Flytta hemifrån-ångest
40 inlägg
• Sida 1 av 2 • 1, 2
Flytta hemifrån-ångest
Jag flyttade hemifrån igår. Jag flyttade 50 mil för att jag älskar den här stan och för att jag har så många vänner här. Det skulle bli bra, trodde jag för ett par månader sedan. För fyra veckor sedan packade jag en rejäl resväska och tog tåget hit för att jobba. Jag spydde och grät av ångest hela resan. Jag bodde hos en kompis i tre veckor och det kändes helt okej för då bodde jag fortfarande inte här, jag var bara här tillfälligt.
I fredags åkte jag hem, det kändes underbart och jag skulle vara hemma nästan en hel vecka och "nästan en vecka" går ju inte så fort... trodde jag.
Redan i lördags började jag få ångest över att jag skulle börja packa alla mina saker och att jag skulle flytta på onsdagen. Jag bet ihop och packade iallafall.
När jag låg i extrasängen i mitt kala, dammiga rum i tisdags natt var ångesten enorm men jag bestämde mig för att hålla ut och genomföra den här flytten för förra flytten (som dock inte skulle gå hit utan norrut) avbröt jag, eftersom jag fick panikångest och hallucinationer när det endast återstod tre timmars resväg.
Igår gick flyttlasset. Mamma körde skåpbilen, vi lastade ur, började plocka upp grejer, åkte in till stan... Allt kändes rätt okej ändå för jag hade så mycket att göra att ångesten höll sig undan mestadels.
Sedan i morse så kände jag att fastän jag bor i världens finaste hus vid havet så vill jag inte bo här. Jag har kämpat hela dagen för att hålla tårarna tillbaka.
För en kvart sedan åkte mamma och nu är katastrofen total. Jag vet inte varför jag flyttade. Jag vet bara att jag vill tillbaka. Det var längesedan jag var så avundsjuk på någon som jag var på mamma när hon satte sig i bilen för att åka hem.
Jag känner mig inte redo att flytta hemifrån!! Jag var inte redo när jag var 18, visst det är inte ett dugg konstigt, men nu är jag 22 och är inte ett skit mer redo, men alla mina jämnåriga vänner har flyttat sedan länge så jag tvingade mig själv den här gången... men när ska jag bli redo egentligen??
Fan, allt jag vill nu är att åka hem.
I fredags åkte jag hem, det kändes underbart och jag skulle vara hemma nästan en hel vecka och "nästan en vecka" går ju inte så fort... trodde jag.
Redan i lördags började jag få ångest över att jag skulle börja packa alla mina saker och att jag skulle flytta på onsdagen. Jag bet ihop och packade iallafall.
När jag låg i extrasängen i mitt kala, dammiga rum i tisdags natt var ångesten enorm men jag bestämde mig för att hålla ut och genomföra den här flytten för förra flytten (som dock inte skulle gå hit utan norrut) avbröt jag, eftersom jag fick panikångest och hallucinationer när det endast återstod tre timmars resväg.
Igår gick flyttlasset. Mamma körde skåpbilen, vi lastade ur, började plocka upp grejer, åkte in till stan... Allt kändes rätt okej ändå för jag hade så mycket att göra att ångesten höll sig undan mestadels.
Sedan i morse så kände jag att fastän jag bor i världens finaste hus vid havet så vill jag inte bo här. Jag har kämpat hela dagen för att hålla tårarna tillbaka.
För en kvart sedan åkte mamma och nu är katastrofen total. Jag vet inte varför jag flyttade. Jag vet bara att jag vill tillbaka. Det var längesedan jag var så avundsjuk på någon som jag var på mamma när hon satte sig i bilen för att åka hem.
Jag känner mig inte redo att flytta hemifrån!! Jag var inte redo när jag var 18, visst det är inte ett dugg konstigt, men nu är jag 22 och är inte ett skit mer redo, men alla mina jämnåriga vänner har flyttat sedan länge så jag tvingade mig själv den här gången... men när ska jag bli redo egentligen??
Fan, allt jag vill nu är att åka hem.
