Jag går nu en neuropsykiatrisk utredning för autism/asperger och add, det har tagit lång tid innan utredningen kom igång trots prioriteringar för att jag varit så deprimerad under väldigt lång tid. Det känns bra att komma till en sida med andra som förstår en, eller förstår, det går väl aldrig att förstå sig på något. Jag har länge funderat över var som varit annorlunda med mig jämfört med andra i min omgivning, jämnåriga och familjen. Mobbad under hela skolgången och ingen som kunnat stötta mig på hemmaplanen, anledningen till varför jag blev aktualiserad inom psykiatrin var att jag helt enkelt fick slut på energi. Konstant trött hela tiden och jag tog beslutet att avsluta mitt liv, jag lyckades inte och på något sätt är jag tacksam för den som räddade mitt liv - det är nu första gången i hela mitt liv som jag börjat förstå någonting. Trots det är det svårt att leva med all ovisshet. Jag har hög intelligens och har därför klarat mig väldigt bra i skolan, pluggat på kvällarna och nätterna och skippat skolan på dagen. Det går alltid att hitta sig egna vägar.

De är nu säker på att jag har någon typ av autism, och att mina koncentrationssvårigheter beror på add. Jag blir lugn av att tänka på att utredningen snart är över och att jag därmed kommer att få svar på många frågor. En tjej på tio killar, jag är en av de få.

Välkommen hit!

Välkommen!

Ska jag säga tack!?

Det där med artighetsfraser är inte min grej. Tack för maten är min mardröm. Men, livet går vidare. Jag ser att mitt liv just har börjat.

Haha, det behöver du verkligen inte göra! ^^

Att jag säger "välkommen" betyder ju bara att jag är glad att se en ny medlem och att du verkar ha blivit lugnare i dig själv av att med största sannolikhet få en diagnos.

Om jag läst det rätt så är du också tjej (det är också roligt med fler tjejer här). Rent statistiskt sett så är vi ju väldigt få.

Jag är tjej, även om jag låter bli smink, tajta kläder, uppsatt hår, prat om killar... Jag är ganska bekväm av mig, tycker jag.

Jag har mina rutiner, om 40 minuter går jag och lägger mig. Tappar jag rutinerna så tappar jag allt, jag trivs ändå med mitt inrutade liv.

Roligt att du tycker att det är roligt med fler tjejer, och ja, statistiskt sett är vi väldigt få men mörkertalet är nog desto fler..

oh ja, det där känner jag igen.

Själv har jag varit en pojkflicka under större delen av livet, men på sista tiden har jag ansträngt mig för att klä mig lite tjejigare (för variationens skull) men tajta strumpbyxor kommer jag nog aldrig att förstå mig på, haha. Måste ha minst en storlek för stora... annars blir det ångestskrik som ekar på stan.

Mörkertalet är nog stort, ja. Men det beror väl på att många psykiatriker och psykologer inte vet så mkt om autism och AS och därför inte remitterar vidare. När de mer extrema dragen dessutom är vanligare bland pojkar så tänker de väl inte ens på att det KAN vara något liknande om en tjej visar upp samma drag om än mildare. *rolls eyes*

EDIT:

Justja, hur länge har din utredning pågått? Jag tror det var någon debatt om det för ett tag sedan... om att det varierade så mycket i tid och längd.

Ett par veckor har utredningen varit men det är gjort kartläggning mycket tidigare och lite annat.

Jag tror att det inte märks så lätt på oss tjejer för att vi inte är lika utåtagerande som killar, inget illa om det men jag tänker mycket kring det. Hur jag har kunnat gå så länge utan att det blivit tal om utredning.

Ah okies, som min då. (Den var ganska lång... runt en-två månader plus förarbete/"undersökning".) Det kan ju också ha med att göra att vi ofta hittar sätt att "maskera" svårigheterna med.

Haha, alltså... mina föräldrar och jag gick till BUP när jag var ungefär fyra år. Jag tror att diagnosen AS var väldigt ny då men att iaf ADHD hade funnits ett bra tag. De sade bara att jag var lite arg och trotsig som de flesta fyraåringar och sade att det var mina föräldrar det var fel på! (om jag någonsin möter de där människorna igen kommer jag antagligen att bli en mördare)

Under min utredning kom det fram att jag varit ett solklart AS/ADHD-fall då, men att jag nu bara har en del ADHD-drag kvar, inte tillräckligt för en dubbeldiagnos.

Jag funderar fortfarande på ifall psykologerna och psykiatrikerna bestämde sig för att allt måste vara mina föräldras fel bara för att jag var flicka och att "flickor helt enkelt inte har ADHD"...

