missbutterfly skrev:Folk anförtror gärna mig saker de inte talar om bland andra. Många uppskattar mina råd och synvinklar. Men jag tråkar ihop av att behöva hjälpa till med banala "problem" som inte av mig skulle ses som problem om jag själv drabbades av dem..

En annan aspekt på det hela är att NT aldrig ens kan sätta sig in i vad jag har för problem. De KAN alltså inte vara till hjälp. Kanske därför de i mina ögon är väldigt känslokalla.

Upplever du att det ens vore en idé att anförtro någon dina problem? Tror du att NT har kapacitet att förstå och hjälpa till att lösa saker som du ser som problem?..

Javisst. Precis.

Jag tror att många av oss är bra för andra att prata med för att vi inte dömer och ser på problem ur "logisk/teknisk" synpunkt. Det typiska NT-sättet att angripa problem verkar vara att bli personligen berörd, att inte se problemet pga relationen (vän/kompis/arbetskamrat/whatever). Inom parentes sagt så är det anledningen att vi med AS nog skulle vara bra psykologer. Just att vara icke-dömande är en styrka.

Du vill lära dottern att äta vettigt. Och ser att om man erbjuder chips istället för mat så undermineras det målet. Men det uppfyller å andra sidan ett annat mål, nämligen värnandet av relationen. Att erbjuda chips är då ett sätt att köpa dotterns kärlek/vänskap/etc. "Om jag erbjuder chips tycker NN att jag är snäll." Vilket ju är både fel, falskt och fegt. Men det kanske är NT-mässigt.

[EDIT]Missade att citera. Det jag besvarar började så här:

missbutterfly skrev:Problemet för mig är att det smäller när folk bemöter mig idiotiskt.

Nånstansifrån, missbutterfly, så känner jag tråkigt nog innerligt väl igen det där. Från någon annans liv kanske, jag vet inte men trött blir man i alla fall. Vad göra, annat än att bli så mäktig att ingen tar sig ton. I väntan på det kan man alltid distrahera sig med andras problem.

För min del är det liksom mer mitt eget eller min oturs fel, pålitligt folk med vett att hålla sig från andras angelägenheter har jag nog om jag bara lyckas bli vän med dem. Man måste ju prata, dela intressen. I samtalsämnena falerar det. Mina häftigaste tankar måste censureras bort för att de gör människor oroliga eller i bästa fall stumma. Det vore helt okej ifall det bara funnes ett enda ställe för var och en av de saker som pyser inom mig där de kunde få andas litet - och därmed lämna mig ifred.

Men det är ju många här i världen som är omgivna av betydligt mer oförstående människor än jag (sagt var, missbutterfly). Mitt kanske är ett lyxproblem? Det kanske i alla fall går att se som ett lyxproblem, ett jag inte behöver bry mig om?

Bjäbbmonstret skrev:Det där låter infekterat som fasen. Personligen tycker jag i och för sig mycket väl att vem som helst har rätt att diskutera barnuppfostran med vem som helst - barn är inte föräldrarnas egendom - men det får vara någon måtta på på vilket sätt man gör det!

Ska man ha synpunkter på hur någon förälder uppfostrar sitt barn så tar man det enskilt om inte barnet utsätts för ett rent övergrepp rakt framför ens ögon. Att inte få äta chips betraktar jag inte som ett sådant övergrepp men det verkar nästan som om dina släktingar tycker det!

Ja, det är precis så jag tycker också. (Edit: förutom det att jag är starkt tveksam till om jag tycker att icke-familjemedlemmar ska få uttrycka sig helt fritt.)

Fast i det här fallet tycker jag verkligen inte att flickvännen hade något med saken att göra: hon kunde se hur övriga familjemedlemmar skällde ut missbutterfly och valde att ÄNDÅ kommentera. Det var helt onödigt och känslokallt. Dessutom över en ganska liten sak som blåsts upp till gigantiska proportioner!

missbutterfly skrev:Ni måste förstå att man inte klampar in och säger åt en förälder hur man bör uppfostra sitt/sina barn när man själv inte ens är förälder. Uppfostran är ett område utomstående inte är tillåtna att klampa in på.
Jag tog oerhört illa vid mig av denna sammandrabbning igår och obefogade "uppläxningar" från höger och vänster. Försökte hålla minen igår men sådana här incidenter är ytterst förödande för min mentala hälsa.
Jag tycker att det är olyckligt att jag tvingas påpeka att jag faktiskt är en tänkande individ, med KÄNSLOR. För att jag inte har ett heltidsjobb etc. så gör det mig inte omyndig.
(Jag vet inte om ni kan tänkas tro det?)

