Jag har upprepade gånger på detta - och andra - forum stött på uppfattningen bland personer med AS att vi skulle vara mer logiskt begåvade än personer utan AS. Ni som verkligen anser detta, vad grundar ni det på?

Vi är inte lika "störda" av känslor i vårt tänkande som NT är. Med "störda" menar jag att känslorna (som bara liksom "kommer" och ofta inte är logiska) tar överhanden över tänkandet.

OBS jag rackar inte ned på känslor. Tvärtom de är avgörande ihop med tankarna för att man ska kunna fungera som människa (utan att bli schizoid).


Vi Aspergare har också känslor men kontakten med dem - den kemiska mekanismen liksom - är nedsatt hos oss, vilket enligt en teori är vad som orsakar Asperger. Fördelen är att vi inte blir "översvämmade" av våra känslor = vi behåller vår logik.

Kan bara instämma med barracuber.

Alltså, vi är inte mer "logiskt begåvade" i sig, men vi lägger inte undan den förmågan som andra tycks göra. Vilket kan ge intryck av känslokyla.

Jag vet att jag själv tyckt att många annars kloka personer ibland verkar som arga barn, och när jag försökt behålla lugnet och resonera sakligt och logiskt, så blir de bara argare.

barracuber skrev:Vi är inte lika "störda" av känslor i vårt tänkande som NT är. Med "störda" menar jag att känslorna (som bara liksom "kommer" och ofta inte är logiska) tar överhanden över tänkandet.

Vi Aspergare har också känslor men kontakten med dem - den kemiska mekanismen liksom - är nedsatt hos oss, vilket enligt en teori är vad som orsakar Asperger. Fördelen är att vi inte blir "översvämmade" av våra känslor = vi behåller vår logik.

Fast jag tycker inte att det stämmer, eller så har jag förstått det hela fel.

Jag tycker att rätt många aspergare är bra på att beskriva känslor. Fördelen mot NT är att känslorna beskrivs i grunden på ett bättre sätt, utan att drunkna i vissa påbyggda värderade känslor (ofta byggs sådant på undermedvetet).

Jag tycker också att jag ser på många att känslor styr, som vid otålighet, "vill ha det jag tänkte på - NU", få ett utbrott i stället för att tänka logiskt.

Ibland undrar jag om det är NT som prackar på oss att vi inte kan ha kontakt med våra känslor.
Hur är de själva?
De får gå i terapi för att komma på vad det är för känsla de EGENTLIGEN känner, och försöka komma under de omedvetet pålagda värderade konstruerade känslorna.

Resultatet blir att en sådan som jag kanske inte kan säga att jag känner mig övergiven och liknande, utan beskriver ilska, frustration m.m. och (om jag vet) vad som orsakade den.

När jag pratar med NT:ar, så tycker jag att det är DE som inte har kontakt med sina känslor. Det har jag inte upplevt hos aspergare.
Vi har inte samma "stoppa huvudet i sanden"-mekanism (om jag får uttrycka mig så "elakt") ^_^

Alien skrev:Jag vet att jag själv tyckt att många annars kloka personer ibland verkar som arga barn, och när jag försökt behålla lugnet och resonera sakligt och logiskt, så blir de bara argare.

Så kan aspergare och autister också bete sig.
Det beror kanske på vilken förmåga som behövs för stunden.

Jag själv kan bli argare och argare av frustration, när jag inte har den verbala förmågan att argumentera och diskutera (oftast IRL).
Nu för tiden visar jag det mest för de närmaste, annars blir det att jag tystnar och försöker dra mig undan.

Jag har sett andra aspergare som reagerar precis som du beskriver, att de blir argare och argare.
Fast argumenten och uttrycken i ilskan är inte samma som hos en arg NT.
En NT verkar ofta börja gasta om något personligt som inte alls har med ämnet att göra (och då mer avancerat än "du är dum" eller liknande som nog de flesta kan säga om de hamnar i frustration).

Jag kan tänka mig att mycket verbalt begåvade aspergare inte hamnar i den här frustrationen lika lätt som de mindre verbalt begåvade.