Senast redigerad av MissNervvrak 2011-05-04 20:20:09, redigerad totalt 1 gång.
- MissNervvrak
- Inaktiv
- Inlägg: 868
- Anslöt: 2009-06-28
Hur bar du dig åt för att fixa boende i stockholm?
*Avundsjuk*
*Avundsjuk*
Senast redigerad av KrigarSjäl 2011-05-04 20:20:09, redigerad totalt 1 gång.
- KrigarSjäl
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 33157
- Anslöt: 2006-08-10
Jag fyller 26 och planerar att flytta hemifrån tidigast vid 28 eftersom jag dels behöver möbler + en rejäl ekonomisk buffert efter plastikoperationerna och alla klädinköp.
I Italien flyttar många hemifrån mellan 25-30. I Sverige är utflyttningsåldern rätt ung jämfört med många länder. I t.ex Japan bor tjejer hemma tills de gift sig. Även pojkar kan i vissa fall bo hemma till 30.
Jag skiter i om svenskar kategoriskt tycker "det är för gammalt". Jag har under denna tid uppnått en hel del av mina personliga mål, framförallt kirurgin och garderoben. Det är vad jag sysslat med istället för akademisk utbildning.
Så ser jag ung ut också och bemöts som ung. Folk säger "du är ju fortfarande ung, det är lugnt!". Hade jag sett äldre ut hade de förmodligen sagt "när ska du göra något av ditt liv?", utan att inse att jag faktiskt gjort något med mitt liv under de år jag bott hemma.
I Italien flyttar många hemifrån mellan 25-30. I Sverige är utflyttningsåldern rätt ung jämfört med många länder. I t.ex Japan bor tjejer hemma tills de gift sig. Även pojkar kan i vissa fall bo hemma till 30.
Jag skiter i om svenskar kategoriskt tycker "det är för gammalt". Jag har under denna tid uppnått en hel del av mina personliga mål, framförallt kirurgin och garderoben. Det är vad jag sysslat med istället för akademisk utbildning.
Så ser jag ung ut också och bemöts som ung. Folk säger "du är ju fortfarande ung, det är lugnt!". Hade jag sett äldre ut hade de förmodligen sagt "när ska du göra något av ditt liv?", utan att inse att jag faktiskt gjort något med mitt liv under de år jag bott hemma.
Senast redigerad av Josef1 2011-05-04 20:20:09, redigerad totalt 1 gång.
Jag blev tvungen att flytta hemifrån när jag var i tjugoårsåldern. Soc sänkte hyresbidraget och tyckte att min mamma istället skulle försörja mig. Så då tvingade jag soc att betala en lägenhet åt mig istället. Skaffade kontrakt på en rätt dyr, då fick de panik och erbjöd mig en billigare.
Jävla trist att det ska vara så, att de motarbetar att man bor kvar hemma, vilket jag gärna gjort annars. Skulle gärna bo i ett så kallat generationsboende, där hela familjen delar på ett hus. Nåja, kanske blir så till sist en vacker dag, när farsan blir pensionär.
Jag tycker det är förskräckligt att familjen är utsplittrad i lägenheter, jag tappar lätt kontakten med mina nära och kära.
Jävla trist att det ska vara så, att de motarbetar att man bor kvar hemma, vilket jag gärna gjort annars. Skulle gärna bo i ett så kallat generationsboende, där hela familjen delar på ett hus. Nåja, kanske blir så till sist en vacker dag, när farsan blir pensionär.
Jag tycker det är förskräckligt att familjen är utsplittrad i lägenheter, jag tappar lätt kontakten med mina nära och kära.
Senast redigerad av sugrövmanövern 2011-05-04 20:20:09, redigerad totalt 1 gång.