Du och xxx hade ingen som helst rättighet att agera som ni gjorde igår.

Jättebra. Helt rätt.

Har haft liknande konflikter om mitt sätt att vara förälder på. Och har haft ungefär samma upplevelser och samma åsikter som du. Och vi är inte ensamma.

missbutterfly skrev:

Tomtenissa skrev:Usch och fy. Jag vet inte om det hjälper, men du har iaf stenhårt stöd från min sida.

Tack så mycket. Det hjälper mer än man kanske kan tro. Det känns skönt att få bekräftat att det finns andra som kan se saker ur mitt perspektiv.

^_^

Bjäbbmonstret skrev:Det där låter infekterat som fasen. Personligen tycker jag i och för sig mycket väl att vem som helst har rätt att diskutera barnuppfostran med vem som helst - barn är inte föräldrarnas egendom - men det får vara någon måtta på på vilket sätt man gör det!

Precis. En regel jag förespråkar är att man låter bli att tala om sådana här saker framför barnet.

Bjäbbmonstret skrev:Ska man ha synpunkter på hur någon förälder uppfostrar sitt barn så tar man det enskilt om inte barnet utsätts för ett rent övergrepp rakt framför ens ögon. Att inte få äta chips betraktar jag inte som ett sådant övergrepp men det verkar nästan som om dina släktingar tycker det!

Ja, det är tyvärr de som är de verkliga idioterna. Synd att deras fattningsförmåga inte klarar av att förstå det..

Jag har ett stort tålamod med barn, men är inte lika tolerant mot vuxna med ett bristande intellekt. Jag ska försöka öva mig på att bli det.. Kan behövas i det här samhället.

Ganesh skrev:Har haft liknande konflikter om mitt sätt att vara förälder på. Och har haft ungefär samma upplevelser och samma åsikter som du. Och vi är inte ensamma.

Det är faktiskt sorgligt att det ska behöva vara så. Som om vi med AS inte har tillräckligt med problem? Ska vi behöva slåss för våran egen rätt att uppfostra våra barn också?!..

jonsch skrev:För min del är det liksom mer mitt eget eller min oturs fel, pålitligt folk med vett att hålla sig från andras angelägenheter har jag nog om jag bara lyckas bli vän med dem. Man måste ju prata, dela intressen. I samtalsämnena falerar det. Mina häftigaste tankar måste censureras bort för att de gör människor oroliga eller i bästa fall stumma. Det vore helt okej ifall det bara funnes ett enda ställe för var och en av de saker som pyser inom mig där de kunde få andas litet - och därmed lämna mig ifred.

Men det är ju många här i världen som är omgivna av betydligt mer oförstående människor än jag (sagt var, missbutterfly). Mitt kanske är ett lyxproblem? Det kanske i alla fall går att se som ett lyxproblem, ett jag inte behöver bry mig om?

Nej det är inget lyxproblem. Behovet att prata med folk som kan förstå sig på ens reaktioner, sätt att se på saker etc är ju helt mänskligt tror jag.. Klart att vi med AS också behöver det emellanåt.



Vad gäller gårdagskvällen så var det i alla fall inte jag som började lipa. Den lilla primadonnan hade aldrig ens kunnat tänka sig in i hur jag kände mig när alla satt och gormade på mig.

Svaga stackare. Det är egentligen synd om sådana som inte vet hur det är att tvingas slåss för sina rättigheter. Veklingar är vad de är..

Jag tror att många aspergare är snälla, hjälpsamma och bra att ha för NT, eftersom vi förmodligen kan (rent teoretiskt) lösa en hel del av deras problem med hjälp av vår tanke- och koncentrationsförmåga.

