Existentiell ångest
32 inlägg
• Sida 1 av 2 • 1, 2
Existentiell ångest
Eftersom min kost är närmast felfri och innehåller allt nyttigt man behöver är jag inte kemiskt deprimerad. Jag upplever däremot en existentiell depression.
Grunderna i detta är:
1. Jag har aldrig haft ett lyckligt liv. Min barndom var skit.
2. Jag kan inte växa upp mentalt. Kan inte fungera i samhället på ett vanligt sätt alls. Jag känner mig inte ens som en människa. Mina förebilder är förutom Michael Jackson, Hitler och några till, mestadels tecknade figurer.
3. Jag bekymras av fysiskt åldrande. För fyra år sedan lovade jag mig själv och andra att avsluta mitt liv vid 30. Det är nu 4 år kvar tills jag fyller 30. Om jag inte skulle hålla mitt löfte är jag övertygad om att jag genom kirurgi och smink kommer försöka göra mig själv "tidlös" och fortsätta gå omkring olycklig och känna att livet saknar mening.
4. Jag vet att det finns andra som jag men att vi aldrig kommer träffas eller ens vara medvetna om varandras existens mer specifikt. Detta lägger en ytterligare tyngd till mitt liv eftersom endast någon på samma våglängd som jag själv skulle kunna fylla tomrummet.
5. I grunden ser jag livet som totalt meninglöst. Jag känner en längtan av att bli tillintetgjord på samma sätt som ett solsystem som förintas. Jag drömmer om att få existera i andeform och korsa tid och rum, anta vilken form jag vill och uppleva en annan verklighet.
Jag är deprimerad i själen, inte i hjärnan. Det finns ingen medicin som kan förbättra mitt tillstånd då jag redan är kemiskt i bättre balans än på många år. Jag känner mig desperat men vet inte var jag ska söka svaren.
Grunderna i detta är:
1. Jag har aldrig haft ett lyckligt liv. Min barndom var skit.
2. Jag kan inte växa upp mentalt. Kan inte fungera i samhället på ett vanligt sätt alls. Jag känner mig inte ens som en människa. Mina förebilder är förutom Michael Jackson, Hitler och några till, mestadels tecknade figurer.
3. Jag bekymras av fysiskt åldrande. För fyra år sedan lovade jag mig själv och andra att avsluta mitt liv vid 30. Det är nu 4 år kvar tills jag fyller 30. Om jag inte skulle hålla mitt löfte är jag övertygad om att jag genom kirurgi och smink kommer försöka göra mig själv "tidlös" och fortsätta gå omkring olycklig och känna att livet saknar mening.
4. Jag vet att det finns andra som jag men att vi aldrig kommer träffas eller ens vara medvetna om varandras existens mer specifikt. Detta lägger en ytterligare tyngd till mitt liv eftersom endast någon på samma våglängd som jag själv skulle kunna fylla tomrummet.
5. I grunden ser jag livet som totalt meninglöst. Jag känner en längtan av att bli tillintetgjord på samma sätt som ett solsystem som förintas. Jag drömmer om att få existera i andeform och korsa tid och rum, anta vilken form jag vill och uppleva en annan verklighet.
Jag är deprimerad i själen, inte i hjärnan. Det finns ingen medicin som kan förbättra mitt tillstånd då jag redan är kemiskt i bättre balans än på många år. Jag känner mig desperat men vet inte var jag ska söka svaren.
Senast redigerad av Josef1 2011-05-04 20:23:09, redigerad totalt 1 gång.
Jag förstår att man kan ha existentiell ångest och känna att man är den enda människan i världen.
Jag har varit djupt deprimerad och haft ganska liknande tankegångar.
Men nånstans vet man ju ändå logiskt att sanningen inte utgår från en själv.
Jag ger inte mycket för din tro att fysiskt inta kemiskt bra saker skulle kunna göra dig psykiskt stabil och att det skulle bevisa att det inte bara var psykiskt utan "själsligt".
Jag har själv försökt eftersträva en väldigt sund fysisk position länge (motion, mat osv). För man ska och mår tydligen bättre av det.
Men det botar ju inte en själv om du ser logiskt och medicinskt så lär du ju se att antingen blir du bättre eller sämre, men du är ju inte "destined" att må dåligt och leva ett kort liv.