Det är verkligen fruktansvärt frustrerande att inte ha något att komma med, trots att man vet att man har rätt/tänker rätt o.s.v. (OBS, VET, inte tror eller tycker.) När den andra bara skrattar åt en och frågar saker som "tror du allt du ser på TV eller" eller "vad löjliga detaljer du tjafsar om".

barracuber skrev:Vi är inte lika "störda" av känslor i vårt tänkande som NT är. Med "störda" menar jag att känslorna (som bara liksom "kommer" och ofta inte är logiska) tar överhanden över tänkandet.

Vi Aspergare har också känslor men kontakten med dem - den kemiska mekanismen liksom - är nedsatt hos oss, vilket enligt en teori är vad som orsakar Asperger. Fördelen är att vi inte blir "översvämmade" av våra känslor = vi behåller vår logik.

Bror Duktig skrev:Fast jag tycker inte att det stämmer, eller så har jag förstått det hela fel.

Jag tycker att rätt många aspergare är bra på att beskriva känslor. Fördelen mot NT är att känslorna beskrivs i grunden på ett bättre sätt, utan att drunkna i vissa påbyggda värderade känslor (ofta byggs sådant på undermedvetet).

Det tror jag med. Även om vi är långsammare att hitta våra känslor. Om du med värderingar menar fördomar så tror jag att AS generellt sett har färre fördomar än NT.

Bror Duktig skrev:Jag tycker också att jag ser på många att känslor styr, som vid otålighet, "vill ha det jag tänkte på - NU", få ett utbrott i stället för att tänka logiskt.

Det tror jag är typiskt NT samt typiskt en Aspergare som mår dåligt. Vet inte vad "mår dåligt" egentligen är men alla
har ju upplevt det. När en Aspergare mår dåligt kanske h*ns logiska förmåga avtar (tillfälligt). Därmed tillåts ibland ologiska känslor komma in i bilden.

Bror Duktig skrev:

Alien skrev:Jag vet att jag själv tyckt att många annars kloka personer ibland verkar som arga barn, och när jag försökt behålla lugnet och resonera sakligt och logiskt, så blir de bara argare.

Så kan aspergare och autister också bete sig.
Det beror kanske på vilken förmåga som behövs för stunden.

Jag själv kan bli argare och argare av frustration, när jag inte har den verbala förmågan att argumentera och diskutera (oftast IRL).
Nu för tiden visar jag det mest för de närmaste, annars blir det att jag tystnar och försöker dra mig undan.

Jag har sett andra aspergare som reagerar precis som du beskriver, att de blir argare och argare.
Fast argumenten och uttrycken i ilskan är inte samma som hos en arg NT.
En NT verkar ofta börja gasta om något personligt som inte alls har med ämnet att göra (och då mer avancerat än "du är dum" eller liknande som nog de flesta kan säga om de hamnar i frustration).

Jag kan tänka mig att mycket verbalt begåvade aspergare inte hamnar i den här frustrationen lika lätt som de mindre verbalt begåvade.

Det är verkligen fruktansvärt frustrerande att inte ha något att komma med, trots att man vet att man har rätt/tänker rätt o.s.v. (OBS, VET, inte tror eller tycker.) När den andra bara skrattar åt en och frågar saker som "tror du allt du ser på TV eller" eller "vad löjliga detaljer du tjafsar om".

Kanske den enda riktiga skillnaden mellan NT och AS är att AS behåller lugnet längre än NT i en given situation, kanske längre ju mer verbalt begåvad man är. Båda kan bli översvämmade av (ibland ologiska) känslor

Jag är känslostyrd aspergare. Troligen också därför min AS inte "syns" utåt i tal/kroppsspråk särskilt tydligt. Är egentligen ganska logisk men känslorna tar oftast överhanden.

Jag är en extremt hetsig och arg människa, men i levande livet har jag fått bukt med den sidan. Den blommar dock upp på internet.

Jag räknar mig iallafall som superlogisk. Det betyder inte att jag kan få mina känslor att följa logiken, eller göra det jag logiskt vet är bra för mig.