- sugrövmanövern
- Inlägg: 11110
- Anslöt: 2007-01-12
- Ort: Marianergraven
KrigarSjäl: Jag satte in en annons på Blocket under "Tomter och gårdar" och hade tur och fick svar. Det var så jag hittade den lilla timmerstugan (hyreskontrakt) vid havet där jag bor nu.
sugrövmanövern: Åh, vad skönt att veta att det finns någon mer som känner som jag! Jag skulle också helst av allt bo i ett sådant där generationsboende. Jag vill att hela familjen ska bo tillsammans. Egentligen är det ju inte att jag inte vill bo här, för det vill jag, men jag vill ju bo tillsammans med familjen.
sugrövmanövern: Åh, vad skönt att veta att det finns någon mer som känner som jag! Jag skulle också helst av allt bo i ett sådant där generationsboende. Jag vill att hela familjen ska bo tillsammans. Egentligen är det ju inte att jag inte vill bo här, för det vill jag, men jag vill ju bo tillsammans med familjen.
Senast redigerad av MissNervvrak 2011-05-04 20:20:09, redigerad totalt 1 gång.
- MissNervvrak
- Inaktiv
- Inlägg: 868
- Anslöt: 2009-06-28
serpentin och Duras: Det hade varit min drömbostad också, om jag hade kunnat ta familjen med mig.
Senast redigerad av MissNervvrak 2011-05-04 20:20:09, redigerad totalt 1 gång.
- MissNervvrak
- Inaktiv
- Inlägg: 868
- Anslöt: 2009-06-28
Tittat en stund på Blocket. Mycket faller bort... hög hyra, inga betalningsanmärkningar, referenser....
Här sitter jag i min sunkiga lägenhet med grannar jag inte skulle önska att någon behövde stå ut med.
Jag kan förstå att det inte är så kul att bo på ett ställe när man vill vara på ett annat eller att behöva sakna sin familj hela tiden. Fast det kanske kan finnas fördelar med det också. Nu måste du bygga upp din egen tillvaro, göra dig fri och bli "vuxen". Fast 50 mil var kanske lite väl långt iofs.
Första åren efter att jag lämnat föräldrahemmet var jag sällan ensam. Ofta var det kompisar hos mig och ofta sov de över. Jag saknar den tiden ibland. Samtidigt som jag så väl behöver vara just ensam en stund ibland. Nu är jag lite väl ensam eftersom jag flyttat runt så mycket och inte har en enda vän alls kvar i närheten. Så jag skulle egentligen kunna flytta precis var som helst.
Här sitter jag i min sunkiga lägenhet med grannar jag inte skulle önska att någon behövde stå ut med.
Jag kan förstå att det inte är så kul att bo på ett ställe när man vill vara på ett annat eller att behöva sakna sin familj hela tiden. Fast det kanske kan finnas fördelar med det också. Nu måste du bygga upp din egen tillvaro, göra dig fri och bli "vuxen". Fast 50 mil var kanske lite väl långt iofs.
Första åren efter att jag lämnat föräldrahemmet var jag sällan ensam. Ofta var det kompisar hos mig och ofta sov de över. Jag saknar den tiden ibland. Samtidigt som jag så väl behöver vara just ensam en stund ibland. Nu är jag lite väl ensam eftersom jag flyttat runt så mycket och inte har en enda vän alls kvar i närheten. Så jag skulle egentligen kunna flytta precis var som helst.
Senast redigerad av serpentin 2011-05-04 20:20:09, redigerad totalt 1 gång.
Jag bor nu på mitt 19:e ställe räknade jag just ut. Det blir mindre än 3 år per ställe i genomsnitt. Och jag har aldrig bott hos kompisar etc, dvs nästan varje ställe har varit tänkt att bli nåt slags hem. men jag har aldrig flyttat in nånstans utan att veta att det bara är tänkt att bli mer eller mindre tillfälligt. I de flesta fall "tvingad av omständigheterna".
jag längtar fortfarande efter den dag när jag flyttar till ett ställe där jag faktiskt tror att jag kommer att bo kvar resten av livet. Alltså till ett ställe jag medvetet valt med omsorg utan att låtit nån annan påverka mig, direkt eller indirekt.
Tror det är en delförklaring till att jag inte finner det meningsfullt att städa trota att jag egentligen tycker om välstädade hem.
jag längtar fortfarande efter den dag när jag flyttar till ett ställe där jag faktiskt tror att jag kommer att bo kvar resten av livet. Alltså till ett ställe jag medvetet valt med omsorg utan att låtit nån annan påverka mig, direkt eller indirekt.