Jag är inte ensam om att ofta ha blivit utnyttjad av NT. Vet flera aspergare som blivit det. Jag känner mig ofta inte värd mer är dasspapper. Bra att ha...

Jag har börjat säga Nej, när jag numera inser att den här "vännen" vill det eller det bara pga sina egna behov och tänker inte ett dugg på mina behov eller ens mina handikapp.

Våra uppfostringsmetoder varierar förstås. Min metod var att inte uppfostra så mycket utan mera att uppmuntra. Jag har fösökt få sonen att känna efter själv vad han vill, vad som är rätt etc. Men nu har jag fått skit för det - för att jag INTE lade mig i blöt. Sonens flickvän hatar mig och kommer så att göra för evigt, för att jag inte la mig i blöt, för att jag inte agerade dörrvakt, för att jag lät grabben komma fram till sina egna beslut. Det känns hårt att t ex aldrig få träffa ev. barnbarn.

Vi aspergare kan säkert vara rätt så fanatiska i vårt eget sätt att vilja uppfostra våra barn och det har vi också rätt att vara! Vem vet - vi kanske har rätt? Det finns inga perfekta föräldrar!
Detta med att vägra chips i den situation du nämnde är helt okey förstås.

missbutterfly skrev:

Ganesh skrev:Har haft liknande konflikter om mitt sätt att vara förälder på. Och har haft ungefär samma upplevelser och samma åsikter som du. Och vi är inte ensamma.

Det är faktiskt sorgligt att det ska behöva vara så. Som om vi med AS inte har tillräckligt med problem? Ska vi behöva slåss för våran egen rätt att uppfostra våra barn också?!..

Ja. Det finns många sätt att vara människa på. AS är ett, och ett bra sätt. Men inte oproblematiskt. (Som om vi inte visste det. )

Men det finns också många sätt att vara förälder på. Och vi med AS måste få vara föräldrar på vårt eget sätt, både som individer och som grupp. Om vi inte kämpar oss till rätten att få vara föräldrar på vårt vis (och det är verkligen en kamp - och den är på¨liv och död), vem skulle då vara föräldrar för våra barn? För vi kan bara vara föräldrar på vårt vis, jag på mitt och du på ditt. Man kan inte låtsas och fejka när man är förälder. Det måste vara ärligt och uppriktigt, från djupet i sin själ.

Debbido skrev:Jag har börjat säga Nej, när jag numera inser att den här "vännen" vill det eller det bara pga sina egna behov och tänker inte ett dugg på mina behov eller ens mina handikapp.

Nej, folk tycker sig ofta inte behöva lära sig förstå hur vi fungerar ens på en basnivå.
Min mamma kom en gång med det vänliga påståendet att "Det är ju våran värld, alltså är det folk som "ni" som måste lära sig att anpassa sig till hur den fungerar."

Debbido skrev:Våra uppfostringsmetoder varierar förstås. Min metod var att inte uppfostra så mycket utan mera att uppmuntra. Jag har fösökt få sonen att känna efter själv vad han vill, vad som är rätt etc. Men nu har jag fått skit för det - för att jag INTE lade mig i blöt. Sonens flickvän hatar mig och kommer så att göra för evigt, för att jag inte la mig i blöt, för att jag inte agerade dörrvakt, för att jag lät grabben komma fram till sina egna beslut. Det känns hårt att t ex aldrig få träffa ev. barnbarn.

Det låter inget vidare. På vilket sätt hänger din uppfostran ihop med hans flickväns ogillande av dig? (Kanske för närgående fråga. Sorry i så fall.)

Debbido skrev:Vi aspergare kan säkert vara rätt så fanatiska i vårt eget sätt att vilja uppfostra våra barn och det har vi också rätt att vara! Vem vet - vi kanske har rätt? Det finns inga perfekta föräldrar!
Detta med att vägra chips i den situation du nämnde är helt okey förstås.

Ingen förälder har ALLTID rätt. Det hade varit praktiskt om det kom en manual med barnet, men det gör det ju som bekant inte.
Alla reagerar ju olika på olika uppfostran. Vad som är bra för min dotter kanske är förkastliga metoder för andra? Men jag tycker mig märka vad som fungerar i stort. Hittills i alla fall.