Men den andra logiken som handlar om att dra slutsatser, att hantera mycket fakta utan att bli okritisk, att kunna se mönster... där är jag superbra.

Vet inte varför.

Men jag tror att det kan bero på en mindre specificerad hjärna, man har inte alla de filter för mänsklig kontakt andra har. Istället ser man saker "som de är".

Bror Duktig skrev:Det är verkligen fruktansvärt frustrerande att inte ha något att komma med, trots att man vet att man har rätt/tänker rätt o.s.v. (OBS, VET, inte tror eller tycker.) När den andra bara skrattar åt en och frågar saker som "tror du allt du ser på TV eller" eller "vad löjliga detaljer du tjafsar om".

Jag har varit i den situationen många gånger, väldigt jobbigt. Fast om inget står på spel så bryr jag mig numera inte lika mycket (tror jag, inte för att jag pratar med folk IRL). Om någon inte vill lyssna på mig så innebär det ju bara att de går miste om sanning och upplysning, och det är faktiskt deras problem och förlust.

Tyvärr står ju saker på spel ibland, som när man vill ha läkemedel utskrivet, och då går det inte att ha den attityden.

För mig (som förvisso inte är diagnostiserad) stämmer det iallafall inte. Jag är totalt ologisk. Saknar i det närmaste totalt förmågan till logiskt tänkande.

barracuber skrev:Om du med värderingar menar fördomar så tror jag att AS generellt sett har färre fördomar än NT.

Jag menar som t.ex. när man nämner ordet "egoism" så är det som att slå om ett vred i hjärnan på dem, och de går igång på sina värderingar av ordet, inte på vad det egentligen betyder. Egoism är "elakt", punkt slut, för många människor.

Samma gäller känslor. Plus att de kan känna sig något, fast det inte har något samband med vad som har hänt och vad de egentligen känner för grundkänslor.
De kan ta på sig känslor helt felaktigt (känna skuld för att de blivit utsatta för något o.s.v.)

De kan bygga på en grundkänsla med en massa värderande och beskrivande ord. Frustration och ilska kan kallas "värdelöshet" eller "övergivenhet" eller vad som helst, utom "frustrerad och arg p.g.a. xxx".
Ofta vet de inte om de är arga, ledsna eller frustrerade, utan använder de här "skalbeskrivningarna".

OBS, även jag kan använda nånga av "skalorden" numer, men jag tycker att jag alltid kan beskriva grunden bakom dem bättre än många andra.

Jag kan också använda "känna" som det felaktiga ordet för "tänka". Alltså "jag känner mig duktig som klarade detta". Men det kanske handlar mer om hur man definierar ord än just känslor.

Bror Duktig skrev:Jag tycker också att jag ser på många att känslor styr, som vid otålighet, "vill ha det jag tänkte på - NU", få ett utbrott i stället för att tänka logiskt.

Det tror jag är typiskt NT samt typiskt en Aspergare som mår dåligt. Vet inte vad "mår dåligt" egentligen är men alla
har ju upplevt det. När en Aspergare mår dåligt kanske h*ns logiska förmåga avtar (tillfälligt). Därmed tillåts ibland ologiska känslor komma in i bilden.

Jag tycker inte att det är typiskt NT.
Jag tycker att de klarar att planera för saker som ska hända långt fram i tiden, utan att bli frustrerade.
Om de får en idé och stark motivation till att genomföra den, så kan de skjuta upp till lämpligt tillfälle, utan att tappa all koncentration och förmåga att göra andra saker.
(Kanske det är något annat som skiljer och att vi eller jag låter oss/mig luras av det mest synliga.)

Fast å andra sidan, om jag bestämmer att jag vill köpa något, så kan jag bli väldigt otålig, men köper inte vad som helst.
Om en NT bestämmer sig, så beter den sig mer sansat (tycker jag) fast köper vad som helst utan att kolla kvalitet, pris eller någonting.

Om jag ställer in mig på att en sak ska genomföras eller hända, så har jag svårt att tänka på något annat, och blir otålig.
Och jag vet fler aspergare som fungerar så, och en del som är mycket mer så än jag.
Speciellt barn (host, jag är kanske omogen).