Jag har varit djupt deprimerad och haft ganska liknande tankegångar.
Men nånstans vet man ju ändå logiskt att sanningen inte utgår från en själv.
Jag ger inte mycket för din tro att fysiskt inta kemiskt bra saker skulle kunna göra dig psykiskt stabil och att det skulle bevisa att det inte bara var psykiskt utan "själsligt".
Jag har själv försökt eftersträva en väldigt sund fysisk position länge (motion, mat osv). För man ska och mår tydligen bättre av det.
Men det botar ju inte en själv om du ser logiskt och medicinskt så lär du ju se att antingen blir du bättre eller sämre, men du är ju inte "destined" att må dåligt och leva ett kort liv.
Senast redigerad av carl 2011-05-04 20:23:09, redigerad totalt 1 gång.
Litteratur hjälper mig inte alls, tycker bara det är jobbigt. TV-spel har alltid varit mitt främsta medel för verklighetsflykt.
Vad gäller depression så har jag varit betydligt mer deprimerad tidigare. Det är bara på ett existentiellt plan nu. Jag är inte som andra människor, jag är udda och lever i en egen värld t.o.m för att vara aspergare. För mig har det gått så långt att jag börjat tröttna på människor som livsform rent generellt.
Jag har för tillfället ingen fantasivärld att fly in i, och då blir min existens outhärdlig.
Vad gäller depression så har jag varit betydligt mer deprimerad tidigare. Det är bara på ett existentiellt plan nu. Jag är inte som andra människor, jag är udda och lever i en egen värld t.o.m för att vara aspergare. För mig har det gått så långt att jag börjat tröttna på människor som livsform rent generellt.
Jag har för tillfället ingen fantasivärld att fly in i, och då blir min existens outhärdlig.
Senast redigerad av Josef1 2011-05-04 20:23:09, redigerad totalt 2 gånger.
Gillar du djur? För isånafall kan du ju umgås med dem istället. Många osociala människor tenderar ju att föredra djur. De är inte lika jobbiga, och de gör en glad också. Bara som ett litet deltips, till något större tips som jag inte kan komma med.
Senast redigerad av ling0n 2011-05-04 20:23:09, redigerad totalt 1 gång.
ling0n skrev:Gillar du djur? För isånafall kan du ju umgås med dem istället. Många osociala människor tenderar ju att föredra djur. De är inte lika jobbiga, och de gör en glad också. Bara som ett litet deltips, till något större tips som jag inte kan komma med.
Jag har adopterat två hemlösa katter och tagit hand om ytterligare två. De två övergivna som jag hittade som ungar är döda. Den andra dog 12 år gammal efter att njurarna lagt av, i December 2008. Man kan säga att hon var min bästa vän. De katter som är kvar nu är en över 18 år gammal katt vi fick ta över från mormor, samt en lätt utvecklingsstörd katt vi tog över från en före detta bekant för nästan 10 år sen. Artonåringen är långsamt döende även om han fortfarande är relativt välmående, och sen är det bara den utvecklingsstörda kvar.
Trots att jag är djurvän och har extremt god hand med katter så saknar jag den speciella relation jag hade till katten som dog förra året. Hon var min katt, den mest intelligenta och personliga. Väldigt speciell katt med en massa egendomliga beteenden man inte ser i de andra. När hon dog kände jag att jag inte orkar börja om med ett nytt husdjur, det blir ändå aldrig samma sak. Så nu måste jag försöka klara av livet som "utomjording" på egen hand.
Eftersom jag ser mig själv som evigt ung blir livet ännu jobbigare. Jag vet att jag inte har långt kvar innan jag är för gammal för att kunna dölja min ålder särskilt väl. Det kommer synas att jag är "runt 30" förr eller senare även om jag fortfarande ser ut som 20 mer än som 26. Tack vare mina skönhetsoperationer kommer jag se betydligt bättre ut än den breda majoriteten av 30-åringar, men det räcker inte för mig. Att vara snygg är inte tillräckligt, jag vill vara snygg och evigt ung.
Jag orkar helt enkelt inte vara ett barn fångad i en vuxens kropp. Inte kunna identifiera mig med människor. Känna att alla försök till socialt liv är en lögn. Jag orkar inte.