Barnuppfostran är inte alltid lätt, men jag tycker inte att man ska ta ifrån en förälder rätten att ansvara för den biten. Det finns i mina ögon inga ursäkter för sådant beteende.

missbutterfly skrev:Problemet för mig är att det smäller när folk bemöter mig idiotiskt.
När andra (förutom min dotters far) ska rätta mig i mitt sätt att uppfostra min dotter av anledningen "du som har AS förstår ju inte att du gör fel/ bemöter henne fel". Jag har strikta regler som jag försöker följa. Ruckar man på de grundläggande reglerna så vet ett barn till slut inte vad som gäller.

Det kan (som i det senaste exemplet från igår) vara att hon inte har ätit upp sin middag men då direkt efter kommer och frågar efter chips.
Det är inte ok för mig, men då fick jag ju en utskällning från samtliga vid bordet. "Vaddå på en Fredag får hon väl käka chips" och "Gud vad taskig du är! Då ska du inte heller dricka mer vin och du får ingen efterätt". (Det var mina briljanta och fantastiskt pedagogiska föräldrar vi var hemma hos på middag.)
Jag hade inte tänkt förbjuda min dotter att äta efterätt men jag tycker inte att man behöver käka chips direkt efter en (lämnad) måltid..
Nej, jag hade FEL enligt samtliga och det blev skrik och gap och hot.
Riktig j-la cirkus. Till slut fick jag lov att ge med mig. Eller rättare sagt; min bror gick och gav henne chips trots vad jag sagt.

Hans flickvän sade också att "Sådär behöver du väl inte säga till henne på en fredag". För mig spelar det ingen roll vilken veckodag det är -principer är principer, som sagt. Så fungerar det för mig (och min dotter). Jag blev så in i helvete förbannad att jag vänligen bad henne låta bli att lägga sig i angelägenheter som hon inte har med att göra. Den dagen hon själv blir förälder så kanske hon kan få lov att ha en talan och tills dess får hon bara så vänligt knipa igen.
(I a f när min dotter är närvarande i rummet.)
Ja, då började ju lilla prinsessan böla såklart. (Brorsans tjej)
Jag fick ju höra en hel harang om att jag är alldeles för burdus osv osv.."Är du dum i huvudet" frågade min pappa.
"Förstår du inte vad vi säger åt dig?"

Jag kan faktiskt inte på en enda punkt tycka att jag inte hade rätt att ta det beslut som jag tog. Är jag dum i huvudet för det?


Och jämnåriga sk "vänner" (eller vad man nu kan kalla dem) försöker ideligen utnyttja mig som om jag vore någon jourhavande psykolog man kan ringa in när man har problem. Men om jag har några så lyssnar de knappt..

Jävla människor

Hehe, samma här.. Även om man vet själv att man inte gjort rätt så att säga alla gånger. Aja..lite starkt att lägga sig i ang. chipsen sådär snabbt. Jag tolkar det som att de agerade snabbt på nåt sätt. Utan att fråga dig, och sen "du som har AS etc..", jag tycker de kunde uttryckt det mer förstående. Man tänker kanske: "Ja, jag som är idiot, som fattar noll, ja, vad menar du?"..

Jag undrar om inte din dotter blir ledsen när de agerar sådär i hennes närvaro..?

De borde väl mer tänka på hur hon känner sig, än om du gör rätt eller fel hela tiden, och som du säger, de kan väl ta det när hon inte är i rummet. Det är ju helt absurt för henne att behöva lyssna på massa gnabb från vuxna, tycker jag.

Mm, har haft liknande problem, iaf hittills i mitt liv. Och att det alltid slutat där. Allt skall man själv förstå, precis allt, men själv, är det nån som orkar vara där för en då? Är som att man är som nån slags övermänniska utan egna behov.
Ja, jävla människor och jävla allt.
Kanske verkar fjäskigt eller nåt, men var bara skönt att få se nån med liknande erfarenhet om det.

missbutterfly skrev:Det låter inget vidare. På vilket sätt hänger din uppfostran ihop med hans flickväns ogillande av dig? (Kanske för närgående fråga. Sorry i så fall.)

