Någonting jag tänkt på med många aspergare är att de i tonåren är helt överförtjusta i manga. Nästan alla aspergare jag träffat har älskat det? Why? Vad är det som triggar er?

Jag gillade manga före puberteten och slukade många, många tidningar. Förmodligen hade det att göra med mitt intresse för det feodala Japan och fantasy. Anime har jag dock aldrig sett tjusningen med. Gissar även att det är något av en generationsfråga: i dag är ju animesvängen någorlunda populär och man ser titt som tätt tonåringar tillhörande subkulturen: man kan alltså spekulera om det sociala samspelet föder intresset. Folk i allmänhet hamnar väl i sina subkulturella identiteter av sådana skäl.

Det undrar jag också. Jag själv har alltid avskytt manga.

Med nöd och näppe att jag känner till det... Generationsfråga som sagt.

Hannah skrev:Någonting jag tänkt på med många aspergare är att de i tonåren är helt överförtjusta i manga.

Menar du mer än svenska, franska, belgiska, tyska, brittiska och amerikanska serier?

I så fall är det en intressant observation som borde jämföras med respektive serie-stils allmänna ställning på marknaden över tiden -- d v s vad tyckte tonåriga aspergare för 10, 20, 30, 40 och 50 år sen om för serier.

Jag har varit intresserad av serier länge så jag är medveten om skillnaden men tror inte jag är beredd att formulera nån teori.

Jag har också undrat över aspergares mangaintresse. Själv läser jag lite manga, men är inget tokfreak. Jag ÄLSKAR Barefoot Gen av Keiji Nakazawa, den handlar om livet efter bombningen av Hiroshima och är otroligt gripande. En annan manga jag tycker om är gotisk med en massa söta Lolitaflickor och stiliga unga män (nej, den är inte porrig!) - Godchild av Kaori Yuki.
Fantasymanga har jag däremot svårt för, och sådan där riktigt övertydligt ritad manga där tjejerna har jätteögon, typ Sailor Moon.

Jag vill läsa mer manga men vet inte var jag ska börja.

Jag är uppvuxen med mangastilen genom japanska tv-spel. Jag kände redan till alla typiska klichéer och arketyper och var mycket väl bekant med framförallt fantasymanga, innan jag överhuvudtaget såg min första animé efter urgamla filmen Skattkammarön samt Sailor Moon. Ett av de absolut mest tongivande tv-spelen inom fantasymanga art-style, med alla klassiska arketyper närvarande, var/är Suikoden 2. Det spelet förändrade mitt liv och är allmänt betraktat som kronjuvelen av fantasymangastil bland japanska rpg-spel.

Egentligen är jag ett mangafreak trots att jag aldrig läst en manga och bara sett ca sex-sju animéer allt som allt. Jag började med några riktigt tunga namn från senare år som i de flesta fall bygger på mangaserier i grunden, Death Note, The Melancholy of Haruhi Suzumiya, Code Geass och Gundam 00.

Jag gillar verkligen manga och även animé, skulle vilja börja läsa några bra mangaserier, tacksam för tips. Ett problem för mig är att jag i mig själv är så verklighetsfrämmande att jag lätt börjar identifiera mig med en fiktiv mangavärld mer än riktiga människor i den verkliga världen. Här har vi någon sorts koppling till min AS, det är jag övertygad om. Jag kan inte förneka att mentalt är jag en jättenörd som önskar att jag var en mangafigur. Också en anledning till att jag undviker att dränka mig i manga/animé, det är så mycket bättre än verkligheten att jag blir självmordsbenägen av det.

Mangapojkar är så snygga, söta och coola. Jag får nästan ångest av att de inte är verkliga och att riktiga människor inte ser ut så. Jag känner komplex inför fiktiva mangakaraktärer som är superbäst på allt.

Skådespelarna i Japan som gör originalrösterna till animé går ofta helt upp i sina roller och skapar en slags gemenskap som man inte ser så mycket av i västerlandet. Jag vet att det här exemplet är extremt uber cheesy men jag tycker ändå det är så grymt härligt. Han som sjunger är Hiroshi Kamiya, 35-år som gjorde bl.a Tierias röst i Gundam 00. Hans extraknäck, i likhet med många japanska röstskådisar, går tydligen ut på att sjunga och spela in extramaterial baserat på de karaktärer han gett röst åt. Hur nördigt det än är så tycker jag det är så befriande med folk som kan leva lite halvt i någon fantasivärld. Jag avundas deras arbete, om jag hade kunnat syssla med nånting liknande hade jag nog varit lyckligare. Att kunna gå på mässor och få uppskattning av fansen för att man gett röst åt en karaktär.

http://www.youtube.com/watch?v=Ra_ZxPgK0q4

Värt att nämna är att manga/anime ofta är socialt och emotionellt intensivt jämfört med västerländskt.

