Kahlokatt skrev:Jag är 30 och bor av flera olika skäl kvar hos pappa.
---
Föraktar ni mig...? Är jag den äldsta hemmaboende i hela Sverige? Jag skäms så att jag skulle kunna dö.

Nej jag känner varken förakt eller tycker att du ska skämmas. Däremot kan jag bli lite upprörd över att du nekats bostad. Samtidigt som det tyvärr inte förvånar mig särskilt mycket nu längre.

Men om du verkligen vill flytta så hoppas jag du får till en ansökan om boende och att du sedan får hjälp med överklagan på ett eventuellt avslag.

Sedan kan man bara hoppas att Länsrätten gör en riktig bedömning av ditt faktiska behov och att du äntligen kan få din egen bostad.

Har ni inga Personliga ombud (PO) i din kommun? Här har vi inga.

Man ska kunna få hjälp via Råd och stöd också men det verkar nästan lika svårt att få den insatsen som att få en bostad. Jag är inne i en sväng med ansökan om Råd och stöd där jag skickas fram och tillbaka för att man inte kan enas om vem som ska stå för det.

Frågan om mitt boende kom upp igår. Är snart 30 och har väl egentligen flyttat hemifrån men bott hemma igen i perioder, som nu. Är arbetslös, saknar inkomst, lever på det jag tjänat på mina senaste jobb. Tycker det är vettigare att bo "hemma" än att gå till soc.

Stod och fixade mat när min mamma drog upp den gamla visan som jag hört förr och som går ut på att hon skäms något förbannat (över att jag bor hemma och inte är en lyckad människa) samt att jag förmodligen är lat. Vad kan annars vara problemet liksom?

Jag påpekade att mitt förra jobb, som tog abrupt slut men inte av min förskyllan, faktiskt var något som jag gjorde bra och mådde bra utav. Hon sa vid tillfället att det var bra att jag fick sluta, det var inget riktigt jobb. Ungefär då slängde jag på luren i örat på henne.

En ilska blandad med frustration och jag vet inte vad byggdes plötsligt och hastigt upp inom mig, omöjlig att stoppa, hade ofta den känslan i tonåren men mer sällan nu. Blev så sjukt jävla arg och var tvungen göra av med energin och avreagera mig på något, så jag började puckla på mig själv med knytnävarna var jag kom åt, helvild. (Ja, det är pinsamt). De här utfallen gjorde faktiskt att jag lugnade ner mig.
Idag hade jag en del blåmärken på magen och benen.

Slutsats: jag behöver skaffa en sandsäck och flytta hemifrån permanent.

Gillar Sugrövmanöverns tanke om generationsboende.

Bor i egen lägenhet sedan flera år. Är glad att det är en stor etta, ledigt med utrymme men sparar pengar genom att inte behöva betala cirka 1000 kr ytterligare per månad för en tvåa och jag har riktig kö. Kokvrå går bort. Varken behöver eller vill ha boendestöd, osv. och särskilda lägenheter för funktionshindrade.

Flyttade hemifrån sent (25 år gammal) men det berodde bland annat på att fd. uthyraren var en konstig typ. (Det slutade med att hon gick självmant för annars hade hon fått sparken). Jag älskar att bo själv - älskar friheten i boende och många andra avseenden. Dock saknar jag balkong och om något år är det nog dags att röra på sig och både byta lägenhet med balkong, inte utan igen och ort troligtvis. Ombyte kan förnöja.

Men det är som bekant verkligen inte lätt att få lägenhet, särskilt inte i dagens läge.. och hyresrätterna minskar.

serpentin skrev:

Duras skrev:Jag bor nu på mitt 19:e ställe räknade jag just ut. Det blir mindre än 3 år per ställe i genomsnitt. Och jag har aldrig bott hos kompisar etc, dvs nästan varje ställe har varit tänkt att bli nåt slags hem. men jag har aldrig flyttat in nånstans utan att veta att det bara är tänkt att bli mer eller mindre tillfälligt. I de flesta fall "tvingad av omständigheterna".

jag längtar fortfarande efter den dag när jag flyttar till ett ställe där jag faktiskt tror att jag kommer att bo kvar resten av livet. Alltså till ett ställe jag medvetet valt med omsorg utan att låtit nån annan påverka mig, direkt eller indirekt.

Tror det är en delförklaring till att jag inte finner det meningsfullt att städa trota att jag egentligen tycker om välstädade hem.

Ovanstående kunde jag ha skrivit!

Den absolut längsta tid jag bott i en och samma bostad är knappt tre år. Men det har bara hänt vid ett par tillfällen och då främst för att det dröjt så länge innan jag hittat något annat. Kortaste tiden är en månad.

Anledningen till flyttandet har alltid varit att jag blivit störd av ljud från grannar, trafik och annat buller.

Nuvarande bostad var den enda som kommunen hade att erbjuda. Det var bara att ta den eller bo på gatan. Jag har letat efter annan bostad ända sedan jag flyttade in här för två år sedan.

