Kikarn skrev:Jag tror att många här inne kan vittna om att man inte har ifrågasatt sig själv innan man i vuxen ålder bränner ut sig, kanske efter utbildning och ett längre yrkesliv. Och det är först när man börjar se tillbaka ur ett nytt perspektiv som man inser att många perioder varit "si-och-så" (berg-och-dalbana-struktur) eller att man har haft ett mönster med sig som kan förstås ur aspekten npf av något slag.

Exakt så var det för mig (som fick diagnos först vid 35). Hade då iofs alltid varit lite udda men med ansträngning gick det att klämma in sig i normala sammanhang (skola, jobb, relationer etc). Blev en del skavsår på själen men inget som syntes utanpå. Tills det inte gick längre. Med facit i hand (= diagnos) föll bitarna på plats.

Inger skrev:

Kikarn skrev:Jag tror att många här inne kan vittna om att man inte har ifrågasatt sig själv innan man i vuxen ålder bränner ut sig, kanske efter utbildning och ett längre yrkesliv. Och det är först när man börjar se tillbaka ur ett nytt perspektiv som man inser att många perioder varit "si-och-så" (berg-och-dalbana-struktur) eller att man har haft ett mönster med sig som kan förstås ur aspekten npf av något slag.

Exakt så var det för mig (som fick diagnos först vid 35). Hade då iofs alltid varit lite udda men med ansträngning gick det att klämma in sig i normala sammanhang (skola, jobb, relationer etc). Blev en del skavsår på själen men inget som syntes utanpå. Tills det inte gick längre. Med facit i hand (= diagnos) föll bitarna på plats.

Om du tänker tillbaka till tiden innan problemen var överhängande, hade du då själv trott att du hade en as-problematik?

Med lite annan förståelse för problematiken sett i backspegeln så vill jag helt ovetenskapligt påstå att de miljöer där jag personligen träffat flest med lite "udda" sociala koder har varit högskolevärlden tillika den beteendevetenskapliga yrkesvärlden, och det är säkerligen därför jag själv har passat tillräckligt bra in där? Och faktum är att många av mina tidigare kollegor under vägen -precis som jag själv- helt plötsligt springer omkring och får barn som utreds av en eller annan konstig anledning.

Återigen, jag tror på ärftlighet. Men jag tror inte på att as-problematik alltid är så tydlig att den kan ses med blotta ögat eller förstås med blotta förståndet.... Jag tror inte heller att det är ovanligt att det finns fler som jag som först efter att barnen fått en problematik -som man känner igen från sig själv- som man börjar ifrågasätta vilket perspektiv man egenligen lärt känna livet ifrån?

Kikarn skrev:

Inger skrev:

Kikarn skrev:Jag tror att många här inne kan vittna om att man inte har ifrågasatt sig själv innan man i vuxen ålder bränner ut sig, kanske efter utbildning och ett längre yrkesliv. Och det är först när man börjar se tillbaka ur ett nytt perspektiv som man inser att många perioder varit "si-och-så" (berg-och-dalbana-struktur) eller att man har haft ett mönster med sig som kan förstås ur aspekten npf av något slag.

Exakt så var det för mig (som fick diagnos först vid 35). Hade då iofs alltid varit lite udda men med ansträngning gick det att klämma in sig i normala sammanhang (skola, jobb, relationer etc). Blev en del skavsår på själen men inget som syntes utanpå. Tills det inte gick längre. Med facit i hand (= diagnos) föll bitarna på plats.

Om du tänker tillbaka till tiden innan problemen var överhängande, hade du då själv trott att du hade en as-problematik?

Hur skulle jag kunnat tro det, jag hörde talas om det första gången 1994. Att något inte riktigt var som det skulle förstod jag dock i slutet av 20-årsåldern och sökte mig till allehanda alternativa terapier som jag hoppades skulle hjälpa (vilket de förstås inte gjorde). Men sen när jag såg ett program om AS på TV kände jag genast igen mig.

Kikarn skrev:Jag tror egentligen att massor av barn och unga utreds mer för att omgivningen har behovet än för att individen själv har det.

Fast ska man vara kategorisk där? Vad är att ha behov av det? Att själv kunna verbalisera att man skulle vilja ha en förklaring till varför man funkar som man gör och varför somligt blir svårt ihop med t ex omvärldens förväntningar? Individen, om det är ett barn eller tonåring, kan inte förväntas ha nån förståelse för att utredning och diagnos kan gagna den, det är nog på en för hög abstraktionsnivå för många (alldeles oavsett intelligensnivå alltså.)

