Jag har tänkt på det länge, hur svårt jag har det att sammanfatta. Det kan gälla stycken av texter där jag inte vet vad som förväntas plockas ut. Kan fler ge exempel? Jag tycker att alla detaljer i sin helhet gör texten, inte någon specifik mening.

sammanfattning skrev:tänkt länge, svårt att sammanfatta. Gäller stycken av texter. exempel? detaljer i en helhet gör en sammanfattning?

Detta går sen skriva:
Människan har problem att sammanfatta textstycken. Söker exempel och lite vägledning.

Det är mitt sätt att arbeta. Fast nu fattade jag säkert fel någonstans.

Ok

Gud vad jag känner igen mig. Mina sammanfattningar i skolan (både i grundskolan och på folkhögskolan där jag gick) blev alltid jättelånga och invecklade och inte alltid särskilt sammanfattande. Som tur är brukade jag få bra betyg på dem iallafall.

MissNervvrak skrev:Gud vad jag känner igen mig. Mina sammanfattningar i skolan (både i grundskolan och på folkhögskolan där jag gick) blev alltid jättelånga och invecklade och inte alltid särskilt sammanfattande. Som tur är brukade jag få bra betyg på dem iallafall.

Mitt problem i skolan var tvärtom. Det var så bra, totalt lysande, men det var för lite text. Så dessa krav på X ord/sidor funkade sällan på mina arbeten.

imperativ skrev:

MissNervvrak skrev:Gud vad jag känner igen mig. Mina sammanfattningar i skolan (både i grundskolan och på folkhögskolan där jag gick) blev alltid jättelånga och invecklade och inte alltid särskilt sammanfattande. Som tur är brukade jag få bra betyg på dem iallafall.

Mitt problem i skolan var tvärtom. Det var så bra, totalt lysande, men det var för lite text. Så dessa krav på X ord/sidor funkade sällan på mina arbeten.

Alltså var det egentligen en bra text. Det där med si och så många ord är så löjligt. Vad är det för vits med det? Det har jag aldrig förstått. ^^

MissNervvrak skrev:

imperativ skrev:

MissNervvrak skrev:Gud vad jag känner igen mig. Mina sammanfattningar i skolan (både i grundskolan och på folkhögskolan där jag gick) blev alltid jättelånga och invecklade och inte alltid särskilt sammanfattande. Som tur är brukade jag få bra betyg på dem iallafall.

Mitt problem i skolan var tvärtom. Det var så bra, totalt lysande, men det var för lite text. Så dessa krav på X ord/sidor funkade sällan på mina arbeten.

Alltså var det egentligen en bra text. Det där med si och så många ord är så löjligt. Vad är det för vits med det? Det har jag aldrig förstått. ^^

Texten är kass.
Antalet sidor och ord är för att ge ett mått på hur stor texten bör vara. Större krav = Mer effektiv tid läggs på arbetet. Att slippa se jättekorta texter 30 minuter efter startskottet när eleven får en vecka på sig.

Jag har svårt att muntligen beskriva saker som t ex resor jag varit med om. Även att tacka för ngt är svårt för att man måste ha mkt i huvudet.

imperativ skrev:

MissNervvrak skrev:Gud vad jag känner igen mig. Mina sammanfattningar i skolan (både i grundskolan och på folkhögskolan där jag gick) blev alltid jättelånga och invecklade och inte alltid särskilt sammanfattande. Som tur är brukade jag få bra betyg på dem iallafall.

Mitt problem i skolan var tvärtom. Det var så bra, totalt lysande, men det var för lite text. Så dessa krav på X ord/sidor funkade sällan på mina arbeten.

För mig har det varierat, fast mina texter var knappast brillianta. Mycket korthuggna och detaljlösa när dom inte var fyllda med fakta skyfflat runt på papperet som om jag aldrig hade hört uttrycket "röda tråden" (vilket jag faktiskt inte hade).

Tror det är ganska vanligt problem, vet inte hur många jag mött och som ska återge något gör det så detaljerat och kommer in på helt oviktiga sidospår så själva huvudpoängen går mig helt förbi. Om man ens kommer dit...

Om jag själv blir sådan beror mycket på dagsformen, när jag är trött tappar jag fokus och har svårare att hålla tråden.

