Har ätit både Xanor och Iktorivil, båda tillhör benzodiazepingruppen och är således beroendeframkallande. För mig har Iktorivil fungerat mycket, mycket bra (faktiskt den bästa benzon jag ätit), bla har den en ovanligt lång verkningstid och den är också mindre beroendeframkallande än Xanor. En gissning är att det inte är Iktorivilen du reagerade negativt på, utan att du istället känner abstinens efter Xanoren, har aldrig tidigare hört talas om en så negativ reaktion på Iktorivil innan denna tråd, däremot kan ett för snabbt byte mellan dessa två preparat orsaka abstinens (och där kan bla ångest ingå) trots att de tillhör samma grupp mediciner. Hur det än är så ska du aldrig någonsin sluta tvärt med en benzodiazepin, det är rent farligt om bruket pågått en tid. Hoppas verkligen ditt nya läkarbesök gick bättre, inte rätt av läkaren du träffade att bete sig så. Du kan väl berätta hur det går här i tråden?

Saga, jag har inte tagit xanor regelbundet utan bara vid behov när det varit "för jäkligt". Har varit utan den i flera veckor utan att känna abstinens. Tror inte jag blivit beroende alls av den. Blev ändå fruktansvärt dålig av Iktorivil och voxra.

Den nya läkaren jag träffade i torsdags hade aldrig hört talas om denna biverkning, men det hade ju jag av andra som tagit Iktorivil.

Fick en ny medicin som är antipsykotisk och heter Fluanxol men vågar inte ta den. Jag verkar få de ovanligaste biverkningar av de flesta mediciner jag haft och med denna medicin kan man få plötslig död av.

Jag får nog nöja mig med sobril och xanor, för biverkningarna av annan medicin är värre än när jag "normalt" mår som sämst

EF, jag visste inte du hade blivit så dålig av Voxran, vad tråkigt att höra. Jag har själv slutat med den, för jag tyckte jag blev mer nedstämd och mer deprimerad av den. Då spelade det ingen roll att jag också blev piggare.

EF skrev:Saga, jag har inte tagit xanor regelbundet utan bara vid behov när det varit "för jäkligt". Har varit utan den i flera veckor utan att känna abstinens. Tror inte jag blivit beroende alls av den. Blev ändå fruktansvärt dålig av Iktorivil och voxra.

Den nya läkaren jag träffade i torsdags hade aldrig hört talas om denna biverkning, men det hade ju jag av andra som tagit Iktorivil.

Fick en ny medicin som är antipsykotisk och heter Fluanxol men vågar inte ta den. Jag verkar få de ovanligaste biverkningar av de flesta mediciner jag haft och med denna medicin kan man få plötslig död av.

Jag får nog nöja mig med sobril och xanor, för biverkningarna av annan medicin är värre än när jag "normalt" mår som sämst

Ja okej då förstår jag. Ja alla reagerar vi ju så olika på mediciner, men vad skönt att du har Xanor o Sobril som du kan ta vid behov då och som funkar och tar man bara ibland så behöver man ju absolut inte bli beroende heller, nu vet jag inte varför du fick Fluanxolen och förstår att du kan vara rädd för att prova, men vore jag du och symtomen jag hade var tillräckligt jobbiga så hade jag nog gett det ETT försök iaf, biverkan du beskriver är som du ju säkert vet extremt ovanlig.

Jo, det är sant att det är extremt ovanliga biverkningar jag nämner, men konstigt nog så verkar jag få de extremt ovanliga biverkningarna, därför som sagt vågar jag inte.

Läkaren skrev ut fluanxol för att de skulle ge mig ett jämnare mer långvarigt ångestdämpande effekt

Huuu! Jag skulle verkligen behöva ett MIRAKEL-piller, som får mig att glömma hur jag lider av ensamheten. Men är det inte bäst att man är helt medvetslös om avsikten är att man ska glömma bort sina sociala problem? Kronisk sedering?

Iktorivil låter ju trevligt - BENZO! Hur kan det någonsin bli fel? Efter måna års fördömanden av benzo tycks den ha en nu ha en comeback, eller har jag fel?

Det som skrämmer mig är att man på en och samma person som är depressiv kan laborera både med epilepsi- och psykosmediciner! Allting talar för att epilepsimedicin bara bör användas vid epilepsi och psykosmedicin vid psykos. Hur kan läkarna glömma bort detta när de laborerar med våra aspergerhjärnor?

Vi har ju i massmedia fått se människor som tappat all slags verklighetsanknytning med epilepsimediciner och fått höra av expertis att det inte är utprövat vilken effekt dessa har på människor utan epilepsi.