Den absolut enda ursäkt jag kan tänkas ha för att leva är att söka bekräftelse hos andra och få uppskattning för mitt utseende. Med tanke på att folks krav verkar bli lägre och lägre med åldern så innebär det att jag hos vissa kommer framstå som vansinnigt attraktiv om 5 år eller så, eftersom de flesta blir fulare och anpassar sina krav till sin egen standard medans jag faktiskt genom skönhetsoperationer blivit snyggare med åren. Jag ser bättre ut nu än jag gjorde vid 18. Redan nu tvivlar jag på att jag någonsin skulle behöva gå hem ensam om jag var en sån som gick ut mycket.
Senast redigerad av Josef1 2011-05-04 20:23:09, redigerad totalt 1 gång.
Eftersom min kost är närmast felfri och innehåller allt nyttigt man behöver är jag inte kemiskt deprimerad.
Ja, det låter som en en situationsbunden och existentiell depression.
Ville bara säga att man kan ha kemisk depression (förr kallad endogen depression), kallas ibland genetisk depression. Och detta helt utan inblandning av kosten. Alltså är det inte så enkelt som att ät rätt så blir du frisk. Bipolära har ofta denna sort, men även recidiverande unipolära.
Den första sortens depression jag hade var existentiell. Men den handlade mer om att det inte finns mer än detta lilla livet, sedan är det slut, och ingen mening. Men i grund och botten är det ju samma sak som du har. Du vill ändra på saker som inte går att ändra på. Det är en överjävlig känsla.
Skulle vilja kasta in något positivt här, men det är svårt. Förutom att människor är envisa och starka och att du kanske klarar dig igenom de svåra känslorna. Annars kan du ju tänka på att Hitler var ganska gammal när han kom till makten. Inte för att jag gillar Hitler.
Jag har insett att det finns folk som är lika konstiga som jag. Bara inte på samma sätt.
Senast redigerad av deadpoet 2011-05-04 20:23:09, redigerad totalt 1 gång.
Vilken sorts människa kan du tänka dig åldras till/som? Kan du bli tidslös på annat sätt än genom utseendet?
En del människor tycker jag ser ut som för tidigt kläckta gubbjävlar medans andra genom sin färgstarka personlighet fått mig att ignorera deras fysiska ålder.
Jag har även träffat en 80 årig kvinna som som trots at hon undvek skrotlyftande, var väldigt aktiv och tom upplevdes som piggare än även yngre människor. Det är någon jag alltid kommer att se upp til, henne daltades det definitivt inte med.
En del människor tycker jag ser ut som för tidigt kläckta gubbjävlar medans andra genom sin färgstarka personlighet fått mig att ignorera deras fysiska ålder.
Jag har även träffat en 80 årig kvinna som som trots at hon undvek skrotlyftande, var väldigt aktiv och tom upplevdes som piggare än även yngre människor. Det är någon jag alltid kommer att se upp til, henne daltades det definitivt inte med.
Senast redigerad av Saninaé 2011-05-04 20:23:09, redigerad totalt 1 gång.
Saninaé skrev:Vilken sorts människa kan du tänka dig åldras till/som? Kan du bli tidslös på annat sätt än genom utseendet?
En del människor tycker jag ser ut som för tidigt kläckta gubbjävlar medans andra genom sin färgstarka personlighet fått mig att ignorera deras fysiska ålder.
Jag har även träffat en 80 årig kvinna som som trots at hon undvek skrotlyftande, var väldigt aktiv och tom upplevdes som piggare än även yngre människor. Det är någon jag alltid kommer att se upp til, henne daltades det definitivt inte med.
Helst hoppas jag att en genetisk föryngringsvariant blir tillgänglig under min livstid.
Vad gäller livet efter döden så tvivlar jag på att det finns ett annat liv men samtidigt tror jag att det måste finnas verkligheter och plan av existens mänskliga sinnen inte kan uppfatta. Människan är trots allt en mycket primitiv varelse som tror sig veta allt. Man är lika säker på idag att allt tar slut när man dör som man var på medeltiden att jorden var platt och att solen kretsade kring jorden. Jag vägrar tro att det tidiga 2000-talets ateister har svaret på vad som händer efter döden.
