Hej!

Det verkar som om företaget "Left is right" dragit in personal/nyanställer inte just nu. Jag jobbar just nu på ett arkiv, där jag bl.a. redigerar en tidning. Det är en ganska intressant uppgift men jobbet innebär en hel del annat arbete också, mindre spännande och det är ganska gruppinriktat. Så jag tittar lite på alternativ som skulle innebära mer arbete hemifrån och ge mer valmöjligheter. Jag är dock samtidigt intresserad av skrivande...Om någon har tips så kunde det vara bra.

Hej och välkommen!

jobbtipsart ... artr%E5den

Kolla Jobbtipsartråden i länken ovan.

Har du själv nån diagnos, eller misstänker du själv att du "har" något?

Tack för länken! Jag har nyligen fått en aspergerdiagnos. Och oavsett om det stämmer - om jag har "asperger" eller inte så stämmer en hel del av min personlighet in på denna grupp tycker jag. Jag har problem med grupper, hierarkier och alltför stela tider. Arkivet är väl i och för sig kanske inte den sämsta miljön för människor med aspergers syndrom, men det är ett heltidsjobb som - har jag märkt på senare tid - kan göra mig trött. Skulle jag göra liknande jobb, te.x redigera en tidning på mitt eget sätt, hemifrån skulle jag må bättre. Jag har också gått poppius journalistskola, läst lite design osv. och har också en fil.mag i antropologi (har också gått på forskarutbildningen i detta ämne).

Detta är en av anledningarna till att jag söker mig till detta forum. Att kanske få kontakt med likasinnade, med intresse för skrivande, journalistik, antropologi. Kanske kan jag också bidra till tips för andra...?

Välkommen!

Tack ska du ha!

Hej!

Kul med en aspergare som har läst antropologi. Jag har funderat på om en erfarenhet av att behöva teoretisera mer kring mänskligt handlande i vardagliga situationer inte skulle kunna vara en tillgång i detta ämne. Hur upplevde du det?

Själv har jag inte AS men hamnade på forumet ändå efter att ha lärt känna en person med syndromet och fått behov att reda ut hur det fungerade. Sen fastnade jag bland alla trevliga människor här där man faktiskt får prata sådana svårigheter som är tabu att erkänna ifall man har dem, med organisation, vänner etc.

Hoppas att du ska trivas! Ungefär hur gammal är du?

Jag är 48 år. Jag började läsa antropologi för att jag läst psykologen Erich Fromms böcker och för att jag tillbringade stora delar av min barndom i Afrika (och Malaysia). Jag var intresserad av mänskliga relationer och kulturer. Men kanske mer på ett teoretiskt plan än på att i realiteten handskas med och knyta kontakter. Jag drömde också om att kunna "nå ut" med det som jag skrev ungefär som Fromms böcker, som ju nådde en stor publik.

När jag började läsa antropologi tyckte jag att det var mycket intressant med ett ämne som lyckades "vända upp och ned" på det tillsynes självklara. Det handlade också mycket om spännande "exotiska" folkslag som pygméer och folk från Nya Guinea. Kanske någon som är lite "annorlunda" också attraheras av ett ämne som handlar om det annorlunda, det som avviker från normen? Jag lyckades också skriva en c-uppsats om nordvästkustindianernas gåvosystem "potlatch" som var mycket bra. Det var en teoretisk studie - byggd på litteratur. Jag blev därför antagen till forskarutbildningen.


Men jag lyckades inte lika bra när det gällde fältarbeten. Ett fältarbete i SIDA:s regi om "folkligt deltagande" i en avlägsen provins i Zambia blev inte lika bra, kanhända delvis beroende på min sociala begränsning. Kanhända borde jag fortsatt med mer med litteraturstudier? Jag jobbade också som universitetslektor i antropologi. Även om jag ibland kan ha "rampfeber" inför grupper tycker jag samtidigt att det är kul att "synas" och påverka. Jag har också skrivit många free-lanceartiklar om antropologi i tidningar (DN, SVD tex) och i Obs Kulturkvarten. Men jag hade heller inte så bra kontakt med min handledare så jag slutade tillslut. Men jag fortsätter att intressera mig för ämnet, är med i en Alumnigrupp med människor som har en fil.mag, eller mer i ämnet, och hoppas kunna anknyta till detta ämne igen..

