När jag mår riktigt taskigt då stängs mobilen av, den vanliga telefonen dras ur. Ser till att man har allt viktigt hemma (mat, dryck, nikotin, toapapper mm). Sedan sätter jag mig framför tv´n (film eller tv-spel), eller i sängen och (sover eller läser). Persiennerna är nere dygnet runt. Öppnar inte dörren om det ringer eller knackar. 1-3 dagar total isolation. Sedan kommer jag igen med små steg och hoppas att man inte har vänt dygnet helt åt pipan.

Vad är mental utmattning? Jag fattar verkligen inte. Jag har nu jobbat nonstop i butik i snart en veckas tid, men jag är inte "trött", liksom? Orkar göra saker efter jobbet också, vilket är roligt för då slipper man inte dom här ritualerna... Kan någon specifiera vad mental utmattning egentligen är? För jag som aspergare borde väl ha fått det vid det här laget isåfall?

Ensamhet

Hög energiåtgång vid ADL (Aktiviteter i det Dagliga Livet) är det som kännetecknar AS bäst hos mig, tycker jag. Inget sker automatiskt och jag måste tänka, koncentrera, "skärpa" mig så ofantligt mkt för att t ex inte tappa tråden, uppfatta ngt av det som sägs och tolka det någorlunda rätt, komma i håg saker osv.

Mycket jag gör är självdestruktiva saker Isolering och att vara själv i några dagar/någon vecka hjälper ofta, men har jag dagar som följer på varann utan egen tid att vara själv på mår jag mycket dåligt. Även fast jag är själv långa perioder brukar jag tycka det känns lite bättre att gå ut dagligen och t ex göra ngt ärende på stan, promma eller annat (förutsatt att jag inte träffar någon som jag känner mig som vill prata) för då får jag en anledning till att duscha, klä på mig, bädda och känner mig mer "frisk" då.

Sitter vid datorn. Alltid, typ.

Hannah skrev:Vad är mental utmattning?

Själslig orkeslöshet. Dvs trött i skallen. Nothing more, nothing less.


Jag känner aldrig "nu är jag trött i skallen jag borde vila".
Kan jämföra med att marschera ett par mil och plötsligt tar en rast = mycket ömma fotsulor och ju längre vila desto ömmare blir fötterna. Sen när man ska börja gå igen så gör det riktigt ont, men det går och tillslut så är de onda borta... tills man tar en till paus. Min hjärna är ett segt redskap och måste hållas igång annars kollapsar allt jag håller på med.

Jag vill inte ta pauser, för då gör det "ont" och en massa dåliga rundgångar i tankeverksamheten går igång. Jag har en hjärna som hatar att gå på tomgång.

Brukar ta reda på hur trött min hjärna är genom att känna efter på vilken irritationsnivå jag är på. Jättearg = jättetrött.

imperativ skrev:Själslig orkeslöshet. Dvs trött i skallen. Nothing more, nothing less.


Jag känner aldrig "nu är jag trött i skallen jag borde vila".
Kan jämföra med att marschera ett par mil och plötsligt tar en rast = mycket ömma fotsulor och ju längre vila desto ömmare blir fötterna. Sen när man ska börja gå igen så gör det riktigt ont, men det går och tillslut så är de onda borta... tills man tar en till paus. Min hjärna är ett segt redskap och måste hållas igång annars kollapsar allt jag håller på med.

Jag vill inte ta pauser, för då gör det "ont" och en massa dåliga rundgångar i tankeverksamheten går igång. Jag har en hjärna som hatar att gå på tomgång.

Brukar ta reda på hur trött min hjärna är genom att känna efter på vilken irritationsnivå jag är på. Jättearg = jättetrött.

Jag gick med "ömma fötter" i åratal utan att stanna upp och känna efter, och det resulterade i total orkeslöshet och en social kollaps som hållit i sig i ca fem år och fortfarande inte är över helt. Under dessa år har jag emellanåt mått fruktansvärt dåligt men det har börjat vända. Jag måste ta det väldigt lugnt för att inte överanstränga mig socialt.

Jag misshandlade mig själv psykiskt genom att utsätta mig för sociala situationer hela tiden. Det var som att gå runt utan skinn och samtidigt bli blåslagen. Det nådde en punkt där jag höll på att tappa förståndet. Det värsta är att folk som kände mig från den tiden aldrig skulle kunna förstå hur jag är egentligen, att jag som var närmast "översocial" i grund och botten tar skada av att vara social och egentligen mår bäst av att vara tystlåten och inbunden större delen av tiden. De flesta skulle missuppfatta mig idag som om jag var djupt deprimerad, vilket jag inte är, eller drogad eller nånting.

Jag instämmer med så många ovanstående svar här: köper hem vad jag behöver och isolerar mig totalt, sover mycket, går inte utanför ytterdörren, svarar inte i telefon... njuter av ensamheten!
Jag gör så här nästan varje helg, annars orkar jag inte med arbetsveckan.

Jag tror inte jag någonsin återhämtar mig fullständigt. That would require a perfect pattern.

