Miche skrev:

Altus skrev:Nepp, ny ansökan varje gång, fast den blir i regel förstås beviljad om man saknar övrig inkomst. Fysiskt ska den inlämnas, genom att gå till deras byggnad och lämna in den i receptionen. De hade lätt kunnat ordna så att man kunde ansöka över internet (vilket dessutom hade gjort det billigare för dem), men icke.

Faktum är att det fungerade utmärkt i Uppsala kommun, efter första ansökan så skötte vi resten via mail och något enstaka telefonsamtal!

Oj, aldrig hört talas om att någon får göra så. Frågade tom. handläggaren om jag kunde maila istället, eller fylla i en ansökan och sedan scanna den och skicka filen. Angav dessutom ett medicinskt skäl (utmattning, tar på krafterna i onödan att gå till deras kontor), men det gick inte.

Samtidigt vet jag ju att det är tekniskt möjligt, för när jag en gång skrev fel i min ansökan så fyllde handläggaren i en helt ny åt mig, utan att jag var där.

Jag tror att det var på handläggarens eget initiativ, personen i fråga älskar att använda mail och svarade nästan alltid direkt på mail när jag behövde svar. F.ö. den trevligaste personen jag träffat som arbetar på soc!

nano skrev:Kanske finns de som sätter det hela i system då?

Svarade förresten inte på det här för att jag inte vet vad du menar... Sätter vad i system och varför?

Att jobba och få socialbidrag samtidigt på något sätt, det händer att jag hör sådana uttalanden ibland.
Personligen tror jag att det i iaf hälften av fallen är folk som själva fuskar med tv-avgifter, sjukdagar, skattefiffel och undanhållande av inkomster utomlands och sedan klagar på det de kallar "alla jävla socialbidragstagare".
Sällan något jag vet men jag får det intrycket iaf.

Brukar vara samma människor som tror att det är ungefär lika mycket pengar som en låg eller möjligen en normal lön.
När de får veta att det är frågan om lika mycket pengar som de kan bränna på två dagar på krogen tappar de endera hakan eller så tror de en inte.
Ibland föreslår jag att de ringer sin egen komun o kollar.

Mm.

I Sverige är det fint att skattefuska, man kan t o m skryta om det.

Men har man bidrag, tydker man att man är en snyltare.

Först och främst jag har inte en ren AS diagnos utan ADHD med drag av AS & antisocial PS!

Jag hade jävligt mycket problem med skola, samhälle m.m. Är näst intill oförmögen att etablera och behålla vänskapsrelationer med människor i min omgivning. Problemen var, som jag upplevde det, både diciplinära och sociala. Hela min tonårstid är bara en självvald minneslucka, det var ett rent helvete, som jag inte VILL minnas något av.

Så här såg det ut ända fram till jag gjorde lumpen 1978, då öppnades en ny värld för mig där jag fungerade..... Allt tack vare systemet med enkla och klara regler där det bara finns rätt eller fel! Helt underbart, som att hitta hem.
Efter muck försökte jag anpassa mig i samhället igen men det funkade inget vidare. Trots att jag ordnade en längre relation med det som blev mina äldsta barns mor, vi fick två döttrar på löpande band. Men jag fungerade sämre och sämre och mådde bara skit!
Som tur tröttnade barnens mor på mig och relationen gick åt helvete, det blev min räddning i förlängningen.....

Jag stack till Frankrike och främlingslegionen, fick höga poäng på intagningstesterna och blev antagen och även föreslagen till befälsutbildning. Efter tre år fick jag äntligen ta på mig min "Képi noir" befälens svarta képi, jag hade lyckats att anpassa mig så väl i världens främsta militära förband, att jag faktiskt blivit Sergent.
Jag var och är omåttligt stolt över denna bedrift, att klara språklig inlärning, läsa matte och teknik att fixa sådant som den svenska skola fullständigt misslyckats med att lära mig. Jag KAN!
Nå jag stannade 7 år i legionen, hann bli Fransk medborgare. Lämnade tjänsten i legionen med goda vitsord. Men beslutade mig ändå för att åka tillbaka till Sverige, om inte annat så för att träffa barnen som inte sett mig på nästa 10 år!