Även om jag alltid är självutlämnande så kan jag inte berätta detta utan att utlämna grabben och tjejen. Men skickar gärna ett PM om det?

I stort sett handlar det om att grabben har bott hemma på helgerna trots sin relativt höga ålder (jobbpendling) eller som jag ser det: han har hyrt ett rum hos mig. Men eftersom han är så gammal tycker jag det är fel av mig att bestämma vem/vilka han tar in på sitt rum. Jag kan ha åsikter om det och säga vad jag tycker är rätt eller fel, men det skulle aldrig falla mig in att säga till någon tjej som kommer in i lägenheten: "Dra åt he..e din j..a hora. HÄR kommer du inte in!"

Vad tror hon: att jag ska vara den typiska "hyrestantsdraken" som attackerar allt och alla?

Jo, jag skulle ha lagt mig i blöt eftersom han är autistisk. AAAhhhh???!!!!!
Om jag har en vuxen som som är autistisk (högfungerande) så ska jag så länge jag lever lägga mig i blöt i hans högst personliga liv och leverne?

Jovisst, ägnar jag mig fortfarande åt hans papper och kontakter med AF etc. men DET anser jag är en helt annan sak.

Konflikten mellan oss är djup. Hennes far ansåg att jag (med AS) är pliktig att starta kurser där min son och andra kan lära sig jobba bort sina autistiska symptom och lära sig att bete sig exakt som NT. Annars skulle hans dotter och min son aldrig kunna gifta sig, sa han. Fuck!

Debbido skrev:Konflikten mellan oss är djup. Hennes far ansåg att jag (med AS) är pliktig att starta kurser där min son och andra kan lära sig jobba bort sina autistiska symptom och lära sig att bete sig exakt som NT. Annars skulle hans dotter och min son aldrig kunna gifta sig, sa han. Fuck!

Men vilket pucko till pappa. *Suck*
Fyfasen vad arg jag hade varit!


Nu säger jag jag godnatt till allihopa på AF för ikväll. Känner mig lättad efter att få lite förståelse i dessa frågor. Det betyder mycket att veta att man inte är helt ensam om sådana här problem.

Debbido skrev:Hennes far ansåg att jag (med AS) är pliktig att starta kurser där min son och andra kan lära sig jobba bort sina autistiska symptom och lära sig att bete sig exakt som NT. Annars skulle hans dotter och min son aldrig kunna gifta sig, sa han. Fuck!

Kalla mig hippieliberal och moderniseringsivrare, men jag tycker att deras giftermål är en fråga mellan din son och hans flickvän. Flickvännens far har uppenbarligen inga höga tankar om sin dotter, eftersom hon inte ens får ha sina känslor för sig själv.

Och du kan väl hälsa honom från mig, att du visst skall starta en deautismifieringskurs, så fort han har startat sin kurs för män med personlighetsstörningar som hans egen. Och be honom att åtminstone skaffa sig godkända grundskolebetyg innan han avslöjar sin okunnighet och fördomsfullhet för allmänheten. Är det verkligen din son som behöver lära sig att anpassa sig till sin blivande svärfar? Det låter snarare som om det är svärfadern som har problem med anpassningsförmågan.

missbutterfly skrev:
Och jämnåriga sk "vänner" (eller vad man nu kan kalla dem) försöker ideligen utnyttja mig som om jag vore någon jourhavande psykolog man kan ringa in när man har problem. Men om jag har några så lyssnar de knappt..

Jävla människor

Det här med vänner... vojne. En stor trasslig historia för mig. Jag har en gång i tiden tyckt att jag har haft flera riktiga vänner och många under väldigt väldigt många år. Det byggde på att de hade problem, jag lyssnade, de ville ha bollplank, jag försökte ställa motfrågor och man nyttjade gärna att jag såg saker på ett annat sätt. "Det är så bra att prata med dig!" och det kunde man göra i timmar och åter timmar.

Mitt ex skojjade ofta och sa att jag i motsats till alla andra inte pratade i telefon, utan jag LYSSNADE i telefon. But. What the heck. Thats whats friends is for, eller hur? Men så fort jag försökte få lite egen energi och försökte prata om något så dog samtalet och väldigt väldigt ofta kändes det inte som att motparten lyssnade, utan man avbröt eller inväntade att jag blev färdig så man kunde säga det där som man satt och väntade på att få säga, som oftast återigen, handlade om dem själva.