Med "mår dåligt tillfälligt", menar du för stunden, eller i minst en dag och längre perioder?
Frustration är ju att må dåligt på sätt och vis.

OBS OBS, jag vet att jag låter fördomsfull, det blir så om jag ska vara generell.

Jag vet inte om jag förresten tycker att det är ologiskt, det där med att vara otålig. Jag tror att det kan vara något annat...

MissNervvrak skrev:För mig (som förvisso inte är diagnostiserad) stämmer det iallafall inte. Jag är totalt ologisk. Saknar i det närmaste totalt förmågan till logiskt tänkande.

Jag kan också känna mig ologisk ibland. Alla gör logiska tankefel ibland. Min tes är att ju sämre man "mår" (man kanske är ensam, övergiven, sviken, sjuk, arbetslös m.m) desto mer ökar risken att man blir ologisk. Men det måste vara någon form av stress, krav eller förväntning inblandad som man vet man inte klarar att leva upp till. Om man är i en "harmonisk" situation - man kanske sitter i fängelse och håller på att metodiskt gräva sig ut ur cellen - då kanske man uppträder rationellt trots att man är i en utsatt situation. Tänker på filmen Flykten från Alkatraz med Clintan. Det är väl inte helt ovanligt att vissa människor behåller lugnet i extrema situationer, ju mer utsatt desto "coolare". Andra däremot tappar koncepten totalt o grips av panik.

Jag har inte läst dina trådar så noga. Kan det vara så att du känner dig ologisk för att du mår dåligt?

Bror Duktig skrev:

barracuber skrev:Om du med värderingar menar fördomar så tror jag att AS generellt sett har färre fördomar än NT.

Jag menar som t.ex. när man nämner ordet "egoism" så är det som att slå om ett vred i hjärnan på dem, och de går igång på sina värderingar av ordet, inte på vad det egentligen betyder. Egoism är "elakt", punkt slut, för många människor.

Samma gäller känslor. Plus att de kan känna sig något, fast det inte har något samband med vad som har hänt och vad de egentligen känner för grundkänslor.
De kan ta på sig känslor helt felaktigt (känna skuld för att de blivit utsatta för något o.s.v.)

De kan bygga på en grundkänsla med en massa värderande och beskrivande ord. Frustration och ilska kan kallas "värdelöshet" eller "övergivenhet" eller vad som helst, utom "frustrerad och arg p.g.a. xxx".
Ofta vet de inte om de är arga, ledsna eller frustrerade, utan använder de här "skalbeskrivningarna".

OBS, även jag kan använda nånga av "skalorden" numer, men jag tycker att jag alltid kan beskriva grunden bakom dem bättre än många andra.

Det där låter väldigt bekant för hur NT brukar vara. Kom att tänka på något jag läste, att det finns ett antal (ganska få) grundkänslor. Du kanske är bättre på att urskilja dessa än vad NT är. Jag vet att jag blir lätt förvirrad när jag pratar med en NT - tankar, känslor o assosiationer hoppar som pingpongbollar.

Bror Duktig skrev:Jag kan också använda "känna" som det felaktiga ordet för "tänka". Alltså "jag känner mig duktig som klarade detta". Men det kanske handlar mer om hur man definierar ord än just känslor.

För mig är tänka o känna nästan samma sak. Tankar klarar sig inte utan känslor och tvärtom. Om man helt saknar känslor är man psykiskt sjuk, typ schizoid.

Bror Duktig skrev:

barracuber skrev:Jag tycker också att jag ser på många att känslor styr, som vid otålighet, "vill ha det jag tänkte på - NU", få ett utbrott i stället för att tänka logiskt.

Det tror jag är typiskt NT samt typiskt en Aspergare som mår dåligt. Vet inte vad "mår dåligt" egentligen är men alla
har ju upplevt det. När en Aspergare mår dåligt kanske h*ns logiska förmåga avtar (tillfälligt). Därmed tillåts ibland ologiska känslor komma in i bilden.

Bror Duktig skrev:Jag tycker inte att det är typiskt NT.