Tror det är en delförklaring till att jag inte finner det meningsfullt att städa trota att jag egentligen tycker om välstädade hem.
Senast redigerad av Duras 2011-05-04 20:20:09, redigerad totalt 1 gång.
Jag är 30 och bor av flera olika skäl kvar hos pappa. Fruktansvärt pinsamt! Numera betalar jag iofs för mig, men jag skäms så enormt över att bo hemma. Det beror inte på lathet! Jag har ansökt om aspergerboende, men fick avslag. Efter gymnasiet var jag så säker på att jag skulle komma in på någon sång-eller teaterkurs på en folkhögskola att jag aldrig ställde mig i kö för studentbostad (vilket är rätt tufft att få här i Uppsala). Det var dessutom praktiskt att bo kvar hemma...då....
I dag är det skitpinsamt, men jag står i alla fall i kö nu. Men det går inte en dag utan att jag skäms över mig själv och min livssituation. Ibland ljuger jag t.o.m. om att jag har flyttat. Efter att man fyllt 25 är det ju helt sjukt att bo hemma, eller hur? Det sade i alla fall mina kursare på universitetet.
Jag skäms, skäms, skäms, skäms, skäms. Om jag fick en lägenhet i dag skulle jag - och jag menar allvar - kunna offra ett ben.
Det är bekvämt hemma hos pappa och vi kommer väl överens, det är inte det....men ibland får jag för mig att folk tror att vi har någon pervers sekt eller så. Att vi typ sover och duschar tillsammans...
Jag har ansökt om att få en godeman som skulle kunna hjälpa mig att söka, men godeman kan man inte få om man bor hemma. Moment 22.
Föraktar ni mig...? Är jag den äldsta hemmaboende i hela Sverige? Jag skäms så att jag skulle kunna dö. Jag hatar när folk drar upp ämnet "var bor du", för sedan blir jag alltid ifrågasatt. En jättetrevlig fest sabbades av att alla började ifrågasätta mitt boende, varpå jag blev skitarg och skällde på folk helt utan anledning.
I dag är det skitpinsamt, men jag står i alla fall i kö nu. Men det går inte en dag utan att jag skäms över mig själv och min livssituation. Ibland ljuger jag t.o.m. om att jag har flyttat. Efter att man fyllt 25 är det ju helt sjukt att bo hemma, eller hur? Det sade i alla fall mina kursare på universitetet.
Jag skäms, skäms, skäms, skäms, skäms. Om jag fick en lägenhet i dag skulle jag - och jag menar allvar - kunna offra ett ben.
Det är bekvämt hemma hos pappa och vi kommer väl överens, det är inte det....men ibland får jag för mig att folk tror att vi har någon pervers sekt eller så. Att vi typ sover och duschar tillsammans...
Jag har ansökt om att få en godeman som skulle kunna hjälpa mig att söka, men godeman kan man inte få om man bor hemma. Moment 22.
Föraktar ni mig...? Är jag den äldsta hemmaboende i hela Sverige? Jag skäms så att jag skulle kunna dö. Jag hatar när folk drar upp ämnet "var bor du", för sedan blir jag alltid ifrågasatt. En jättetrevlig fest sabbades av att alla började ifrågasätta mitt boende, varpå jag blev skitarg och skällde på folk helt utan anledning.
Senast redigerad av Kahlokatt 2011-05-04 20:20:09, redigerad totalt 1 gång.
Ge det tid. Med tiden kommer det, med stor sannolikhet, kännas allt lättare och har du redan kompisar på plats slipper du ju känna dig ensam. Och 50 mil är inte längre än att du kan fara och hälsa på familjen någon gång ibland, väl? När jag flyttade långt bort till en studieort bodde jag i korridorsboende första tiden och kom med i ett kompisgäng och engagerade mig på andra sätt. Såsmåningom slutade jag sakna hemstaden och familjen lika mycket, hade för fullt upp med annat för att hinna tänka på det. Faktiskt kände jag större ångest att behöva flytta tillbaka till min hemstad efter studietiden då jag blev av med i stort sätt alla vänner där.
