Debbido skrev:Ett livslångt förhållande med kärlek i kan inte inkludera ständig, daglig förälskelse, men en förälskelse som kommer och går, en slags ingridiens i förhållandet.

Okej... jo, men så kan man kanske se det... att bägge parter är bra på att hålla relationen levande och därmed kan väcka varandras låga igen och igen, i de lägen där många andra skulle ta allt för givet och bara sitta med en död relation och bara undra om de ska sitta kvar för syns skull, eller bryta upp. Om de ens "kan" bryta upp. Många gånger är de i någon bemärkelse allt för beroende av partnern för att kunna göra det.

De som verkligen är jätterätt för varandra - just för att de har en sådan toppenkärlek i botten av allt - kan därmed på det viset bli förälskade (eller: bli som förälskade?) i varandra på nytt, eller helt enkelt hålla även förälskelsen vid liv.

Anledningen till att de klarar det är att de har en så grundmurad kärlek i botten. Så det är onekligen deras kärlek som är nyckeln till allt. Hade de inte haft den, och en gång i tiden hittat den, hade de förmodligen inte varit intresserade av att börja jobba aktivt på att hålla lågan vid liv de gånger den vacklade till och började falna!

Att förälskelse är en psykos, kärlek en förnuftsbaserad känsla, och att de uppstår i helt skilda delar av hjärnan, är annars konstaterat av den moderna forskningen - artikel om det i Illustrerad Vetenskap nr 3 2005. Jag har väl ramlat in på detta i 38 olika diskussioner tidigare här på forumet för övrigt.

Fruktansvärt många relationer i vår tid spricker just för att det bara är en inledande förälskelse man har byggt allt på, och att minst en kontrahent tror att det är kärleken som plötsligt är slut, "jag älskar honom inte längre", när nyförälskelsen och den fysiska attraktionen väl tog slut.

Det är ju när den gör det man ska ha lärt känna varandra och hittat vänskap och ur den utvunnit kärleken. Men det är ack så många som då upptäcker att de är gifta med, delar hus och hem och amorteringar och har en drös barn med en främling de inser att de inte känner.

Det är som sagt ett stort problem att såpass många inte har fattat den här skillnaden...

KrigarSjäl skrev:

Miche skrev:Jag vet fler som har hittat kärleken på det sättet, tror att det är mycket bättre än krogen, tänk att lära känna någon innan man dömer/döms av utseendet.

Jaa det låter ju helt klart bättre att snacka ett antal månader för att sedan bli djupt besviken när man ser att den man pratat med icke alls är en skön älva utan snarare mustaschprydd bespisningspersonal från Ukraina...

Allt eller i alla fall det mesta har sina för och nackdelar och alla människor fördrar som bekant inte samma sak.

Pemer skrev:Att förälskelse är en psykos, kärlek en förnuftsbaserad känsla, och att de uppstår i helt skilda delar av hjärnan, är annars konstaterat av den moderna forskningen - artikel om det i Illustrerad Vetenskap nr 3 2005. Jag har väl ramlat in på detta i 38 olika diskussioner tidigare här på forumet för övrigt.

Fruktansvärt många relationer i vår tid spricker just för att det bara är en inledande förälskelse man har byggt allt på, och att minst en kontrahent tror att det är kärleken som plötsligt är slut, "jag älskar honom inte längre", när nyförälskelsen och den fysiska attraktionen väl tog slut.

Det är som sagt ett stort problem att såpass många inte har fattat den här skillnaden...

Om man släpper lös förälskelsen och kastar sig in i ett förhållande så kan man bryta nacken av sig.

Om man inte blir förälskad alls under de de där månaderna det tar att lära känna någon hyfsat bra, så blir man nog aldrig förälskad.

Att först lära känna någon och sen bli förälskad och sen flytta ihop är ju idealiskt. Men hur ska man klara av att styra över livet på det sättet?

Alexandra skrev:Om man nu orkar och vill träffa någon:
En person med AS går bäst ihop med en annan person med AS, alternativt en sk "NT" med introvert personlighetsläggning. Träffas gör man lämpligast via internet, och för att då slippa råka ut för en ful person (ful är inte okej, inte i min bok), så ber man på ett mycket tidigt stadium om foto.

Va? Varför passar en aspergare bra ihop med en introvert NT? Jag är väldigt utåtriktad. Det är då rätt trist med inåtvända människor.