Du menar att även AS:are kan få utbrott? Så är det säkert och de är egentligen mer normala än de aspergare som har längre stubin - de har närmare till sina känslor än sina "kyligare" aspergerbröder.

Bror Duktig skrev:Jag tycker att de klarar att planera för saker som ska hända långt fram i tiden, utan att bli frustrerade.

Om de får en idé och stark motivation till att genomföra den, så kan de skjuta upp till lämpligt tillfälle, utan att tappa all koncentration och förmåga att göra andra saker.
(Kanske det är något annat som skiljer och att vi eller jag låter oss/mig luras av det mest synliga.)

Där beskriver du normala, friska NT.

Bror Duktig skrev:Med "mår dåligt tillfälligt", menar du för stunden, eller i minst en dag och längre perioder?

Både och tror jag. Har inte tänkt så mkt på det. Tror sinnesstämningar kan skifta väldigt snabbt.

barracuber skrev:

MissNervvrak skrev:För mig (som förvisso inte är diagnostiserad) stämmer det iallafall inte. Jag är totalt ologisk. Saknar i det närmaste totalt förmågan till logiskt tänkande.

Jag kan också känna mig ologisk ibland. Alla gör logiska tankefel ibland. Min tes är att ju sämre man "mår" (man kanske är ensam, övergiven, sviken, sjuk, arbetslös m.m) desto mer ökar risken att man blir ologisk. Men det måste vara någon form av stress, krav eller förväntning inblandad som man vet man inte klarar att leva upp till. Om man är i en "harmonisk" situation - man kanske sitter i fängelse och håller på att metodiskt gräva sig ut ur cellen - då kanske man uppträder rationellt trots att man är i en utsatt situation. Tänker på filmen Flykten från Alkatraz med Clintan. Det är väl inte helt ovanligt att vissa människor behåller lugnet i extrema situationer, ju mer utsatt desto "coolare". Andra däremot tappar koncepten totalt o grips av panik.

Jag har inte läst dina trådar så noga. Kan det vara så att du känner dig ologisk för att du mår dåligt?

Med undantag för min (förmodade) aspergerproblematik så har jag numera ett stabilt psyke. Men det är intressant det du skriver om att man kan känna sig ologisk i stressade situationer, för det är för det mesta i sådana situationer min ologiskhet visar sig. Den kommer ofta i praktiska situationer där jag känner mig osäker. Det kan vara att jag ska köra någon i rullstol på jobbet och inte fattar varför rullstolen inte går att flytta (dvs jag tänker inte på att jag måste lossa på bromsarna) eller som vid förberedelserna av teaterföreställning i våras när jag skulle tejpa upp svarta sopsäckar för fönstren. Jag hade ett väldans besvär med att klippa av tejpremsorna och fattade inte varför det bara krånglade (dvs jag tänkte inte på att när man använder sån där pappersaktig tejp så är det bara att riva av den).
Det här var bara två exempel på hur ologiskheten brukar drabba mig.

MissNervvrak skrev:Med undantag för min (förmodade) aspergerproblematik så har jag numera ett stabilt psyke. Men det är intressant det du skriver om att man kan känna sig ologisk i stressade situationer, för det är för det mesta i sådana situationer min ologiskhet visar sig. Den kommer ofta i praktiska situationer där jag känner mig osäker. Det kan vara att jag ska köra någon i rullstol på jobbet och inte fattar varför rullstolen inte går att flytta (dvs jag tänker inte på att jag måste lossa på bromsarna) eller som vid förberedelserna av teaterföreställning i våras när jag skulle tejpa upp svarta sopsäckar för fönstren. Jag hade ett väldans besvär med att klippa av tejpremsorna och fattade inte varför det bara krånglade (dvs jag tänkte inte på att när man använder sån där pappersaktig tejp så är det bara att riva av den).
Det här var bara två exempel på hur ologiskheten brukar drabba mig.