Nyligen fick jag diagnosen "Asperger" och har börjat relatera mig till detta nyupptäckta och exotiska folkslag . Intressant att du är med här även om du inte har diagnos. Är det tabu att tala om svårigheter kring vänner eller planering, säger du? Ungefär hur gammal är du själv?

Jag är 40 och har själv läst några poäng socialantropologi på grundnivå. Tabu är ett väl starkt ord om man använder det i antropologisk mening men dess innebörd har förslappats när det kommer in i vardagsspråket. Ämnena i sig är inte så laddade men:

Jag uppfattar det som man får lägre social status om man är öppen om svårigheter angående vänner och att folk drar sig ifrån en så jag brukar vara rätt förtegen med sådant.

Jag kan heller inte bjuda hem någon eftersom jag sällan har min lägenhet i acceptabelt skick och det är inte heller något man bör prata om.

Det tror jag man kan få, lägre status om man har svårigheter med vänner och kontakter. Och det kanske är lättare att tala om här? Ja, man kanske måste välja var någonstans och med vem man ska tala om saker. Jag funderar också på om man borde vara mer anonym eller om man ska berätta om sånt här.

Men en nära granne till mig hade lägenheten i bedrövligt skick..barn och barnbarn kunde inte besöka honom pga det. Men sedan bad de Sveriges Television att städa upp. Jag såg programmet och det gjorde säkert stora delar av svenska folket. Han hade det helt otroligt rörigt och smutsigt hemma från början. Så det finns folk som inte är så anonyma i alla fall...!

Ja...det måste man. Jag skulle inte vilja vara så öppen med vem jag är som du har varit. Men det beror också vad man väljer att skriva om.

har du rätt. Men jag är ingen känd person. Jag har inga stora intressen eller rikedomar att försvara. Alltså har jag kanske inte mycket att förlora.

Du har ett jobb och du kanske vill ha ett annat. Det du har sagt hittills är tillräckligt för att jag ska kunna ta reda på vem du är om jag skulle vilja.

vill du komma?

Nej det hade jag inte tänkt, hurså?

säger att det är möjligt att spåra min identitet om man lägger ihop olika uppgifter. Därför undrade jag ju vart du ville komma med denna kommentar. Så är det väl också med en del andra på detta forum som till och med lagt ut en egen hemsida som information. Det är kanske inte helt ovanligt att ha ett jobb och kanske vilja ha ett annat...

Nej förlåt då men jag skrev det ju bara för att du själv uttryckt osäkerhet om vad du borde skriva om och inte.

Jag ska inte lägga mig i vidare.

jag uttryckte ju en viss osäkerhet. Och jag har raderat saker på bloggen också som jag ångrat. Jag är nog klumpig...Jo, men det blir kanhända obegriplig om man gömmer allt...

Hej!

Välkommen Leffe!

Hälsningar

Lilla Gumman

Hej och välkommen hit.

Jag tror Bjäbbis skrev det hon skrev i all välmening. Det är nog vanligt bland aspisar att vara lite godtrogna och/eller inte vara så jättehaja på orsak och verkan och t ex tänka sig att en möjlig arbetsgivare skulle googla på uppgifter om en.

Så OM du vill vara något mer anonym och t ex inte outa din nya diagnos förrän du vet vem du gör det för/inför så är det nog bra att tänka på att Internet är lika offentligt som att muta Aftonbladet för att skriva det man skriver på sitt löp... och t ex inte skriva fullt så identifierbart.

Fast själv tyckte jag ju det var roligt att få läsa nåt lite matigare än de vanliga presarna.. Hoppas du kan förstå och ta in att det bara handlar om välvilja och/eller mer erfarenhet av vad öppenhet på Aspergerforum och andra fora kan innebära, på längre sikt...

jag är nog en aning paranoid ibland inför de anonyma kontakterna på internet. Men vet inte alltid vilka man talar med...Men visst det finns säkert en godtrogenhet hos mig...

Barracuber:

Flyttade tråden till Studier o Arbetsliv.

Förtydligade rubriken.

*bumpar*