För mig finns inga likhetstecken mellan handikappad och svag. Jag är handikappad i förhållande till det samhälle jag lever i, men ser mig inte som svag. Snarare stark - en som kämpar på trots svårigheter.

Kristofer skrev:
"Kommer snart bli en förtidspensionerad överviktig funktionshindrad med taskig ekonomi och ospännande liv bestående av habiliteringen och TV-tittande."

Fast här har du ju flera val. Du kan tex äta mindre, så slipper du bli överviktig. Då sparar du också pengar som du kan använda att göra något du tycker är kul. TV:n har väl en avstängningsknapp(?), och habiliteringen är väl bara att låta bli att gå till?

Du kanske upptäcker i sinom tid att det finns spännande saker man kan hitta på som inte behöver kosta så mycket pengar.

Att du känner dig oduglig betyder inte att du är oduglig. Däremot låter det för mig som att du är ganska låst i dina tankar. Att du bestämt dig redan innan för hur eländigt allt kommer att bli. Kan du genom terapi eller på andra vis komma åt det och våga bli mer öppen för olika möjligheter så kanske du skulle må lite bättre.

Han man ett handikapp är man ofta stark. För att man måste. Men för den skull kanske inte ens arbete är uppskattat eller ens iakttaget.

pointblank skrev:För mig finns inga likhetstecken mellan handikappad och svag. Jag är handikappad i förhållande till det samhälle jag lever i, men ser mig inte som svag. Snarare stark - en som kämpar på trots svårigheter.

Bra skrivet! Ich hölle mit och känner igen mig själv och andra i texten.

Jag ser bara inte hur ett liv fullt av misslyckanden kan vara något att ha. Allt terapi kan göra är att få mig att ignorera dessa fakta.

Dessutom så anser jag att vi med AS är svaga individer. Styrka består i att klara sig bra i rådande omständighet, klara sig själv, försörja sig etc. Svaghet är att inte göra detta. Svagheten kan göra att man får kämpa mer än vad den starke behöver, men att jobba mer är inte samma sak som styrka. Jobba mer är här bara något vi måste göra för att vi är svagare människor, statusmässigt sett sett undermänniskor.

Misslyckanden...? Vad med allt du lyckats med då?
Gymnasie, högre utbildning, träning etc. Betyder inte det någonting helt plötsligt?

Min uppfattning är inte att aspergare är svagare per se, utan att vår grad av handikapp står i direkt relation till samhället. Jag är fullkomligt övertygad om att vi klarade oss bättre under andra epoker än den samtida. Jag tror rentav att aspergerpersonligheten kan ha varit en fördel och premierats i andra samhällsformer.

Vi passar inte in i dagens samhälle då det som blivit den viktigaste egenskapen (social kompetens, flexibilitet) utgör våra största svårigheter.

Kristofer skrev:Dessutom så anser jag att vi med AS är svaga individer. Styrka består i att klara sig bra i rådande omständighet, klara sig själv, försörja sig etc. Svaghet är att inte göra detta. Svagheten kan göra att man får kämpa mer än vad den starke behöver, men att jobba mer är inte samma sak som styrka. Jobba mer är här bara något vi måste göra för att vi är svagare människor, statusmässigt sett sett undermänniskor.

Statusmässigt är många av oss undermänniskor, ja. Men svaga...det tycker jag inte. Svag är man när man ger upp, den som fortsätter att kämpa är inte svag. Som redan tidigare nämnts i denna tråd, så kan du välja när det gäller vissa saker. Ibland måste man få gnälla av sig, det ÄR ok att må dåligt, men man får faktiskt inte ge upp.

Men att det sen är skit att ha AS, det kan jag bara hålla med om. Jag ser inga som helst fördelar med att AS, tycker att Attwoods positiva aspiekriterier är trams.

Lakrits skrev:

pointblank skrev:För mig finns inga likhetstecken mellan handikappad och svag. Jag är handikappad i förhållande till det samhälle jag lever i, men ser mig inte som svag. Snarare stark - en som kämpar på trots svårigheter.

Bra skrivet! Ich hölle mit och känner igen mig själv och andra i texten.

Jag med.

