Hatade den kompromisslöst. Ett ständigt tvång att delta i lagsporter, där eleverna själva delar upp i lag. Nyttigt för eleverna att lära sig sportsliga spelregler. Verkligen. Där lär de sig rent spel och att jobba i grupp. Den som alltid blir utanför & vald sist behöver man inte ta hänsyn till. Lite svinn får man räkna med.
Min enkla slutsats är att mobbing & förnedring är en del av läroplanen.
Det finns ingen som helst anledning till att inte misstro etablissemang & auktoriteter. Inget annat än fördold och väl strukturerad fascism. Gissa varifrån jag fått den uppfattningen?

Tack mina lärare, tack mor och far, och tack alla ni, alla ni som har det så bra. Tänk att få växa upp i ditt sköte, ett privilegium som få har haft...

Håller med, gympa passar bara de som gillar lagsporter.

Jag tvekade mellan "Det var helt okej, varken kul eller hemskt.", "Tråkigt." och "Hatade den, det var det värsta med skolan.". Det fick bli medelvärdet "Tråkigt".

Jag hade i allmänhet stora problem med lagsporter, eftersom jag inte kunde hålla reda på vilka som var i mitt lag eller ens vilket mål jag skulle skjuta mot. Allt blev en enda röra. På grund av detta var jag inte särskilt bra på till exempel fotboll. Dessutom har jag väl aldrig haft något direkt bollsinne. Behöver jag säga att jag alltid blev vald sist när lagen skulle delas upp: "Nej, vi vill inte ha honom i vårt lag. Ni kan få honom gratis."

Simma kan jag, men dyka lärde jag mig aldrig (det går mot allt vad sunt förnuft heter att dyka med huvudet före mot en yta som lika gärna kunde vara gjord av betong). I simning skulle det också tävlas...

Jag var duktig på att springa och hoppa längdhopp. Jag blev en gång uttagen till någon skoltävling, men valde bort det till förmån för matematiken. Jag tappade tidigt intresset för skolgymnastiken...

Intressant att tillägga är att jag var duktig på innebandy. Man kan ju tycka att det även där skulle ha blivit kaos i mitt huvud. Skillnaden var att vi där alltid fick färgade band att bära för att visa lagtillhörigheten. Då kunde jag lätt se vilka som var i mitt lag och kunde hålla reda på vilket mål jag skulle skjuta mot helt av egen kraft. Jag var duktig på att springa och sno åt mig den lilla innebandybollen. Jag hade kanske till och med kunnat fortsätta med innebandy (eller löpning) om jag inte redan snart hade tappat både motivation och intresse.

Nu håller jag igång genom att cykla, åka längdskidor och fotvandra, vilka alla är ensamaktiviteter. Jag är inte intresserad av att tävla och ägnar mig åt nämna "sporter" för nöjes skull på ett avslappnat sätt (inga dyra prylar eller kläder och framförallt inga preparerade spår: När jag åker skidor drar jag på mig min gamla anorak och mina slitna träskidor, då spårar jag själv mitt ute i ingenstans).

Själv föredrog jag volleyboll för då behövde man inte springa runt för det blir jag fort blir trött av. Vad de andra kallade uppvärmning var tillräckligt för att köra slut på mig.

Helt i enlighet med min diagnos så hatade jag allt vad lagsporter hette. Men i övrigt var jag en riktig Neandertal-Tarzan som älskade att hoppa å klättra. Det gjorde att jag var bäst när det kom till redskapsgympan men det var det inget som syntes på betyget i grundskolan då läraren bara brydde sig om sina fotbollspojkar.

På gymnasiet handlade det mycket om olika tester man skulle göra.. Redskap, friidrott, coopertest, styrketester.. jag fick maxpoäng på nästan allt och knep således klassens 5:a i gymnastik till stort förtret för den lokale handbollshjälten.

Då var jag nog på min fysiska topp. När jag var 17 skadade jag ryggen, gick in i väggen första gången och hade sedan kroniskt ont i kroppen i ca 10 år..

Man skulle vilja se 'handbollshjältens' min...