Men åtminstone i Stockholm är det absolut inget ovanligt, eller för den delen speciellt skämmigt om du inte kommer från en väldigt välbärgad familj kanske, att bo hemma en bit över 20 tills man stadgat sig och kan betala för en lägenhet.. har i alla fall jag fått bilden av. Hyresrätter är det många års kötid för. Jag avundas dig med ett första hands, förmodar jag?, hyreskontrakt.
Men åtminstone i Stockholm är det absolut inget ovanligt, eller för den delen speciellt skämmigt om du inte kommer från en väldigt välbärgad familj kanske, att bo hemma en bit över 20 tills man stadgat sig och kan betala för en lägenhet.. har i alla fall jag fått bilden av. Hyresrätter är det många års kötid för. Jag avundas dig med ett första hands, förmodar jag?, hyreskontrakt.
Senast redigerad av HISOKA 2011-05-04 20:20:09, redigerad totalt 1 gång.
Jag är ju annorlunda och har inte haft intresse av att vara som andra. Så jag skäms inte direkt över att bo hemma hos pappa vid snart 26 år fyllda.
Däremot känner jag att det hade varit skönt med egen lägenhet. Jag har stått i bostadskö i 8 år och kan få första tjing på vilken lägenhet som helst i staden där jag bor, som är en bra stad med enda undantag att det är lååångt från kontinenten. De prismässigt attraktiva lägenheterna i de bästa områdena ligger för mina fötter och förr eller senare kommer jag plocka en lägenhet. Planerar att flytta hemifrån vid 28. Framförallt är det mina skönhetsingrepp som tagit tid och pengar och hållit mig kvar hemma 5 år längre än jag först hade planerat.
Jag tycker inte att Kahlokatt ska skämmas. Jag har själv tidigare, för flera år sedan, fått kritik från ambitiösa "framtidsmänniskor" för att jag bodde kvar hemma vid 23. Det rör mig inte, eftersom jag under denna tid förverkligat mina mål ett efter ett. Jag vill inte ens vara som andra.
Förr eller senare flyttar jag, när jag väl gjort det är det mitt nya boende som gäller. Vad jag gjort tidigare spelar mindre roll. Just nu känner jag mig inte stressad. Min bror flyttade hemifrån tidigt och har en rätt pressad ekonomisk situation med höga studieskulder som bara blir större. Han har skällt mycket på mamma och pappa trots att det var hans eget val att flytta. Han verkar anse att de ska betala hans utlandsresor och annat.
Däremot känner jag att det hade varit skönt med egen lägenhet. Jag har stått i bostadskö i 8 år och kan få första tjing på vilken lägenhet som helst i staden där jag bor, som är en bra stad med enda undantag att det är lååångt från kontinenten. De prismässigt attraktiva lägenheterna i de bästa områdena ligger för mina fötter och förr eller senare kommer jag plocka en lägenhet. Planerar att flytta hemifrån vid 28. Framförallt är det mina skönhetsingrepp som tagit tid och pengar och hållit mig kvar hemma 5 år längre än jag först hade planerat.
Jag tycker inte att Kahlokatt ska skämmas. Jag har själv tidigare, för flera år sedan, fått kritik från ambitiösa "framtidsmänniskor" för att jag bodde kvar hemma vid 23. Det rör mig inte, eftersom jag under denna tid förverkligat mina mål ett efter ett. Jag vill inte ens vara som andra.
Förr eller senare flyttar jag, när jag väl gjort det är det mitt nya boende som gäller. Vad jag gjort tidigare spelar mindre roll. Just nu känner jag mig inte stressad. Min bror flyttade hemifrån tidigt och har en rätt pressad ekonomisk situation med höga studieskulder som bara blir större. Han har skällt mycket på mamma och pappa trots att det var hans eget val att flytta. Han verkar anse att de ska betala hans utlandsresor och annat.
Senast redigerad av Josef1 2011-05-04 20:20:09, redigerad totalt 1 gång.