Allt har väl inte gått som en dans efter återkomsten men jag har med mig en mycket viktig lärdom från åren i legionen: om jag vill, då kan jag!

Så allt tal om att vi skulle vara svaga, undermåliga individer är ren och skär lögn. Den som påstår detta far med osanning, lögn och förbannad dikt!
Jag vet, eftersom jag är ett levande bevis på ATT vi fungerar och gör det väl under tuffa och stressiga förhållanden. Där vanliga människor helt ballar ur och stelnar eller flyr!

Det är det jag alltid sagt. Vi NPFare är inte några mähän som ingenting kan.
Men nu kan folk lyssna på en som definitivt vet vad den snackar om - en främlingslegionär!
Har en känsla av att folk skulle lyssna på dig om du berättade om dig själv, din diagnos och legionen.

Funderat på att skriva en bok eller föreläsa?

Har själv tittat på ansökningskraven för legionen, men nyktert konstaterat att jag inte skulle gå igenom kraven. Halv hörsel på ett öra.

Masterpiece: Ja, det är svårt att vara ödmjuk när man vet bäst men det är få som förstår mig inte ens folk med samma diagnos. Därmed inte sagt att jag alltid har rätt men folk försöker ibland säga att jag har fel när jag inte har det.

Masterpiece skrev:Jag var och är omåttligt stolt över denna bedrift, att klara språklig inlärning, läsa matte och teknik att fixa sådant som den svenska skola fullständigt misslyckats med att lära mig.

Det var verkligen strongt!

Masterpiece, jag har själv upptäckt att jag KAN lära mig om jag vill, men samtidigt är det omöjligt för mig att lära mig saker inom normala sociala ramar. Så skola har alltid varit uteslutet.

Jag tycker också det hade varit bra om du föreläste eftersom den allmänna uppfattningen är att personer med AS som misslyckas i skolan sen är "misslyckade för livet" om man inte på något sätt lyckas anpassa sig och ta igen skolan.

Att andra utbildningsformer fungerar bättre och kanske vore ett alternativ även i det civila livet är något som folk borde få upp ögonen för. Jag har noll alternativ vad gäller utbildning, förutom självstudier. Allt jag kan är i praktiken självlärt.

Jag har en spärr som sätter in så snart jag befinner mig inom samhällets normala ramar, men så snart jag är fri och studerar något ovanligt som de flesta inte sysslar med, då lär jag mig fem gånger så snabbt som en NT-person. Att bli erbjuden utbildningsalternativ utanför den vanliga skolan hade varit bra för mig, och då pratar jag inte folkhögskola.

Masterpiece skrev:Så här såg det ut ända fram till jag gjorde lumpen 1978, då öppnades en ny värld för mig där jag fungerade..... Allt tack vare systemet med enkla och klara regler där det bara finns rätt eller fel! Helt underbart, som att hitta hem.

Precis det jag trodde när jag skulle göra lumpen mitt i 2000-talets svenska Försvarsmakt. UUuuuuuusch.. möttes av mentaliteten:
- Våran pluton är en extremt viktig kugge i 23.krigsingenjörsbataljonen. Vi har inte råd att förlora folk. Det är brist på er värnpliktiga som det är. Här kommer vi göra det lättare för er att klara er GSU. Vi börjar lugnt, skriker mindre. Vi vill inte ha onödiga avhopp.

Helt annorlunda min bild och en enorm besvikelse uppkom gång på gång. Tillslut blev det en upprepning av gymnasietiden. Folk började stöta bort mig och jag visste inte varför.

imperativ skrev:Helt annorlunda min bild och en enorm besvikelse uppkom gång på gång. Tillslut blev det en upprepning av gymnasietiden. Folk började stöta bort mig och jag visste inte varför.

Jag hatar när folk stöter bort en. Inte för att det får mig att känna mig ensam utan för att folk jag ser som lägre stående ska visa tillbörlig respekt. I mitt fall gillar folk att fascineras av mig på avstånd men att vara vän med mig på riktigt verkar för de flesta otänkbart.