Själv har jag faktiskt ochså ADD, började med concerta initialdos (18 mg) för några dagar sedan. Det tog nästan ett halvår, då jag var borta från studierna. De ville prompt att jag skulle gå igenom en full aspergerutredning, men eftersom jag vet från mina efterforskningar att en aspergerdiagnos skulle vara totalt värdelös för mig så vägrade jag. De ville dessutom att jag skulle gå i arbetsterapi, men det verkar inte heller vara speciellt konstruktivt om man inte är uttryckligen korkad, vilket jag uppenbarligen inte är. Även om jag vet att beteendemodifierande terapi är standard vid ADD/ADHD-behandling. Jag kan modifiera mitt eget beteende, tack så hemskt mycket.

Ang. flickor med AS så verkar de om inte annat lida mindre av alexithymi och ha mer intern känslomässig återkoppling. Alla flickor med uppenbar AS som jag har sett i min närhet har verkat mer balanserade än pojkar på grovt taget samma funktionsnivå.

Idag har jag genomgått ett rad antal tester, det mest mystiska var bilderna med färger, som om jag skulle se någonting av en massa färger!!? Jaja, sedan utfrågningar, andra tester och ett datatest. Jag tycker att det jobbigaste var att hålla fokus. De skulle ge svar i augusti, ett tag kvar dit.. Men, det har i det hela gått bra ändå. Strattera däremot verkar tydligen värdelöst på mig.

Varmt välkommen hit!! Starkt av dig att göra en utredning. Jag funderar också starkt på att göra en (för asperger), eller jag har väl mer eller mindre bestämt mig för det... Någon gång ska det bli av.

Eftersom jag är en sådan som vill veta exakt vad som ska ske så undrar jag hur din utredning har gått till hittills? Vad är det för moment osv osv. Innefattar utredningen några kroppsliga undersökningar?

Utredningen har gått bra, de har frågat ut min mamma om barndomen och släkten runtikring, det var det första de gjorde. Sedan pratade de med mig. Jag fick göra tester kring ADD och svara på skattningsformulär, även göra tester på datorn och svara på vad jag såg för något i ett antal bilder. Eftersom jag varit inom psykiatrin något år nu så har de kunnat samla tillräckligt med information.

Utredningen har inte innehållit några kroppsliga undersökningar, förutom CT skalle och EEG.

Det kanske blir så att du omedvetet svarar det du vill på deras frågor istället för det som faktiskt är. Kan det vara så?

Okej, tack för informationen!
Nej, jag skulle vara ärlig (annars är det ju ingen större vits att göra en utredning ) men jag har ett väldigt stort trygghetsbehov och dessutom har jag hypokondri som jag käkar medicin för och är livrädd för att gå till "somatiska" läkare. Det var det här med hjärnröntgen, EEG och grejer som jag fruktade så jag får nog försöka övervinna min enorma läkarskräck innan jag gör en utredning.

När jag gick på utredning kollade de balans/koordination men hjärnröntgen bangade jag på.

atoms skrev:När jag gick på utredning kollade de balans/koordination men hjärnröntgen bangade jag på.

Aha, man kan välja att skippa detta moment och ändå få en diagnos alltså?

MissNervvrak skrev:

atoms skrev:När jag gick på utredning kollade de balans/koordination men hjärnröntgen bangade jag på.

Aha, man kan välja att skippa detta moment och ändå få en diagnos alltså?

Som jag ser det så var de resultat i form av barndomsanamnes m.m. som man redan hade fått fram tillräckliga för att fastställa AS/HFA. Hjärnröntgen görs för att utesluta degenerativa hjärnsjukdomar som orsak till de neuropsykiatriska fynden.

atoms skrev:
Som jag ser det så var de resultat i form av barndomsanamnes m.m. som man redan hade fått fram tillräckliga för att fastställa AS/HFA. Hjärnröntgen görs för att utesluta degenerativa hjärnsjukdomar som orsak till de neuropsykiatriska fynden.

'

Jaså, på så vis. Då borde ju detta rimligtvis vara tillräckligt även i mitt fall.

Du får uppdatera när du vet mer så man vet hur det går för dig! Det är en månad kvar innan jag får svar, som sagt. Diagnosen bryr jag mig inte om men någon sorts förklaring iallafall varför det blivit som det blivit. Jag har ett exempel där lärare kallat mig till rektorn för att jag sagt något olämpligt. Väl hos rektorn säger inte läraren vad jag gjort fel utan bara att de tagit väldigt illa upp. Jag blir arg på mig själv varenda gång och alla dessa händelser har inte gett mig någonting.

Det ska jag göra!

