Är du NT-wannabe i den bemärkelsen att du helst av allt har ett "vanligt" liv och fungerar normalt i relation till andra vanliga människor?

Jag är inte en NT-wannabe. Jag har börjat söka mig så långt bort från mänskligheten att mina livsnödvändiga behov börjat ta helt andra uttryck. Jag vill inte vara NT längre, trots att jag ägnade säkert 10 år av mitt liv åt att försöka spela NT och utradera det som gjorde mig annorlunda. Jag vill inte ens vara människa längre och ser mig inte heller själv som människa.

Jag hade åtminstone velat ha ett fungerande liv, arbete, partner och familj.

Och alla de bitarna på en gång hade visst krävt att man hade varit NT, verkar det som...

Svaret på frågan är nej. Varför skulle man vilja vara vanlig när man haft turen att bli lite ovanlig?

Varför ska man vara ovanlig och inte fungera när man hade kunnat vara ovanlig och fungera?

"Vanligt" liv låter trist och uttorkat. Iofs har jag ingen aning om hur det är att ha ett sådant och jag vet inte vad det är för något. Slutade sträva efter detta "vanliga" efter lumpen. Jag vet inte vad det var jag strävade efter. Nej.

"Vanligt" kommer i precis lika många nyanser som "ovanligt" dessutom.

Sen är det prekärt för mig att uttrycka mig såhär. För i min värld finns bara jag och alla andra.

Nej , jag är ingen NT-wannabe. Innan diagnosen försökte jag , motvilligt , att smälta in.
Det har jag helt gett upp. Nu vill jag bara vara excentrisk.

Jag föredrar att kunna glida mellan de två "världarna", på ett sätt som passar mig och inte för att det förväntas av mig.

Jag har aldrig försökt anpassa mig i någon större utsträckning men med åren har jag valt att i högre utsträckning försöka inordna mig i en del yttre ramar som är mer vanliga, främst för barnens skull. Men också för min egen.

Livet, det vardagliga på ytan, är helt enkelt lättare att hantera om det inte avviker alltför mycket från andras. Genom att på ytan anpassa mig mer får jag större frihet att vara hur jag vill och hur det passar mig att vara i andra avseenden.

Jag minns den gången jag bestämde mig för att det var bra för mig att hänga upp gardiner i fönstren mot byns huvudgata och sätta upp blomlådor på balkongen. Det gjorde att jag kunde fortsätta läsa på nätterna som jag ville utan att bli betraktad som lika udda eftersom jag var nog lite vanlig i alla fall... Det gagnade främst barnen. Och det är viktigt.

Sam skrev:Jag föredrar att kunna glida mellan de två "världarna", på ett sätt som passar mig och inte för att det förväntas av mig.

Jag också även om jag nog glider mest åt Nt, vilket är frivilligt ibland och ofrivilligt ibland men det stör mig inte. Jag gör numera oftast det som känns rätt.

Jag är totalt ointresserad av att vara vanlig för att vara det, eller ovanlig för att vara det. Det har noll egenvärde. Jag är jag, på gott och ont, och försöker att vara en så bra människa som möjligt, såväl vad gäller mig själv som mina nära och kära och jorden i största allmänhet, vilket är en tillräckligt svår balansgång utan att blanda in vanlig och ovanlig-begreppen.

Jag har aldrig kunnat förmå mig till anpassning. Men jag har försökt bli verbalt mera avrundad. Men ja, jag vill "bli" något. Jag har tomheten i själen att inte ha ett jobb, inte orka med mina intressen och inte ha något publicerat. Jag vill ha bekräftelse... från NT- och AS-världen.

Hade lite kris runt 35, tänkte, man kommer undan med en massa lustiga beteenden bara för att man är ungdom. Då tror de att det hör till ungdomen. Så nu måste jag skärpa mig. Men det gjorde jag aldrig.

Jag kanske hade lite av det förr, innan jag visste varför jag var lite "speciell". Men sedan jag insåg att jag har AS, har jag snarare känt tvärtom. Nu när jag begriper varför jag är annorlunda, bejakar jag mina egna sidor istället för att hämma dem.

Nej.

Jag har en dåligt utvecklad förmåga att se mig själv i en helhet som inkluderar andra människor, ett samhälle. Jag är för autistisk för att ens ha en chans att förstå hur jag skulle kunna göra mig själv till en "vanlig" människa. Jag har dock en bra förmåga att skapa nidbilder och gapflabba åt olika raser som Svenssons, white trash, fjortisar med flera.

