Hejsan, Jag har i några veckor nu trott att jag har asberger och tror det fortfarande. Jag har under mitt liv lidit av 2 olika sorters psykiska fel. Tvångsyndrom och Socialfobi. både jag och min bror har haft båda. När jag var liten så fick min mamma gå och fråga folk om de kunde leka med mig eftersom att jag var för rädd själv. Jag kommer ihåg hur jag blev utstängd ur huset för att jag skulle ta kontakt med folk. Då satt jag bara på trappen utanför mitt hus och väntade på att få gå in igen. Jag har nog aldrig gillat att vara med folk och gör det fortfarande inte för det mesta. Det är bara det att man gör som andra. Tvångsyndromen fick jag för ett par år sen när jag var 13 år. Jag var tvungen att räka saker till 4 om och om igen. En vecka var värst då jag var tvungen att fråga obetydiga saker om och om igen. Gärna då att fråga samma sak 4 ggr. Var tvungen att säga vissa ord 4 ggr och då gjorde jag det som ett skämmt för att mina kompisar inte skulle upptäcka det. Jag förstår inte vrfr mina föräldrar tog tag i det då, jag frågade ju saker sjukligt 12 timmar om dagen. Nu för tiden så har jag inte det så mkt. Kan hända då oc då att jag måste gå en extra gång till spisen och försäkra mig att den är av. Social fobin har jag också fortfarade den är den värsta. Jag har en hund och den måste gås med och jag hatar det eftersom att jag måste möta människor. Det är inte bara det jag får post traumatisk stress av tanken av att ha mött dem efteråt. Den post traumatiska stressen har varit jävligt jobbig. När jag var yngre kunde jag inte sova förrän sent pga den. Min mamma sa att jag bara skulle grubbla mindre men det blev inte bättre för det. I skolan så visste jag inte hur jag skulle prata och vara. Så jag började helt enkelt att skrika och fara runt och göra det värsta av alla sociala situationer så att det inte kunde bli värre. Den rollen har jag spelat från 6 års -9an som jag nu avslutat) Mina intressen har alltid varit udda när jag gick i 4an så var jag intresserad av arkeologi. Och harhaft många andra udda intressen. Nuförtiden är jag intresserad av astrofysik som jag verkligen brinner för. Jag blev intresserad av det pga att jag tänker på världen logiskt. Jag tänker på jorden som en planet och inte en plats. Jag ser människors betende som istinkter. Den med högst rang visar mest dominans och allt vi gör kan förklaras med intsinkter. Tex att smarta personer är annorlunda är så för att annorlunda saker kan vara farliga för djur. Och vi människor har utvecklat det till mobbning och rasism. Med mina kompisar så spelar jag clown rollen men ibland så blir jag mig själv. Om jag har nåt inom mig som jag brinner för tex astrofysik så tvingar min hjärna mig att säga det till dem fasst jag inte vill som en tvångstanke. Det har skapat mkt problem att jag måste berätta om sådana saker. När folk pratar med migg så svarar jag bara ja och ignorerar vad de säger. Ibland måsta jag fråga 3 ggr vad de sa för att jag ska uppfatta det. Jag kan inte se folk i ögonen då kan jag inte tänka så istället så tittar jag överallt. Tex låtsas titta på andra folk och kanske låtsas titta på klockan. varannan vecka blir jag deprimerad oftast för att jag inte gillar mänskligheten, jag känner mig inte som dem, jag följer inte bara mina istinkter jag tänker rent logiskt på saker. Känns som om jag är ensam av en art på jorden. Jag skulle så jävla gärna vilja gå i en skola med personer som är som jag och bara kunna vara si själv istället för att spela clown rollen. Jag har några gånger försökt att säga att jag har aberger till mina föräldrar. Detta är väldigt svårt då jag måste säga det med tårar i ögonen. De viftar bort det. Jag tjatar om det tills de blir irriterade och lir arga och jag sitter tyst och deprimerad. På fritiden så sitter ja inne på world of warcraft. Det får mig att glömma alla mina problem. Det som hjälper mest mot social fobi är faktiskt astrofysik. Universum är oändligt och vad jag än gör, gör ingen skillnad. så ingenting spelar någon roll. Den ända jag kan prata ut om mina problem med är min bror han är någorlunda lika mig. Genetiskt sett så är det också risk för asberger då min pappa atagligen hade adhd som ung och det är nog ingen slump att både min bror och jag har asberger sympton. När jag var liten kom jag ihåg att jag tyckte att jag var konstig så i flera år jobbade jag för att bli ¨normal¨ I skolan kan jag inte koncentrera mig på vad folk säger förutom om det är något jag tycker ät intressant. Jag kan inte komma ihåg saker inom en nära tid men tex saker som jag hört om en växt för 4 år sedan kommer jag ihåg som om jag nyligen studerat det. På ett sätt är asberger en lättnad och på en annan jobbigt. Det är en lättnad för att det skulle förklara vrfr jag har haft det så jobbigt under mitt liv. Men jobbigt för att det skulle innebära att hela min persolighet är typisk karaktär för en person med asberger. I min familj är psykolog tabu så tar nog ett lång tag innan jag vågar mig dit. Detta är första steget ^^ Jag har alltid varit bra på språk jag kunde engelska innan jag började skolan. Mitt tydligaste minne är när jag gick på dagis och sa att min bror var fet på engelska och sen påståd att jag inte visste vad jag sade. När jag gick i trean kommer jag ihåg att jag så ner på lärarn för att jag var bättre än honom på engelska. Jag är riktigt dålig på att förstå ett sammangang socialt det gör så att folk tror att jag är iq lös. Det som är irriterande är att folk tror att jag bara är rollen jag spelar. Ingen vet vem jag verkligen är. Att jag inte kan ta in information som jag inte är intresserad av börjar att bli irriterande då vissa skol uppgifter inte går att göra. Jag har flytit igenom skolan utan att plugga på någonting någon gång och fått bra betyg. Jag kommer ihåg detaljer till saker väldigt bra och detta har hjälpt. Orkar inte skriva mer. Skönt att lätta på hjärtat Även om jag kommer att få ångest för detta imorgon ^^

