Hej!

Har länge funderat på om min mamma kan ha drag av AS. Det är svårt att bedöma det på några rader, men är det någon med AS som känner igen sig?

För det första håller hon väldigt hårt på regler. När jag var barn kunde hon bli nervös och säga att "det är inte säkert att kortet kommer fram" om jag int hade skrivit postadressen på vykortets svarta rad.

Samma sak gäller för allt. Finns det en regel för hur något ska göras, så ska man också göra så. Oavsett om det gäller stickning eller annat.

Hon säger saker som är självklara. Mina föräldrar ska komma på besök vecka 30 och har med sig en del saker från min farmor, som flyttade in på äldreboende i våras. Ger mig i uppdrag att städa i köksskåpen och göra plats för teservisen jag ska få. Men det har jag ju redan räknat ut, själv. Men hon måste säga det för att försäkra sig om att jag ska göra det.

Hon är väldigt pedantisk, låter dagens tidning och en veckotidning ligga på köksbordet men om det kommer någon åker tidningarna raskt ner i tidningskorgen, där de ligger i datumordning. Hos mina föräldrar bildas det väldigt sällan högar, och det är aldrig stökigt.

Det är svårt att få grepp om henne. En gång när jag bodde hemma och skulle göra en omelett, sade hon åt mig att jag skulle hämta hemkunskapsboken. Sedan fick jag läsa och göra allting som det stod där i. Då var jag 18 år eller kanske ännu äldre, och det var första och sista gången som jag har använt kryddmått när jag har gjort omelett.

Tja, det är allt jag kommer på just nu.

Hälsningar

Lilla Gumman

Lilla Gumman skrev:Då var jag 18 år eller kanske ännu äldre, och det var första och sista gången som jag har använt kryddmått när jag har gjort omelett.

Frågan är väl då om din mamma använder kryddmått när hon gör omelett. Använder hon det så har hon AS.

(Jag antar att alla förstår att det jag skriver här enbart är på skämt.)

Jag har oxo undrat över mina.

Min mamma har inte AS, men kanske PDD-nos + ADD.

Hon är verkligen tafatt socialt och väldigt naiv, och har mognat till en 40-årings nivå nu som över 60.

Hon håller perfekt ordning, men det är för att hon blivit lärd det. Hon har inga system, och under ytan är det kaos.

Min pappa är lite aspig, men inte så mycket.

Däremot var hans far mer aspig, väldigt vanestyrd och hade oxo ett starkt intresse för vissa saker.

Min bror är som jag i mångt och mycket, bara det att han grejar jobb och vill ha förhållanden. Han är mycket högfungerande. Skulle han testas, skullde det nog bli AS, fast han brister i ett diagnoskriterium. Han är extremt intelligent och kan kompensera mycket bra. Så hans problem har definitivt drabbat skola, jobb och relationer, men inte till en extrem nivå alls. Han har verkligen kämpat (Alltså det har jag med gjort, men han har lagt sitt krut på att passa in).

Visst är det intressant när man upptäcker sådana här saker?

Tror att ens familj kan vara aspig på flera punkter men att det lagrats upp mer i en själv. Och vissa föräldrar har det men döljer det. Min bror vet inte om att han "har" AS. Mina föräldrar skulle nog inte få NPF-diagnos (ev min mamma, men hon har lyckats med bra strategier mot ADD).

Din mor kanske har OCDP, som jag tycker låter som NPF, men är klassat som psykisk sjukdom.

Lilla Gumman,

eftersom du har AS är väl möjligheten stor att din mor har det. Om det inte kom från din fars sida enbart.

barracuber skrev:Lilla Gumman,

eftersom du har AS är väl möjligheten stor att din mor har det. Om det inte kom från din fars sida enbart.

Förutom att man säger att Opposites attract säger man ju även att Kaka söker maka. Nog tycker jag det finns fog såväl för första ordspråksklyschan som för andra. Har ofta sett att i familjer med npf-iga ungar och ett päron med helt uppenbara aspighet så finns det också en andra förälder med vissa drag, som kanske inte skulle kvala in för fullpottsdiagnos, men väl en halv..