När ska man börja testa om antibiotika funkar bättre på diabetiker än insulin?

Debbido skrev:Huuu! Jag skulle verkligen behöva ett MIRAKEL-piller, som får mig att glömma hur jag lider av ensamheten. Men är det inte bäst att man är helt medvetslös om avsikten är att man ska glömma bort sina sociala problem? Kronisk sedering?

Iktorivil låter ju trevligt - BENZO! Hur kan det någonsin bli fel? Efter måna års fördömanden av benzo tycks den ha en nu ha en comeback, eller har jag fel?

Det som skrämmer mig är att man på en och samma person som är depressiv kan laborera både med epilepsi- och psykosmediciner! Allting talar för att epilepsimedicin bara bör användas vid epilepsi och psykosmedicin vid psykos. Hur kan läkarna glömma bort detta när de laborerar med våra aspergerhjärnor?

Vi har ju i massmedia fått se människor som tappat all slags verklighetsanknytning med epilepsimediciner och fått höra av expertis att det inte är utprövat vilken effekt dessa har på människor utan epilepsi.

När ska man börja testa om antibiotika funkar bättre på diabetiker än insulin?

Håller med dig att det är läskigt hur de labbar med alla mediciner. Jag vågar banne mig inte ta mer. Får vänta tills jag fått min utredning klar. Först då kan ske jag kan få rätt hjälp?

Frågan är om det blir arga om jag inte tar psykospillerna och vägrar hjälpa mig mer? Och hur kommer FK att reagera på detta?

Om alla som typ FK, AF m.m lämnade en ifred så kanske ångesten försvann helt plötsligt och då behövs ju inga "farliga piller"

Trådskaparen har redan fått sitt svar, men jag kan ändå säga att jag använder Iktoviril ibland. Dock får jag ibland den dåliga effekten som har beskrivits här. Sobril är mer pålitlig med att alltid ge önskad effekt, men Ikto kan var ett väldigt effektivt sömnmedel när inget annat fungerar.

Debbido skrev:Det som skrämmer mig är att man på en och samma person som är depressiv kan laborera både med epilepsi- och psykosmediciner! Allting talar för att epilepsimedicin bara bör användas vid epilepsi och psykosmedicin vid psykos. Hur kan läkarna glömma bort detta när de laborerar med våra aspergerhjärnor?

Jag tror inte att man egentligen kan säga att Iktoviril är en 'epilepsimedicin'. Den har en viss effekt på hjärnan som bland annat är bra vid epilepsi, men också vid ett flertal andra tillstånd. Den saktar ner hjärnan generellt, och epilepsi är inte den enda formen av neurologisk överaktivitet.

Det är inte skrivet i sten vilket läkemedel som är till för vilket tillstånd, utan är något som beslutas av någon eller några, och andra har en annan uppfattning och beslutar annorlunda. (Att det står på ett visst sätt i FASS behöver inte betyda så mycket.)

EF skrev:Frågan är om det blir arga om jag inte tar psykospillerna och vägrar hjälpa mig mer? Och hur kommer FK att reagera på detta?

Jag vet inte, men ingen borde tvingas att ta ett visst läkemedel. Samtidigt borde det ofta också vara lättare att få ut läkemedel för de som vill prova. Att vissa (många?) aldrig kan få ut några benso alls trots stort behov är ju helt befängt.

Din läkare verkar för övrigt väldigt jobbig. Hatar överkörande läkare som är hårda och tvärsäkra på saker som de sedan har fel om och aldrig hade fog att vara säkra på från början. Du märkte ju hur det gick med din ikto. Sådant beteende bör få några röda flaggor att gå upp.

Altus skrev:

EF skrev:Frågan är om det blir arga om jag inte tar psykospillerna och vägrar hjälpa mig mer? Och hur kommer FK att reagera på detta?

Jag vet inte, men ingen borde tvingas att ta ett visst läkemedel. Samtidigt borde det ofta också vara lättare att få ut läkemedel för de som vill prova. Att vissa (många?) aldrig kan få ut några benso alls trots stort behov är ju helt befängt.

Din läkare verkar för övrigt väldigt jobbig. Hatar överkörande läkare som är hårda och tvärsäkra på saker som de sedan har fel om och aldrig hade fog att vara säkra på från början. Du märkte ju hur det gick med din ikto. Sådant beteende bör få några röda flaggor att gå upp.

Mmm, jag hatar också överkörande läkare. Mitt PO hjälpte mig att få en annan läkare, men hon var lika överkörande hon också

Jag fattar inte varför såna läkare får fortsätta göra som det gör, speciellt inom psykiatrin där det finns så många känsliga patienter.