De saker du räknar upp är tyvärr sådant som numera blivit misslyckanden eller sktiti sig på ett eller annat sätt. (Det är inte heller första gången som jag får börja om med yrkeslivet, men denna gång vet jag inte hur). Jag orkar helt enkelt inte med det + att det är massa annan skit samtidigt. Jag vet att jag låter gnällig, men this is killing me. En mer utvecklad bakgrund kanske skulle kunna ge mer klarhet, men jag ämnar inte berätta allt för mycket på ett öppet forum.

Alexandra skrev:Men att det sen är skit att ha AS, det kan jag bara hålla med om. Jag ser inga som helst fördelar med att AS, tycker att Attwoods positiva aspiekriterier är trams.

Jag ser en klar fördel. Man har större chans att vara excentrisk, unik och uppfattas som väldigt speciell, inte som andra. Jag skrev just ett inlägg i min blogg (på engelska) om varför jag är övertygad om att Michael Jackson hade AS. Där tar jag också upp fördelarna av att ha AS kombinerat med stark karisma. Man blir lite utomjordisk, något som både fascinerar och skrämmer människor.

http://privatecomfortzone.blogspot.com/

Jag vill egentligen inte vara som majoriteten. Jag trivs med att vara udda.

Jag har ingen som helst önskan att vara vare sig excentrisk eller utomjordisk.

KrigarSjäl skrev:Blanda inte in mig, tack.

Läs om läs rätt, det nämndes i positiv anda, även om det inte var dig jag tänkte på när jag skrev ordet så ta inte åt dig.

Alexandra skrev:Jag har ingen som helst önskan att vara vare sig excentrisk eller utomjordisk.

Det första får man kanske jobba med om excentriskheten blir ett problem. Men det senare tror jag att varken du eller jag, eller någon annan heller för den delen, behöver oroa sig särdeles mycket över

MsTibbs skrev:

KrigarSjäl skrev:Blanda inte in mig, tack.

Läs om läs rätt, det nämndes i positiv anda, även om det inte var dig jag tänkte på när jag skrev ordet så ta inte åt dig.

Aha, ok.

Att tvingas kämpa hårdare än andra måste inte bero på styrka. Det kan räcka med uthållighet eller rentav bara nödtvång. Ge upp kan man göra även om man är stark och gör inte alltid bara för att man är svag. Den här tråden visar tydligt att upplevda styrkor och svagheter med AS är i högsta grad individuellt.

Personligen går jag med förlust, men hur ska jag kunna veta vad som är "jag", "AS", "samhället" eller *fan och hans mormor*.

Zombie skrev:Personligen går jag med förlust, men hur ska jag kunna veta vad som är "jag", "AS", "samhället" eller *fan och hans mormor*.

Vare sig man går på plus eller minus, tillfälligt eller mer bestående, så är det väl hart när omöjligt att veta vad som är bokstäverna, Jaget, omgivningen/omständigheterna osv.

Fan vad jag gillar dina inlägg. Önskar du orkade skriva nåt mer handfast nån gång. Jag skulle bli bland de första köparna.

KrigarSjäl skrev:Min uppfattning är inte att aspergare är svagare per se, utan att vår grad av handikapp står i direkt relation till samhället. Jag är fullkomligt övertygad om att vi klarade oss bättre under andra epoker än den samtida. Jag tror rentav att aspergerpersonligheten kan ha varit en fördel och premierats i andra samhällsformer.

Vi passar inte in i dagens samhälle då det som blivit den viktigaste egenskapen (social kompetens, flexibilitet) utgör våra största svårigheter.

Kan bara hålla med fullständigt.
Visst är livet skit idag (för mig iaf). Men jag ser mig inte som en svagare människa än en "normal" svensson.

Zombie skrev:Att tvingas kämpa hårdare än andra måste inte bero på styrka. Det kan räcka med uthållighet eller rentav bara nödtvång.

Bara en omskrivnng för att få det att låta mindre jävligt. Man tvingas kämpa hårdare för att man är svagare. AS är ingenting annat än en svaghet. Något som gör livet till skit.

Kristofer skrev:Är vi svaga och handikappade individer? Är det egentligen så att tanterna har rätt? Jag vet inte, men jag har börjar fundera i sådana tankar.