Min regel är att man aldrig bör leta efter en partner. Om man bör ha en så har naturen en märklig förmåga att tussa ihop en med en för stunden lämplig sådan..

Jag tror inte på tvåsamhet.

Jag tror inte heller riktigt på kontaktsajterna för jag vill prata med folk, inte klassificera dem efter tillrättalagda profiler. Kontaktsajter är för långsamma, jag är för snabb, det blir för konventionellt och man fokuserar på resultat, ej på upplevelse.

Föredrar IRL framför nätet sju dar i veckan. Det är så mycket som inte syns genom ett fotografi eller en text; doft, röstläge, rörelseschema, kroppshållning, personkemi mm.

Chatt är bättre än profilskådande. Träffat mina relationer via chatt, föreningslivet och på jobbet.

Debbido skrev:Döm mig gärna, alla gör det: för jag blir inte kär i fula män. Har varit levt med en rätt så ful man, men snäll och superintelligent. Förälskad blev jag aldrig och saknade det ofta.

Min pappa var mycket vacker och jag antar att bilden av honom spökar i min hjärna. Kan inte göra om mig: lika lite som en homo kan bli hetro. Skönhet är ju en mix av själ och kropp. När man möter någon live tar man in så mycket mer än i skrift.

Vissa män dras enbart till storbystade kvinnor, eller motsatsen, trådsmala eller smällfeta. Ska vi döma ut allt detta? Eller acceptera det?
Har kroppen ingenting med förälskelsen att göra? Eller ska man skita i att bli förälskad och leva med en kompis?

Man inte döma någons känslor. Men det verkar opraktiskt och begränsande. I så fall skulle bara de vackra få kärlek (alla konkurrerar om dem men de väljer bara andra vackra; alla vi andra blir över).

Tur för mig att inte alla känner så el att smaken är olika. Jag tycker att de som jag gillar automatiskt blir attraktiva. Som tonåring var det däremot bara snygga killar jag blev förälskad i (givetvis obesvarat).

Har inte läst hela tråden, men mina erfarenheter och reflektioner av "krogen" (och då antar jag menas nattklubbar, pubar osv.) är att volymen på musiken där är så outhärdligt hög att sociala kontakter nästan omöjliggörs i alla fall för min egen del.
Jag måste skrika så högt jag kan i folks öron för att de ska höra mig och vice versa, vilket gör att det blir väldigt svårt att föra vettiga konversationer.

Det är en sann "NT" företeelse det här med krogen.
Dessutom lever vi i ett lite folkskyggt land (eller åtminstånde en folkskygg stad om man bor i Stockholm) där folk går till krogen i grupper av 2-3 pers eller fler som först och främst enbart pratar eller dansar med personerna inom sin egen grupp. Att gå till krogen ensam är dock tabubelagt.

Eftersom miljön där är som den är, med hög volym och allt, så kommer man dessutom inte att bli framgångsrik om man saknar ett starkt självförtroende samt en starkt uttalad förmåga att använda kroppspråk och andra sociala signaler för att söka kontakt på.
Ingen optimal miljö för en AS-människa att söka kontakt på alltså.

Varje gång jag varit på krogen har jag känt att jag inte har något där att göra egentligen, att jag hamnat fel. Denna känsla anser jag också vara fullkomligt befogad och förståelig.

Varken att dansa, skrika på varandra när man pratar eller att beställa öl för 46 kr glaset har jag svårt att se nöjet i.
Och någon partner lär vara väldigt svårt att hitta där. I alla fall någon vettig sådan, som passar mig. Det bör jag i så fall söka på annat håll.

Internet sägs ju vara bra för det ändamålet, samt kurser (träffade min föra tjej på en kurs) eller arbetsplatser. Dock krävs ju även där också ett pondus samt en god social förmåga, något som AS-personer ofta lider brist på.

Ja, det är svårt det här med att finna en partner om man har AS.
Men att det skulle vara lättare på krogen än på internet anser jag själv iaf. inte stämma så bra, av egen erfarenhet.
Rätta mig om jag har fel

Ifall du inte tänkt på det så åldras kroppen

Debbido skrev:

Alexandra skrev:Om man nu orkar och vill träffa någon:
En person med AS går bäst ihop med en annan person med AS, alternativt en sk "NT" med introvert personlighetsläggning. Träffas gör man lämpligast via internet, och för att då slippa råka ut för en ful person (ful är inte okej, inte i min bok), så ber man på ett mycket tidigt stadium om foto.