Jag är själv ingen egentlig fan men kan uppskatta att kolla på någon film. Min första erfarenhet var med Sailor Moon på lördagsmorgnarna.

En del författare älskar att sätta sina karaktärer i pinsamma situationer och det tar kol på mig. Jag får samma känsla när flambojanta karaktärer syns på bild. Jag tror det är något autistiskt bakom det. t.ex när jag såg på Sailor Moon så var jag konstant rädd för hur andra karaktärer skulle reagera på hjältarnas konstiga/löjliga beteende. Jag orkade inte se mer än ett avsnitt.

Jag såg Ghost in the Shell för bara några dagar sedan, och det är väl typ min enda erfarenhet. Inom kort blir det mer dock: Dels tvåan av Ghost, dels tv-serien Cowboy Bebop, dels en hel hög med cyberpunk-Anime i stil med Ghost som jag inte kommer ihåg namnen på.

Ni kanske pratar om serietidningar främst, men jag svarar ändå.

Jag gillar den välgjorda vältecknade mangan, Pikachu är bara massproducerad och jobbig med sitt skrikande. Manga kan vara precis vad som helst, en stil allt från minimalistiska seriefigurer till realistiska människoporträtt, det är en stil alla kan teckna och alla kan utmanas av att bli bättre på oavsett grundkunskap inom teckning.

Min grund är altså att teckna, det finns säkert dem som gillar anime (film-manga) också.

Josef1 skrev: Ett av de absolut mest tongivande tv-spelen inom fantasymanga art-style, med alla klassiska arketyper närvarande, var/är Suikoden 2. Det spelet förändrade mitt liv och är allmänt betraktat som kronjuvelen av fantasymangastil bland japanska rpg-spel.

Tv-spel är egentligen min enda kontakt med manga/anime. Just Suikoden 2 är mitt favoritspel genom tiderna, och jag gillar verkligen den grafiska stilen på karaktärsporträtten. Men att ge mig in på filmer eller serier intresserar inte mig.

mnordgren skrev:Tv-spel är egentligen min enda kontakt med manga/anime. Just Suikoden 2 är mitt favoritspel genom tiderna, och jag gillar verkligen den grafiska stilen på karaktärsporträtten. Men att ge mig in på filmer eller serier intresserar inte mig.

Jag brukar säga att Suikoden 2 är den bästa animé som aldrig gjorts. Jag är övertygad om att med den producent som gjorde Suikoden 2 (han som var Suikodenseriens fader men hoppade av innan trean var färdig) bakom rodret, och en hyffsad budget, hade en Suikoden 2 animé i 50 episoder blivit helt episk. Mellan Suikoden 2 och 3 lekte ju Konami mycket med animékonceptet i t.ex Suikogaidentitlarna som aldrig släpptes utanför Japan. De hade likt Suikoden 3 intro och filmsekvenser gjorda i animéstil.

Jag hoppas fortfarande, även om det med 99% sannolikhet aldrig kommer ske, att Suikoden 2 blir animé, så att de som inte orkat spela spelet också kan uppleva handlingen/karaktärerna/världen.

Jag undrar om det egentligen är något specifikt för aspergare. Möjligen i så fall att aspergare oftare har kvar barn-/ungdomsintressen högre upp i åldrarna. Manga har aldrit intresserat mig, och det fanns väl inte heller i Sverige när jag växte upp. Däremot är det uppenbarligen ett mycket stort och även gammalt fenomen, sisådär 100 år gammalt i Japan. Till min stora förvåning hade Louisiana en mangautställning när jag var där i december, så uppenbarligen ser man det även som ett tillräckligt stort kulturellt/konstnärligt fenomen.

Jag läser en del manga och ser en hel del anime fast jag snart är 50.
I min ungdom fans inte sånt.

Favorit filmer
Mononoke Hime, Spirited Away och det mesta av Ghibli och Ghost in the Shell.

Många anime tv-serier och ova gillar jag okså. som till exempel...
Gits SAC, Cowboy Beebop, Haibane Remi,
Tenchi Muyo, OMG, Nadesico och flera till.