Kahlokatt skrev:Föraktar ni mig...? Är jag den äldsta hemmaboende i hela Sverige? Jag skäms så att jag skulle kunna dö. Jag hatar när folk drar upp ämnet "var bor du", för sedan blir jag alltid ifrågasatt. En jättetrevlig fest sabbades av att alla började ifrågasätta mitt boende, varpå jag blev skitarg och skällde på folk helt utan anledning.
Ingen vettig människa med hjärta i kroppen skulle komma på tanken att förakta dig! Att du skällde på folk på den där festen tycker jag att du gjorde helt rätt i! Var stolt över att du stod på dig i det läget och inte tog skit.
Det låter ju fullständigt knäppt att du inte kan få en god man om du bor hemma, jag trodde inte att det var så illa. Finns det verkligen ingen som kan hjälpa dig? Socialförvaltningen, Försäkringskassan?
Senast redigerad av Alexandra 2011-05-04 20:20:09, redigerad totalt 1 gång.
Kahlokatt skrev:Jag har ansökt om att få en godeman som skulle kunna hjälpa mig att söka, men godeman kan man inte få om man bor hemma.
Jag tror att det är en undanflykt de tar till för att det är nästintill omöjligt för kommunen att hitta folk som ställer upp som God man, jag försökte få God man i Uppsala, men de gav helt enkelt upp eftersom det inte finns några...
Löste det med en släkting (som inte fick bli det pga en oförskylld betalningsanmärkning beroende på en bluffaktura som gick till inkasso...) men det fick bli med fullmakt istället.
Du (eller din far) känner kanske någon som kan ställa upp på de premisserna...
Senast redigerad av Miche 2011-05-04 20:20:09, redigerad totalt 1 gång.
Kahlokatt skrev:Men det går inte en dag utan att jag skäms över mig själv och min livssituation.
-----
Föraktar ni mig...?
Nej, inte alls. Det finns ingen här som föraktar dig (jag skulle bli både förvånad och förbannad om det fanns det).
Och jag tycker själv inte att det finns någon anledning för dig att skämmas. Inte för någonting du berättat om dig och hur du har det.
Du verkar göra din grej på ditt sätt så gott du kan. Och det finns det ju ingen anledning att skämmas för?
Senast redigerad av Ganesh 2011-05-04 20:20:09, redigerad totalt 1 gång.
På det här forumet finns det bara en enda person som får föraktas, och det är en själv, så vill du förakta dig själv så står det dig fritt...
Ingen annan ska förakta dig (eller någon annan), och om man mot förmodan skulle göra det, så är det bäst att knipa igen så man inte får en moderator eller Liebert efter sig...
Ingen annan ska förakta dig (eller någon annan), och om man mot förmodan skulle göra det, så är det bäst att knipa igen så man inte får en moderator eller Liebert efter sig...
Senast redigerad av Miche 2011-05-04 20:20:09, redigerad totalt 1 gång.
Man kan ganska lätt ta sig in på universitetet utan att tillhöra intelligentian . Kursare på universitetet, de som ska "leka av sig", spexa och knulla runt. Näh, dem kan man ju inte ta på allvar när de uttalar sig om vad som är normalt. De är ju störda i hufvudet milt sagt.Kahlokatt skrev:Efter att man fyllt 25 är det ju helt sjukt att bo hemma, eller hur? Det sade i alla fall mina kursare på universitetet.
Tacka vet jag min generationsboendevision. Min morbror med fru samt en av mina kusiner bodde fortfarande i samma hus som mormor när hon dog vid 80 plus. Sedan när hon dog flyttade morbror med fru ner till nedervåningen och min kusin, som bott i det tillbyggda gästrummet på nedervåningen flyttade upp. De är Finnar, kanske de har en coolare syn på det där i Finland, vad vet jag.
Senast redigerad av sugrövmanövern 2011-05-04 20:20:09, redigerad totalt 1 gång.