Va? Varför passar en aspergare bra ihop med en introvert NT? Jag är väldigt utåtriktad. Det är då rätt trist med inåtvända människor.

Du har så rätt i att det finns folk som är utåtriktade trots att de har AS. Tyvärr glömmer jag bort det ibland och generaliserar för mycket. Själv är jag introvert, och passar inte ihop med (eller blir ens intresserad) av extroverta karlar.

Alexandra skrev:

Debbido skrev:

Alexandra skrev:Om man nu orkar och vill träffa någon:
En person med AS går bäst ihop med en annan person med AS, alternativt en sk "NT" med introvert personlighetsläggning. Träffas gör man lämpligast via internet, och för att då slippa råka ut för en ful person (ful är inte okej, inte i min bok), så ber man på ett mycket tidigt stadium om foto.

Va? Varför passar en aspergare bra ihop med en introvert NT? Jag är väldigt utåtriktad. Det är då rätt trist med inåtvända människor.

Du har så rätt i att det finns folk som är utåtriktade trots att de har AS. Tyvärr glömmer jag bort det ibland och generaliserar för mycket. Själv är jag introvert, och passar inte ihop med (eller blir ens intresserad) av extroverta karlar.

Håller tyvärr inte alls med Debbido i det fallet - du är annars en av mina absoluta favvisar! . Jag föredrar introverta framför extroverta och tycker inte alls att introverta är trista. Kul att du är extrovert, det är ju inget fel i det, annat än att jag kan bli trött av extroverta NT - min fru är en sådan 8-D .

Alexandra,

Jag tror inte att två introverta alltid är den bästa kombinationen. Tror man kan komplettera varann bra om man är en av varje sort. Jag o min fru är ett exempel på det. Hon ser till att saker och ting händer . Jag lugnar ner henne så hon inte stressar ihjäl sig. Erkänner att detta inte gäller alla par men så är det för oss.

Jag tror verkligen på internet här. Och då menar jag INTE dejtingsajter! Jag har träffat de flesta (alla?) människor jag känt de senaste 6 åren på internet i princip (bland dem en sambo sen tre år tillbaka).

Se till att finnas på många ställen på internet, ha en ordentlig presentation, en bra tydlig bild på ditt ansikte, och våga ta kontakt med andra (vilket du säkert gör). Det är svårt att träffa någon om man varken syns eller hörs någonstans, liksom. Då behöver man inte direkt leta utan mer bara visa att man finns till och vara aktiv överlag. Både för att finna vänner och partners. Jag beordrar dig (;) ) att registrera dig på följande sajter!

www.likström.se är utbrytargrupp från www.helgon.net (inte riktigt färdigbyggt, men de jobbar på det snabbt som attan) som är ett ställe för ANNORLUNDA människor, mycket bra, träffat mycket bra folk där! Jag tycker faktiskt att det är det bästa stället på internet, då det är väldigt lätt att "leta" människor där, forumet är väldigt aktivt och stort också. Rekommenderar det starkt! Du kan säkert hitta mycket intressanta ämnen i forumet att läsa och skriva om! (något säger mig att det finns en hel del aspergare där också... hehe). Jag märker att jag t o m har svårt att sluta skriva om stället, du måste gå med helt enkelt! Du kan gå med på helgon också, men det forumet är nerstängt just nu och osäkert hur det kommer gå med helgon i framtiden, så likström är ett säkrare kort. Likström har också en chattkanal på irc.freenode.net #likstrom om du kan med att irca, väldigt aktiv kanal!

www.lunarstorm.se är antagligen Sveriges största community? Det finns inte BARA fjortisar där, om man är en aktiv användare kan man även finna andra där som inte riktigt hittat sin väg till andra communitys.

www.haket.com är för de som gillar att skriva dagbok, dikter, noveller och andra texter och dessutom få dem kommenterade!

www.alternativ.nu är för de som gillar självförsörjning och annat smått och gott som kan vara nyttigt. Kan vara intressant, men själv har jag inte varit tillräckligt aktiv för att möta någon därifrån ännu.

www.communities.com/ är ett internationellt community, där jag träffat en från Tyskland, som faktiskt hälsade på här förra sommaren, det var jättetrevligt! Mycket ragg från desperata Afrikaner dock, strunta i dem (eller inte? vem vet...).

Lycka till nu, och ge inte upp!