Särskilt om man inte kan GARANTERA att det blir bättre i skolan när fröken får veta nåt som gör att hon förstår varför du tycker det är jobbigt med matsalen (ljudet, stimmet, ta mat med en sked som en massa har tagit med förut, whatever). Man kan ju bara hoppas att nåt som förklarar att personen inte beter sig eljest med vilje, att den gör så gott den kan och har utifrån sin logik väldigt rimliga förklaringar till sitt sätt att vara kan hjälpa såväl individen och dess omgivning.

Man skulle ju vilja att alla, oavsett diagnos på npf eller personliga egenskaper utan medicinsk förklaringsmodell, skulle få vara sig själva och att alla alltid var förstående inför uddahet, men så är det nu en gång INTE, och då tänker iaf jag att utredning och diagnos är bättre i de fall där det finns fog för det.

Bara det att få veta att man inte är ensam om att t ex ha svårt med lusplockande (kittskapande prat utan egentlig substans) eller vissa matkonsistenser, och att man inte är knäpp för det, utan bara skapt på ett annat sätt, samt få veta att somligt kan jobbas med men annat är det bäst att bara förlika sig med, det tror jag är en sån lättnad för så många att det i sig är värt hela utredningsförfarandet och mer därtill.

Det betyder på intet vis att man inte kan lobba och jobba för större acceptans för alla från all.

Har väl inget att tillägga efter alfapetsmammas inlägg, men...hmm...

Tony Attwood skriver ju i Den kompletta guiden... nåt i stil med (boken är nerpackad inför förestående flytt, så jag försöker citera ur minnet) att det är väldigt lätt att få Aspergers syndrom att försvinna från ett barn. Hur? Jo, man låter helt enkelt bara barnet vara för sig själv i sitt rum. Dvs., slipper barnet bara den sociala biten, så finns det inga problem. Men det är ju inte sant, Asperger är ju, för så många av oss, mer än problem med den sociala biten. Vi är ju väldigt många som har perceptionsstörningar, medfödda kroniska sömnstörningar, etc. Dessa problem har i alla fall jag oavsett vad omgivningen tycker och tänker om mig.

Med tanke på dessa goda råd från skolläkaren, om att "det är bra att dricka varm mjölk före sänggåendet, och att vädra rummet ordentligt", så...ehhhh...om jag bara haft en AS-diagnos + fått Melatoning utskrivet...

Nä, nu slutar jag tänka på detta, för annars blir jag bitter och surare än en citron

Alexandra skrev:Tony Attwood skriver ju i Den kompletta guiden... nåt i stil med (boken är nerpackad inför förestående flytt, så jag försöker citera ur minnet) att det är väldigt lätt att få Aspergers syndrom att försvinna från ett barn. Hur? Jo, man låter helt enkelt bara barnet vara för sig själv i sitt rum. Dvs., slipper barnet bara den sociala biten, så finns det inga problem. Men det är ju inte sant, Asperger är ju, för så många av oss, mer än problem med den sociala biten. Vi är ju väldigt många som har perceptionsstörningar, medfödda kroniska sömnstörningar, etc. Dessa problem har i alla fall jag oavsett vad omgivningen tycker och tänker om mig.

Skriver han så? Hoppas han menar det som nåt slags skojande då, för det var riktigt dumt. Själv har jag mer problem med perceptionsstörningar än med det sociala t ex. Påtagligt mycket mer. (Kanske jag skulle ha diagnosen Sensory Integration Disorder istället? )

Och vad skulle han säga om exekutiva svårigheter, de finns väl där oavsett om nån ser eller vet om att man sitter limmad vid sin stol oförmögen att göra nåt för att man inte vet var man ska börja eller inte vill göra nåt när man vet att man inte kommer att få hålla på ostörd osv. Det finns mycket att säga om det, men nu har jag ont i händerna av för mycket skriv så nu ska jag vara tyst, for once.

alfapetsmamma skrev:

Alexandra skrev:Tony Attwood skriver ju i Den kompletta guiden... nåt i stil med (boken är nerpackad inför förestående flytt, så jag försöker citera ur minnet) att det är väldigt lätt att få Aspergers syndrom att försvinna från ett barn. Hur? Jo, man låter helt enkelt bara barnet vara för sig själv i sitt rum. Dvs., slipper barnet bara den sociala biten, så finns det inga problem. Men det är ju inte sant, Asperger är ju, för så många av oss, mer än problem med den sociala biten. Vi är ju väldigt många som har perceptionsstörningar, medfödda kroniska sömnstörningar, etc. Dessa problem har i alla fall jag oavsett vad omgivningen tycker och tänker om mig.