Jag tycker att jag är den ultimata människan. När folk genom årens lopp har anmärkt på mig genom att klaga på min tystlåtenhet eller mina kläder, musiksmak, initiativlöshet med mera har jag blivit rasande och djupt kränkt. Sagt upp kontakten genom att göra mig oanträffbar.

Jag har ej kunnat förstå vad de istället skulle vilja att jag var för en slags människa. Så även om jag hade velat anpassa mig skulle jag aldrig kunnat förstå hur i helskotta det skulle gå till. Jag får ingen helhetsbild av hur en NT-jag skulle se ut, bete sig etc.

Det gör mig rasande att ens tänka på att folk har fräckheten att gå fram till en annan människa och beordra henne att ändra på sig för att duga.

Har jag bett om att bli accepterad? Nej, det har jag fan inte! Satans imbeciller, jag hatar alla som genom årens lopp förgripit sig på mig genom att försöka göra mig till den de vill se mig som.

Äckel, undermänniskor, kadaverfjärtar, osande jävla fiskrövar är vad de är. Och de gillar att sitta och lukta i varandras rövar och peka finger åt de som inte vill ha deras fisklukt smetad på sig.

Jag är NT men det sägs att jag är lite ovanlig.

Bjäbbmonstret skrev:Jag är NT men det sägs att jag är lite ovanlig.

Du är en AS-wannabe.

Jag känner ungefär att jag skulle vilja umgås med människor dygnet runt flera veckor i sträck och vara super social för att sen sitta i kloster i två månader utan att se en själ och upprepa det om och om igen utan att mina kontakter och mitt sociala liv skulle rämna. Att människor bara skulle fatta: "Jaha ok vi kan ju träffas när han kommer tillbaka."

Jag vill träffa människor och umgås med dem, men för att kunna fullt ut leva så då blir man tvungen att anpassa sig till hur man "ska" bete sig. Plåga sig igenom vissa mönster.
Jag har ännu inte funnit hur jag ska balansera det med livet som känns bäst, men jag hoppas att det ska gå på något sätt.

Kvasir skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Jag är NT men det sägs att jag är lite ovanlig.

Du är en AS-wannabe.

Nej tack visst förstår jag att du inte menar det bokstavligt men jag är framförallt innerligt t tacksam för att jag inte har en diagnos med det stigma som det kan innebära. Utanför kan man bli ändå.

Däremot så har jag låg förståelse för många människors skyddsmekanismer och önskar att de kunde släppa masken mer. Att gå rak på sak är mer min natur och det har jag fått ta mycket skit för.

Bjäbbmonstret skrev:

Kvasir skrev:
Du är en AS-wannabe.

Nej tack visst förstår jag att du inte menar det bokstavligt men jag är framförallt innerligt t tacksam för att jag inte har en diagnos med det stigma som det kan innebära. Utanför kan man bli ändå.

Jag skojade förstås bara, men du verkar ha väldigt många fler AS-drag än du riktigt vill tillstå.

Kvasir skrev:Jag skojade förstås bara, men du verkar ha väldigt många fler AS-drag än du riktigt vill tillstå.

Det kanske är så att forumet gör mig aspifierad Som NT anpassar jag mig naturligtvis helt och fullt efter omgivningen.

Hänger man på ett AS-forum utan att vara diagnostiserad själv är det troligen för att:

Man har barn/släktingar/vänner/bekanta med AS eller genom arbetet kommit i kontakt med AS.

Man misstänker att man själv kan ha det.

Man är ett sexuellt tvivelaktigt miffo som tror att "handikappade" är gratisligg och gärna söker efter tjejer med borderline/AS/depression whatever att manipulera och utnyttja.

Man är en lågutbildad ensamstående man med utflugna barn och hustru som tagit ut skilsmässa som känner sig "duktig" när han får vara bland dem "mindre lyckligt lottade" och visa prov på sin "enorma medmänsklighet". Troligen jobbar man med något lågstatusyrke som personlig assistent trots att man är 45. Att hänga med "svaga" får en att känna sig mindre patetisk.

Man är ett troll.

Påstår för övrigt inte att allt detta skulle stämma på Bjäbbmonstret, men troligt är väl att något av de två första alternativen gör det.

Du behöver inte gissa Josef1. Det framgår av min profil.

Ja, det är jag. Förutsatt att NT då betyder att jag vill vara en i mängden, en som är som "alla andra".

Det skulle vara fruktansvärt behändigt att passa in, känna samhörighet och gemenskap och att kunna försvinna i mängden. Jag är fruktansvärt less på unik och ovanlig. Spyless.