Men du grejade de situationerna till slut, det är ju det viktiga (för ditt jobb). Att du gjorde det tyder på att du kan agera rationellt även i stressigare situationer, vilket inte alla kan.

barracuber skrev:Det där låter väldigt bekant för hur NT brukar vara. Kom att tänka på något jag läste, att det finns ett antal (ganska få) grundkänslor. Du kanske är bättre på att urskilja dessa än vad NT är. Jag vet att jag blir lätt förvirrad när jag pratar med en NT - tankar, känslor o assosiationer hoppar som pingpongbollar.

Jag har hört att det finns 4 grundkänslor. Samma har "högre stående" djur, t.ex. hund.

Jag tror att inte bara jag, utan många aspergare, är bättre på att urskilja grundkänslorna.
Jag talade med min psykolog om detta, och hon sade att många aspergare inte kunde känna av känslor, lokalisera, tolka dem.
Lite längre i samtalet sade hon att de ofta kan känna om de är glada eller känner något negativt, men inte om de t.ex. känner sig övergivna, ensamma o.s.v., att det var så hon menade.
Då anser jag att det är inte känslorna det är fel på, utan att vi känner dem på ett annat sätt.

Du menar att även AS:are kan få utbrott? Så är det säkert och de är egentligen mer normala än de aspergare som har längre stubin - de har närmare till sina känslor än sina "kyligare" aspergerbröder.

Autistic tantrum är väl inte helt ovanligt? (Slita sitt hår, slå, slå sönder, skrika, gråta, dunka.)
Jag har nog inte träffat någon aspergare som sagt att den inte har fått utbrott. Däremot många som har sagt att de har fått det.
Av ilska, frustration t.ex. Eller börjar gråta för att man inte lyckas göra sig förstådd eller för att det som händer inte händer som man hade tänkt sig eller trott.

Bror Duktig skrev:Med "mår dåligt tillfälligt", menar du för stunden, eller i minst en dag och längre perioder?

Både och tror jag. Har inte tänkt så mkt på det. Tror sinnesstämningar kan skifta väldigt snabbt.

Ok! Jag håller med.

*****

En sammanfattning av mig blir nu då att jag misstänker att det, som vanligt, kan finnas olika typer av aspergare/autister även vad gäller känslor. Kanske beroende på vad personen har börjat fokusera på som yngre.

En del verkar se grundkänslor bra.
En del bara hos sig själva, en del bara hos andra. En del både och.
En del verkar kunna se grundkänslorna OCH beskriva orsaken, andra inte (kan bero på erfarenhet och utveckling).
En del har mycket svårt att identifiera och/eller lokalisera känslor. De verkar dock ofta få något slags obehagskänsla men inte veta vad det gäller riktigt. Ibland kan ovissheten leda till utbrott.
En del visar inte känslorna utåt, andra har motsatt problem och kan inte dölja några känslor alls.

Jag vet inte vad som är vanligast.

Vissa som ser sina känslor, har distans till dem och kan planera helt logiskt, andra kan i stället inte koppla sig fria från dem (kan vara olika om det är fysiska känslor eller "känslokänslor" (glädje m.m.)).

AD/HD ihop med kraftig autism kan ju ge stark impulsiv känslostyrning och gott om känslor (om jag inte har helt fel), och då handlar det ju inte om lägre grad av autism, utan om något annat som finns också.
Kanske kan det bl.a. handla om temperament?
Eller som ovan, om AD/HD-drag?
Uppredade händelser av vissa slag kan göra att personen har nära till t.ex. ilska.
Stressfri uppväxt och bra föräldrar kan göra att aspergaren kan utveckla sig och sin känsloavsläsning? Motsatsen, stress och ständiga obegripligheter ger inte utrymme att utveckla sådant som att lära känna sig själv.

Det som jag tycker skiljer mest från NT, är att aspergare inte blandar allt möjligt, så där "ping pong" som du skrev. Och att aspergare oftast resonerar mer logiskt (fast NT anser ofta att VI INTE är logiska i sådana resonemang?).
Och att NT verkar ha svårt att se grundkänslorna. De ser som sagt några konstruerade och värdeladdade skalbeskrivningar som ger fel signal om vad det egentligen handlar om. De går ju till psykologer just för att reda ut sådant.