Skriver han så? Hoppas han menar det som nåt slags skojande då, för det var riktigt dumt. Själv har jag mer problem med perceptionsstörningar än med det sociala t ex. Påtagligt mycket mer. (Kanske jag skulle ha diagnosen Sensory Integration Disorder istället? )

Och vad skulle han säga om exekutiva svårigheter, de finns väl där oavsett om nån ser eller vet om att man sitter limmad vid sin stol oförmögen att göra nåt för att man inte vet var man ska börja eller inte vill göra nåt när man vet att man inte kommer att få hålla på ostörd osv. Det finns mycket att säga om det, men nu har jag ont i händerna av för mycket skriv så nu ska jag vara tyst, for once.

Ja, han skriver så.

Barnet (alla med AS?) kommer att syssla med saker det gillar på sitt eget sätt. I sin egen takt och utan att avbrytas eller störas. Förmodligen kommer det att ägna sig åt något specialintresse. Och ingen "social bit".

[Naturligtvis är det en litet skämtsam bild.]

Men poängen med bilden kanske är att kontexten, situationen, spelar jättestor roll för hur AS-symptom visar sig.

Jämför med skolan, kan en elev med AS få en arbetsmiljö och arbetssituation som funkar, och gärna arbeta med saker som har med specialintressen att göra, så blir symptomen lättare att handskas med. Tom kanske inte spelar någon roll alls!

Tycker att Attwood har en poäng.

Bra skrivet, Ganesh.

Sen tar a-mamman upp en annan viktig aspekt och det är svårigheten att definiera eller komma överens om vad som är AS. Om alla känner igen sig i och identifierar sig med olika delar av symtomcocktailen och betraktar AS som i första hand just det de själva har problem med så blir det lätt missförstånd när de inblandade tror att de pratar om samma sak men i själva verket talar om vitt skilda delar av helheten.

Jag tror på ärflighet.
Jag har AS, mina 3 barn har/hade (ett är död) AS, ena barnbarnet har autism och det andra med stor sannolikhet AS (inte utredd). Min pappa hade med största sannolikhet AS, likaså min bror. Av hans barn har det ena AS. Även min mamma har AS-tendenser och hennes mamma hade med största sannolikhet AS.

Sanna

Ganesh skrev:

alfapetsmamma skrev:

Alexandra skrev:Tony Attwood skriver ju i Den kompletta guiden... nåt i stil med (boken är nerpackad inför förestående flytt, så jag försöker citera ur minnet) att det är väldigt lätt att få Aspergers syndrom att försvinna från ett barn. Hur? Jo, man låter helt enkelt bara barnet vara för sig själv i sitt rum. Dvs., slipper barnet bara den sociala biten, så finns det inga problem. Men det är ju inte sant, Asperger är ju, för så många av oss, mer än problem med den sociala biten. Vi är ju väldigt många som har perceptionsstörningar, medfödda kroniska sömnstörningar, etc. Dessa problem har i alla fall jag oavsett vad omgivningen tycker och tänker om mig.

Skriver han så? Hoppas han menar det som nåt slags skojande då, för det var riktigt dumt. Själv har jag mer problem med perceptionsstörningar än med det sociala t ex. Påtagligt mycket mer. (Kanske jag skulle ha diagnosen Sensory Integration Disorder istället? )

Och vad skulle han säga om exekutiva svårigheter, de finns väl där oavsett om nån ser eller vet om att man sitter limmad vid sin stol oförmögen att göra nåt för att man inte vet var man ska börja eller inte vill göra nåt när man vet att man inte kommer att få hålla på ostörd osv. Det finns mycket att säga om det, men nu har jag ont i händerna av för mycket skriv så nu ska jag vara tyst, for once.

Ja, han skriver så.

Barnet (alla med AS?) kommer att syssla med saker det gillar på sitt eget sätt. I sin egen takt och utan att avbrytas eller störas. Förmodligen kommer det att ägna sig åt något specialintresse. Och ingen "social bit".

[Naturligtvis är det en litet skämtsam bild.]

Men poängen med bilden kanske är att kontexten, situationen, spelar jättestor roll för hur AS-symptom visar sig.

Jämför med skolan, kan en elev med AS få en arbetsmiljö och arbetssituation som funkar, och gärna arbeta med saker som har med specialintressen att göra, så blir symptomen lättare att handskas med. Tom kanske inte spelar någon roll alls!

Tycker att Attwood har en poäng.

Han har en poäng i att AS eller aspiga drag inte behöver vara ett funktionshinder (det tycker inte jag heller, som bekant) men jag tycker att det oerhört synd att se AS som enkom ett problem med sociala koder och förväntningar osv. Det var SÅ jag menade.

alfapetsmamma skrev:Han har en poäng i att AS eller aspiga drag inte behöver vara ett funktionshinder (det tycker inte jag heller, som bekant) men jag tycker att det oerhört synd att se AS som enkom ett problem med sociala koder och förväntningar osv. Det var SÅ jag menade.