Jag tycker inte om att sova länge, lång sömn ger mig ångest. Men jag behöver sova länge när jag varit med eller bland mycket folk. När jag väl vaknar 6-7-8 timmar senare har jag inte sovit ut. Jag orkar inte med varken psykisk eller fysisk stress då. Men om jag sover ut så orkar jag åtminstone med fysisk stress. Istället får jag då mycket ångest eftersom att jag sovit för länge. Jag vet faktiskt inte vad som är bäst. Det blir väl bättre när jag börjat behandla min ångest, vilket är något jag funderat på under några dagar. Det är dags nu, börjar skolan om en månad.

Josef1 skrev:Jag misshandlade mig själv psykiskt genom att utsätta mig för sociala situationer hela tiden. Det var som att gå runt utan skinn och samtidigt bli blåslagen. Det nådde en punkt där jag höll på att tappa förståndet. Det värsta är att folk som kände mig från den tiden aldrig skulle kunna förstå hur jag är egentligen, att jag som var närmast "översocial" i grund och botten tar skada av att vara social och egentligen mår bäst av att vara tystlåten och inbunden större delen av tiden. De flesta skulle missuppfatta mig idag som om jag var djupt deprimerad, vilket jag inte är, eller drogad eller nånting.

Exakt den beskrivningen passar på mig. En del tvivlar på att jag har AS men det är ju för att jag med åren blivit duktig på att spela ngn jag inte är. "Du är ju inte så där tillbakadragen som personer med AS" är en av sakerna jag fått höra...Ingen konstig reaktion från oinsatta.

Dom skulle bara veta Om jag vill ha förståelse i framtiden hänger det dock på mig att börja tala om t ex att det här är jobbigt/svårt/omöjligt för mig och jag behöver det här, det här och det här. Vissa utvalda har jag börjat berätta för, medan det känns helt lönlöst att börja "arbeta" med andra och deras fördomar/förväntningar.

Flinta skrev:

Josef1 skrev:Jag misshandlade mig själv psykiskt genom att utsätta mig för sociala situationer hela tiden. Det var som att gå runt utan skinn och samtidigt bli blåslagen. Det nådde en punkt där jag höll på att tappa förståndet. Det värsta är att folk som kände mig från den tiden aldrig skulle kunna förstå hur jag är egentligen, att jag som var närmast "översocial" i grund och botten tar skada av att vara social och egentligen mår bäst av att vara tystlåten och inbunden större delen av tiden. De flesta skulle missuppfatta mig idag som om jag var djupt deprimerad, vilket jag inte är, eller drogad eller nånting.

Exakt den beskrivningen passar på mig. En del tvivlar på att jag har AS men det är ju för att jag med åren blivit duktig på att spela ngn jag inte är. "Du är ju inte så där tillbakadragen som personer med AS" är en av sakerna jag fått höra...Ingen konstig reaktion från oinsatta.

Dom skulle bara veta Om jag vill ha förståelse i framtiden hänger det dock på mig att börja tala om t ex att det här är jobbigt/svårt/omöjligt för mig och jag behöver det här, det här och det här. Vissa utvalda har jag börjat berätta för, medan det känns helt lönlöst att börja "arbeta" med andra och deras fördomar/förväntningar.

Oj vad jag kan relatera till det här...

Jag blir sällan utmattad av vardagliga sysslor och socialt umgänge (men blir det intensivt orkar jag inte). Det skedde oftare förr och för tre år sedan blev jag sjukskriven pga. utmattning bl.a. pga. felbaehandling på förra jobbet och det jobbet passade inte mig och ännu har jag inte återhämtat mig fullt till att jobba heltid men det kan å andra sidan bero på min As.

imperativ skrev:

Hannah skrev:Vad är mental utmattning?

Själslig orkeslöshet. Dvs trött i skallen. Nothing more, nothing less.


Jag känner aldrig "nu är jag trött i skallen jag borde vila".
Kan jämföra med att marschera ett par mil och plötsligt tar en rast = mycket ömma fotsulor och ju längre vila desto ömmare blir fötterna. Sen när man ska börja gå igen så gör det riktigt ont, men det går och tillslut så är de onda borta... tills man tar en till paus. Min hjärna är ett segt redskap och måste hållas igång annars kollapsar allt jag håller på med.

Jag vill inte ta pauser, för då gör det "ont" och en massa dåliga rundgångar i tankeverksamheten går igång. Jag har en hjärna som hatar att gå på tomgång.

Brukar ta reda på hur trött min hjärna är genom att känna efter på vilken irritationsnivå jag är på. Jättearg = jättetrött.

Not: Jag gör ingen skillnad på "utmattning av det sociala samspelet" och "utmattning av hårt tankearbete". På senare tid har jag märkt att det är precis samma typ av utmattning. Den senare av de två är dock mer påtaglig, mer medvetet och vanligast tack vare att jag är ganska osocial när jag jobbar.

