Tomtenissa skrev:Sedan så slängdes det ju ihopknölade ark med ritpapper överallt. Papperskorgen blev ju full hela tiden).

Hade du inte knölat ihop dem hade inte papperskorgen blitt full så snabbt...

Haha, antagligen inte. Men jag tror inte ens att tjugo papperskorgar hade varit nog för mig. Jag ritade mig igenom minst fyra ritblock med tomma ark per månad och gjorde snabbt slut på färger och kritor.

När jag var kanske 12 år gav jag upp och började gå ut och tömma papperskorgen varannan dag istället.

Jag tror att min läkare har AS själv, och inte kan se det hos andra. Jag tror det verbala i mig, talar till det verbala i honom. Dessutom verkar han tro att man kan se AS på någon utan att man kommunicerar med denne, typ man ser det på långt håll. Fast om jag såg mig själv, skulle jag nog tycka att jag var udda. Dessutom ville han göra mig glad, tror jag. Att jag skulle typ få vara med de normala. Jippee.

På vissa kan man ju se att de har AS eller något autismliknande tillstånd endast på kroppspråk, mimik och prosodi... så lite sanning ligger nog i det han sagt... men han kanske överdriver en del också?

Jag blir inte glad åt att någon säger "det syns inte", "man kan inte se AS", "du ser sååå normal ut sååå" (ja visst, speciellt när jag hade 40-talskläder varje dag).

Det känns verkligen bagatelliserande.

Jag ser ju t.o.m. själv på bilder, att jag har annorlunda utstrålning än andra, oavsett sammanhang (ok, inte alltid bland andra aspergare).
Speciellt bilder där man inte poserar. Och speciellt där man ser hela kroppen.

När jag träffade en handikappedagog, så stirrade jag först på henne med uppspärrade ögon som en skiträdd gasell, sedan ställde jag mig halvt gömd bakom en hylla när jag talade (iklädd en 40-talsklänning). Hon sade att man kan inte på något sätt se att jag har asperger. HAHA HOHO

deadpoet skrev:Jag tror att min läkare har AS själv, och inte kan se det hos andra. Jag tror det verbala i mig, talar till det verbala i honom. Dessutom verkar han tro att man kan se AS på någon utan att man kommunicerar med denne, typ man ser det på långt håll. Fast om jag såg mig själv, skulle jag nog tycka att jag var udda. Dessutom ville han göra mig glad, tror jag. Att jag skulle typ få vara med de normala. Jippee.

Det första du säger är säkert tänkbart, det ska vara många med AS-drag inom läkarkåren sägs det. (Jag har inte referenser, sorry.)

Sen tror jag hemmablindhet är vanligt. Tycker man att vissa drag är "normala" genom att ha umgåtts med folk med npf eller ha det själv så är det klart man inte ser det hos andra, även om andra personer skulle notera dessa drag.

Så var det för mig och min tioåring. Sånt som andra påtalat kring henne tyckte jag inte var nåt konstigt, hon var ju bara lik mig och andra släktingar liksom. Att jag själv hade "nåt sånt" var jag långt ifrån att inse då.

På vissa syns det men skulle kanske inte märkas så mycket i skrift eller tal om man inte såg dem. På vissa märks det på andra sätt väldigt snabbt och tydligt. På vissa märks det först efter ett tag. Osv osv.

Vi är mer olika sinsemellan än vad entisarna är, sägs det (återigen sorry för bristande källor, jag har glömt vem som sa det eller var jag läste det.)

Bror Duktig skrev:Jag blir inte glad åt att någon säger "det syns inte", "man kan inte se AS", "du ser sååå normal ut sååå" (ja visst, speciellt när jag hade 40-talskläder varje dag).

Det känns verkligen bagatelliserande.

Jag ser ju t.o.m. själv på bilder, att jag har annorlunda utstrålning än andra, oavsett sammanhang (ok, inte alltid bland andra aspergare).
Speciellt bilder där man inte poserar. Och speciellt där man ser hela kroppen.

När jag träffade en handikappedagog, så stirrade jag först på henne med uppspärrade ögon som en skiträdd gasell, sedan ställde jag mig halvt gömd bakom en hylla när jag talade (iklädd en 40-talsklänning). Hon sade att man kan inte på något sätt se att jag har asperger. HAHA HOHO

Ja eller hur!

Det är ganska många aspisar som har avvikande klädsel eller klädsel som är korrekt men som inte passar in i tiden.

Flinta skrev:Jag brukar tänka ibland kring vem med AS som är mest handikappad när det kommer till arbete:

Person A som klär på sig kläderna ut och in/bakofram, som inte "ser" när klädena är smutsiga, som av förklarliga skäl sällan el aldrig duschar/tvättar sig, som pratar på om sitt utan att vara lyhörd för andras signaler (man aknske har svårt att tolka dom) och så vidare, m a o en som är väldigt osjälvständig när det gäller det mesta som hör till ADL. Person A får hjälp med boendestöd och vardagen blir enklare. Med denna hjälp går det utmärkt för A att sköta sitt arbete (man kanske har ngt man brinner för som man tjänar pengar på).

Person B fixar allt ovan. Ingen ser hur man lider och kämpar i det tysta. Man verkar ganska vanlig för utomstående (dom skulle bara veta ). Allt tar extremt mkt energi. Man klarar allt en NT förväntas kunna förutom att orka ha ett jobb (där går gränsen).

Med rätt stöd kan man nog va riktigt aspig och klara ett jobb. Känns som det är svårare för oss som verkligen är i den gråaste gråzonen, att bli förstådda och ibland att förstå sig själv och sina behov av stöd.

Jag tycker du har en poäng i detta. Jag har aldrig tänkt så men tror det kan stämma i en del fall. Ibland känner jag verkligen av att jag är i gråzonen bl.a. pga. att det händer att jag kan prata bättre än jag kan utföra ..

Jag är person B och klarar däremot att jobba (men kanske inte heltid igen). De tror jag beror på att jag:

* i genomsnitt inte har så mycket As. (gränsfall) Mycket av det jag ska göra går per automatik precis som för Nt:s Dock får jag kämpa mer än Nt:s ibland men nog ofta mindre än personer med As. generellt behöver göra.

* har gett mig sjutton på att det ska fungera. Det är sällan jag vill ge mig gentemot myndigheter samt har en mycket god verbal förmåga.

* började jobba som 20åring och när jag blev sjukskriven efter drygt 7 år gav jag mig fasen på att det inte skulle vara för evigt. (Och då hade jag ändå kört på pumpen på mitt förra jobb).

* får rätt stöd av både vården och även Af. numera, delvis tackvare att jag orkat tjata men har också haft tur att komma rätt i vården med detsamma och de tillsammans med mig har pratat både med både Fk. och Af. Samt att mina föräldrar alltid ställer upp för mig till 200% och inte anklagar mig för det jag inte kan.

Kanske var det bra att jag inte fick diagnos förrän vid 29-årsålder.

Hade Af, Fk och vården fungerat bättre hade fler med As. kunnat jobba tror jag. Jag säger att jag haft tur för det tycker jag men det jag fått borde vara en självklarhet för alla som behöver. Samtidigt har man alltid ett eget ansvar, (med undantag för de med stora problem av något slag).