Senast redigerad av Josef1 2011-05-04 20:23:09, redigerad totalt 1 gång.
* Hon är min katt *
Det där känner jag definitivt igen, stenhårt.
Min lilla Nisse o jag... Waou, det där kommer jag aldrig mer att få uppleva
Han var min katt. 24 år gammel bidde han. (*gråter en liten skvätt*)
Ett misstag många människor brukar göra är att utgå ifrån att det är för andra människor man lever, inte för sig själv.
Det är ditt liv, inte andras. Du skall inte behöva vara någon till lags. Ditt liv är för dig själv den viktigaste, alla andra får allt komma i andra hand.
Om du är beroende av andra för att vara lycklig så ligger du risigt till, då det är DE som bestämmer ditt liv. Om du å andra sidan tar ansvar för din egna väl o ve, så blir det du själv som bestämmer.
Så ser jag det.
Nu skall man väl inte dra detta långt bortom sansade nivåer. Då man trots allt inte är den ende människan på planeten så får man ta hänsyn till denna variabel och försöka få till det med andra... Delad glädje är dubbel glädje brukar vissa säga.
Det där känner jag definitivt igen, stenhårt.
Min lilla Nisse o jag... Waou, det där kommer jag aldrig mer att få uppleva
Han var min katt. 24 år gammel bidde han. (*gråter en liten skvätt*)
Ett misstag många människor brukar göra är att utgå ifrån att det är för andra människor man lever, inte för sig själv.
Det är ditt liv, inte andras. Du skall inte behöva vara någon till lags. Ditt liv är för dig själv den viktigaste, alla andra får allt komma i andra hand.
Om du är beroende av andra för att vara lycklig så ligger du risigt till, då det är DE som bestämmer ditt liv. Om du å andra sidan tar ansvar för din egna väl o ve, så blir det du själv som bestämmer.
Så ser jag det.
Nu skall man väl inte dra detta långt bortom sansade nivåer. Då man trots allt inte är den ende människan på planeten så får man ta hänsyn till denna variabel och försöka få till det med andra... Delad glädje är dubbel glädje brukar vissa säga.
Senast redigerad av JOR 2011-05-04 20:23:09, redigerad totalt 1 gång.
JOR skrev:* Hon är min katt *
Det där känner jag definitivt igen, stenhårt.
Min lilla Nisse o jag... Waou, det där kommer jag aldrig mer att få uppleva
Han var min katt. 24 år gammel bidde han. (*gråter en liten skvätt*)
Ett misstag många människor brukar göra är att utgå ifrån att det är för andra människor man lever, inte för sig själv.
Det är ditt liv, inte andras. Du skall inte behöva vara någon till lags. Ditt liv är för dig själv den viktigaste, alla andra får allt komma i andra hand.
Om du är beroende av andra för att vara lycklig så ligger du risigt till, då det är DE som bestämmer ditt liv. Om du å andra sidan tar ansvar för din egna väl o ve, så blir det du själv som bestämmer.
Så ser jag det.
Nu skall man väl inte dra detta långt bortom sansade nivåer. Då man trots allt inte är den ende människan på planeten så får man ta hänsyn till denna variabel och försöka få till det med andra... Delad glädje är dubbel glädje brukar vissa säga.
Jag håller med MEN man får inte glömma andra och behandla dem taskigt. Behöver någon man känner hjälp (eller en skadad stackare någonstans) tycker jag man ska försöka hjälpa till såvida det inte handlar om utnyttjande givetvis.
Senast redigerad av sommar 2011-05-04 20:23:09, redigerad totalt 1 gång.
Jag menade inte litteratur som verklighetsflykt utan litteratur som ger intellektuell utmaning och en känsla av andlig gemenskap med författaren. Något säger mig att du borde kunna hitta sån litteratur.
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 20:23:09, redigerad totalt 1 gång.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10584
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Östergötland
Josef1:
Jag tycker du ska ta och besöka ett katthem igen, kanske flera gånger, och träffa de katter som de har där. Du kanske inte träffar en exakt likadan katt, men kanske en som är minst lika bra fast på ett annat sätt? Det finns ju många katter där ute i världen. Det sista man ska göra i livet är att ge upp!