***************

Moderator weasley:

Ändrade stavning i rubriken: asberger -> asperger

Hej och välkommen!

Om du misstänker att du har aspergers syndrom är det bästa du kan göra att genomgå en utredning för det. Kanske din omgivning lyssnar lite mer på dej då? Jag vet inte, men jag gissar.

Språk är något många här är väldigt bra på. Att därför stava fel på "Aspergers" och missa sammansatta ord kan tyckas märkligt när man är bra på språk enligt egen utsago. Därför funderar jag på om du har dyslexi. En del med AS kan ha sådana problem och därför är det bra att känna till det så man inte påpekar självklarheter för någon som inte kan rå för det.

Välkommen Zingobang!

OT:

Det korrekta bruket av sammansatta ord håller på att falla ur bruk på grund av den nära kontakten med engelskan. Det är inte alls ovanligt att man träffar på lärare och journalister speciellt i åldern 30 år och yngre som inte behärskar det.

Jag kom t.o.m på min chef med en särskrivning för ett tag sen och hon är åtminstone 15 år äldre än mig. Och det händer allt oftare att jag funderar över hur jag ska göra sammansättningar, speciellt om det finns bindestreck inblandade.

zingobang: Varmt välkommen hit!! Du ska inte alls känna ångest över att du skriver här. Alla behöver vi prata av oss och när det gäller aspergerfunderingar så är detta forum perfekt. Jag är själv ganska så säker på att jag har asperger och tack vare detta forum så har jag hittat en fristad där jag känner igen mig själv. Hoppas att du kommer att trivas här!

weasly: Man kan vara bra på språk och ändå stava fel på vissa ord så dyslexi tror jag inte är aktuellt i zingobang´s fall. Han ser ju ut att ha stavat rätt på vartenda ett av de övriga orden. Asperger är ju trots allt ett lite lurigt ord att stava.