KrigarSjäl skrev:Man skulle vilja se 'handbollshjältens' min...

Han var en rätt trevlig kille egentligen.. Stackaren fick ju dras med mig hela högstadiet oxå.. En totalt respektlös typ trots att jag var minst ett huvud kortare.

Han var ju klassens självklara Alfahanne men han teg snällt utan att försöka hävda sig med våld när han försökt sig på en kaxig kommentar i stil med att "redskapsgymnastik är bara för fjollor" och jag svarat med att pulvrisera honom verbalt på hans svagaste punkter..

Thunderchild skrev:

KrigarSjäl skrev:Man skulle vilja se 'handbollshjältens' min...

Han var en rätt trevlig kille egentligen.. Stackaren fick ju dras med mig hela högstadiet oxå.. En totalt respektlös typ trots att jag var minst ett huvud kortare.

Han var ju klassens självklara Alfahanne men han teg snällt utan att försöka hävda sig med våld när han försökt sig på en kaxig kommentar i stil med att "redskapsgymnastik är bara för fjollor" och jag svarat med att pulvrisera honom verbalt på hans svagaste punkter..

Schysst! Den typen av alfahannar ska tryckas till med egen medicin...
Apropå historier från 'real life', jag råkade få syn på en av mobbarna från högstadiet när jag var i 18-årsåldern, efter några års styrketräning. Nu är jag inte den som ägnar mig åt grovt våld sådär mitt på ljusa dan, så jag nöjde mig med att ge honom den klassiska mördarblicken och tog två steg fram. Hans min var obetalbar...
Klent virke i de där mobbartyperna. Mano a mano har de inte mycket att komma med...

Ett ont måste var alla lagsporter. Jag var alltid den som blev vald sist. Jag kände mig klumpig och dum. Jag tyckte det var extremt svårt med bollsporter.

Jag gillade dock alla former av friluftslivaktiviteter och jag var medlem i friluftsfrämjandet och var ute på många aktiviteter med dem. Jag tyckte mycket om att vara ute och vandra och paddla. Jag kunde dessutom använda mig av min stora kunskap om djur och växter.
086

Idrott var verkligen det jag ogillade mest med skolan förutom muntliga presentationer.

Aldrig gillat fysiska aktiviteter, ännu mindre lagsporter.

Vi spelade jätemycket basketboll, handboll, volleyboll i grundskolan. Jag kunde aldrig förstå nyttan med dessa lagidrotter. Var demonstrativ motståndare till volleyboll som jag inte tyckte gav någon kondition. Vissa gånger stod jag till och med visd sidan av planen och tittade på när de andra spelade. Fick såklart en tvåa i betyg.
Däremot hade jag bra kondition och tyckte det var kul med konditionsträing, redskapsgymnastik, och friidrott. Dock gjorde vi dessa sporter väldigt sällan, av bågon anledning så var lagidrotterna lärarnas favorit.
I gymnasiet mognade jag till lite och blev hyfsat bra på volleyboll, försökte också i de andra lagsporterna, men jag lyckades aldrig få klart för mig reglerna i basketboll, och när jag någon gång försökte så gjorde jag ofta ett övertramp, och snodde bollen från någon annan spelare på fel sätt.
Nä, det bästa med att sluta skolan var att man slapp skolgympan.
Annars är det skönt att röra på sig, jag simmar gärna, går gärna promenader, joggar ibland. Men blotta tanken på skolgympan ger kalla kårar längs ryggen.

Jag slutade med idrott i sexan.
Under högstadiet skolkade jag helt sonika och under gymnasiet så tog de bort åt mig, tackar diagnosen för det.

Annars kan jag bara minnas den som tråkig, en timme ingenting ungefär.
Utom när det vankades redskapsgymnastik eller friidrott för då var sssssm lite av en stjärna.
Fotboll skall avnjutas från läktarplats på Ullevi och övriga lagsporter bör helt undvikas.

Någon som har en idé om varför lagidrott alltid har företräde i skolgymnastiken? Om inte, vart ska man vända sig för att få det besvarat?

