Finns det någon här med AS eller nån som känner nån med AS som känner sig i det närmsta frisk beträffande de brister som kännetecknar oss?

Jag känner mig frisk. Men jag är normal bara i min egen värld. Jag har säkert en massa sk brister men jag ser dem inte som sådana.... Jag känner mig normal. Enligt min egen logik.

Inte längre.

Wellcraft skrev:Finns det någon här med AS eller nån som känner nån med AS som känner sig i det närmsta frisk beträffande de brister som kännetecknar oss?

Intressant fråga även om jag hellre hade skrivit:

"Nån med AS som känner sig i princip som en vanlig människa?"

Eftersom motsatsen till frisk är sjuk och AS är ingen sjukdom.

Nåväl. Man vet ju att AS-problemen kan variera över tiden.

Mitt eget liv ser ut typ:

* barndomen - minns inte så noga, kanske lite aspig, men hade kompisar (en i taget)
* tonåren - blev mer aspig ("nördiga intressen", färre kompisar)
* 20-40 - hyfsat vanlig, lyckades bli systemvetare o jobbade i över 15 år
* 40+ - sedan jag upptäckte NPF och AS och det här forumet - känns det ibland som att jag blivit mer aspig. framför allt under en period förra året, när jag kom i konflikt både på arbetet jag hade då och även med min fru

Bara för att visa på hur min AS har varierat över åren.

Vad har jag mest problem med?

Med ett ord: stresskänslighet. Så länge allt är lugnt fungerar jag både hemma och på ett jobb. Men så fort det blir bråttom och stressigt slutar jag funka. Blir som förlamad.

Har även stora problem med viss tvångsmässighet - vilket återigen återigen märks mest i en arbetssituation.

Socialt är jag ganska "vanlig". (Även om jag inte har alls många vänner.) Har nog lyckats lära mig "spelet" rätt hyfsat. Jag kan "tjöta" med grannarna och butiksfolk. Även om jag ofta inte uppskattar den människotyp de representerar eller den attityd de ger uttryck för.

Rent privat har jag "lyckats" hyfsat. Är gift, har två barn, hus, bil. Fast arbetslösheten gör att ekonomin bara blir mer och mer pressad. Förbluffas hela tiden över hur länge det egentligen kan gå runt.

Känner mig i princip "frisk" - eller "vanlig" som jag vill kalla det. Men så länge jag är arbetslös - som en knäppgök, en outsider, ett ufo, en loser, en nolla.

Naturligtvis känner jag mig frisk - vilket jag de facto är.

I dag trivs jag med mitt liv. Jag tycker att mitt liv är värdefullt.

Jag har gjort ett livsval att anpassa livet efter, vad jag behöver och vad jag trivs med. Jag har slutat att "jaga" det man brukar se som normen för hur man ska vara och vad livet borde innehålla för att räknas till de normal.

Min upplevelse är att när jag utgår från mig själv vad jag vill att livet ska innehålla, istället för förväntningarna så blir känslan av misslyckande mindre och min avvikelse blir mer osynlig.
Det dröjde många år innan jag insåg att alla andra (NT) gör något för att uppnå det de vill ha. Att det inte bara händer dem.

Framför allt har jag accepterat och respekterat mitt eget sätt att vara och förhålla mig till min omvärld. vilket i sin tur har get mig en stark självkänsla.

Jag känner mig frisk.

Jag tror man kan bli mer aspig med åldern. När man är ung har man energin att verkligen passa in och göra det som förväntas. Man kanske inte ens vet att man använder mer energi än andra. När man blir äldre, orkar man inte med det längre. Har sett att många aspergare går in i väggen runt 25 och sedan blir ofungerande pga utmattningsdepression. Ifall man är odiagnosticerad som ung, tror jag att man typ bara passar in för att... Man lixom måste ju. Man har ingen annan grupp att vara med i, förutom omedgörlig och jobbig. Sedan när man blir diagnosticerad kan man tillåta sig att vara mer aspig. Dessutom åldras hjärnan så då kanske aspigheten kommer ut mer. Alltså, det kan vara ett scenario för någon.

Å andra sidan kan man bli mindre aspig med åren för att man lär sig dölja det (och just det kan förstås göra att man inte orkar längre).

Annars: frisk? Har aldrig varit och skulle inte ha varit någonstans. Betyder inte heller att jag skulle vara kvalitetslös.

Min AS har inget att göra med min känsla av friskhet eller sjukdom. Den är en del av mig, en del som jag har haft hela livet. Det är omöjligt för mig att säga vad "normalitet" eller "friskhet" skulle vara för just mig.