Försök att styckeindela texten om du vill att folk ska orka läsa.
Såna där inlägg blir man ju nästan andfådd av.

Välkommen & lycka till! Försök att inte bry dig så mycket om kritiska kommentarer.

Orsaken till felstavningarna är ett riktigt dåligt tangentbord. Orsaken till den dåliga styckeindelningen är att jag skrev för snabbt och sen orkade jag inte göra någon finare version av det första utkastet.
Tack för alla välkomnanden

Jag har inte heller nån diagnos, men efter att ha läst mycket om det så är jag 99% säker på att jag har det. Jag känner igen mig på nästan allt det du skrev.

Kul att det är så många nya som hittar hit! Välkomna, alla!!

Välkommen!

Varför inte kopiera texten i första inlägget till ett nytt inlägg och dela in det i stycken? Som det är nu är texten skitjobbig att läsa och det är ju synd med tanke på den möda du lagt ned på den.

Hejsan, Jag har i några veckor nu trott att jag har asberger och tror det fortfarande.
Jag har under mitt liv lidit av 2 olika sorters psykiska problem. Tvångsyndrom och Socialfobi. Både jag och min bror har haft båda.
När jag var liten så fick min mamma gå och fråga folk om de kunde leka med mig eftersom att jag var för rädd själv. Jag kommer ihåg hur jag blev utstängd ur huset för att jag skulle ta kontakt med folk. Då satt jag bara på trappen utanför mitt hus och väntade på att få gå in igen.
Jag har nog aldrig gillat att vara med folk och gör det fortfarande inte för det mesta. Det är bara det att man gör som andra.

Tvångsyndromen fick jag för ett par år sen när jag var 13 år. Jag var tvungen att räkna saker till 4 om och om igen. En vecka var värst då jag var tvungen att fråga obetydiga saker om och om igen. Gärna då att fråga samma sak 4 ggr.
Jag var tvungen att säga vissa ord 4 ggr och då gjorde jag det som ett skämmt för att mina kompisar inte skulle upptäcka det, Jag förstår inte vrfr mina föräldrar tog tag i det då, jag frågade ju saker sjukligt 12 timmar om dagen. Varje mening blev frågad 4 ggr.
Nu för tiden så har jag inte det så mkt. Kan hända då och då att jag måste gå en extra gång till spisen och försäkra mig att den är av, Eller ja inte bara kolla den utan jag räknar att allt står på 0, 4 ggr.
Social fobin har jag också fortfarade den är den värsta. Jag har en hund och den måste gås med och jag hatar det eftersom att jag måste möta människor. Det är inte bara det jag får post traumatisk stress av tanken av att ha mött dem efteråt.
Den post traumatiska stressen har varit jävligt jobbig. När jag var yngre kunde jag inte sova förrän sent pga den. Min mamma sa att jag bara skulle grubbla mindre men det blev inte bättre för det.
I skolan så visste jag inte hur jag skulle prata och vara. Så jag började helt enkelt att skrika och fara runt och göra det värsta av alla sociala situationer så att det inte kunde bli värre. Den rollen har jag spelat från 6 års -9an som jag nu avslutat.

Mina intressen har alltid varit udda när jag gick i 4an så var jag intresserad av arkeologi. Har haft många andra udda intressen. Nuförtiden är jag intresserad av astrofysik som jag verkligen brinner för. Jag blev intresserad av det pga att jag tänker på världen logiskt. Jag tänker på jorden som en planet och inte en plats.
Vi människor lever inom ett inhängnat område. Vissa är glada med att inte veta någonting om omvärlden medans andra undrar vad som finns på andra sidan muren. Det viktiga för mig är att förstå hur världen fugerar, det ser jag som det viktigaste som finns, Medans nästan alla andra vanliga människor struntar i det.