Värsta gympaläraren var en i gymnasiet som jag inte går på längre. Han verkade vara personligen arg på mig för att jag skolkade på dom lektionerna. Iallafall den enda gången jag överhuvud taget mötte han, utanför lektionstid.

Det du beskriver låter som hämtat ur tredje riket!
Bli så förbannad när jag läser det!!
Skulle gärna möta de där gympalärarna i en mörk gränd och låta dem gymnastisera sig lite KrigarSjäl style;
Upp med dig din trasa!! Ett par knäckta revben är väl inget att kvida om!

Gympan och slöjden var en fasa för mig. Avskydde det mer än något annat.

I nian så hade vi en eftermiddag som de flesta älskade, först dubbellektion i träslöjd och sen trippellektion i gympa. Var en pärs för mig varje vecka. Att man kunde bli befriad från gympan var inget jag hade nån aning om, vilket var synd.

Hatade alla dessa bollsporter och lagspel. Ibland var vi iväg till simhallen och det tyckte jag var roligt men det var så sällan. dessutom hade jag svårt för ljudet i gympasalen när alla skrek och det ekade så att jag fick ont i huvudet. Kunde inte fatta att nån kunde stå ut i det oväsendet.



En annan grej var att vi slogs ihop med en annan klass när i började sjuan och jag lärde mig aldrig namnet på alla dessa nya. När vi fick tillbaka prov så skulle en elev gå runt och dela ut dessa till alla i klassen och det var väldigt pinsamt för mig om jag råkade åka på det, och jag satt alltid längst fram i klassen. Men jag lyckades alltid krångla mig ur det så att jag slapp erkänna att jag inte visste vad folk hette.

Jag tyckte att gymnastik var rätt roligt. Alla trevliga kvinnor som sprang omkring och svettades

Synd bara att mitt bollsinne var lika med noll

Idrotts-faan (rent ut sagt!) förstörde verkligen en del av mitt liv!
Alla andra ämnen kände jag hade "betydelse" d v s att de stimulerade, om än lite i vissa fall, så något de flesta gånger.
Idrott har enligt mig INGEN betydelsefull innebörd mer än möjligen ur en konditions-aspekt (vilket jag föredrar att sköta på egen hand).

Blev ständigt retad av en kille i klassen för att jag "sprang så fult".
Kände alltid en stark känsla av orättvisa i o m att jag har en perception som skiljer sig från NT:s.
Jag kan inte t ex bedömma hur fort en kastad boll närmar sig mig, eller det_exakta_målet den kommer träffa.
Har svårt att bedömma hastighet och avstånd.
Det gjorde att jag ofta gjorde illa mig under idrotten.
Kände mig bokstavligen fysiskt HOTAD under en handbollsmatch exempelvis.

Har svårt att springa samtidigt som jag tänker/engagerar mig i annat eftersom jag har "fullt upp" med bara kordinationen.
Dessutom är det näst intill omöjligt för mig att prestera (läs:tävla) i sådant jag ser som ovidkommande och onödigt..

Ussch och fy är det enda jag kan säga om idrotten!
Ibland är det faan en fördel att ha astma, så att man kan skylla på det när man inte orkar mentalt..

Den här tråden visar ännu en viktig aspekt av att identifiera Asperger tidigt i barns liv och att inse att de förutfattade meningarna om skolidrott som så hysteriskt viktigt för det fysiska välbefinnandet bygger på ganska markanta luckor i kunskaperna om hur vi är många som fungerar.

Herrejävlar, vilkan plåga det ämnet kan vara för många för oss, det här är den av de hemskaste trådarna på hela forumet...

Jag hade inga problem med skolidrotten

Jag blev sist vald fast jag ofta var bäst/bland de bästa (förutom ex innebandy och basket, hade svårt att sikta med i huvudsak "en arm"). Som undantag var jag ändå bra på bordtennis.

Blev sedan ännu mindre populär i nian efter att ha smashat en volleyboll i ansiktet på någon!

Balans, styrka och snabbhet var mina starka sidor, särskilt överlägsen i skepssbrott. Men det kan man ju (inte heller) kalla lagsport...