A-ja, jag är totalt trött nu, så det är helt möjligt att jag har skrivit något som verkar helt obegripligt.

Bror Duktig skrev:Jag tror att inte bara jag, utan många aspergare, är bättre på att urskilja grundkänslorna.
Jag talade med min psykolog om detta, och hon sade att många aspergare inte kunde känna av känslor, lokalisera, tolka dem.

Bror Duktig skrev:Lite längre i samtalet sade hon att de ofta kan känna om de är glada eller känner något negativt, men inte om de t.ex. känner sig övergivna, ensamma o.s.v., att det var så hon menade.
Då anser jag att det är inte känslorna det är fel på, utan att vi känner dem på ett annat sätt.

Vi klarar grundkänslorna men inte om det blir för många känslor på samma gång. Men som du skrev, även NT har problem att hantera för många känslor samtidigt. Sedan är vi inte lika snabba som en NT eftersom allt måste gå "genom huvudet" varje gång på oss, vi måste hela tiden använda vårt intellekt för att uppfatta saker. Åtminstone påstås det ofta att det är så.

Bror Duktig skrev:Autistic tantrum är väl inte helt ovanligt? (Slita sitt hår, slå, slå sönder, skrika, gråta, dunka.)
Jag har nog inte träffat någon aspergare som sagt att den inte har fått utbrott. Däremot många som har sagt att de har fått det.
Av ilska, frustration t.ex. Eller börjar gråta för att man inte lyckas göra sig förstådd eller för att det som händer inte händer som man hade tänkt sig eller trott.

Förra året hade jag en period när jag blev extremt frustrerad på jobbet jag hade då. Jag tyckte de jobbade på fel sätt, att de ställde för höga krav, de tillät inte distansarbete, jag kom inte överens med arbetsledaren, han hängde som en hök över mig varje dag. Det slutade med att jag skällde ut arbetsledaren när vi var oense om en sak. Han tyckte mitt utbrott var omotiverat stort. 2 månader senare blev jag sparkad.

Under samma period hade jag läst Karin Stadlers bok och var säkrare än någonsin att det är Asperger jag har. Jag blev extremt "aspig" mot min omgivning och tyvärr ganska odräglig mot min familj. "Aspig" i mitt fall innebar att jag blev extremt logisk mot folk på jobbet och tydligt "avslöjade" dem varje gång de sade något logiskt fel, dock utan att såra någon. Jag märkte att de blev imponerade och tacksamma över min knivskarpa logik. Hade inte utbrottet kommit hade jag nog jobbat kvar där idag.

Jag vet inte om man kan kalla mitt utbrott för ett "tantrum". Men visst tyckte dom det var extremt obehagligt. Och de var inte precis vana vid att jag kunde höja rösten.

Jag är definitivt en känslomänniska, och jag uppfattar det som att vi är väldigt många personer med AS som är det. Då autismspektrumstörningar ofta går hand i hand med olika psykiska sjukdomar - personligen har jag ju förutom AS + ADD även bipolär sjukdom, så tror jag att vi är VÄLDIGT många som upplever starka känslor, och är dåliga på att så att säga hålla huvudet kallt i svåra situationer.

Om logik är att se sammanhang, så är ju NT betydligt mer logiska än vad gemene aspergian är, vi - många av oss - har ju dessvärre en tendens att haka upp oss på detaljer, och i och med detta missa helhetsbilden. Nu menar jag inte alls att "detaljseendet" behöver vara enbart negativt, uppenbarligen är många av oss lämpade att arbeta med korrekturläsning, programmering med mera som kräver noggrannhet och det speciella fokus som många av oss kan uppbåda när vi är tillräckligt motiverade. Jag tror dock att det bästa är att sätta personen med AS på "pilljobbet" som kräver uppmärksamhet på detaljer, men att lämna detta med logik till de så kallat neurotypiska, alternativt de allra mest högfungerande personerna med AS.

Visst kan vi med AS vara mer logiska, duktigare på att se ANDRA sammanhang, mer pragmatiska och allt möjligt som sägs, emellanåt, men de utbrott som jag sett på nära håll, både hos mig själv, mina ungar, andra släktingar och andra som jag tror skulle kunna få diagnos, de går inte av för hackor, och de är känskor de också, eller överflöd av intryck och annat som jag också ser som nån form av känslighet/sensitivitet.