Hannah skrev:Åååh! Krogen är fint... Om man letar efter sex.
...
Det man däremot får till 100% är ett [...] lösknull

OMM man är tjej ja... är man kille så får man på sin höjd förnedringen.

Det här citatet av relationsspykolog Anders Pemer är så bra så jag anser att det är värt att lägga in i tråden en gång till (favorit i repris som det brukar heta i Kalle Anka):

Pemer skrev:Jag tror ju i och för sig att även attraktion damn well växer fram parallellt med kärlek, i de fall kärleken tar sina egna vägar. Det är inte förälskelse man ska sitta med i långa loppet, utan kärlek. Det är kärlek som till sin natur är en känsla som kan bli livslång, förälskelse är det inte.

Attraktion, åtrå och förälskelse är inte den enda självklara vägen fram till verklig kärlek. Jag är inte säker på att det ens är det den mest sjävklara vägen. Kärlek är ändå i sig något som bygger mest på en gemensam grund, kärlek springer fram ur vänskap, även om många är präglade på att finna attraktion först och främst.

Den vänskapen är vad som verkligen är en viktig grund för kärlek, förälskelse och attraktion är det egentligen inte alls på samma sätt, det råkar bara traditionellt vara det vanligaste att det är sådana bitar som brukar komma först.

Förälskelse och allt åtråbaserat är ögonblickliga psykoser, kärlek är en förnuftsbaserad känsla av samhörighet som växer fram just ur vetskapen att man hör ihop och passar så bra ihop.

Nu för tiden när vi förnuftsmässigt börjar förstå att t ex nätet och att verkligen lära känna personen först många gånger är bättre mötesformer än krogen och festliv så kommer det att bli betydligt mindre självklart att vara lika låst vid utseendemässig attraktion.

Men att många inte känner skillnaden mellan kärlek och förälskelse kommer att leda till många krockar länge och väl. Men den dag vi överlag förstår oss på kärleken, kommer nog betydligt fler få uppleva den på riktigt, det tror ju jag...

Alexandra skrev:Om man nu orkar och vill träffa någon:
En person med AS går bäst ihop med en annan person med AS, alternativt en sk "NT" med introvert personlighetsläggning. Träffas gör man lämpligast via internet, och för att då slippa råka ut för en ful person (ful är inte okej, inte i min bok), så ber man på ett mycket tidigt stadium om foto.

För övrigt: finns väldigt många söta tjejer i Ukraina.

Hur många är det som har ett foto på en person som inte är av dem själva, eller som visar personen för ett x antal år sedan innan de började bli fula?

Man måste givetvis be om ett nytaget foto som samtidigt visar något som man bett om och som är mycket svårare att fejka

Kloka synpunkter, Miche. Web cam är förstås ultimat, tycker jag.

Tycker fö att det är lätt att få ett felaktigt intryck av någon, eller att man "pratar sönder saker" om man sitter och chattar i evigheter. Bättre då att försöka ses IRL rätt omgående. (Och givetvis då på en neutral plats på stan under dagtid.)

Debbido skrev:Jag har tränat mig på att älska flera rätt så fula män och misslyckats. Har målat väldigt vackra tavlor och gjort låtar med vackra melodier och har ett vackert vardagsrum med vackra möbler. Har haft ett par sällsynt vackra katter (enligt veterinär b l a). Har en mycket vacker son. Själv är jag väl ingen skönhet men rätt söt tycker många, kan klä mig och måla mig snyggt.

Sedan får man svar på internet: en skallig gubbe med flera dubbelhakor och enorm ölmage (män bantar aldrig). Han är såååå förtjust i mig eller mitt foto och jag är sååååå äcklad av han. Men det säger jag ju inte. Jag bara klickar bort honom?

Kan denna fixering vid visst utseende ha med AS att göra?

En del aspergare tycker tydligen att utseendet är mycket viktigt. Själv tycker jag inte det. Man har väl inte en partner bara för att sitta och titta på, som en vacker tavla.

Vad är det för fel med skallighet förresten? En man kan ju inte hjälpa att han blir skallig med åren. En del förlorar håret tidigt av genetiska orsaker och rakar då av sig håret. Nuförtiden har iaf jag vant mig vid skalliga män i olika åldrar.

Ölmage däremot beror på att vederbörande ätit för mycket och rört sig för litet, så det är inte oförskyllt som skallighet. (Fast man kan få stor mage av stress också.) Om man själv är vältränad så är det inte orimligt att önska det av sin partner också.