Mina depressioner, däremot, är lätta att kategorisera, eftersom de är behandlingsbara och eftersom alla förändringar märks. AS kan öka risken att drabbas, ändra responsen på mediciner och samtalsterapi samt förändra sjukdomsförloppet. Men jag ser mina NPF-problem som oberoende av mina depressionsproblem och de ångestproblem som kommer därur, och sedan jag fick min preliminära AS/autism-diagnos så har jag fått mycket bättre och mer anpassad vård för min depressivitet, både vid öppenvården och inom akut-/slutenvården.

Jag skulle aldrig någonsin välja bort min asperger. Och nej, jag är frisk idag. Min asperger var kombinerat med bla tvång och en gränspsykotisk problematik. Men efter avslutad vård anser jag att jag fungerar helt normalt. Sedan så är det så med a-populationen att den i likhet med nt-populationen innehåller ett antal sjuka individer (dvs dårar som jag). Om det fanns ett s.k. botemedel mot Asperger så skulle jag inte ta det. Jag är fullt tillfreds med mig som person, och jag vill förbli aspergare.

Jag gjorde det en period precis efter att jag hade fått min diagnos. Då kändes det som om jag äntligen fått svar på allting och livet kändes toppen för första gången. Tilläggas ska kanske att jag då var sjukskriven. Så fort jag började om i arbetssvängen så återkom mina problem med att klara av min vardag och tja...I dagsläget känner jag mig tyvärr inte frisk..

annorlunda skrev:Jag gjorde det en period precis efter att jag hade fått min diagnos. Då kändes det som om jag äntligen fått svar på allting och livet kändes toppen för första gången. Tilläggas ska kanske att jag då var sjukskriven. Så fort jag började om i arbetssvängen så återkom mina problem med att klara av min vardag och tja...I dagsläget känner jag mig tyvärr inte frisk..

Varför känner du dig inte frisk?

För att du inte klarar vardagen? Är det en sjukdom att inte klara av vardagen?

För att du blir trött av jobbet? Men är det en sjukdom att bli trött av jobbet?

Jag kallar det för en personlighetstyp. Eller möjligen funktionsnedsättning.

deadpoet skrev:Jag tror man kan bli mer aspig med åldern. När man är ung har man energin att verkligen passa in och göra det som förväntas. Man kanske inte ens vet att man använder mer energi än andra. När man blir äldre, orkar man inte med det längre. Har sett att många aspergare går in i väggen runt 25 och sedan blir ofungerande pga utmattningsdepression. Ifall man är odiagnosticerad som ung, tror jag att man typ bara passar in för att... Man lixom måste ju. Man har ingen annan grupp att vara med i, förutom omedgörlig och jobbig. Sedan när man blir diagnosticerad kan man tillåta sig att vara mer aspig. Dessutom åldras hjärnan så då kanske aspigheten kommer ut mer. Alltså, det kan vara ett scenario för någon.

Du har lyckats sätta ord precis på hur jag känner det...Tack Det har känts som om jag blivit mer aspig efter det att jag fyllde 30 och jag har länge klurat på varför det är så... Tänkte att det på något sätt måste ha hängt ihop med senaste depressionen eftersom jag aldrig riktigt återhämtat mig sen dess. Var visserligen riktigt lycklig en period i slutet av min sjukskrivning men då hade jag ju heller inga krav från omgivningen.

deadpoet skrev
Jag tror man kan bli mer aspig med åldern.

Jag tror inte att man blir mer aspig med åldern, men däremot så får man ev en mindre dos av att vara som alla andra. Vikten av att vara en i mängden är inte lika viktig, som när man är tonåring/ung vuxen.

Som äldre minskar också kraven på hur man ska vara utifrån. Däremot finns det säkert de som är äldre, som har kvar sina överkrav på sig själva.

Man kanske inte ens vet att man använder mer energi än andra. När man blir äldre, orkar man inte med det längre.

Här tror jag att du träffar rätt, när det gäller energin.

deadpoet skrev:Jag tror man kan bli mer aspig med åldern. När man är ung har man energin att verkligen passa in och göra det som förväntas. Man kanske inte ens vet att man använder mer energi än andra. När man blir äldre, orkar man inte med det längre.

Jag håller med detta. Men jag har orkat fram till att jag närmade mig 40. Innan dess blev jag stadigt bättre på att passera som vilken genomsnittlig NT som helt, men nu orkar jag bara inte hålla uppe den här falska fasaden längre. Vissa delar av mitt liv - de jag inte visar utåt - har varit hur aspiga som helst, fast jag inte haft ord på det förrän nu.

Jag känner däremot en som tror att han inte har några aspergersymtom (även om han har det).