- sugrövmanövern
- Inlägg: 11110
- Anslöt: 2007-01-12
- Ort: Marianergraven
Kahlokatt: Jag tycker inte det låter särskilt konstigt alls. Jag förstår att du mår dåligt för det men varje gång folk häver ur sig åsikter om något sånt där så sitter det folk i närheten som inte säger ett knyst för att dom också skäms för ungefär samma sak. Det är inte så ovanligt som det framställs att inte vara helt självständig och bo i eget boende direkt vid 18-års ålder. Många har svårt att vara ensamma av olika anledningar och löser det på olika sätt.
Senast redigerad av antikropp 2011-05-04 20:20:09, redigerad totalt 1 gång.
Kahlokatt skrev:Efter att man fyllt 25 är det ju helt sjukt att bo hemma, eller hur? Det sade i alla fall mina kursare på universitetet.
[...]
Föraktar ni mig...?
Nej. Jag förstår inte varför vissa har starka uppfattningar om hur andra ska bo.
Senast redigerad av Altus 2011-05-04 20:20:09, redigerad totalt 1 gång.
Vill inte på något sätt utmåla det som skamligt eller fel att inte bo för sig själv, eller enbart tillsammans med ev. make/maka och barn, i vuxen ålder. Det är väl upp till var och en hur man väljer att bo och trivs man ihop med sina föräldrar och ev. syskon, eller släkt för den delen, och det funkar bra för alla parter så finns ingen egentlig anledning att bo för sig själv. Jag menar, inte så att det är olagligt precis. Vet exempelvis mina kusiner där familjen delade hus med morföräldrarna och verkade funka hur bra som helst! De hade även en liten stuga på gården dit barnen allteftersom turades om att flytta ut till; ett slags första eget-boende. I praktiken delade man dock mycket av varandras fritid, måltider och dylikt.
sugrövmanövern har rätt; man behöver inte vara geni eller för den delen intelligent att börja på högskola eller univeritet. Blev faktiskt förvånad själv över hur många oseriösa och rent ut sagt dumma människor det fanns när jag började; lyssna inte på dem, Kahlokatt!
sugrövmanövern har rätt; man behöver inte vara geni eller för den delen intelligent att börja på högskola eller univeritet. Blev faktiskt förvånad själv över hur många oseriösa och rent ut sagt dumma människor det fanns när jag började; lyssna inte på dem, Kahlokatt!
Senast redigerad av HISOKA 2011-05-04 20:20:10, redigerad totalt 1 gång.
Flyttkarusell
Duras skrev:Jag bor nu på mitt 19:e ställe räknade jag just ut. Det blir mindre än 3 år per ställe i genomsnitt. Och jag har aldrig bott hos kompisar etc, dvs nästan varje ställe har varit tänkt att bli nåt slags hem. men jag har aldrig flyttat in nånstans utan att veta att det bara är tänkt att bli mer eller mindre tillfälligt. I de flesta fall "tvingad av omständigheterna".
jag längtar fortfarande efter den dag när jag flyttar till ett ställe där jag faktiskt tror att jag kommer att bo kvar resten av livet. Alltså till ett ställe jag medvetet valt med omsorg utan att låtit nån annan påverka mig, direkt eller indirekt.
Tror det är en delförklaring till att jag inte finner det meningsfullt att städa trota att jag egentligen tycker om välstädade hem.
Ovanstående kunde jag ha skrivit!
Den absolut längsta tid jag bott i en och samma bostad är knappt tre år. Men det har bara hänt vid ett par tillfällen och då främst för att det dröjt så länge innan jag hittat något annat. Kortaste tiden är en månad.
Anledningen till flyttandet har alltid varit att jag blivit störd av ljud från grannar, trafik och annat buller.
Nuvarande bostad var den enda som kommunen hade att erbjuda. Det var bara att ta den eller bo på gatan. Jag har letat efter annan bostad ända sedan jag flyttade in här för två år sedan.
Drömmen är en storvinst på Lotto. Då kan jag välja fritt var jag vill bo utan hänsyn till kostnader.
Senast redigerad av serpentin 2011-05-04 20:20:10, redigerad totalt 1 gång.
Återgå till Att leva som Aspergare