Sen så åldras vi alla. Tar kärleken slut när partnern blir äldre och fulare? Kan inte äldre män se bra ut också?

För att bli kär i någon fordras visserligen attraktion, men det är väl mer än utseendet som kan vara attraktivt?

Meppe skrev:Ifall du inte tänkt på det så åldras kroppen

Självklart har jag tänkt på det! Så därför nobbar jag numera 30-åringarna på krogen. De får inte följa med mig hem längre - de är för små!

Alien skrev:En del aspergare tycker tydligen att utseendet är mycket viktigt. Själv tycker jag inte det. Man har väl inte en partner bara för att sitta och titta på, som en vacker tavla.

Vad är det för fel med skallighet förresten? En man kan ju inte hjälpa att han blir skallig med åren. En del förlorar håret tidigt av genetiska orsaker och rakar då av sig håret. Nuförtiden har iaf jag vant mig vid skalliga män i olika åldrar.

Sen så åldras vi alla. Tar kärleken slut när partnern blir äldre och fulare? Kan inte äldre män se bra ut också?

För att bli kär i någon fordras visserligen attraktion, men det är väl mer än utseendet som kan vara attraktivt?

Utseendet handlar ju om den fysiska kroppen men också något mer som lyser igenom kroppen. I ögonen kommer själen till uttryck, också på andra fysiska sätt märks det att det finns personlighet eller inte. Ögon kan vara skumma, dimmiga, tomma, glanslösa, intensiva, intelligenta, skärpta, glada, varma, kalla etc.

Skallighet kan vara OK, i rätt sammanhang. Skallig med långt skägg fixar jag inte. Skallig med ölmage fixar jag inte.

Skallig med skinnkläder och Harley Davidsson fixar jag!

<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/00020191.gif"></a>

Nej, kärleken tar oftast inte slut när ett par åldras tillsammans. Men om man ska dejta en främmande 70-åring så är det en helt annan femma. Där kommer daten och !

Du skrev att det tycks finnas aspergare som är utseendefixerade. OCH - det är det jag bl a vill veta just nu:

VARFÖR? Våra hjärnor är förprogrammerade på en rad sätt: neurologiskt, psykologiskt, genetiskt handlar vi på sätt som styrs av det undermedvetna. Att säga till sin hjärna: Håll tyst! Här är det JAG som bestämmer - suck - hur lyckas man med sådana projekt?

Jag är på flera sätt ingen ytlig människa men när det gäller den här grejen kör jag rakt in i väggen, för jag kan inte styra över mina hormoner eller känslor.

Människor - oavsett neurotyp - är primater. Så enkelt är det.

ling0n skrev:Se till att finnas på många ställen på internet, ha en ordentlig presentation, en bra tydlig bild på ditt ansikte, och våga ta kontakt med andra (vilket du säkert gör). Det är svårt att träffa någon om man varken syns eller hörs någonstans, liksom. Då behöver man inte direkt leta utan mer bara visa att man finns till och vara aktiv överlag. Både för att finna vänner och partners. Jag beordrar dig (;) ) att registrera dig på följande sajter!

www.likström.se är utbrytargrupp från www.helgon.net

LINGONET - TACK! Äntligen något rent konkret att ta tag i!

<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/000200BF.gif"></a>

Att inte leta efter kärleken, ligga på soffat och titta på TV, hänga vid datorn, hasa sig till ICA-affären - och - sedan kollidera med "den rätte" på väg ut genom dörrarna.

Jag tappar mjölken på golvet: HAN slickar upp all mjölken och sedan hela mig, WOW! (Jag undrar vilken dag det kommer att hända?

<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/0002010C.gif"></a>

Alexandra skrev:Människor - oavsett neurotyp - är primater. Så enkelt är det.

JAPP!

Från Wikipedia: om primater:

Svansen:

Många däggdjur som lever i träd använder svansen för att hålla balansen, och det gäller även för primater. Trots det förekommer primater med tillbakabildad svans eller utan svans. Med undantag av människoapor, som uteslutande saknar svans, är svansens längd inte kännetecknande för släktskapsförhållandet.

Hmmm.....jag tror att vi saknar våra svansar. Det är därför nutidsmänniskan har så svårt för att hålla balansen...

<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/000203C8.gif"></a>

medan katterna har betydligt lättare för att hålla balansen, både mentalt och fysiskt!

<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/000203AC.gif"></a>