Hm, jag hade ingen aning om att det förhöll sig så. Jag går ju själv, nu i vuxen, nydiagnostiserad ålder, i KBT, och tycker att det är jättebra. Men lagom är bäst, och det där med 30 timmar/vecka fick mig faktiskt att baxna.

Alexandra skrev:Hm, jag hade ingen aning om att det förhöll sig så. Jag går ju själv, nu i vuxen, nydiagnostiserad ålder, i KBT, och tycker att det är jättebra. Men lagom är bäst, och det där med 30 timmar/vecka fick mig faktiskt att baxna.

KBT och annan terapi som kan få en person att må bättre och fungera bättre ihop med sin omgivning är en sak, men det finns ju gränser! Vi pratar om heltidsterapi här, ovanpå skolan och annat! Vill man läsa om vad IBT går ut på kan man förslagsvis läsa Det räcker inte med kärlek av Jenny Lexhed (ingen bok jag rekommenderar annars).

Ser man på, jag lyckades klämma in ett boktips här!

alfapetsmamma skrev:Det är massor med folk på t ex Allt för föräldrars autismspektrum-snack som håller på med intensiv beteendeterapi och sånt. Det brukar kunna bli ganska så hätska diskussioner när vi vuxna med diagnos ifrågasätter varför man ska försöka träna bort vissa beteenden och till vilket pris... så jag ger mig oftast inte in i det längre. Vill folk inte fatta så tänker inte jag stånga pannan blodig, det har jag inte ork tid eller lust till.

Jag har sett det... Man kan undra var den goda socialen håller till i de fallen, där de för en gångs skull behövs.

De verkar ju även syssla med medicinska experiment på sina barn. Det är tydligen bara förbjudet när barnen är NT.

Hoppas barnen gör en tonårsrevolt som heter duga.

Vi kanske skulle starta en förening med hemsida vi också. Något i stil med "Cancer är ingen sjukdom!", "Barnvaccin orsakar aids" eller "botahogerhanthet.nu"...

Vad går den där träningen ut på? Är det någon slags dressyr eller vad?

Lakrits skrev:Vi kanske skulle starta en förening med hemsida vi också. Något i stil med "Cancer är ingen sjukdom!", "Barnvaccin orsakar aids" eller "botahogerhanthet.nu"...

Och allt kan man bota med glutenfri diet!

Hittade just nåt märkligt:

I Sverige hette Riksföreningen Autism ända till år 1989 Föreningen för psykotiska barn.

Savanten Svante skrev:

Lakrits skrev:Vi kanske skulle starta en förening med hemsida vi också. Något i stil med "Cancer är ingen sjukdom!", "Barnvaccin orsakar aids" eller "botahogerhanthet.nu"...

Och allt kan man bota med glutenfri diet!

Hittade just nåt märkligt:

I Sverige hette Riksföreningen Autism ända till år 1989 Föreningen för psykotiska barn.

Och den bok som sedermera kom att heta "Autism och autismliknande tillstånd hos barn, ungdomar och vuxna" hette i den första upplagan "Autism och andra barndomspsykoser".

Den vill jag ha. Den skulle göra sig fint jämte min tyska bok om insulinchocksbehandling mot schizofreni!

Helvete. Inte detta också. Jävla idioter... Vad hade de i Sverige att göra?

Pemer skrev:Helvete. Inte detta också. Jävla idioter... Vad hade de i Sverige att göra?

De har ett forum. Gå in där och upprepa dig, vetja!

/svante - uppviglar folk till att använda yttrandefriheten

Pemer skrev:Helvete. Inte detta också. Jävla idioter... Vad hade de i Sverige att göra?

Vad har de på den här planeten att göra? Jag tvivlar på att det skulle vara bättre om de var i t.ex. Tyskland

Alexandra skrev:
[...] det där med 30 timmar/vecka fick mig faktiskt att baxna.

40 timmar var det för barnet. 30 timmars träning på förskolan och sedan tio till hemma.