Ja, precis. Jag skulle också tycka att det vore skönt med en förklaring till varför jag är som jag är i vissa situationer.

shibedibato skrev:Du får uppdatera när du vet mer så man vet hur det går för dig! Det är en månad kvar innan jag får svar, som sagt. Diagnosen bryr jag mig inte om men någon sorts förklaring iallafall varför det blivit som det blivit. Jag har ett exempel där lärare kallat mig till rektorn för att jag sagt något olämpligt. Väl hos rektorn säger inte läraren vad jag gjort fel utan bara att de tagit väldigt illa upp. Jag blir arg på mig själv varenda gång och alla dessa händelser har inte gett mig någonting.

Du blir arg på DIG SJÄLV i en sån situation? Jag hade skadat de som behandlade mig så.

Jag har rätt att förolämpa NT-folk hur mycket jag vill, bryta deras sociala ramar. Om de försöker hindra mig är det de som råkar illa ut eftersom jag inte ingår i något system där någon har rätt att disciplinera mig. Istället är det äckligt NT-folk som lär sig att hålla käften och visa mig respekt eller får ta konsekvenserna.

Jag kommer heller aldrig ingå i något system där vidriga, grisiga "vanliga" människor har rätt att säga till mig vad jag ska göra eller hur jag ska bete mig. De enda grupper jag kan tänka mig att tillhöra är regellösa mindre sammanslutningar eller någon riktig elitklubb för folk som gör vad de vill. Jag skulle aldrig frivilligt söka mig till en skola eller arbetsplats. Inte i Sverige i alla fall.

MissNervvrak skrev:Det ska jag göra!

Ja, precis. Jag skulle också tycka att det vore skönt med en förklaring till varför jag är som jag är i vissa situationer.

Det här retar mig. Hur vet man att de förklaringar någon får verkligen är några sanna förklaringar? Hur vet man exempelvis att de inte bara är ord som är till för att definiera normalt och onormalt, där den utredda då gissningsvis kommer att definieras som onormal?

Josef1 skrev:

shibedibato skrev:Du får uppdatera när du vet mer så man vet hur det går för dig! Det är en månad kvar innan jag får svar, som sagt. Diagnosen bryr jag mig inte om men någon sorts förklaring iallafall varför det blivit som det blivit. Jag har ett exempel där lärare kallat mig till rektorn för att jag sagt något olämpligt. Väl hos rektorn säger inte läraren vad jag gjort fel utan bara att de tagit väldigt illa upp. Jag blir arg på mig själv varenda gång och alla dessa händelser har inte gett mig någonting.

Du blir arg på DIG SJÄLV i en sån situation? Jag hade skadat de som behandlade mig så.

Jag har rätt att förolämpa NT-folk hur mycket jag vill, bryta deras sociala ramar. Om de försöker hindra mig är det de som råkar illa ut eftersom jag inte ingår i något system där någon har rätt att disciplinera mig. Istället är det äckligt NT-folk som lär sig att hålla käften och visa mig respekt eller får ta konsekvenserna.

Du ingår faktiskt i många olika system med tydliga eller otydliga regelverk som man faktiskt måste lyda i slutändan. Oavsett om man håller med om dem eller inte. Även om skolans regelverk många gånger är jäkligt mycket konstigare och mer ologiska än statens som man får stå inför sen.
ok lite OT faktiskt...

carl skrev:Du ingår faktiskt i många olika system med tydliga eller otydliga regelverk som man faktiskt måste lyda i slutändan. Oavsett om man håller med om dem eller inte. Även om skolans regelverk många gånger är jäkligt mycket konstigare och mer ologiska än statens som man får stå inför sen.
ok lite OT faktiskt...

Rent socialt ingår jag inte i något regelverk och jag har rätt att förolämpa folk så mycket jag vill inom lagens ramar. Om t.ex en äcklig, genomsnittlig, alldagligt ful svennebanan i vanliga kläder tycker att jag pratar för högt på offentlig plats om känsliga saker som t.ex rasism, folkmord etc så ber jag honom gå och knulla sig själv och påtalar vilket genetiskt avskrap han är i mina ögon. Polisen skulle inte göra ett skit åt en sån grej ens om någon bemödade sig att anmäla.

Jag njuter av att sitta på offentliga platser och prata högljutt om känsliga saker som folkmord, politik, palestinafrågan, svenska tjejer som åker till Grekland enbart för att knulla runt etc och säga precis vad jag tycker. Det är alltid någon överkänslig medelsvensson med potatisnylle som indignerat tittar på mig, ibland blir någon t.o.m så upprörd att de försöker säga någonting men då kör jag över dem, trycker ned dem i skiten och lämnar dem där. I extremfallen har jag faktiskt fått vuxna människor att sitta med en klump i halsen, oförmögna att prata, och skaka av ilska och indignation.