Folk gillar Jackson eller Hitlertyperna. Mystiken, karisman, det oåtkomliga, men bara så länge de är distanserade och svåra att komma in på livet. Istället för att försöka vara något jag inte kan vara har jag förädlat det som gör mig annorlunda. Jag kan verkligen, om jag vill, plöja en fåra genom en folksamling. Brukar göra det på Arlanda, alla går ur vägen för mig. Jag har odlat en image ungefär som en popstjärna. Plastikkirurgi, mörka designerkläder i lyxiga material och mörka solglasögon och till detta min naturliga utstrålning och förmåga att vara udda, på ett respektingivande sätt.

När jag var i Tyskland behandlade folk mig faktiskt som om jag var en reinkarnation av Adolf Hitler. Många jag mötte bara antog att jag var både viktig, otroligt intelligent och visste saker de inte visste, så jag blev bemött med väldig respekt. När jag dansade latinska danser för många år sen jämförde en del min utstrålning med Michael Jackson, jag blev alltid dansgolvets medelpunkt och det var genom min utstrålning, inte för att jag skulle varit dålig på att dansa. Tvärtom, min danslärare som var kuban tyckte att jag var en grym talang, hans bästa elev.

Att hålla distansen och odla den gåva jag har, karisman, ger mig ett vapen mot bortstötningarna. Folk kan inte komma tillräckligt nära för att kunna stöta bort mig, jag är oåtkomlig.

Det slutgiltiga testet för min utstrålning blir om jag någon dag åker till Japan. I Tokyo är de vana vid flottiga tv-spelsnördar som kommer dit utan att kunna ett ord på språket, för att knulla japanska tjejer, samt studenter och annat men jag tror inte de ser många som mig. T.o.m bland min egen europeiska ras har jag ju en ovärdslig närvaro som folk känner av, den s.k "popstjärneutstrålningen". Om en japansk serietecknare eller karaktärsdesigner/tv-spels/animeproducent såg mig på gatan i Tokyo är jag säker på att en figur inspirerad av mig hade sett dagens ljus i någon film eller något spel.

Där jag bor är jag verkligen, verkligen one of a kind med tanke på att jag sticker ut även i en europeisk storstad. Trots att jag inte ser "opererad" ut så får de flesta plastikopererade människor, även om kirurgen är jättebra, i dagsljus ett lite "overkligt" utseende som man inte riktigt kan sätta fingret på. Deras ansikten är ofta lite för påtagliga och det ger också extra overklighetskänsla över en person med redan stark karisma.

Josef, har du läst Patricia Highsmiths bokserie om Tom Ripley?

Det är min favoritkaraktär. Förutom House och Wilson då.

Josef1 skrev:

imperativ skrev:Helt annorlunda min bild och en enorm besvikelse uppkom gång på gång. Tillslut blev det en upprepning av gymnasietiden. Folk började stöta bort mig och jag visste inte varför.

Jag hatar när folk stöter bort en. Inte för att det får mig att känna mig ensam utan för att folk jag ser som lägre stående ska visa tillbörlig respekt.

Jag känner igen mig i det där. Mina erfarenheter kommer ifrån högstadiet, där jag såg klass"kamraterna" som idioter. Och sättet dom alltid skulle trycka ner mig på gjorde att jag inte ville ge dom respekt ens för att dom var människor. Så naturligtvis saknade jag inte deras umgänge och irriterade mig på deras beteende istället. (Fast jag ville hellre bli lämnad ifred än respekteras.)

Orsaken till att någon stöter bort varierar nog, ofta vet man nog inte att man gör det och så finns nog den där rädslan att vara annorlunda hos en hel del människor.

Och J1, det är aldrig fel att vara den man är, personligen vill jag gärna vara omtyckt och gärna vill jag stödja alla.
Att inte försöka ta ansvar för alla ter sig för mig svårt, knepigt och ojuste.
Gillar inte några orättvisor, fast alla har inte samma syn på vad som är orättvist och i vilken omfattning något är orättvist.
Har väldigt svårt att se upp till någon, men att uppskatta och gilla de goda sidorna gör jag ofta och är en helt annan sak

Det finns ett fåtal personer jag inte bryr mig om det minsta, funderar om och i så fall hur jag skulle kunna bry mig om dem.
De har ju på något vis också rätt att vara de de är, fast de har gjort saker man inte får, som försöka fälla mig ut för en trapp tex.
Fast egentligen spelar det ju ingen roll vem de gjort elakheter emot, lika fel oavsett vem eller vilka man gör/gjort elakheter emot.