Jag känner mig mer annorlunda nu, även om jag inte riktigt har fattat att jag fått diagnoserna AS + ADHD. Har frågat 15 ggr och får numera motfrågor som gör att jag svarar att det stämmer nog. Psykologer, läkare och kurator tror nog att jag fattar trögt (vilket jag börjar tro själv snart) efter upprepande av samma frågor.

Jag känner mig inte normal. Det känns som jag vaknat upp ur ännu en konstgjord värld som jag skapat för att klara mig. Och den världen är obehagligare än den förra. Medvetande om egna karaktärsdrag eller uppvaknande till vekligheten kanske. Möjligtvis visst samvete. Sist frågade kuratorn om jag var deprimerad - känner mig nästan uppgiven nuförtiden. Får ofta höra att jag låter glad, men jag känner mig inte glad. Mest lättad när ännu ett hinder (minsta småsak) avklarats, som jag förstås varit helhispig över. Stresskänsligheten känner jag verkligen igen.

Lika, lika, lika och inga konstiga helgdagar eller semsterar. Då tycker jag det är minst påfrestande. Det enda som är konstant är förändring, inget vidare för såna som jag.

Det andra tycker är jobbigt kan jag tycka är enkelt och vice versa. Jag kan finnas för folk som behöver stöd (på en begravning eller så) - ska jag däremot planera inför en fest eller storhandla så pallar jag inte riktigt.

Tror dock jag kan spela NT bättre nu än förr, har insett lite bättre vilka sociala spelregler som gäller samt att jag förändrats.

barracuber skrev:Varför känner du dig inte frisk?

För att du inte klarar vardagen? Är det en sjukdom att inte klara av vardagen?

För att du blir trött av jobbet? Men är det en sjukdom att bli trött av jobbet?

Jag kallar det för en personlighetstyp. Eller möjligen funktionsnedsättning.

Tänkte inte så mycket på vad jag skrev, svarade mest efter rubriken.

Naturligtvis är det en sorts funktionsnedsättning jag syftar på och att jag därmed inte känner mig normal i detta samhälle.

Mvh
Annorlunda

deadpoet skrev:Har sett att många aspergare går in i väggen runt 25 och sedan blir ofungerande pga utmattningsdepression.

Mycket intressant, för det var ganska precis det som hände mig. Jag kunde inte förstå varför det plötsligt blev så svårt att flytta någon annanstans och påbörja nya studier -jag hade ju pluggat hur många år som helst och bott utomlands flera gånger, och det hade aldrig varit något problem förut. Har undrat mycket över hur mitt liv skulle sett ut om jag blivit diagnosticerad (och fått hjälp) ungefär en 10 år tidigare, om jag skulle ha lyckats hålla mig flytande på ett annat sätt då.

Jag känner mig definitivt frisk, ja. Känner mig inte speciellt "funktionsnedsatt" heller, även om jag i teorin vet att jag är det. Jag klarar inte av att jobba heltid och samtidigt få allt med fritiden - hem, familj, vänner - att fungera, och det måste väl vara en funktionsnedsättning eftersom så många andra klarar det? Men det är ändå svårt att se mig själv på det sättet, eftersom det egentligen inte finns någonting jag inte klarar -så länge jag får tillräkligt med tid och hjälp och bemöts med tålamod.

Ursäkta bumpen av en så gammal tråd, hoppas ingen tar illa upp.

Men tyckte intressant. Jag är för närvarande inte fullt frisk och antar att en hel del av det kan bero på att jag inte fick diagnos tidigare. Att det blir utmattning.

Blev lite förvånad att så många ändå känner sig friska.

Hoppas jag kan må bättre längre fram.

Fleure123 skrev:Blev lite förvånad att så många ändå känner sig friska.

Hoppas jag kan må bättre längre fram.

För mig går det där i perioder, november-januari tycker jag är en Jobbig period i och med att det är så mörkt och det påverkar mig.

Men krya på dig och hoppas att det blir bättre för dig snart. Jag tror att du är på rätt väg i och med att du reflekterar och försöker att hitta en lösning och inte gett upp.

Jag är nästan helt kvaddad av min schizofreni, men min sociala fobi blev jag av med för en massa år sedan, när jag blev sjuk och blev "frälst", troende.

Och jag läste häromdagen om att Aspergerbarn blir räddade av leksaker, och det stämde för mig!

Och nu har jag råd att köpa saker för terapi, jag är sjukpensionär, men bostadsrättspengar kommer att klara mig många år, om jag är försiktig!

Kvar av Aspergern är visserligen en del, men jag har inte grav Asperger, Datatesten innan jag fick Aspergerutredningen sade "borderline Asperger". Dvs med rätt så stor sannolikhet trodde statistiken i programmet att jag var Aspergerperson.

Och jag mår bra av att ha mycket tid att hålla på och plocka, hemma. Aspergern ger mig förnöjsamhet som ensam!