Drömmen är en storvinst på Lotto. Då kan jag välja fritt var jag vill bo utan hänsyn till kostnader.

Vill du börja flytta tillsammans med mig? *raggningskommentar*

Duras skrev:
Vill du börja flytta tillsammans med mig? *raggningskommentar*

Hahaha. Den var fin den Duras. Jag kan lova dig att du skulle inte stå ut länge med mig och min vilda tvååring. Jag är själv inte heller så bra på att stå ut med andra har jag insett. Inte mer än i lagom doser. Det är en paradox, att längta efter samhörighet samtidigt som man inte kan leva utan avskildhet.

Men jag har tänkt ibland att det skulle vara bra med något slags kollektivboende. Fast kanske mer som en liten kollektivby där varje familj har sitt eget hus att dra sig tillbaka till när man vill det. Här finns inga kompisar till min dotter. Inte till mig heller för den delen.

Efter tre dagar här börjar jag mer och mer inse att det inte är så mycket flytta hemifrån som är problemet, utan det faktum att jag känner mig så splittrad på grund av att jag har mitt liv utspritt över tre städer. Jag har min familj och en bra kompis i Borås, halva bekantskapskretsen i Göteborg och den andra halvan här i Stockholm. Vilken stad jag än befinner mig i så är det någonting som fattas. Jag känner aldrig att jag har ett helt liv, jag har hela tiden bara ett halvt liv...

Det är hela tiden något/några som är långt bort och som jag saknar. Jag önskar att min familj och alla mina vänner kunde bo i samma stad.

SnowballInHell: Jag måste säga att jag tycker att det var väldigt dåligt av din mamma att säga sådär, att ditt jobb inte var ett riktigt jobb. Alla jobb är väl riktiga jobb och huvudsaken är ju att du trivdes. Jag förstår mig inte på föräldrar som inte stöttar sina barn. ^^

Jag flyttade hemifrån först när man fyllt 31 men men inget man funderar över idag, tar en dag i taget nu och försöker göra det bästa av situationen, att man inte kan ha ett normalt fungerande liv, so what? varför sakna nåt man aldrig haft liksom, mmm just det.

MissNervvrak skrev:SnowballInHell: Jag måste säga att jag tycker att det var väldigt dåligt av din mamma att säga sådär, att ditt jobb inte var ett riktigt jobb. Alla jobb är väl riktiga jobb och huvudsaken är ju att du trivdes. Jag förstår mig inte på föräldrar som inte stöttar sina barn. ^^

Nä,"Vad bra..!" är inte precis vad man vill höra när man för ovanlighetens skull trivts med sin livssituation och den ryckts bort.
Hennes definition av ett riktigt jobb är lite diffus, men jag tror att du ska vara född på 40-talet, ha genomgått en utbildning, fått en fast tjänst där du envetet stannar kvar fram till pension trots att du ofta gnäller över hur jävligt du har det på jobbet.
"Det leder ingevart." brukar hon säga oavsett vad jag gör. Jag har som tur är slutat att lyssna på henne.

SnowballInHell skrev:Nä,"Vad bra..!" är inte precis vad man vill höra när man för ovanlighetens skull trivts med sin livssituation och den ryckts bort.
Hennes definition av ett riktigt jobb är lite diffus, men jag tror att du ska vara född på 40-talet, ha genomgått en utbildning, fått en fast tjänst där du envetet stannar kvar fram till pension trots att du ofta gnäller över hur jävligt du har det på jobbet.
"Det leder ingevart." brukar hon säga oavsett vad jag gör. Jag har som tur är slutat att lyssna på henne.

Det där låter lite som min farmor och farfar. Jag har slutat lyssna på dem också men det är svårt att inte ta åt sig.

Varför är du så rädd för att flytta hemifrån? Se det som en utmaning! Fatta vad stolt du skulle bli över dig själv om du klarar det!

Jag skulle döda för att få flytta hemifrån, skapa mina egna regler, göra precis vad jag vill, bjuda hem vem jag vill... Go for it!

Jag LIDER av en flyttahemigen-ångest.

Min drömplats har alltid varit en rödtimrad stuga gärna vid havet det låter mysigt dit du flyttat, slå dig till ro med nåt som upptar alla dina tankar så utvecklas det något fint av det. Själv flyttade jag till eget 1996, en etta på 25 kvadrat ( min första lägenhet då ) . Det är nog omställningen som gör det, fast med tiden så ..lyckat till i det nya


Christer

Nu har jag bott här en vecka och det känns mycket bättre. Jag börjar åter känna den där känslan som jag kände när jag var här och tittade på huset första gången, att "åh, här vill jag bo". Jaa, boendegrejen känns lite lättare nu helt enkelt och jag ångrar mig inte.

Kul att du trivs!

jag vet en som är 45 och bor med sin mamma och han har alltid bott där