väldigt viktigt att min dotter lyckas tillgodose sig vad skolan idag har att erbjuda. Jag gör mitt yttersta för att hon ska bibehålla intresse trots att hon har flera år före de andra i klassen mentalt sett. Jag hoppas den andra skolan (f r m 4:e klass) kan ge henne den utmaning och stimulans hon behöver.

"högpresterande" = lydiga, tävlingsinriktade och arroganta.

Min dotter är allt detta. Men med en "AS-twist".

Tror man kan hitta orsaken i det men blir besviken på.
Man vill att alla ska ha det bra men så kommer det ett fåtal som förstör med flit ibland.

Fast de har ju också rätt att existera även om de inte har rätt o förstöra.

Debbido skrev:Ju lägre Iq, desto mindre reflekterar man över tillvarons mening. Man har då ingen distans till den utan lever mera omedelbart, som ett lågtstående djur, eller en baby.

Utan intelligens kan man inte distansera sig till tillvaron, analysera den och dra slutsatser som kanske inte alltid är så trevliga.

Absolut, Debbido har rätt misstänker jag.

Den biologiska meningen med livet är att reproducera, jaha och jag då, vad skall jag göra...

Intelligenta (logiska) människor torde i högre utsträckning komma till slutsatsen att det inte finns något liv bortom döden. Så det finns inget högre att kämpa för. Mitt liv blir aningen nihilistisk från tid till annan.
Lite som i filmen "Fight Club", det finns inga klara budskap från staten på samma sätt som Kennedy gjorde under Vietnamkriget.

Det finns få gemensamma nämnare att kämpa kring i en grå trist tillvaro där det viktigaste är att äta, sova och bajsa.

Robert

Väldigt intressant ämne.
Jag hinner inte tänka och skriva något nu, få se om jag kommer på något sedan ^_^ Men jag håller med många av er, så det kanske inte behövs.

MVH: Hon som just lade till ett helt onödigt inlägg.