Ofta så gör de patienten sjukare än vad de var innan med sin överkörare stil.

EF skrev:Mmm, jag hatar också överkörande läkare. Mitt PO hjälpte mig att få en annan läkare, men hon var lika överkörande hon också

Jag undrar om dessa läkare kanske tror att det är bättre för behandlingen om man är bestämd mot patienten, att det på något sätt ska vara förtroendeingivande och inge en känsla av att de vet vad de pratar om.

Det kanske fungerar om de faktiskt vet vad de pratar om, men medicin är ofta ett komplext område där man måste göra gissningar och antaganden, särskilt om man bara har pratat med patienten i fem minuter och inte har några tydliga testresultat att gå efter. Och att gissa nästan blint och låtsas att vara säker kan aldrig vara bra.

Eller så tror de att de har helt rätt trots att de saknar en bra grund för det, i vilket fall de är inkompetenta.

Eller så tycker de bara om maktkänslan de får av att styra och ställa med patienter, på bekostnad av patientens hälsa.

Ofta så gör de patienten sjukare än vad de var innan med sin överkörare stil.

Helt klart. Dels för att behandlingen oftare blir fel (de lyssnar inte på patienterna -- vissa patienter kan pådrivas att ta antidepp i flera år trots att de säger att den verkar göra mer skada än nytta), och dels för att det är psykologiskt påfrestande att vara utsatt, vilket kan leda till att man börjar undvika sjukvården annat i nödlägen (har själv erfarenhet av det), eller att man blir kuvad i förhållande till läkare och inte längre vågar ställa krav eller be om att få prova saker etc. Det är ett effektivt sätt att tysta patienter på.

Altus skrev:Helt klart. Dels för att behandlingen oftare blir fel (de lyssnar inte på patienterna -- vissa patienter kan pådrivas att ta antidepp i flera år trots att de säger att den verkar göra mer skada än nytta), och dels för att det är psykologiskt påfrestande att vara utsatt, vilket kan leda till att man börjar undvika sjukvården annat i nödlägen (har själv erfarenhet av det), eller att man blir kuvad i förhållande till läkare och inte längre vågar ställa krav eller be om att få prova saker etc. Det är ett effektivt sätt att tysta patienter på.

Med all respekt för folk som mår dåligt och medicinerar mot sin psykiska ohälsa - jag är själv en av dem, periodvis - men det är svårt för mig att förstå hur man, år ut och år in, kan ta en medicin som man egentligen inte vill ta. Jag vet att detta tycks vara vanligt förekommande, det är hemskt att det är så, men...är jag inte nöjd med en medicin, så slutar jag att ta den. Hemskt att vissa läkare lyckas skrämma upp en del patienter på detta sätt

Alexandra skrev:Med all respekt för folk som mår dåligt och medicinerar mot sin psykiska ohälsa - jag är själv en av dem, periodvis - men det är svårt för mig att förstå hur man, år ut och år in, kan ta en medicin som man egentligen inte vill ta.

Jag antar att de inte är helt säkra på att läkemedlet är dåligt och tänker att det kanske blir ännu värre om de slutar. Misstänker också att vissa biverkningar kan växa fram långsamt och gradvis så att de är svåra att med säkerhet koppla till läkemedlet. Sedan är väl osäkerhet också ett symtom hos många, och då kan det kännas bekvämt att överlåta beslut till andra, som läkare i det här fallet.

Själv är jag lite ovillig att ta läkemedel dagligen av just den anledningen att man då förlorar referenspunkten för hur det är att vara utan läkemedel. Det är svårt att minnas exakt hur det var innan man började om nu biverkningarna växer fram långsamt och kanske inte slår till helt förrän många månader in i behandlingen.

Nu är det dags för lite tv-serier i väntan på att affären ska öppna.

Altus skrev:

Debbido skrev:Det som skrämmer mig är att man på en och samma person som är depressiv kan laborera både med epilepsi- och psykosmediciner! Allting talar för att epilepsimedicin bara bör användas vid epilepsi och psykosmedicin vid psykos. Hur kan läkarna glömma bort detta när de laborerar med våra aspergerhjärnor?

Jag tror inte att man egentligen kan säga att Iktoviril är en 'epilepsimedicin'. Den har en viss effekt på hjärnan som bland annat är bra vid epilepsi, men också vid ett flertal andra tillstånd. Den saktar ner hjärnan generellt, och epilepsi är inte den enda formen av neurologisk överaktivitet.