Att som vuxen välja att gå i KBT är en sak, då har man tagit det beslutet själv. Men att sätta små barn i träningsläger på det viset kanske i åratal i sträck. Det tycker jag verkar så grymt. När jag var liten var jag som mest nöjd och tillfreds när jag fick vara ifred eller sitta på håll och beskåda omvärlden.

Savanten Svante skrev:Och allt kan man bota med glutenfri diet!

Hittade just nåt märkligt:

I Sverige hette Riksföreningen Autism ända till år 1989 Föreningen för psykotiska barn.

Det var ju Hans Asperger himself som kallade den grupp mupp-ungar som han forskade om för Autistische Psychopaten im Kindesalter. Jag gissar att det är därför den svenska föreningen hetat som den hetat.

Vad jag nu än tycker om behandlaautism.nu, så kan jag på sätt och vis också förstå dessa föräldrar. Även om jag nu helst inte vill se mig som sjuk. Bland de vuxna som befolkar detta forum är det ju inte alls ovanligt att inte lyckas i arbetslivet/studier, stor ofrivillig ensamhet/isolation, depressioner/pålagringar till följd av de ständiga misslyckandena etc.

Kort sagt ett ganska jobbigt liv fyllt av misslyckanden. Det är väl ingen förälder som önskar sina barn det? Vi vuxna här på forumet kanske fungerar som en indikation för dessa föräldrar om hur deras autistiska barns framtid kan te sig? Mot bakgrund av det kan jag förstå att man desperat vill förbättra sina barns framtidsutsikter. Vi kan förklara våra misslyckanden och tillkortakommanden med samhället och samhällets fel. Det kommer trots detta aldrig bli någon annan än vi som får ta konsekvenserna. För att lyckas så bra som möjligt gäller det att kunna anpassa sig till sin omgivning och samtid efter bästa förmåga. Vår förmåga är ofta usel.

KBT är väl en medveten självvald sak.
Det här andra påminner till 100 % om klickerträning för djur.

Det finns stora faror med sådan träning.
Den som tränar måste ha stor kunskap om hur individen kan påverkas i längden.
Detta eftersom sådan träning är så effektiv att individen kan läras att göra rent dåliga saker men ändå tycka att det "känns bra" och inte alls se sambandet med något som börjar bli/kännas riktigt dåligt eller uttröttande.

T.ex. kan effektiv klickerträning, som tränar bort ett problembeteende som t.ex. jakt, få som resultat att andra problem poppar upp (det som orsakade jaktproblem finns ju kvar). Och dessa problem blir då ännu svårare att se orsaken till.
Ska man klickerträna bort jaktproblem så måste man veta vad för jaktlust hunden har, och utforma en aktivitet där den får utlopp för det som finns inom den. SEDAN kan problem tränas.

Jag ser paralleller till autismträning i detta.
Fast nu är det ju människor, så det finns ju stora skillnader tack vare medvetandet och annat.

En viktig sak som verkar missas, är att barnen väl bör veta att de har just tränat ett beteende och att det beteendet kan användas som ett verktyg i vissa situationer. Att det inte är fel eller sjukt att göra det andra, "autistiska".
Är det så att dessa tränade barn känner att det som inte fungerar som träningen vill, är fel, och som de kan känna skuld/skam för, få dåligt självförtroende o.s.v.?

Träningen kan säkert också ta bort förmågan att hushålla med sin energi, individen kanske helt dräneras på energi.

Fast jag tycker inte att det är fel att försöka lära sig saker som blir som verktyg att använda i rätt situationer.
Och det måste väl finnas bättre metoder än hjärntvättande energidränerande intensivträning?

Jag vet inte exakt vad den här träningen går ut på men reagerar ändå och kanske lite annorlunda än många andra här.