Om du är riktigt snygg nu så kommer du dessutom fortsätta vara det som äldre också, och attrahera de som är i din ålder, och kanske yngre också. Det finns ju alltid en del yngre som vill ha äldre.
Men du inser säkert själv att du lägger en sjuklig vikt vid att vara snygg och attraktiv. Får man fråga dig varför? Vad ska du med all "snygghet" till? Att kunna få mycket sex? En partner?
Du har inga mål om att vara psykiskt attraktiv för andra människor? Och varför söker du andras godkännande så mycket?
Jag tycker du ska ta och besöka ett katthem igen, kanske flera gånger, och träffa de katter som de har där. Du kanske inte träffar en exakt likadan katt, men kanske en som är minst lika bra fast på ett annat sätt? Det finns ju många katter där ute i världen. Det sista man ska göra i livet är att ge upp!
Om du är riktigt snygg nu så kommer du dessutom fortsätta vara det som äldre också, och attrahera de som är i din ålder, och kanske yngre också. Det finns ju alltid en del yngre som vill ha äldre.
Men du inser säkert själv att du lägger en sjuklig vikt vid att vara snygg och attraktiv. Får man fråga dig varför? Vad ska du med all "snygghet" till? Att kunna få mycket sex? En partner?
Du har inga mål om att vara psykiskt attraktiv för andra människor? Och varför söker du andras godkännande så mycket?
Senast redigerad av ling0n 2011-05-04 20:23:09, redigerad totalt 1 gång.
ling0n skrev:Josef1:
Jag tycker du ska ta och besöka ett katthem igen, kanske flera gånger, och träffa de katter som de har där. Du kanske inte träffar en exakt likadan katt, men kanske en som är minst lika bra fast på ett annat sätt? Det finns ju många katter där ute i världen. Det sista man ska göra i livet är att ge upp!
Om du är riktigt snygg nu så kommer du dessutom fortsätta vara det som äldre också, och attrahera de som är i din ålder, och kanske yngre också. Det finns ju alltid en del yngre som vill ha äldre.
Men du inser säkert själv att du lägger en sjuklig vikt vid att vara snygg och attraktiv. Får man fråga dig varför? Vad ska du med all "snygghet" till? Att kunna få mycket sex? En partner?
Du har inga mål om att vara psykiskt attraktiv för andra människor? Och varför söker du andras godkännande så mycket?
Jag kan aldrig vara "psykiskt attraktiv" för andra, därför försöker jag överkompensera fysiskt.
Jag orkar inte med en ny katt. Det är kul men samtidigt deprimerande att vara så avskuren och ägna hela sitt liv åt en katt. Min relation med min gamla katt var ungefär som den mellan Michael Jackson och hans barn. En tragisk situation men mycket kärlek mitt uppe i all personlig misär. Jag vill inte försätta mig i en sån situation igen.
Senast redigerad av Josef1 2011-05-04 20:23:09, redigerad totalt 1 gång.
Rädslan att åldras fysiskt är en konstant källa till ångest och oro för mig. Varje gång jag tänker att jag faktiskt är 26 i år, inte 19 eller 20, blir jag illamående. 30 känns definitivt för gammalt. Jag vet inte hur länge till jag orkar leva såhär. Har resonerat fram och tillbaka och kommit fram till att ingenting med åldrandet kan ersätta ungdomen. Jag blir sjuk i själen av att veta att min kropp långsamt åldras. Varje sekund innebär ytterligare påfrestning på mina celler.
Senast redigerad av Josef1 2011-05-04 20:23:09, redigerad totalt 1 gång.
Känner igen det där med det desperata sökandet när jag var i din ålder, men jag hittade inget då som verkligen funkade i längden utan ägnade mig mestadels åt tv-spel. Ofta från morgon till kväll...
Jag tyckte också det var jobbigt att läsa så man sökte ju därför inte sådär jättemycket egentligen, trots behovet man hade.
Dessbättre så växte jag upp vid 30-årsåldern och började se på saker o ting med nya ögon. Och mitt sökande som hade legat i träda en längre tid återupptogs och började ge resultat.
Så ge inte upp och tro att du alltid kommer att känna och tänka och ha samma värderingar som du gör/har nu. För så kommer inte att vara fallet.