Såhär var det i många många många år, tills...det uppstod en situation där jag insåg att... tja, två människor jag litade fullständigt på gick bakom ryggen på mig; jag gick in i väggen rejält och världen brakade samman fullständigt och då föll jag hårt och insåg att jag hade inbillat mig att vänskap betydde något och att lojalitet var något som fanns vänner emellan. Jag hade trott att jag hade vänskaper med andra byggde på det jag själv var redo att ge; men så var det inte alls och det gjorde jäkligt ont att inse det.

Jag gjorde upp med allt vad min inställning till lojalitet heter; för mig var det A och O tidigare. Idag har jag insett att det inte existerar. Folk i allmänhet vet inte vad det är och har aldrig någonsin växt upp med det eller på annat sätt bekantat sig med det, åtminstone inte "vanligt folk" i ett svenskt samhälle. Tror jag har en eller två personer som går utanför det här, men självfallet så bor vi inte direkt i närheten av varandra och umgås inte regelbundet. Men NÄR vi träffas tar allt vid där det slutade sist.

Idag har jag insett att "vänner" (eg. bekanta) till vardags, är något man har på ett behagligt plan så länge det känns bra och sen är det bra. Äkta vänskap som jag vill definiera det, eller har lärt mig från början, är en chimär, ett fantasifoster, eller något få förunnat. Det där som jag tolkar att "svenssons" har när de åker på husvagnssemester med andra, börjar jag ifrågasätta om det är vänskap på riktigt, eller om det är något jag vill ha egentligen...

Jag backar, betackar mig och går hem och föredrar att umgås med mig själv. Orkar inte orientera mig i sociala konstellationer som jag inte förstår, och där jag inte får tillbaka samma inställning av andra. Idag har jag landat i att det inte finns några garantier när det gäller andra människor, och att man får se det som det är, inte det man tror eller vill att det skall vara.

Det är ytterst få människor som verkar förstå att vänskap inte handlar om timmar och minuter utan om en själslig förening på djupet, eller fullständig tillit hänsyn och respekt.

missbutterfly skrev:Jag kan faktiskt inte på en enda punkt tycka att jag inte hade rätt att ta det beslut som jag tog. Är jag dum i huvudet för det?

Nej, du är inte dum i huvudet och du hade rätt att fatta ett föräldrarbeslut i situationen.
Det är dessutom inte alls dumt att vara konsekvent och att lära barn att äter man inte upp för att man inte orkar maten, så får man inget godis. Det här förstår jag fullständigt!

Sen kan det bli lite speciellt när man är bortbjuden dock... kanske är maten inte smaklig för barnet, kanske är barnet van att ha maten på ett visst sätt eller den skall se ut som "mamma gör den" och andras mat är kanske inte bekanta eller ens goda.
Då kan jag som mamma ibland känna att "okej, han tycker inte om maten, men han måste ha något i sig ändå" och då hade jag kunnat tänka mig att tillåta chipsen ändå. Men det är en avvägning. Många gånger låter barn bli att äta upp mat för att den inte är god, men det kan man ju inte säga till folk utan vidare... (har själv aldrig haft vardagsbekymmer med mina barn när det gäller mat, men det är jobbigt för några av dem att äta borta om det är mat tillagat i ett annat hem etc, och vissa av min mammas rätter klarar de ex bara inte av) För oss kan sådana faktorer spela in, så innan jag är "uppfostringskonsekvent" försöker jag se om det finns någon form av "svårighet" som inte uttalas.

Men!
Börjar någon annan ifrågasätta mina regler håller jag på dem ännu hårdare än jag hade tänkt från början, just för att folk inte har rätt att ifrågasätta dem.