Med egen diagnos, i vuxen ålder såklart, och barn med diagnos såväl som utan kan jag konstatera att jag nästan alltid ägnar mig åt träning av mina barn, mer eller mindre. Det ingår i min uppfostran av barnen, det är en del av det pedagogiska uppdrag man har som förälder. Jag lär barnen olika saker de behöver kunna, försöker lära dem att vissa beteenden är önskvärda och andra inte, försöker medvetet träna dem att fungera i vissa situationer, upprepar och upprepar igen - allt för att ge dem stöd och hjälp på sin väg mot att bli vuxna.

Vi talar om sånt som hänt, läser böcker och resonerar, de får ta konsekvenser av olika slag både från mig och andra när de gör både bra och mindre bra och ibland till och med dåliga saker.

Det blir naturligtvis oerhört mycket mer än 40 timmar i veckan...

Titti skrev:Jag vet inte exakt vad den här träningen går ut på men reagerar ändå och kanske lite annorlunda än många andra här.

Med egen diagnos, i vuxen ålder såklart, och barn med diagnos såväl som utan kan jag konstatera att jag nästan alltid ägnar mig åt träning av mina barn, mer eller mindre. Det ingår i min uppfostran av barnen, det är en del av det pedagogiska uppdrag man har som förälder. Jag lär barnen olika saker de behöver kunna, försöker lära dem att vissa beteenden är önskvärda och andra inte, försöker medvetet träna dem att fungera i vissa situationer, upprepar och upprepar igen - allt för att ge dem stöd och hjälp på sin väg mot att bli vuxna.

Vi talar om sånt som hänt, läser böcker och resonerar, de får ta konsekvenser av olika slag både från mig och andra när de gör både bra och mindre bra och ibland till och med dåliga saker.

Det blir naturligtvis oerhört mycket mer än 40 timmar i veckan...

Om du gör vad jag tror, så tror jag att det är helt annorlunda än den "sterila" och planlagda träning som man gör med en autistiska barn.
Jag kan tänka mig att du resonerar mer och förklarar sammanhang och orsaker mer. Att du kanske respekterar ditt barn som individ mer.

Att bli TRÄNAD efter schema av en person som man inte har knutit an till själv, är en helt annan sak tror jag.

Eftersom jag drar paralleller till hundar i allting, så jämför jag det med ren streil klickerträning med resultatinriktning, versus att utföra beteendeträning med mer social interaktion och stor kunskap och respekt för individen, samt kunskap om hur medfödda drifter fungerar (att man inte trollar bort dem).

En skillnad mellan hundar och människor är att strikt auktoritet är naturlig för hundar, inte minst på grund av tiotusentals år lång avel för att göra dem till nyttodjur. Det är inte naturligt för människor. Det är det som gör att det som är humant för en hund inte nödvändigtvis är det för en människa.

Sån här "behandling" är ett av många uttryck för samhällets strävan att ändra på människan, från ett flockdjur med stark individualitet till ett eusocialt kollektiv, som t.ex. myror. Kollektiviseringen av uppfostran, som i sin totala form än så länge omfattar endast avvikande individer, är ett annat uttryck för detta ondskefulla projekt. Nästa steg är att förbjuda vanliga graviditeter och tillverka barn i fabrik istället. Fosterdiagnostiken är ett förstadium till detta.

Snart är det en revolutionär handling att skaffa barn.

Meppe skrev:

Pemer skrev:Helvete. Inte detta också. Jävla idioter... Vad hade de i Sverige att göra?

Vad har de på den här planeten att göra? Jag tvivlar på att det skulle vara bättre om de var i t.ex. Tyskland

Nej, det är sant. De befinner sig om några på the wrong planet. Gaaah.

Titti skrev:Jag vet inte exakt vad den här träningen går ut på men reagerar ändå och kanske lite annorlunda än många andra här.

Med egen diagnos, i vuxen ålder såklart, och barn med diagnos såväl som utan kan jag konstatera att jag nästan alltid ägnar mig åt träning av mina barn, mer eller mindre. Det ingår i min uppfostran av barnen, det är en del av det pedagogiska uppdrag man har som förälder. Jag lär barnen olika saker de behöver kunna, försöker lära dem att vissa beteenden är önskvärda och andra inte, försöker medvetet träna dem att fungera i vissa situationer, upprepar och upprepar igen - allt för att ge dem stöd och hjälp på sin väg mot att bli vuxna.