Ett tips kan vara att försöka få kontakt med ditt undermedvetna, för då kan du få ledtrådar därifrån om hur du skall gå vidare. Det har iaf varit mig till stor hjälp.
Jag tyckte också det var jobbigt att läsa så man sökte ju därför inte sådär jättemycket egentligen, trots behovet man hade.
Dessbättre så växte jag upp vid 30-årsåldern och började se på saker o ting med nya ögon. Och mitt sökande som hade legat i träda en längre tid återupptogs och började ge resultat.
Så ge inte upp och tro att du alltid kommer att känna och tänka och ha samma värderingar som du gör/har nu. För så kommer inte att vara fallet.
Ett tips kan vara att försöka få kontakt med ditt undermedvetna, för då kan du få ledtrådar därifrån om hur du skall gå vidare. Det har iaf varit mig till stor hjälp.
Senast redigerad av Micke 2011-05-04 20:23:09, redigerad totalt 1 gång.
Micke skrev:Ett tips kan vara att försöka få kontakt med ditt undermedvetna, för då kan du få ledtrådar därifrån om hur du skall gå vidare. Det har iaf varit mig till stor hjälp.
Det enda jag känner är att jag måste bli upptäckt på något sätt. Kanske genom att resa. Skola kommer aldrig vara ett alternativ för mig eftersom det bevisligen aldrig fungerat och aldrig kommer att fungera eller intressera mig.
Senast redigerad av Josef1 2011-05-04 20:23:09, redigerad totalt 1 gång.
Jag tror inte bara det handlar om att bli sedd. Utan för att skapa något, det kan vara stil eller ngt annat. Själv vill jag få mina romaner utgivna. Inte för att fjäska för andra, utan för att sätta ett spår här i livet, att göra det jag vill, att bekräfta mig själv.
Senast redigerad av deadpoet 2011-05-04 20:23:09, redigerad totalt 1 gång.
deadpoet skrev:Jag tror inte bara det handlar om att bli sedd. Utan för att skapa något, det kan vara stil eller ngt annat. Själv vill jag få mina romaner utgivna. Inte för att fjäska för andra, utan för att sätta ett spår här i livet, att göra det jag vill, att bekräfta mig själv.
Jag är inte bra på någonting förutom att vara karismatisk. Så vilket spår jag skulle sätta förutom att vara en person som syns som det skrivs och pratas mycket om, det vet jag inte.
Senast redigerad av Josef1 2011-05-04 20:23:09, redigerad totalt 1 gång.
Känner igen det på sätt och vis.
För min egen del så känns det som om livet och tiden bara rusar fram utan att man själv hinner med i den takten. Man blir bara äldre hela tiden och närmar sig döden med stormsteg.
Tanken på att jag en dag kommer att sluta existera skrämmer s****n ur mig. Får svåra ångestattacker när jag tänker på det. Sedan gäller det ju inte bara mig, utan min familj dessutom. Kan inte komma överens med det faktum att vi alla måste dö en dag. Kan bara inte acceptera det.
Har kollat, vridit och vänt efter olika lösningar. Har dock bara hittat en teori som jag inte kan bevisa, då jag inte har de avancerade matematiska eller biologiska kunskaper som behövs. Men i teorin kan man ju även rulla fram behagligt på ett fyrkantigt hjul.
För min egen del så känns det som om livet och tiden bara rusar fram utan att man själv hinner med i den takten. Man blir bara äldre hela tiden och närmar sig döden med stormsteg.
Tanken på att jag en dag kommer att sluta existera skrämmer s****n ur mig. Får svåra ångestattacker när jag tänker på det. Sedan gäller det ju inte bara mig, utan min familj dessutom. Kan inte komma överens med det faktum att vi alla måste dö en dag. Kan bara inte acceptera det.
Har kollat, vridit och vänt efter olika lösningar. Har dock bara hittat en teori som jag inte kan bevisa, då jag inte har de avancerade matematiska eller biologiska kunskaper som behövs. Men i teorin kan man ju även rulla fram behagligt på ett fyrkantigt hjul.
Senast redigerad av Viggen 2011-05-04 20:23:09, redigerad totalt 2 gånger.
För att han är en enda stor show.
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 20:23:09, redigerad totalt 1 gång.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
Återgå till Att leva som Aspergare