Jag ser människors betende som instinkter. Den med högst rang visar mest dominans och allt vi gör kan förklaras med intsinkter.
Tex att smarta personer blir utstötta är så för att annorlunda saker ska vara farliga för djur. En försiktighets åtgärd för överlevnad. Och vi människor har utvecklat det till mobbning och rasism.
Med mina kompisar så spelar jag clown rollen men ibland så blir jag mig själv.
Om jag har nåt inom mig som jag brinner för tex astrofysik så tvingar min hjärna mig att säga det till dem fast jag inte vill som en tvångstanke.
Mina kompisar skrattar bara då åt vad jag säger.
Det har skapat mkt problem att jag måste berätta om sådana saker.
När folk pratar med mig så svarar jag bara ja och ignorerar vad de säger. Ibland måsta jag fråga 3 ggr vad de sa för att jag ska uppfatta det.
Som när jag skulle sommarjobba, De gav mig ett jobb jag svarade ja till allt de sa, bara de att jag inte lyssnade. Så jag fick skammset gå tillbaka ett flertal gånger och fråga vad jag skulle göra.

Jag kan inte se folk i ögonen då kan jag inte tänka så istället så tittar jag överallt. Tex låtsas titta på andra folk och kanske låtsas titta på klockan. varannan vecka blir jag deprimerad oftast för att jag inte gillar mänskligheten, jag känner mig inte som dem, jag följer inte bara mina istinkter jag tänker rent logiskt på saker.
Det känns som om jag är ensam av en art på jorden. Jag skulle så jävla gärna vilja gå i en skola med personer som är som jag och bara kunna vara mig själv istället för att spela clown rollen.
Men nu lär jag väll få spela den i gymnasiet i 3 år...
Jag menar gymnasiet är fullt av normala människor som stöter ut allt som är annorlunda..
Jag har några gånger försökt att säga att jag har asperger till mina föräldrar.
Detta är väldigt svårt då jag måste säga det med tårar i ögonen. De viftar bort det. Jag tjatar om det tills de blir irriterade och blir arga och jag sitter tyst och deprimerad resten av dagen..
På fritiden så sitter ja inne på world of warcraft.
Det får mig att glömma alla mina problem.
Det som hjälper mest mot social fobi är faktiskt astrofysik. Universum är oändligt och vad jag än gör, gör ingen skillnad. så ingenting spelar någon roll.
Det enda jag kan göra är att jobba hårt och göra någon sorts skillnad.
Ibland tänker jag, varför ska jag göra det för de människorna som låter sina intstinkter sköta allt, Men min motivation i slutänden blir att jag ska jobba för de som är som jag.
Många som är intresserade av samma ämne som jag måste ju vara lite annorlunda.
Man blir ju inte intresserad av astrofysik av en slump.
Den ända jag kan prata ut om mina problem med är min bror han är någorlunda lika mig.
Genetiskt sett så är det också risk för asberger då min pappa antagligen hade adhd som ung och det är nog ingen slump att både min bror och jag har asberger sympton.
När jag var liten tyckte jag att jag var konstig så i flera år jobbade jag för att bli ¨normal¨.
I skolan kan jag inte koncentrera mig på vad folk säger förutom om det är något jag tycker är intressant.
Jag kan inte komma ihåg saker inom en nära tid men tex saker som jag hört om en växt för 4 år sedan kommer jag ihåg som om jag nyligen studerat det.