Det är just därför som jag mer och mer tvivlar på vad jag tidigare ansett. Av samma anledning funderar jag också på om det inte är så att tanterna har rätt. Vi kanske inte bara vill se det? Vi kanske måste ta det som vi tycker vara förnedrade från tanternas sida? För vi behöver ju ofta den hjälp som de företräder. Har vi då rätt att dissa tanterna? Egentligen kanske vi behöver bli så omhändertagna som de anser?

Mycket bra fråga. Tanterna menar oftast bara väl och jag tycker vi borde vara tacksamma att hjälp ö h t finns. (I andra länder får man klara sig bäst man kan om man inte har släktingar som tar hand om en eller är rik nog att anställa tjänstefolk. Eller så hamnar man på någon ryslig institution där man blir övervakad och behandlad som en fånge, eller i värsta fall straffarbetare.)

Det jag tror många stör sig på är när tanterna inte fattat att just AS inte är ett begåvningshandikapp utan behandlar en som utvecklingsstörd.

Samtidigt får man förstå att det kan vara svårt för vanliga människor att fatta att man kan behöva hjälp, särskild hänsyn eller anpassad miljö trots att man har normal till över normal intelligens och samtliga lemmar i behåll. Mycket lättare att förstå när någon sitter i rullstol eller helt uppenbart inte har alla hästarna i stallet.

Vi är nog de svaga. NT är nog de starka och vi behöver deras hjälp. AS kanske inte är annat än ett stort handikapp? Förnekar vi bara detta?

Nu bör man inte dra alla aspergare över en kam. Jag förnekar i alla fall ingenting. Jag ÄR handikappad. Mycket mer handikappad än du, tror jag.

Skillnaden mellan dig och mig är bara att jag:
a) accepterat att det är såhär det är;
b) inte är rädd att be om hjälp om jag behöver det;
c) inte ser detta som särskilt förnedrande utan som ett värdeneutralt faktum som inte säger någonting om mig som person utan bara om den kropp och hjärna jag råkat få i denna giv;
d) vet att jag också har en del unika talanger och trevliga egenskaper och inte är helt dum när det gäller ämnen jag är intresserad av (vilket iofs också bara är en lottovinst snarare än något jag själv kan ta äran för);
e) anpassat mina omständigheter - och mig till dem - så att jag kan leva ett bra liv ändå (iofs också med en hel del tur).

Du däremot förväxlar dina svårigheter och problem just nu med ditt värde som människa.

Dessutom talar du som en person med depression och/eller tvångstankar. Skulle rekommendera att du söker för det i första hand. Kanske medicin eller KBT kunde hjälpa? Inte för att problemen försvinner av det, men då kanske du kan förhålla dig till dem på ett bättre sätt än att bara deppa ner dig mer och mer för varje dag och hitta ständigt nya begränsningar att lägga till varför-Kristofer-är-vädelös-högen.

Fast jag är värdelös. Allt talar för att jag kommer leva en tillvaro som förtidspensionär och därmed bara tvingas ägna mig åt små tidsfördriv för att späda ut tristessen. Jag har inga talanger, inget jag är bra på eller så. Jag är alltså en tämligen vardelös människa som inte tullför någon något. Bara en belastning.

Precis som du skirver så är sådan terapi mest till för att lära värdelösa undermänniskor som jag att blunda för faktum.

Men jag kommer sitta fast i en trist lägenhet på existensminimum resten av livet, oavsett vad.

Ser inte meningen med det livet. Varför ska jag gå runt så i 70 år till?

Kristofer skrev:Fast jag är värdelös. Allt talar för att jag kommer leva en tillvaro som förtidspensionär och därmed bara tvingas ägna mig åt små tidsfördriv för att späda ut tristessen. Jag har inga talanger, inget jag är bra på eller så. Jag är alltså en tämligen vardelös människa som inte tullför någon något. Bara en belastning.

Precis som du skirver så är sådan terapi mest till för att lära värdelösa undermänniskor som jag att blunda för faktum.

Men jag kommer sitta fast i en trist lägenhet på existensminimum resten av livet, oavsett vad.

Ser inte meningen med det livet. Varför ska jag gå runt så i 70 år till?