Jag håller med dig. Och Attwood håller med Alexandra. Så eftersom vi alla egentligen håller med varandra så kanske vi ska leta upp en mysig syrénberså där vi kan grilla laxkotletter och göra potatissallad på nypotatis och vinägrett och dricka ett gott Alsace-vin? Ska vi bjuda in Attwood?

Jag uppskattar Attwoods insatser väldigt mycket, även om jag inte skulle vilja eller kunna äta middag med honom - jag har för stora problem med den sociala biten för det. Men ha det så trevligt, ni andra!

(Vill förresten göra ett litet tillägg om detta med taskig motorik, inte heller den av att man placerar personen med AS ensam i ett rum. Dock blev min egen motorik gradvis avsevärt bättre i tonåren.)

Hur stor risk är det att de ärver AS och Adhd?

Som rubriken lyder: Hur stor chans är det att mina barn ( om jag får några ) ärver Asperger och Adhd efter mig?? Om jag skaffar barn med en kvinna med samma issues så är det ju inte så svårt att räkna ut hur det blir. Men om jag träffar en normal kvinna, vilket jag bara har gjort i mitt liv förut. Hur stor är då chansen att de ärver efter mig om mamman är frisk?

Alien
Slog ihop med tidigare liknande tråd.

Finns det ingen på detta forum som kan svara??? Eller har ni ingen kunskap om detta?

Det är för många olika variationer som spelar in. Går omöjligt att svara på utan att spekulera hejvilt.

Snabbt axplock trådar i ämnet, säkert inte jämnt eller heltäckande:

skaffa-barn ... t5485.html
foraldraald ... 14341.html
arftlighets ... 10825.html
vill-ni-ha- ... t2256.html
trauma-i-ba ... t8860.html

for-litet-s ... t6137.html
as-slaktska ... -t969.html
neurologisk ... t5576.html
vad-tror-ni ... t3255.html

(Menar du chans, risk, möjlighet eller sannolikhet?)

Spekulationer:

Anna, Bertil, Cecilia: De är barn till en mamma med AS, pappa med autistiska drag.

Anna (jag) fick AS. Jag gifte mig med en man med autistiska drag. Vi fick en son med autistiska drag.

Bertil blev NT och skaffade barn med en NT. De fick ett NT-barn och ett som tycks ha AS-drag.

Cecilia blev NT, men vissa AS-drag. Gifte sig NT. Hon fick en son med tydlig AS och en son med AS-drag.

Min son är ihop med en tjej som tycks någorlunda NT. Både han och hon vägrar att skaffa barn. I så fall insemination. De är säkra på att barnet bli autistiskt eftersom båda mina föräldrar, jag och min son är autistiska.
Hon vill ha barn men orkar inte med ett autistiskt. Det gör inte han heller. Det är en tragisk situation. Hade skolsystemet och samhället varit mer autist-anpassat så hade de kanske vågat.

Hur kalkylerar man in miljöaspekterna då?
Förändrade genuttryck och fan och hans faster.

Tänk om man själv har "förvärvad" autism pga. syrebrist vid födseln eller annat - hur blir det med herediteten då?

Här fanns visst också åtminstone något inlägg som nämner både ärftlighet och miljöfaktorer.
as-spridnin ... t5898.html

Men här verkar tunt med forskningsrön och gott om spekulationer i antingen ämnet eller forumet.

LILITH_ skrev:Tänk om man själv har "förvärvad" autism pga. syrebrist vid födseln eller annat - hur blir det med herediteten då?

Då ärver man det lika lite som en amputerad arm, dvs inte alls!

Savanten Svante skrev:

LILITH_ skrev:Tänk om man själv har "förvärvad" autism pga. syrebrist vid födseln eller annat - hur blir det med herediteten då?

Då ärver man det lika lite som en amputerad arm, dvs inte alls!

Är du helt säker?
Glöm inte att arvsanlagen kan ändras under en människas livstid tex, som följd av traumatiska upplevelser. Generna antar nya uttryck och vips föder du ett barn med ...en arm. Nej, men iaf.

En hjärnskada som ger autismrelaterade symtom hos föräldern kan väl ändra genuttrycken och plocka fram exempelvis ärftliga autismanlag som sedan ärvs vidare i nästa generation?

(Märk väl att jag inte alls vet vad jag spånar om, egentligen.)

Zombie skrev:(Menar du chans, risk, möjlighet eller sannolikhet?)

risk.

Moderator: Ändrat från "chans" till "risk" i rubriken. "Chans" syftar på något positivt för den som talar/skriver, och det är det tydligen inte fråga om här.

Vi har en frisk son och min man är NT. Jag har AS. Sonen är alltså helt frisk.