Åh, jisses, kommer på otaliga liknande konflikter med min mamma när det gäller min äldsta son.
Han blev ju så himla arg redan som liten så fort det gick emot honom. Och mamma la sig alltid i om hon var i närheten.
"du förstör honom"
"du ser väl hur arg han blir, det är inte bra för honom"
"låt honom vara nu, och ge honom chipsen han vill ha så lugnar han ner sig"
"du behöver inte alltid vara så hård".
Och jag vet inte hur många gånger hon har läxat upp mig för mina uppfostringsmetoder just med orden att jag förstör honom och att det inte är bra för barn att bli så uppretade och arga.

Tror fasen att han blev arg, det skulle ju visa sig varför sedan också. Och jag måste med blicken i backspegeln säga att jag själv tycker att jag har gjort rätt när jag har stått på mig och gett ungen gränser från början. Om inte han från början hade fått lära sig att ja är ja, och nej är nej, så hade tonårsperioden nog varit betydligt tuffare än den trots allt blev!

(Jo! Det har visst hänt att ett automat-svar-nej har blivit ett ja när jag har övervägt, men då har jag förklarat varför jag ändrade mig, jag tror på att konsekvens eller mänsklighet innefattar att man kan ändra sig).

Personligen har jag, för länge sedan, givit upp tanken på vänner. Jag har inte tillräckligt mycket gemensamt med någon, eller är tillräckligt mycket "lik" någon för att kunna känna någon gemenskap. Det gäller samtliga människor här i världen oavsett om de har diagnoser eller inte, kan gå eller inte, kan svenska eller inte.

Jag tycks dessutom klara mig helt perfekt utan vänner, utan jag kan väl egentligen inte kalla det för ett problem för egen del.

Det jag undrar är om andra personer med Aspergers är kapabel att känna den där gemenskapen och samhörigheten med andra människor, eller om vi helt enkelt inte är födda med den egenskapen. Min teori utgår ifrån att jag är fullständigt okapabel till det. Frågan är om det bara råkar vara jag och ett gäng människor till, eller om det är diagnosrelaterat.

Kikarn skrev:Men!
Börjar någon annan ifrågasätta mina regler håller jag på dem ännu hårdare än jag hade tänkt från början, just för att folk inte har rätt att ifrågasätta dem.

Så reagerar jag också.

Kikarn skrev:"du förstör honom"

sådana här påståenden har jag fått höra (men "henne" då i mitt fall).

Nu är det så att min dotter har en kompis som påverkar henne väldigt negativt när det gäller matvanor. Den flickan har föräldrar som är i 150 kilo klassen. De äter bara skräpmat hemma och den flickan är jämt hungrig och sugen på mat, chips, glass och godsaker. Totalt besatt och beroende m a o.
Så fort hon och min dotter ska ha lite kul eller mysigt så ska det inkludera ätande av olika onyttigheter. Detta beteede och matfixering har nu så smått börjat smitta av sig på min dotter och jag gillar det INTE.

Jag har stora erfarenheter av olika typer av matmissbruk/ ätstörningar eftersom jag har bott på ett hem för folk med livshotande ätstörningar under ett halvårs tid.. Jag kan se vissa varningssignaler här. Har jag då inte rätt att sätta gränser?
Nej, enligt mina föräldrar har jag inte det. Då "förstör jag min dotter" och riskerar att hon får en ätstörning i framtiden, säger de.
Jag kan bara se det som välvilja att jag begränsar hennes sockerintag. Varför skapa sig beroenden som man kan undvika det?

Varje dag behöver man inte äta chips, godis och glass för att ha skoj. Jag tycker att det räcker med en glass om dagen på sommarlovet, inte ett tjatande om sötsaker hela dagarna.
Det här känns angeläget för mig, men jag blir totalt nedtryckt när jag försöker få fram vad jag menar gällande detta..

missbutterfly skrev: Problemet för mig är att det smäller när folk bemöter mig idiotiskt.
När andra (förutom min dotters far) ska rätta mig i mitt sätt att uppfostra min dotter av anledningen "du som har AS förstår ju inte att du gör fel/ bemöter henne fel". Jag har strikta regler som jag försöker följa. Ruckar man på de grundläggande reglerna så vet ett barn till slut inte vad som gäller.