Sånt här har jag väldigt lätt för. Att hålla en text eller ett föredrag fri från utsvävande flum eller detaljer som "norra Europas tredje största kvarnhjul 1832" är inget problem.

Det är ett vanligt AS-problem med att ha svårt att ge lagom information, det blir gärna för lite eller för mycket.

Och det gäller såväl i tal som i skrift. Det har med olika grundproblem att göra, bland annat svårigheter med helhetsbilder och sammanhang, vad nåt ska användas till, svårigheter att se VILKA detaljer som är relevanta i just det sammanhanget osv.

För att exemplifiera, ganska generaliserande men skitsamma, så märker det t ex i att det är svårt att få en kort redogörelse om hur dagen var i skolan eller på jobbet. Antingen blir det ett korthugget Som vanligt, eller Vet inte, eller Varför frågar du, eller så blir en låååååhååångrandig story med alla busshållplatser man stannade på osv och skulle man råka avbryta så måste personen börja om från början.

Och så kan man pendla mellan dessa ytterligheter, beroende på vem man pratar med och vad pratet handlar om. Jag hör till de långrandiga, som har svårt att inte göra utflikningar och hoppa hejvilt mellan associationerna.

KrigarSjäl skrev:Sånt här har jag väldigt lätt för. Att hålla en text eller ett föredrag fri från utsvävande flum eller detaljer som "norra Europas tredje största kvarnhjul 1832" är inget problem.

Samma här, teaterapan i mig jublar av lycka över att kåsera kring ett ämne. Fast jag tycker nog att det du beskriver snarare är att ge detaljer till ett från början litet ämne, snarare än att koka ner en stor och svulstig informationsmängd till en sammanfattning.

alfapetsmamma skrev:Det är ett vanligt AS-problem med att ha svårt att ge lagom information, det blir gärna för lite eller för mycket.

Jag vill gärna lägga till problemet med otydliga/svepande frågor, där frågeställaren vet precis vad denne vill få sagt, men jag behöver mer information för att förstå vinken. Och även ställningstaganden som egentligen är enkla, men där flera parametrar inte beaktats av den som framför dem och som sålunda är svåra för mig att besluta om.

[EDIT] Glömde att lägga till, att jag obsalut har svårigheter att sammanfatta vissa saker, t.ex. data --> resultat --> artikel. Ofta vill jag ha med mer än nödvändigt.

Detta jag skriver handlar inte om sammanfattningar men tråden fick mig att tänka på att vi människor oftast är väldigt duktiga på att se det negativa och att kritisera. Att man kan stå helt ställd om man ska komma med ett positivt yttrande och redogöra för ngnting som är bra. Ett allmänmänskligt problem tror jag.

Vad är det för svart grop i hjärnan vi trillar i som gör att man måste vältra sig i det som är fel istället för att lyfta fram det som är bra. Precis det jag gör just nu faktiskt. Är det en fälla i hjärnan som vi faller i eller finns det en vettig funktion i det?

Är det upp till mig att välja en annan växel i systemet i hjärnan och bara avfärda alla negativa tankar och sträva fram till det positiva, är det så? När man sedan gjort det ett tag, blir det lättare att se och känna det som är bra och kunna sammanfatta texter och saker man varit med om på ett enkelt och positivt sätt?

Synd att DocFrasse eller andra insatta inte är aktiva här.

Sen On topic.

Med AS är det väl så att man fastnar lätt i detaljer och har svårt att se helheten och i en sammanfattning begär de väl just att man sett helheten? Borde kunna bli lättare med övning?

Det är intressant det du skriver, mondo beyondo. Jag har märkt att många människor fungerar så. Själv är jag tvärtom, jag har jättesvårt att se det negativa i saker och ting. På folkhögskolan i våras skrev vi uppsatser och skulle sedan ha opponering på dessa. Jag kom på en massa positiva saker med den uppsats jag skulle opponera på, men hade jättesvårt att komma på någon kritik.

Så har du ngn förklaring? Var dina föräldrar bra på att uppmärksamma det som var bra i omgivningen och du lärde dig deras tankebanor, eller vaffö e det på detta viset?

Bra fråga, mondo beyondo. Min mamma har alltid varit enormt uppmuntrande och har en förmåga att se det positiva i saker så kanske är det det som präglat mig... annars vet jag faktiskt inte.