Jag har ju mitt utseende/karisma/excentricitet, och att folk i allmänhet verkar tycka jag är "intressant", att falla tillbaka på. Jag är väl egentligen också en tämligen obegåvad person i den bemärkelsen att inget av det jag är bra på är något jag kan livnära mig på.

Vore jag inte så elegant som jag är hade jag begått självmord eftersom mina framtidsutsikter är mycket dystra. Nu är jag i alla fall en sån som drar intressanta människor till mig om jag vistas ute. En sann excentriker. Det ger i alla fall livet en extra dimension.

Kristofer skrev:så är sådan terapi mest till för att lära värdelösa undermänniskor som jag att blunda för faktum.

Ja till stor del har du rätt. Men KBT kan också hjälpa folk att se saker ur en annan synvinkel och få perspektiv på saker och ting.

Jag har själv aldrig haft behov av sådan terapi. Jag är redan en perfekt undermänniska som accepterat min roll. Eller, jag har typ aldrig jämfört mig med andra, jag är ärkeanden och de är mina ägg typ.

Men min sambo blev faktiskt hjälpt av KBT. Han har en tendens att få sådana där låsningar som du verkar ha. (Allt är kört-tänk tex). Man märker fort om det är en bra KBT-terapeut eller ej. Man ska inte känna sig klappad på huvudet.

Jag ser nog mig själv som fallen övermänniska mer än som undermänniska by default.

sugrövmanövern skrev:

Kristofer skrev:så är sådan terapi mest till för att lära värdelösa undermänniskor som jag att blunda för faktum.

Ja till stor del har du rätt. Men KBT kan också hjälpa folk att se saker ur en annan synvinkel och få perspektiv på saker och ting.

Jag har själv aldrig haft behov av sådan terapi. Jag är redan en perfekt undermänniska som accepterat min roll. Eller, jag har typ aldrig jämfört mig med andra, jag är ärkeanden och de är mina ägg typ.

Men min sambo blev faktiskt hjälpt av KBT. Han har en tendens att få sådana där låsningar som du verkar ha. (Allt är kört-tänk tex). Man märker fort om det är en bra KBT-terapeut eller ej. Man ska inte känna sig klappad på huvudet.

Ser dock inte vad det perspektivet ska vara. Hej jag är förtidspensionerad och utfattig men jag tycker allt är jätteskoj ändå. Nu ska jag sitta och glo i tre timmar det ska bli jättekul. Nej, jag kan inte ljuga för mig själv så.

Det finns folk som har hög status. Det finns jurister, företagsledare, politiker och militärer. Alla de är bra på att slåss, helt värdelösa är de hela bunten. Sen finns folk som tar hand om andra människor, de flesta av dem har låg status men läkare har hög. De gör faktiskt nytta, vilket man möjligen ibland kan säga också om tanter och poliser och andra förmyndartjänstemän. Sen finns ju teknikerna och naturvetarna utöver läkarna. De kan göra nytta men tjänar mest fåntrattarna bland de redan nämnda.

Man kan fortsätta listan med kontorsråttor, artister, städare, ... Poängen är dock att väldigt få här i världen gör någon nytta, nästan alla bara skrotar omkring. Okej om man föredrar att skrota omkring med hög status eller åtminstone medelmåttig status (som det väl är tanternas mål att alla diagnostiserade ska göra) men det är en annan sak.

Uppskattning är väl ett slags, allmänt sett medelmåttig, status. Uppskattning från folk man träffar i yrket, från vänner, familj och främlingar är inget dumt tillstånd att sträva efter, för mig själv är det rentav en nödvändighet för att jag ska orka sträva efter annat men inte heller uppskattning har något med nytta att göra, utom som sagt i ett fåtal fall.

En tredje grej, om nytta och status (och uppskattning) är de två första, är förstås kärlek, som inte heller är dum att sträva efter. Dock, återigen, har inte heller den något med nytta att göra - såvitt man inte vänder på steken och säger att kärlek är det enda nyttiga som finns. Gärna för mig.

Kristofer, vilka jämför du dig med när du känner dig värdelös? Jag vet vilka jag jämför mig med när jag känner mig så men behöver nog minst ett inlägg till för att beskriva dem.