Det är inte skrivet i sten vilket läkemedel som är till för vilket tillstånd, utan är något som beslutas av någon eller några, och andra har en annan uppfattning och beslutar annorlunda. (Att det står på ett visst sätt i FASS behöver inte betyda så mycket.)

Mitt uttalande kommer sig av att jag såg ett TV-program om en kvinna som drogats ned med ett par olika epilepsimediciner i många år och blivit zombie, sedan döende. Hon blev frisk vid utsättandet av dessa mediciner.

En psykiatriker kommenterade detta med att säga:

"Det är beklagligt att man idag skriver ut epilepsimedicin mot depression och ångest. Epilepsimedicinerna är över huvud taget inte utprovade på depressioner, dvs det finns ingen bevisad positiv effekt mer än att patienten blir "snäll", dvs lätthanterlig för vården, men eventuellt neddrogad till ett kolli." Inte exakt citerat, men andemeningen i alla fall.

Epilepsimedicin kallas numera för "snällmedicin". Läkaren skriver ut den till upprörda patienter utan att undersöka eventuella somatiska eller neuropsykiatriska orsaker till affekten. T ex är det vanligt att odiagnosticerade ADHD-människor "drabbas av" epilepsimedicin.

Debbido skrev:Mitt uttalande kommer sig av att jag såg ett TV-program om en kvinna som drogats ned med ett par olika epilepsimediciner i många år och blivit zombie, sedan döende. Hon blev frisk vid utsättandet av dessa mediciner.

Det är uppenbarligen ett klart fall av felaktig medicinering, men det behöver inte säga så mycket om hur man ska använda epilepsimedicin (i den mån man nu ens kan säga att något är det, som jag skrev om).

Det är svårt att förneka att många som inte har epilepsi blir hjälpta av Iktoviril (läs t ex drogavdelningen på Flashback, många flöddrar finfint på några ikto . Men allvarligt, folk blir hjälpa med ångest och annat.)

Som alltid måste man förstås utvärdera hur läkemedlet fungerar, vilket man inte verkar ha gjort i ovanstående fall. Det är utan tvekan så att många får en felaktig medicinering.

En psykiatriker kommenterade detta med att säga:

"Det är beklagligt att man idag skriver ut epilepsimedicin mot depression och ångest. Epilepsimedicinerna är över huvud taget inte utprovade på depressioner, dvs det finns ingen bevisad positiv effekt mer än att patienten blir "snäll", dvs lätthanterlig för vården, men eventuellt neddrogad till ett kolli."

Det låter rimligt när det gäller depressioner, inte minst för att de anses innebära att hjärnan går på lågvarv och att läkemedel mot epilepsi har just effekten att de bromsar hjärnan. Så om något så borde det stärka depressionen (även om effekten inte alltid är den som man tycker att den borde vara).

Som jag skrev så är det snarare vid andra fall av neurologisk överaktivitet som läkemedel som Iktoviril är mest naturligt att prova.

Epilepsimedicin kallas numera för "snällmedicin". Läkaren skriver ut den till upprörda patienter utan att undersöka eventuella somatiska eller neuropsykiatriska orsaker till affekten.

Det är inte bra, och jag tvivlar inte på att det är vanligt. Det är mycket som är fel inom vården, inom minst inom läkemedelsföreskrivningen. Min enda invändning var mot att säga att "epilepsimedicin" bara ska användas mot epilepsi (eller motsvarande för andra läkemedel).

En av ytterst få mediciner som övht gett mig effekt, är Lamictal (jag har bipolär sjukdom) som ju är anti-epileptika. Väldigt trist att vara tvungen att sluta med den pga biverkningar. (Håravfall.)

Altus skrev:Det låter rimligt när det gäller depressioner, inte minst för att de anses innebära att hjärnan går på lågvarv och att läkemedel mot epilepsi har just effekten att de bromsar hjärnan. Så om något så borde det stärka depressionen (även om effekten inte alltid är den som man tycker att den borde vara).

Det är inte bra, och jag tvivlar inte på att det är vanligt. Det är mycket som är fel inom vården, inom minst inom läkemedelsföreskrivningen. Min enda invändning var mot att säga att "epilepsimedicin" bara ska användas mot epilepsi (eller motsvarande för andra läkemedel).

Tack för dina kommentarer.
Vet föga om Iktorivil och vilka den kan hjälpa, men det var intressant information att epilepsimediciner bromsar hjärnan och därigenom förstärker depression i stället för minskar.

