Du är rolig du, Josef1. Jag skulle sitta och skaka, mycket riktigt, och jag skulle konstatera att du skulle ha lika kul oavsett om jag öppnade mun eller inte. Förhoppningsvis kommer jag att lära mig att istället lugnt götta mig åt den dag jag hittar en sån som du i sjön, och skrattande låter den ligga där medan jag drar upp något vanligt, värdelöst kräk istället.

Det går inte att tycka illa om dig, eftersom du är så ärlig/insiktsfull. Får jag fråga om du någonstans är logiskt övertygad om att du egentligen är lika mycket ett kräk som alla andra? Som du ju gissat så vet jag inte om jag inser motsvarande sak själv men jag har liksom riktat eventulla överlägsenhetskänslor åt andra håll än du har. Dessutom tror jag att jag lyckats jobba bort merdelen av dem. Kan inte sluta hoppas att du också skulle kunna det, om du bara kunde få tillräclkigt mycket ut av det.

jonsch skrev:Du är rolig du, Josef1. Jag skulle sitta och skaka, mycket riktigt, och jag skulle konstatera att du skulle ha lika kul oavsett om jag öppnade mun eller inte. Förhoppningsvis kommer jag att lära mig att istället lugnt götta mig åt den dag jag hittar en sån som du i sjön, och skrattande låter den ligga där medan jag drar upp något vanligt, värdelöst kräk istället.

Det går inte att tycka illa om dig, eftersom du är så ärlig/insiktsfull. Får jag fråga om du någonstans är logiskt övertygad om att du egentligen är lika mycket ett kräk som alla andra? Som du ju gissat så vet jag inte om jag inser motsvarande sak själv men jag har liksom riktat eventulla överlägsenhetskänslor åt andra håll än du har. Dessutom tror jag att jag lyckats jobba bort merdelen av dem. Kan inte sluta hoppas att du också skulle kunna det, om du bara kunde få tillräclkigt mycket ut av det.

Nej jag är inte logiskt övertygad om att jag är lika dålig som alla andra. Jag lever inom min egen värld, ett osynligt mentalt revir, där mina naturlagar gäller. Det är ett utrymme som är rent och obesudlat, en helig fristad. Att släppa den kontakten för att bli mer "värdslig" och "anpassad" och börja se mig själv som samma avskum som andra skulle vara som att dra ut sladden till teven mitt under en jättebra film eller att lobotomera sig i vaket tillstånd. Som att släcka själens ljus trots att kroppen fortfarande andas.

Jag tror att jag skulle kunna vara utåt sett mer "fungerande" i en annan miljö där jag fick positivt erkännande av min närmaste omgivning och i övrigt hade en neutral relation till samhället i stort. Neutralitet eller balans tror jag är nyckelord för att fungera i samhället. I relation till det svenska samhället har jag en fientlig/defensiv inställning där jag taktiskt väljer att anfalla först. Jag är en vampyr som livnär mig på andras olycka, samhällets förfall och den vanliga medborgarens själsliga misär.

Ingmar Bergman som troligen hade AS är en av många som upplevt samma obalans i sitt förhållande till samhället. Han förbannade Sverige och kände sig förföljd av hela kulturen när han flyttade till Tyskland. Adolf Hitler upplevde det i relation till det gamla Österrike. Terrorister upplever det. Det är en störning i de andliga energierna som har psykologisk orsak.

Jag eftersträvar inte underkastelse, jag eftersträvar balans och respekt samt neutralitet till den större omgivningen. Detta kan inte uppnås inom rådande samhällsramar då jag, precis som Bergman och andra, hamnat i bekymmer med samhällets vilja. Om man ser hur många storheter i historien, för att inte tala om vanliga människor, som varit tvungna att byta kultur för att hitta balansen så inser man att allt jag säger är helt och hållet sant.

Josef1 skrev:Jag lever inom min egen värld, ett osynligt mentalt revir, där mina naturlagar gäller. Det är ett utrymme som är rent och obesudlat, en helig fristad. Att släppa den kontakten för att bli mer "värdslig" och "anpassad" och börja se mig själv som samma avskum som andra skulle vara som att dra ut sladden till teven mitt under en jättebra film eller att lobotomera sig i vaket tillstånd. Som att släcka själens ljus trots att kroppen fortfarande andas.

Kanske känner jag igen mig i det där men i så fall har jag verkligen lyckats "få perspektiv". Mina tankar ligger i tiden, har jag börjat tro, de tankar som jag sedan barnsben känta var min storhet är lika mycket en produkt av tiden vi lever i som de är min produkt. Även om ingen nånsin kommer att nå just mn storhet så kommer säkerligen någon att nå något liknande, om det inte i skrivande stund redan hänt.

Som du skriver är det väl självklart nyttigt att få en "trygg" plats i världen, det kan dämpa även omättligt (själv-)bekräftelsebehov men det kanske inte räcker för att göra en harmonisk. Själv har jag en plan som bygger på mina tankar och om den går i stöpet eller om någon hinner före mig med något liknande så känner jag ändå att jag förstår hur det kan bli så, jag har koll på hela händelseutvecklingen. Då går det nog att ganska harmoniskt le åt hela saken, tror och hoppas jag.