Om de inte skolats aspiga vill säga, sånt förekommer ju också. Dvs att man lärt sig att tycka att det är normalt eller icke-konstigt att bete sig "aspigt" och t o m börjar göra sånt själv. T ex bokstavstolka, vara petig med somligt som mat eller rutiner, vara frispråkig och inte linda in allt man säger i sockervadd osv. Och det är ju bara bra om vi lyckats skola om några NTsar till att bli lite mer aspiga tänker jag...

OBS, jag skojar och är väldigt väldigt medveten om att det här är grova generaliseringar och behöver inte få predikningar om vådan av att polarisera och se på det hela binärt... Om det nu inte framgick och nån som inte är van vid hur jag skriver läser det här.

Hahaha, min mamma är likadan:D
Hon är sjukt egocentrisk, pratar bara om hundar och sånt hon gillar, så om man vill ha en någorlunda konversation får det minsann bli om hundar.
Allt annat går fetbort i moderns värld.

Hej!

Tja, jag tänkte mest på att AS är ärftligt och pappa har definitivt inte AS.

Min mamma hade EN kompis när hon växte upp. Har nu fler kompisar, men det är typ "träff en gång i veckan med X-gänget" eller "parmiddagar" med familj Y och/eller Z någon enstaka fredag eller lördag kväll.

Nej, min mamma använder inte kryddmått och sånt när hon lagar mat. Men när hon skulle lära mig laga mat var hon väldigt noga med det.

För övrigt har hon varit väldigt överbeskyddande. Hon har sagt att de var till läkaren nästan varje vecka när jag var liten. Jag tror dock att en del av detta var hennes rädsla. En gång då jag var i dagisåldern minns jag att jag hade träningsvärk i ett ben. Jag sa till mamma att jag hade ont i benet. Mamma sa att om jag hade ont i benet, då var vi tvugna att åka till sjukhuset. Så då sa jag att så ont hade jag inte, och så blev det inget mer med det.

En annan gång hade vi varit på bilsemester, och jag hade ont i benen för jag hade suttit så mycket i bilen hela semestern och knappt rört på mig. Då åkte vi in till sjukhuset och där kom nån sköterska med rullstol, och jag sa att jag kan gå men hon sa åt mig att sitta för vi skulle en lång bit. Sen kollade sjukhuset om jag hade reumatism eller nåt men de konstaterade att det bara var träningsvärk eftersom jag suttit så länge i bilen.

Jag fick barnepilepsi när jag var sex, slutade medicinera när jag var 15 år. En läkare sa till mina färäldrar att jag inte skull dricka alkohol, för då kunde jag få epilepsin tillbaka. Alltså förslökte de med alla medel se till att jag inte drack, jag började gilla lättöl men de tyckte att det var mycket med 2,1% alkohol i lättölen och jag fick bara dricka en åt gången. Därför var jag 25 år när jag drack vin och 2,8% för första gången. När vi åt mat och de drack vin fick jag alltid läsk, det tog kanske sex år innan de full ut började förstå att jag kan dricka vin som vem som helst utan att bli sjuk.

Tja, bara några tankar. Ständigt denna oro och tro på läkare och myndighetspersoner. Vid 12 års ålder började jag tjata om att få använda träskor. Min mamma sa att vi skulle fråga habiliteringen först. Och habiliteringen sa ja, så då kunde jag få börja använda träskor. Till saken hör att jag har en CP-skada. Och habiliteringen sågs som "experter". Habiliteringen rekommenderade att det var bra träning att studsa på studsmatta. Alltså köpte mina föräldrar en studsmatta som jag skulle studsa på varje dag. Sedan kom habiliteringen på att det inte var bra för mig att studsa. Alltså ställdes studsmattan ner i källaren och jag fick inte använda den mera. Vad sjutton, kunde de inte tänka själva???

Hälsningar

Lilla Gumman

Jag känner igen mig i kontrollbehovet, att inte lita på att andra kan klara av att göra någonting rätt och att ständigt hänga över axeln och korrigera med pekpinnar.