På ett sätt är asberger en lättnad och på en annan jobbigt.
Det är en lättnad för att det skulle förklara vrfr jag har haft det så jobbigt under mitt liv, men jobbigt för att det skulle innebära att hela min persolighet är typisk karaktär för en person med asberger. Alla handlingar och allt jag är kan förlklaras med asperger.
I början trodde jag att allt svårt jag gått igenom hade format mig till det jag är.
I min familj är psykolog tabu så tar nog ett lång tag innan jag vågar mig dit. Detta är första steget ^^
Jag har alltid varit bra på språk jag kunde engelska innan jag började skolan.
Mitt tydligaste minne är när jag gick på dagis och sa att min bror var fet på engelska och sen påståd att jag inte visste vad jag sade.
När jag gick i trean kommer jag ihåg att jag så ner på lärarn för att jag var bättre än honom på engelska.
Jag är riktigt dålig på att förstå ett sammangang socialt det gör så att folk tror att jag är iq lös.
Det som är irriterande är att folk tror att jag bara är rollen jag spelar. Ingen vet vem jag verkligen är.
Att jag inte kan ta in information som jag inte är intresserad av börjar att bli irriterande då vissa skol uppgifter inte går att göra.
Jag har flytit igenom skolan utan att plugga på någonting någon gång och fått bra betyg, Jag kommer ihåg detaljer till saker väldigt bra och detta har hjälpt. Orkar inte skriva mer. Precis som de flesta med asperger så kommer jag ihåg detaljer men inte helheten, Detta får mig att låta som om jag kan allting bättre än de flesta.
Det kanske låter som om jag är arg på de som stöter ut annorlunda folk men det är jag inte.
Alla är som de är av ett skäl, Ingen kan hjälpa vilka de är.
Skönt att lätta på hjärtat Även om jag kommer att få ångest för detta imorgon ^^
Addon:
Är det någon mer som har känt att de inte är männskor? Som jag skrev så tänker jag inte som andra.
Tänker ni med asperger med logik eller är jag inte som er heller?
glömmde att skriva om rutinen, Jag gör samma sak varje dag, går och lägger mig och vaknar samma tid varje gång. Mina aktiviteter är samma varje dag förutom någon gång 1 gång om månaden.

Hoppas den blev lite bättre.

Känner igen mig när det gäller i princip allt när jag läser din tråd, speciellt från skoltiden - svårigheten att veta hur man skulle beté sig för att bli accepterad. Allt man ville (iaf jag) var att ha kompisar, bli respekterad och vara "en del" av de "normala"... Jag satt mycket vid datorn, och trodde därmed att det spelade rollen att jag var dålig i sociala situationer och hade dåligt självförtroende. När jag satt vid datorn spelade jag oftast Counter-Strike, och detta fick mig att fly verkligheten.

Sen stämmer det mesta andra in på mig som du skrivit också, dålig koncentration i skolan om det inte var intressant, kommer ihåg mycket detaljer men sällan helheten (hakar ofta även upp mig på detaljer som andra människor inte tänker på). Jag går helst inte ut och går, med samma anledning som dig, jag vill inte hamna i en situation där jag måste fungera socialt, så därför tar jag nästan alltid bilen även om det bara handlar om 500 meter. Går jag omkring i affären och ser någon jag känner som inte har sett mig, då går jag utom synhåll för denne, för om jag får syn på personen och personen får syn på mig, så vet jag inte riktigt vad jag ska göra eller hur jag ska reagera, även om jag förmodligen inte reagerar helt felaktigt genom att le lite artigt och/eller säga hej. Ett felsteg i det sociala kan direkt göra att jag får ångest och känner nedstämdhet, riktigt jobbigt..

När jag läste din berättelse så förstod jag i princip exakt hur du känner/kände, kanske eftersom jag har kännt på samma sätt..

Jag tycker det är svårare med en del människor som jag faktiskt känner än någon helt okänd, det varierar iofs.

TS (Tråd Skaparen), det är rätt vanligt med människor som är av aspergertyp inom forskning, universitet, högskola och andra "utbildningsintensiva" områden.
Lär vara en mer accepterande miljö för aspies för det mesta där.

Personligen har jag lätt för att självlära mig saker som jag gillar precis som du beskriver.
Det var inte ens en ansträngning, det var mestadels ett nöje.
Vissa saker fungerar bra när det finns någon till hands att fråga om saker, som när man lär sig cadprogram tex.

Hej och välkommen!

Om du läser här, kommer du säkert att finna fler som har liknande upplevelser, även om aspergerare är olika sinsemellan också.