Vi talar om sånt som hänt, läser böcker och resonerar, de får ta konsekvenser av olika slag både från mig och andra när de gör både bra och mindre bra och ibland till och med dåliga saker.

Det blir naturligtvis oerhört mycket mer än 40 timmar i veckan...

Jag tycker inte riktigt det går att jämföra vanligt föräldraskap eller ovanligt föräldraskap (föräldraskap till npf-iga barn eller där föräldrarna inte är "normalstörda", om jag får generalisera så grovt) med IBT.

Det förra kan gå för långt i sin normaliseringsiver eller i sin strävan att göra av barnet nåt som föräldern själv inte lyckats med (en tennisstjärna eller en Michael Jacksom, dvs barnarbetare), men är ändå inte en legitimerad dressyr på det sätt som IBT verkar vara, i det jag läst om det.

Jag tycker det också mycket handlar om vad för avvikelser man försöker behandla, t ex är det skillnad på att vara helt i sin bubbla och inte tala alls och bli vettskrämd av nya ansikten och att vara "standardaspig". Är man på det första viset kanske man kan ha glädje av att bli mer tränad i att funka mer "normalt", men i det senare fallet ser jag träning bort från ens egenheter som diskriminering av ett annorlunda sätt att vara.

Naturligtvis talar jag i egen sak, jag vill inte ses som så störd att jag borde ha boot camp-tränats till att bli nåt annat, som inte ligger i min natur. Lika lite vill jag att man ska försöka normalisera eller utsläta mina ungar mer än att de inte är helt marginaliserade i samhället, själva trivs bättre med sig själva och tillvaron och går att ha i möblerade rum. De är eljest, visst, men de har ett existensberättigande även som såna.

Dessutom tror jag inte att sån träning inte kostar på, och jag tror nog man kan agera normalare och te sig normalare, men jag inbillar mig att det kommer efterverkningar senare i livet, t ex i form av depression, identitetsproblematik och utbrändhet. Fast jag kan inte säga varför jag tror det, bara ATT jag gör det.

Den förfärlige snömannen skrev:En skillnad mellan hundar och människor är att strikt auktoritet är naturlig för hundar, inte minst på grund av tiotusentals år lång avel för att göra dem till nyttodjur. Det är inte naturligt för människor. Det är det som gör att det som är humant för en hund inte nödvändigtvis är det för en människa.

Det är inte så att det verkligen är naturligt med strikt auktoritet för hundar.
Det är förstås helt OT, men ändå.

En del försök som vederlagts, används fortfarande som förklaringsmodell (t.ex. hackordningen hos höns, eller hierarkin hos onaturligt sammansatta och hägnade vargar eller hundar). Jag tror att studier på kringströvande hundflockar kring städer, visar på andra beteenden som mer liknar hur vi människor beter oss. Även frilevande vargfamiljer visar på annat än de gamla modellerna.

Strikt auktoritet från hundägarens sida, har vad jag sett, mest lett till en ganska nedstämd och passiv hund som har svårt att ta initiativ, och i vissa fall kan se ut som den ska "skita ned sig" om den märker att den misshagat ägaren. Det senare är för vanligt inom den rasgrupp som jag har, då uppfostrings/dressyrmetoderna är allt annat än milda.
Vissa av auktoritärt fostrade/dresserade hundar är mer aggressiva mot andra hundar, än de som fostrats och tränats utan för mycket auktoritet.