TACK TACK !! Det är så otroligt skönt o läsa hur det funkar för andra o inse att man inte är själv och så konstig som man trott o hört i hela sitt liv,
Min fostermor drog mej till en läkare som barn o sa han är så slö och lat det måste vara något fel med honom.....
som tur är var denna läkare underbar och förklarade att jag är en sådan person som behöver mycke sömn o vila för att orka mej igenom saker o ting.
Jag blir ofta helt slut efter för mycket socialtumgänge eller mycke folksamlingar och lär mej just nu att försöka känna in och utrycka för familj o annhöriga nu är det dags o ladda så stänger av mobil och nås bara på mail. Förut acepterade jag inte dessa tillstånd utan blev förbannad på mej själv att jag inte orkade som alla andra och tvingade mej själv till saker som gjorde det värre nu inser jag att jag måste ta dessa signaler på allvar när ett visst tankemönster kommer och kännslor då är det dags för o göra en kort isolering och bara vara för mej själv jag och hunden.

Mikko

Ja, visst är det skönt när man fattar hur man funkar och kan inrätta sitt liv efter det?

Jag försöker t ex undvika att planera in saker två dagar i rad eftersom jag vet att jag behöver totalvila dagen efter jag varit social eller ute på stan.

Nu är jag slut! Varit på BVC med sonen på 4-årskontroll. Jobbigt att gå så långt också, tar 20 min att gå dit, sedan ska man tillbaka samma väg och gå till dagis, puh! Men jag känner mig även mentalt utmattad. Vilket jag ofta är. Tydligen inte ensam om detta, men jag har även svårt att komma ner i varv, ADHD?

Låter rysligt.

Overexitabilities är ett begrepp som används i USA. Att man på ett eller annat plan lätt blir uppstissad av relativt lite och har svårt att varva ned igen.

Verkar vanligt i samband med ADHD, men jag blir det och jag har inte ADHD. Tror mer att det är för att man är känslig och tar in allting utan filter.

Det lär också vara vanligt bland barn som är extra begåvade.
http://giftedkids.about.com/od/gifted10 ... excite.htm

HISOKA


Jag sover nog längre än normalt efter en sån dag med mycket sociala kontakter, alla intryck och farten gör att jag blir mera trött och har även problem med att säga rätt pga intrycken från alla håll.

Springa tills jag "stupar" (ramlar omkull).

Lyssna på musik.

Vara ensam.

Dra täcket över huvudet i kyligt rum.

Då ovetandes om varför jag egentligen gjorde det så använde jag tyvärr cannabis intensivt i långa perioder för att på ett sätt döva hjärnan och få en stund av avkoppling från omvärlden. Jag säger tyvärr då jag nu i efterhand ser hur otroligt mer introvert jag blev på heltid på grund av drogen, mycket mer än vad jag är naturligt.

Min vän som har diagnostiserad Asperger och ADHD sen fem års ålder berättade för mig hur hennes medicinering påverkade henne och jag blev häpnad över hur hon upplevde den precis som jag gjorde med cannabis. Vi satte orden i mun på varandra, själlös, fastkedjad till ett stadie utan upp eller ner, zombieliknande. Vi valde båda två att sluta med respektive "medicin" grundat på dessa effekter.

Nu för tiden så nöjer jag mig med att vissa dagar ägna några timmar åt att studera taket från sängen och gråta en skvätt, jag finner tårarna som en skön ventilation. Musik hjälper också.

Jag har precis förstått vad det är det där. Förr i tiden drack jag kopiösa mängder sprit. Drack tills jag tuppade av. Nu lägger jag mig ner i ett mörkt rum, lyssnar på en talbok och somnar. Sover tills jag vaknar. I dag vaknade jag 18.25, gick upp, fixade middag åt fru och barn och snart går jag och lägger mig igen. Världen får snurra bäst den vill.

När jag behöver "återhämta" mig brukar jag bara sitta vid datorn, kan sitta där varje dag hur många timmar som helst.. Sen händer nån gång att jag blir taggad på att göra nått eller vara med nån kompis/kompisar, och sen är jag tillbaka på samma ruta igen... Isolerar mig i flera dagar.. Hatar att ha måsten att göra såsom dra ut och skicka iväg brev och såna grejjer också, sånt pajjar min återhämtning.

Hej HISOKA!

När jag känner att jag är "nära gränsen" på grund av sådan där överbelastning/"utbrändhet" får jag inte "per automatik" behov av extra många sovtimmar.

Men när jag får de där "skoven" så säger jag till hustrun eller till den eller de jag jobbar ihop med i kyrkan att jag behöver vad jag kallar egentid eller att jag behöver lägga mig att vila någon timme. Då brukar jag ibland läsa något lättläst. Och somnar jag så tänker jag att "kroppen och knoppen" (ett talesätt vi medlemmar på www.utbrandhetshjalpen.com använder ibland) helt enkelt behöver vila.

Massor av varm omtanke till dig!

/geocache

Äsch, nu läste jag i min nyvakenhet fel och tyckte det stod något helt annat...