Det är en lättnad för att det skulle förklara vrfr jag har haft det så jobbigt under mitt liv, men jobbigt för att det skulle innebära att hela min persolighet är typisk karaktär för en person med asberger. Alla handlingar och allt jag är kan förlklaras med asperger.
I början trodde jag att allt svårt jag gått igenom hade format mig till det jag är.
I min familj är psykolog tabu så tar nog ett lång tag innan jag vågar mig dit. Detta är första steget ^^

Såsom petig aspergare vill jag påpeka att allt i din personlighet inte kan förklaras med Asperger, i så fall skulle alla aspergare vara precis likadana. Men mycket kan säkert förklaras med AS + bristande anpassning från omgivningen.

Jag trodde också att det vara mina (dåliga) erfarenheter i skolan (mobbning, utanförskap etc) som gjorde att jag var så annorlunda som jag var. But it was the other way around; jag var mobbad för att jag var annorlunda.

Jag tycker du ska kontakt med skolsköterska, kurator el med läkare på vårdcentralen och förklara att du tror att du har AS och att du vill genomgå en neuropsykiatrisk utredning. Du behöver inte blanda in dina föräldrar på detta stadium. Sen när utredningen väl påbörjats, så vill de säkert intervjua dina föräldrar och då måste de ju få veta. Men det är ditt liv, jag tycker inte de ska ha rätt att stå i vägen för en diagnos, om du känner att du vill ha/behöver den.

PS: Dela gärna in lång text i olika stycken med blankrader (tomma rader) emellan. Att bara börja på ny rad (med indrag) som i en tidning el i en bok funkar inte.

Alien skrev:Jag trodde också att det vara mina (dåliga) erfarenheter i skolan (mobbning, utanförskap etc) som gjorde att jag var så annorlunda som jag var. But it was the other way around; jag var mobbad för att jag var annorlunda.

Vissa blir inte mobbade hur annorlunda de än är. Det handlar mycket om hur den kollektiva processen i klassen ser ut samt självförtroendet hos den som sticker ut. Med gott självförtroende, hög självkänsla och hög status i klassen kan en person sticka ut väldigt mycket utan att bli dåligt behandlad för det. Hamnar man rätt i förhållande till något som är stark eller populär eller det är en väldigt tillåtande stämning i en grupp behöver ett annorlundaskap inte heller leda till mobbning. Däremot är det ju en fördel att kunna manövrera socialt om problemen kommer och det är väl där många aspergare inte får till det.

Jag minns att jag tyckte det hade blivit ohållbart vid ett tillfälle och funderade på att gå upp på scen i matsalen och ställa saker på sin spets, om det var någon som tyckte det var ok o reta folk.

Tex att ta med en stor burk eller något som gör mycket ljud o banka på för att få allas uppmärksamhet snabbt och så det blir tyst i lokalen jag bara jag hörs.
Hade tänkt igenom en massa olika scenarios och därigenom förberett mig på hur jag skulle säga eller göra om olika rektioner följde.

Innan jag gjorde det så fick jag tillfälle o ställa saker på sin spets med bara en av dem som var elaka.
På väg hem en dag så sade han någonting och jag tog tillfället i akt o satte mig i sådant där mode som innebär någon sorts rättvisetänk under alla omständigheter och jag sade bara saker jag visste var korrekta o började.
Sade med stabil röst något i stil med "Du!, har jag gjort dig illa på något sätt, du håller ofta på o retar mig".
Killen blev mycket snopen o ramlade in i ett högt staket en halvmeter bort o började pilla på det o sade "näej".
Jag fortsätter o vända o vrida på det o säga olika korrekta saker o han fortsätter o slingra sig.
Till slut frågar jag något om framtiden och kanske om han tänker göra mer saker, minns inte riktigt men han fortsätter o skruva på sig o pilla på staketet.

Undrar om det inte var att jag gick in i självsäkerhet där som gjorde att han inte något elakt i stunden.
Roligt nog gjorde han aldrig något elakt igen och andra började sluta vara elaka så jag antar att han påverkade dem också.

Hoppas det kan ge något någon kan ha nytta av