Lakrits skrev:Jag vill gärna lägga till problemet med otydliga/svepande frågor, där frågeställaren vet precis vad denne vill få sagt, men jag behöver mer information för att förstå vinken. Och även ställningstaganden som egentligen är enkla, men där flera parametrar inte beaktats av den som framför dem och som sålunda är svåra för mig att besluta om.

Självklart är det så också, att många gånger är pratet/frågan för oprecis, eller taskigt formulerad med t e x dubbla negationer, eller utan de avgränsningar man behöver för att kunna tänka kring den öht, utan att hjärnan får härdsmälta. Håller helt med dig. Och där tycker jag att det är andra som "brister" lika mycket som vi.

Antaganden om att den andra förstår vad man menar ställer nog till det lika mycket som det förenklar och gör det bekvämare, eftersom även NTsar har olika referensramar och betydelser för ord och känslor kring nåt som det pratas om och frågas om.

En fråga som är ställd pga omsorg kan mycket väl uppfattas som menad som kontroll osv, sånt ser man alldeles för mycket av. Inte alls fel att vara mer specifik med sina motiv och det man eg vill ha svar på då, menar jag.

Bra exempel på sånt som jag fallit igenom på var AQ-frågorna, där det frågades om man föredrog att gå på fest än museum, om jag minns rätt.

JAG kan inte tänka så generellt om det, det är alldeles för vagt och alltomfattande. Kan inte säga Nej, jag föredrar museer för att jag utifrån de fester jag bjudits till och de museer som finns här föredragit museer, t ex. Höfta, gissa och dra till med gör nästan ont i mig...

Helt ärligt ser jag inte det här som mycket som en brist hos mig, även om det upplevs som det, av andra.

mondo beyondo skrev:
Med AS är det väl så att man fastnar lätt i detaljer och har svårt att se helheten och i en sammanfattning begär de väl just att man sett helheten? Borde kunna bli lättare med övning?

Somligt blir lättare med övning, eller mindre svårt, men själva det aspiga tänket (att generellt sett vara bättre på detaljer än på helheter, iaf de helheter som de flesta andra ser, kanske snarare), det kommer du aldrig ifrån. Annars skulle det ju inte heta livslång funktionsnedsättning.

Men övning är aldrig fel, bara man övar på nåt som är realiserbart. Att öva på nåt man aldrig nånsin kan ändra på och må dåligt över sina tillkortakommanden bara krajar självbilden än mer, och det är aldrig nån vinst. Slutflosklat nu!

1. Varför är det svårt att sammanfatta?
2. Varför är svårt att inte halka inte halka in på sidospår och flumma ut?

En kärnfråga är sakers relevans. Det vill säga i vilken utsträckning det man säger/skriver är viktigt för det man sysslar med. Exempel: pratar man om/skriver om Britney Spears är saker som har att göra med hennes sång/artisteri mer relevant än hennes skostorlek. Oftast i alla fall. Och det inser ”alla” nästan alltid.

Ska man själv skriva en text är det syftet/frågeställningarna som avgör vad som är relevant. Man kan inte (oftast) ha som syfte att berätta om/beskriva tex andra världskriget eller något annat stort. Bland annat för att det finns för mycket som definitionsmässigt är relevant, det finns liksom ingen gräns för vad som hör till ämnet. I vilket fall finns det ohyggligt mycket som hör till ämnet.

Om man börjar med att beskriva sitt syfte för allmänt kommer man alltid att få problem. Dels för att det kommer att finnas för mycket som kan generera sidospår. Och för att man aldrig kan säga stopp, nu räcker det med information. Syfte/frågor är nästan mer till för hjälp att välja bort information som hjälp att hitta information.

[Det här problemet, med oprecist syfte/oklara frågor, visar sig också här på forumet. Ofta uppstår missförstånd och ibland konflikter pga att olika personer har olika syften med sina inlägg. Vilket nästan aldrig sägs i klartext. Trådar inleds ofta med att någon säger ”Jag vill prata om X.” Men det finns nästan alltid möjligheter att tolka X på olika sätt. Det finns massor av exempel på trådar där vissa diskuterar seriöst mens andra nöjestjafsar.]