Så att vi på det hela taget skulle vara mer logiska, mer rationella eller mindre känslostyrda, det köper jag inte. Nu är de personer jag tänker på begåvade även med ADHD och det kanske spelar in, men jag skulle ändå säga att det bara handlar om ett annat sätt att processa världen och ge uttryck för saker, mestadels.

Ibland kokar jag över, och det är väl just det där med perceptionsstörningarna som spelar in. Varpå jag ofta får hjälp av (NT) släktingar. Det är som att jag inte riktigt kan identifiera känslor och oförmåga att sortera intryck, och till slut så "smäller det". I såna lägen känner jag mig knappast särskilt rationell.

Jag reagerar på det där som du skriver, alfapetsmamma, om att se ANDRA sammanhang. Där kan jag instämma. Det kanske är där vissa av oss har nåt att bidra med. (= något som är relaterat till NPF. Sen är man ju förhoppningsvis så mycket mer än sin(a) diagnoser.)

Alexandra skrev:
Jag reagerar på det där som du skriver, alfapetsmamma, om att se ANDRA sammanhang.

Det jag skrev handlar mest om att jag störs av uttalandet (det så vanligen förekommande) om att folk med AS har svårt att se sammanhang, orsak och verkan osv.

Jag tycker jag KAN ha svårt att se det IBLAND (och t ex fastna i en detalj som blev fel eller ett olyckligt uttryckt uttalande så jag missar att nån varit schysst på det hela taget) MEN också att jag ibland är inte bara helt okej på det utan kan se mycket mer intrikata mönster och mer övergripande sammanhang än många andra.

Och så jädra smart är jag inte så det handlar om det. Jag kan t ex "think outside the box" och inte låsas av vanor och konvenans, och en massa annat som går helt tvärs emot föreställningen om aspisar som rigida och vanefixerade.

Det sägs å andra sidan, i rättvisans namn, att många med AS är uppfinnare och nytänkare, så det jag säger är inget nytt och revolutionerande, men det skulle vara roligt att höra det lite oftare...

Jag ser mig själv som en känslomänniska som bott strävar mot rationalitet. Givna strategier tillämpade på mitt privatliv bygger på de moraliska axiom, stående som grund för mina livsfilosofier. "Logiken" är blott de steg som tages utifrån axiomen fram till den slutliga satsen; men varje steg är influerade utav subjektets känslomässiga läge. Här följer skillnader i utvärderingen på grund utav känslomässiga lägen. Utfallen dikteras alltså i stor del utav känslolägen. Möjligtvis kan man försöka rama in en kategori normalutfall genom att hitta den perfekta gråzonen av känsloläge att befinna sig i. Inget av detta kräver dock en särskilt avancerad logisk förmåga för att fungera väl - snarare ett sunt känsloliv.

För att bulta in kritiken:

Dikotomin AS & NT avseende logisk förmåga är illa vald. Vad gör vi åt de briljanta "NT:s" vars prestationer klart överligger alla sensibelt valda normer? Är deras prestationer blott poäng bland övriga på den graf som ska reduceras till ett NT-snitt? Om så, vad säger det att normal eller över-normal intelligensnivå är ett kriterium för AS? Jämför vi oss ens med rätt människor? Rimligtvis bör AS-personer inte försöka plocka poäng genom att jämföra sig med kretiner.

Även begreppet logisk förmåga är odefinierat och förmodas vara en svag referens till en allmänbegrepplig definition - gissningsvis är dock våra referensramar annorlunda. Vanligt förekommande är att folk nyttjar begreppet logik fritt, utan förankring till dess formella definition.

I överlag ogillar jag den "NT-bashing" som förekommer här och på andra ställen. Nidbilden är så grå som alltid. Alltid när du har hittat gemensamma faktorer (divisorer) inom ett grupp så kan du försöka bryta ned det ytterligare. "NT" är allt utom en grå smet.