Läkarna vill ofta "balansera" ångestdrivna människor med epilepsimedicin, men dessa personer är ju oftast också deprimerade. Alltså får Iktorivil den effekten att ångesten minskar medan depressionen förstärks. Och depression kan som bekant leda till döden. M a o: Detta är en SKANDAL!

Det är ju just det som flera skribenter på tråden vittnat om: att de blivit vansinnigt deprimerade. De har alltså felmedicinerats och hela grejen borde manglas ut i massmedia!

Just i mitt fall tar jag dock på mig hela ansvaret för medicineringen med Iktorivil själv. Jag bad själv om att få prova den och var medveten om riskerna.

sugrövmanövern skrev:Just i mitt fall tar jag dock på mig hela ansvaret för medicineringen med Iktorivil själv. Jag bad själv om att få prova den och var medveten om riskerna.

OK, kanske? Jag menar att om jag bad en läkare om insulin så skulle det vara brottsligt om han skrev ut det eftersom jag inte har diabetes? Psykiatriker måste veta vad de skriver ut och till vem.

Med tanke på att de redan ofta är för restriktiva med att skriva ut benso så skulle jag inte vilja se ytterligare en åtstramning med motiveringen att det är viktigt att rätt patienter får läkemedlet (och absolut ingen annan).

Medan det kan verka rimligt att inte ge Iktoviril till deprimerade, så skulle en sådan åtstramning garanterat medföra också orimliga regler där verkligt behövande också nekas läkemedel.

Redan nu ser man ju att folk nekas benso på diverse dåliga grunder.

Däremot så skadar det inte med en tydlig uppföljning, särskilt med patienter som är mindre självständiga, och att man faktiskt lyssnar på vad patienten säger. Om någon blir hjälp av ett läkemedel så är det oftast orimligt att säga typ "nej, det läkemedlet har ingen bevisad effekt på ditt tillstånd, så nu måste vi byta", liksom, vid fall där läkemedlet tycks fungera, att säga "jaså, du reagerar dåligt, men det är inte läkemedlets fel utan ditt tillstånd. Det ÄR jobbigt att återfå sin hälsa, men det gäller att inte ge upp. Det finns ingen quick fix. Fortsätt ta läkemedlet."

Jag äter Iktorivil mot ångest, och det hjälper. Jag har inte märkt av några biverkningar, och har inte blivit mer deprimerad än jag var innan.

Det skulle vara skandal om jag tvingades sluta äta den - bara för att andra blivit deprimerade av den...

Debbido skrev:

sugrövmanövern skrev:Just i mitt fall tar jag dock på mig hela ansvaret för medicineringen med Iktorivil själv. Jag bad själv om att få prova den och var medveten om riskerna.

OK, kanske? Jag menar att om jag bad en läkare om insulin så skulle det vara brottsligt om han skrev ut det eftersom jag inte har diabetes? Psykiatriker måste veta vad de skriver ut och till vem.

Insulin är ju just en diabetesmedicin och ingenting annat vad jag vet. Inte riktigt jämförbart med Iktorivil.

Iktorivil fungerar både mot epilepsi, men även som lugnande och muskelavslappnande till icke-epileptiker, till vilket den också används en del. Stesolid finns i akutkapslar som ska föras upp i röven på epileptiker. De flesta av oss känner dock till Stesolid/Valium främst som en lugnande medicin.

Man har ett stort ansvar som patient att själv ta reda på vad det är man äter. Ibland är medicinerna så nya att det inte riktigt går. Melatonin tex, det smäller jag i mig varje natt, kanske får jag dödliga biverkningar om fem år.

Det är mycket trial and error vid psykiska sjukdomar.

Ni har så rätt allihop, kanske t o m jag? Alltså, det behövs inte fler restriktioner kring benzo, snarare tvärtom. För många är benzo enda lösningen i princip.

- Det är mest detta med att man rätt frikostigt använder epilepsimediciner mot depression o ångest som jag anser kan vara riskabelt.

- Även att man försökta mangla ut Seroquel mot allt möjligt.

- Att stafettläkare snabbt kan omdiagnosticera och slänga in en medicin utan att alls ha kollat in somatiska sjukdomar och annat.

- Det är tråkigt att man aldrig kan komma så långt att man kan ta vissa prover på hormonnivåer eller t o m olika neurosubstanser och först efter det ge en medicin som passar.

- Testperioeden är ju flera månader. Att ständigt testa, bli dålig och testa igen sliter hårt på kroppen.

Håller definitivt med om att man mer ofta borde ta prover. De kollar ju inte ens upp en så enkel sak som eventuell vitaminbrist om man inte tvingar dem .