Jag förstår att du blir rasande när din AS används som ett argument emot dig. Tror jag skulle svarat något som "ni som är känslomässiga och ologiska NT har inte tänkt över det här lika väl som jag". Nu visste ju inte ens jag själv om att jag hade AS när min dotter var liten.

missbutterfly skrev:Det kan (som i det senaste exemplet från igår) vara att hon inte har ätit upp sin middag men då direkt efter kommer och frågar efter chips.
Det är inte ok för mig, men då fick jag ju en utskällning från samtliga vid bordet. "Vaddå på en Fredag får hon väl käka chips" och "Gud vad taskig du är! Då ska du inte heller dricka mer vin och du får ingen efterätt". (Det var mina briljanta och fantastiskt pedagogiska föräldrar vi var hemma hos på middag.)
Jag hade inte tänkt förbjuda min dotter att äta efterätt men jag tycker inte att man behöver käka chips direkt efter en (lämnad) måltid..
Nej, jag hade FEL enligt samtliga och det blev skrik och gap och hot.
Riktig j-la cirkus. Till slut fick jag lov att ge med mig. Eller rättare sagt; min bror gick och gav henne chips trots vad jag sagt.

Hans flickvän sade också att "Sådär behöver du väl inte säga till henne på en fredag". För mig spelar det ingen roll vilken veckodag det är -principer är principer, som sagt. Så fungerar det för mig (och min dotter). Jag blev så in i helvete förbannad att jag vänligen bad henne låta bli att lägga sig i angelägenheter som hon inte har med att göra. Den dagen hon själv blir förälder så kanske hon kan få lov att ha en talan och tills dess får hon bara så vänligt knipa igen.
(I a f när min dotter är närvarande i rummet.)
Ja, då började ju lilla prinsessan böla såklart. (Brorsans tjej)
Jag fick ju höra en hel harang om att jag är alldeles för burdus osv osv.."Är du dum i huvudet" frågade min pappa.
"Förstår du inte vad vi säger åt dig?"

Jag kan faktiskt inte på en enda punkt tycka att jag inte hade rätt att ta det beslut som jag tog. Är jag dum i huvudet för det?

Det är givetvis dina släktingar som uppför sig oacceptabelt. Påminner mig om vad jag läst en gång: Att familjemedlemmar i stället för "förtroliga nära" i stället kan kännas som "förtroliga fiender" (som kan utnyttja förtroligheten för att såra en extra hårt).

Jag har haft samma problem med föräldrar som tycker att de alltid vet bäst, bara för att de är mina föräldrar. Och en mor som tyckte att jag var hård som inte matade mitt barn med godis alla dagar.

Samtidigt så ville jag ju att min dotter skulle få en egen relation med sina morföräldrar. En lösning är att förklara för dottern att hos morföräldrarna gäller deras regler (i detta fall brist på regler), men att det är bara där, annars gäller de vanliga reglerna.

Jag gladdes i mitt svarta hjärta senare när min dotter självmant tackade nej till godis, glass och efterrätter hos mormor (däremot åt hon förrätten).

Att kritisera en förälders barnuppfostran inför barnet är givetvis totalt oacceptabelt (om det inte gäller barnmisshandel).

Just barnuppfostran tror jag är ett tvisteämne mellan genarationerna även när alla inblandade är NT. Släkten är värst! Det är sällan som vänner skulle våga sig på att kritisera ens sätt att uppfostra barn.

Alien skrev:Att kritisera en förälders barnuppfostran inför barnet är givetvis totalt oacceptabelt (om det inte gäller barnmisshandel).

Jag håller inte med dig. Såväl anhöriga som utomstående kan i andra sammanhang mycket väl spela en positiv roll och kanske avdramatisera när det hakat upp sig. Det skadar inte att barn får insikt i att man kan se saker på olika sätt.

Bjäbbmonstret skrev:

Alien skrev:Att kritisera en förälders barnuppfostran inför barnet är givetvis totalt oacceptabelt (om det inte gäller barnmisshandel).

Jag håller inte med dig. Såväl anhöriga som utomstående kan i andra sammanhang mycket väl spela en positiv roll och kanske avdramatisera när det hakat upp sig. Det skadar inte att barn får insikt i att man kan se saker på olika sätt.

Det är lätt att teoretisera om man inte har praktisk erfarenhet av saken.