Det var jag som kontaktade vården. Väntar ännu på en utredning.

Ja, men det var efter att jag övertalat min läkare, och
resultatlöst gått i i samtalsterapi(kbt), psykolog, för
främst recidiverande depression.

Jag övertygades om att jag skulle ansöka om en AS-utredning
efter att ha samtalat och diskuterat med en vän, som har
en son med AS, och tyckte sig känna igen en del "drag"
hos mig. Vid tiden för detta var min kunskap om AS
ringa och min uppfattning "stereotyp" så jag tyckte att
alltför mycket av "checklistan" inte stämde in på mig, men
övertygades som sagt sedemera att söka utredning
vid 40-årsåldern.

Kan dock inte låta bli att undra hur mitt liv skulle gesaltat sig
om jag fått diagnosen tidigare, vill ju gärna tro att det skulle
varit bättre/ lättare för mig , men det skulle ju lika gärna kunna
varit tvärtom(blivit stigmatiserad,särbehandlad, ej haft en del
arbeten osv).

Det var en psykolog jag träffat som tyckte att jag borde utredas. Och jag gick med på det, så nu väntar jag på att det ska bli av.

Jag var tyvärr tvungen att avvakta i flera år innan min psykiater fattade att jag hade Asperger och borde utredas. Hon var av den typen att föreslog man något, så gjorde hon tvärtom av ren narcissism. Jag hade velat föreslå. Men det hade inte funkat.

Nope, Det var på min psykolog som körde igång det hela. Hade aldrig ens hört talas om Asbergers syndrom förren han tog upp det i början av detta år.

Mitt initiativ. Fått remiss och står i kö till utredning, kön var ett år. För var dag kryper utredningen närmare, än för långt bort för att göra mig orolig.
Pratat med en kurator en gång för tio år sedan, denna var helt j-a dum i huvet. Pratat med en psykolog två gånger förra året. Annars har jag ältat alla konstigheter i mitt eget huvud, tänkt att man ska reda ut sin skit själv. Men nu är jag leds, få se vad expertisen(?) säger.

Jag blev utredd, fast det var på tvång - eftersom jag gjorde något ehh korkat.

Men eftersom jag ljög genom hela utredningen och sade att jag såg både ett och annat under Rosachtestet så tror jag man kan ta hela utredningen kasta den där den hör hemma - i latrinhinken.

Visst jag är Aspergare, men vad bryr jag mig om det?

PS Fördelen med diagnosen är att försäkringsbolaget vid eventuellt vansinnesdåd betalar hela skadeståndet.

Ja, jag sade till på egen hand. Men då hade mina föräldrar och närmaste släkten märkt att det var någonting annorlunda med mig från det jag var i ettårsåldern. Jag fick gå hos en barnpsykolog några gånger när jag var sex år och skulle börja skolan hösten efter. Men eftersom det inte fanns någon diagnos för AS och andra autismspektrumtillstånd, så kunde de bara konstatera att det var något, men inte vad det var.

När jag lyfte frågan med min psykiatriker förra vårvintern, så svarade hon: "Ja, jag hade tänkt att fråga dig idag, om du kunde tänka dig att undergå en neuropsykiatrisk utredning. Jag tar upp ditt fall inför teamet vid nästa möte."

Det är skönt att inte längre endast veta att jag inte är som alla andra, utan varför det är så (med brasklappen att min utredning inte är helt färdig ännu. "Jaha, det var inte autism... Du är koprofil").

"Jaha, det var inte autism... Du är koprofil" Haha.

Nja... första gångerna var det mina föräldrar samt en jättebra psykolog på Projekt Bräckegatan.

Men när det väl kom till skott några år senare så var det jag som frågade eftersom jag då gått ut gymnasiet (och sluppit den stress och panik som en utredning hade inneburit under den tiden).

Ja bad själv om remiss under en inläggning på psyk, hade läst om Asperger och trodde att det "kunde va nåt för mig" (Hade uppbackning av min mamma också).