Skulle nog även oroa mig hemskt mycket om jag hade ett barn. Oroar mig ständigt för att mina djur ska bli sjuka, är ständigt beredd på att åka iväg till veterinären.

Min tröga hjärna gör att jag känner en ständig oro över att inte ha full kontroll. Detta gör också att jag till följd av denna slöhet i tankekapaciteten lider av GAD, generaliserat ångestsyndrom. Så det kan nog bero den den typ av AS jag har, och de övriga störningar som överlappar, tex har jag troligen damp.

Tro på auktoriteter har jag dock aldrig haft. Ett behov av second opinions, det har jag. Men jag skulle aldrig ta en läkares eller myndighetspersons ord för sanning om jag själv inte finner det sagda fullständigt logiskt.

Hej!

Du är klok, sugrövmanövern. Jag är inte mycket för second opinion själv, men jag lyder inte blint det läkare och andra myndighetspersoner säger utan ser till att bilda mig en egen uppfattning.

Hälsningar

Lilla Gumman

Hej,

Nu då jag vet vad AS kan innebära, och själv har fått diagnosen, är jag fullt övertygad om att min far har det också. Jag kan känna igen vissa delar av det Lilla Gumman skriver ovan - om min far skulle visa mig något tekniskt när jag var yngre, och det gäller även än idag, så skulle han ta fram en manual även om det var något han behärskade. Han är nämligen mycket orolig att råka visa fel eller vara otydlig om han bara gör det själv, han vill alltid kunna påvisa att det han visar är korrekt. Och jag känner igen mig själv i detta nu på senare år.

Vissa andra tecken är mycket tydligare: t ex att han tolkar allting bokstavligt och att han redan när han öppnar ytterdörren då jag kommer på besök frågar när jag ska gå hem. Detta för att veta hur länge besöket ska pågå, om han förväntas sitta i samma rum som mig hela tiden eller hinner iväg och pyssla med sitt mellan varven.

Jag känner igen mycket av mig själv i honom.

Hej!

Så efter vad det verkar på era svar är AS ärftligt i många fall. Kan AS också bero på en klämskada, syrebrist eller liknande vid födseln, eller är det något som finns i hjärnan (vet inte hur jag ska kunna förklara det, det är ju ingen hjärnskada) redan innan man föds oavsett om det är ärftligt eller inte?

Hälsningar

Lilla Gumman

Lilla Gumman skrev:Hej!

Så efter vad det verkar på era svar är AS ärftligt i många fall. Kan AS också bero på en klämskada, syrebrist eller liknande vid födseln, eller är det något som finns i hjärnan (vet inte hur jag ska kunna förklara det, det är ju ingen hjärnskada) redan innan man föds oavsett om det är ärftligt eller inte?

Hälsningar

Lilla Gumman

Antingen eller, eller också bara slump, men det ärftliga är mycket vanligare än såväl förlossningsskador som det att mamman kan ha supit, knarkat eller rökt ofantligt mycket under graviditeten eller att man ramlat från en barnstol och skadat hjärnan senare t ex.

Hej!

Tack för svar, Alfapetsmamma.

Hälsningar

Lilla Gumman

Min ena kompis föddes nästan död, och de fick anstränga sig för att hon skulle överleva.

Hennes bror verkar vara väldigt omogen plus ADHD.

Broderns son är extremt smart, kanske lite aspig.

Så man kan ju undra om min kompis "asperger" (hon är högfungerande och odiagnosticerad) kommer av komplikationerna vid födseln, eller att hennes hjärna inte hade förmågan till en lätt förlossning (barnet hjälper själv till att komma ut).

Min andra kompis verkar vara PDD-nos (Har symptom av asperger men är hypersocial) + ADHD, hennes bror är ADHD + dyslektiker och hans son har ADHD (eller ja, ingen är diagnosticerad). Min kompis mor och mormor har schizofreni. Min kompis var väldigt ensamvargig som liten, men sedan fick hon en liten hjärnskada och hennes personlighet blev kontaktsökande.

Svårt att veta vad som är vad.