Man får också tänka på att det som vi människor vill att hundar ska göra, ofta går emot deras natur.
Ingen varg/hundledare drar en annan i örat för att den tar en hare som skuttar förbi, eller inte går exakt på cm jämte en viss annan varg/hund.
Bara om det är oharmoni o flocken, eller en individ kanske är osäker och vill ha kontroll över vad andra gör. (Ok, det skulle vara om en erfarnare individ ser en fara i att en annan skuttar upp och flaxar efter en hare i fel situation.)
Ofta går det att vara mer auktoritär och "hård" när det handlar om naturliga och självklara beteenden som hunden förstår och kan förstå meningen med.

Så tänker jag.

Hej!

Jag har inte själv hund, Bror Duktig, men jag håller med dig i mycket. Tror dock att hunden mår bra av att ha en viss lydnad. Den bör komma när man ropar, kunna gå fot, sitta och stanna kvar till man ropar att den får komma och sådant. Om hunden inte kan sådana saker, är det svårare att gå ut och gå med den och man kan t.ex. aldrig släppa den lös ute för att leka i skogen eller på en äng. Sådan lydnad bör tränas in när hunden fortfarande är en valp, och då lekas in. Sen ska man inte straffa hunden när den gör fel, utan berömma när den gör rätt.

För övrigt tror jag samma parallell kan gälla vad gäller autism. Vissa saker bör man nöta in, medan andra saker inte har någon betydelse. Men det är alltid en balansgång hur mycket träning man ska ge ett barn. Tror dock att om träningen gör att barnet kan agera mer normalt, har barnet stor glädje av det senare.

Hälsningar

Lilla Gumman

Lilla Gumman skrev:Hej!

Jag har inte själv hund, Bror Duktig, men jag håller med dig i mycket. Tror dock att hunden mår bra av att ha en viss lydnad. Den bör komma när man ropar, kunna gå fot, sitta och stanna kvar till man ropar att den får komma och sådant. Om hunden inte kan sådana saker, är det svårare att gå ut och gå med den och man kan t.ex. aldrig släppa den lös ute för att leka i skogen eller på en äng. Sådan lydnad bör tränas in när hunden fortfarande är en valp, och då lekas in. Sen ska man inte straffa hunden när den gör fel, utan berömma när den gör rätt.

För övrigt tror jag samma parallell kan gälla vad gäller autism. Vissa saker bör man nöta in, medan andra saker inte har någon betydelse. Men det är alltid en balansgång hur mycket träning man ska ge ett barn. Tror dock att om träningen gör att barnet kan agera mer normalt, har barnet stor glädje av det senare.

Hälsningar

Lilla Gumman

Jag håller med dig om det mesta här.
Det viktiga med autismbarnet tror jag är att den aktivt och medvetet medverkar i eventuell träning. Att den förstår meningen bakom det den ska lära sig. Och att det inte blir för mycket, mest att den ska få verktyg att hantera sitt liv med, och veta vad för beteenden som kan reta upp andra/skapa missförstånd/"slå mot den själv" och liknande.

Det finns vissa enkla grundregler som kan användas för att få rätt bra kontroll på flera saker som kan gå fel med bara en regel.

Och sådant som ögonkontakt... vad ska man säga. Borde inte folk i allmänhet lära sig att hantera olika slag av kontakt? Finns ju hela kulturer som har annorlunda ögonkontakt eller minspel.
Det är fel att tvinga sig att automatiskt använda ögonkontakt om det på samma gång minskar förmågan att koncentrerar sig på vad som egentligen sägs.

Utan att orka gå till några källor är min spontana reaktion att den här dressyren (av barn alltså) inte låter bättre än barnarbete eller hjärntvätt i fångläger.
Men det spelar ju tydligtvis ingen roll när det är mindervärdigt människomaterial som går åt. Eller vad ska man annars få det till sedan man har skalat av de medvetna lagren av hedervärda svepskäl och av föräldraångest som betyder mer än barnen själva?

Och att jag tror min utbrändhet och permanenta trötthet har blivit så handikappande som de är av de mycket mildare likartade kränkningar jag fick utstå som barn och senare i en psykodynamisk gruppterapi innan NPF (i praktiken) var påtänkt.