Jag hoppas att du hittar något motsvarande, om det är vad du behöver.

/ J

Jag blev för två veckor sedan inlagd på sjukhus, där kommer jag att få vara till slutet på augusti då jag även får besked om utredningen. sjukhusmiljön är fruktansvärd, hela tiden rörelse och ljud. Hur kunde det bli så? De proppar i mig medecin i hopp om att jag ska bli annorlunda, att jag inte ska vakna på nätterna i panik och att jag ska vara aktiv i avdelningsmiljön. Det går bara inte. Hur jag än gör lämnas jag inte ifred, ingen lugn och ro, ingen vila, ingen stimulans, inget liv. Jag har inte gett upp än men nog tar det på krafterna.

shibedibato skrev:Jag blev för två veckor sedan inlagd på sjukhus, där kommer jag att få vara till slutet på augusti då jag även får besked om utredningen. sjukhusmiljön är fruktansvärd, hela tiden rörelse och ljud. Hur kunde det bli så? De proppar i mig medecin i hopp om att jag ska bli annorlunda, att jag inte ska vakna på nätterna i panik och att jag ska vara aktiv i avdelningsmiljön. Det går bara inte. Hur jag än gör lämnas jag inte ifred, ingen lugn och ro, ingen vila, ingen stimulans, inget liv. Jag har inte gett upp än men nog tar det på krafterna.

Det vanliga är att de inte har tid att prata med en.

Jag vill faktiskt helst vara ifred och stör mig på när de pratar med mig. ibland liksom låser det sig och jag får inte fram ett ord, då vill jag bara att de ska försvinna. I övrigt är det underbemannat och överbelagt. Jag har försökt klura på det flera gånger, varför det låser sig sådär, jag är ingen pratsam människa och jag väljer mina ord noga.

I förrgår blev det klart. Bort med ADD och in med asperger. Jag känner mig lite förvirrad.

Fick du inte båda? Feldiagnosticerad?

Var inte orolig!

Fler o fler specialister ser ADD som en del av AS.
Så man behöver inte ha båda diagnoserna.

A skrev:
Fler o fler specialister ser ADD som en del av AS.

Om du på rak arm har nån referens så är jag intresserad av att ta del av den.

Obs, det är inget ifrågasättande, jag menar precis det jag skrev.

A skrev:
Fler o fler specialister ser ADD som en del av AS.
Så man behöver inte ha båda diagnoserna.

Även jag är väldigt intresserad. Jag tror att det ligger en hel del sanning i det.

A skrev:Var inte orolig!

Fler o fler specialister ser ADD som en del av AS.
Så man behöver inte ha båda diagnoserna.

Men då får man ingen Concerta väl? Jag känner en med bara AS som har Concerta men jag trodde inte det var tillåtet?

Jag är inte förvirrad för att de inte skrev in ADD i diagnosen. Det är svårt att förklara. Jag litar på den bedömningen de har gjort.

En väldigt gammal tråd, som en annan här på AF hittade åt mig.

Det var så då att jag har diagnos Autistiskt syndrom, inte Asperger. Därför blev jag förvirrad, att jag inte kunde begreppen. Så länge som jag varit inom psykiatrin och blivit felbehandlad, nu fungerar allt bättre än någonsin.
Utredningen som gjordes då var inte särskilt inriktad på ADD/ADHD, och på grund av koncentrationsproblem samt uppmärksamhetsproblem har de nu beslutat för en ny utredning kring det. Det är den jag håller på med just nu.

shibedibato skrev:Jag är inte förvirrad för att de inte skrev in ADD i diagnosen. Det är svårt att förklara. Jag litar på den bedömningen de har gjort.

Det låter väl sunt (alltså att lita på bedömningen). Uppmärksamhetsproblem är ju en del i den kliniska symtombilden kring AS, liksom många andra psykiatriska diagnoser, vilket kanske gör att den ibland 'slinker' med i förbifarten . Se till vid återkopplingen att de förklarar allt så ingående som möjligt så du får möjlighet att förstå hur de tänkt och resonerat. Det är ofta ovärderlig information om förmedlat på rätt sätt.

mar0der skrev:Det låter väl sunt (alltså att lita på bedömningen). Uppmärksamhetsproblem är ju en del i den kliniska symtombilden kring AS, liksom många andra psykiatriska diagnoser, vilket kanske gör att den ibland 'slinker' med i förbifarten . Se till vid återkopplingen att de förklarar allt så ingående som möjligt så du får möjlighet att förstå hur de tänkt och resonerat. Det är ofta ovärderlig information om förmedlat på rätt sätt.

Jag har blivit lovad den här gången att få så mycket information jag bara vill, förra gången var det knappt jag kunde namnet på mig själv.
Jag är dålig på att fråga, det vet de nu så nu berättar de allt.

Det känns mycket tryggare nu.