Vet man inte tydligt och precist vad man ska skriva om är det nästan omöjligt att sammanfatta. Och det blir också svårt att diskutera det man undersökt (bävrars sexliv, Reinfelts väg till makten, USAs verkliga skäl till att invadera Irak eller vad det nu är) om man inte har klart syfte och klara frågor.

En tjej ville i gymnasiet skriva om Churchill. Hennes lärare fick till slut henne att ändra ämnet till ”Varför förlorade Churchill det första valet 1945”. Mer avgränsat, tydligare syfte, lättare att sammanfatta, lättare att diskutera, lättare att välja bort information som inte är relevant.

Begreppet analys är intressant i sammanhanget. När man analyserar något undersöker man vad det består av. Vilka delar ingår, hur ska man förstå delarna? Hur hänger de ihop, vilka är viktiga och vilka är det inte? Det spelar ingen roll om det är ett historiskt skeende, ett resonemang eller en bok eller något annat. Poängen är att om man inte har ordentlig koll på sådana saker så kan man inte vare sig sammanfatta, diskutera eller göra något annat skojigt med informationen.

Inget av detta är vare sig hokus pokus eller speciellt svårt. Ett problem är att (många?, de flesta?) lärare inte själva har koll på detta. Och inte heller hur man ska lära elever hur man gör. Och definitivt inte har koll på hur ett aspigt sätt att göra detta på ser ut. Och aldrig tar sig tid att sätta sig ner och verkligen prata om problemet.

Pratar man med aspisar om såna här saker så visar det sig att nästan alla har problem med åtminstone nån eller några saker. Det kan vara att komma igång eller att sätta stopp. Eller något mer specifikt. Ofta handlar det om att kunna välja och att kunna välja bort. Och med det har ju många av oss problem. Men det går att lära sig.

Ja. Kanske är det enklare om man hittar en knep.

Brainstormar ur texten, skriver ner en lista med högst relevanta detaljer, hyfsat hög relevans, normal relevans och längst ner det som är irrelevant. Efter det kan man ta det lugnt och fundera lite över det utan att kika på texten. När man har gjort det kan man sammanfoga sin egen text. Den tekniken måste jag pröva!

Ja, så är det verkligen för mig också! Har väldigt lätt för allt i skolan, utom de sociala bitarna, men just att sammanfatta texter har jag jättestora problem med. Kan verkligen inte avgöra vad som är värt att ta med och inte, tycker alltid att allting i en text är viktigt för innehållet. Fick alltid höra av läraren att det var en jättebra text, men alldeles för lång och detaljerad för att vara en sammanfattning. Antar att det beror på svårigheter att se helheten.

@earlydayminer
Det blir ännu lättare om man kör en brainstorming i steg 1 och sorterar i steg 2 och definierar arbetsuppgiften i steg 3... problembaserat lärande heter det visst.

Samma här. Jag är väldigt bra på det mesta som har med språk att göra men det har blivit alltmer uppenbart för mig att sammanfattning är en (mycket) svag sida för mig. Dock känner jag inte igen problembeskrivningen från andra här riktigt. Jag KAN sammanfatta, och när jag gjort det är det oftast väldigt bra. Men jag kan inte göra det snabbt och automatiskt och den process jag går igenom för att göra en sammanfattning verkar skilja sig markant från andra människors (vilket jag finner intressant, eftersom jag i de flesta fall uppfattar att de problem jag har faktiskt bara är värre former av problem vem som helst har/kan ha; i det här fallet verkar det faktiskt vara väsensskilt).

Det finns liksom ingen fungerande sammanfattning "under arbetets gång", så jag kan inte göra en "preliminär" sammanfattning av något jag inte har full koll på, utan allt måste arbetas igenom helt och hållet, varefter jag skapar sammanfattningen "från scratch". Jag kan låta sanslöst osammanhängande och svamlig om någon frågar mig om en sammanfattning (även av triviala saker) av något innan jag bearbetat klart det hela.

Delvis verkar det ha att göra med att jag har väldigt svårt att fylla i "hål", så om jag har vissa kunskaper och ska sammanfatta dessa, men jag saknar viss information, så måste jag bearbeta hur detta hål skall fyllas ut innan jag kan beskriva det hela. Utan denna bearbetning får jag ingen riktig uppfattning om hur olika delar av det jag skall sammanfatta hänger ihop, och då kan jag inte heller sammanfatta det.