Jag tror att folk egentligen inte är så intresserade av att lyssna på vad andra säger. De flesta vill mest av allt bara fråga för att så prata lite. men det är en hemlis...

Mats skrev:Kikarn:

Är det något vi är oense om här? Jag undrar också varför det förutsätts att man inte vill ha ett mänskligt svar på en sådan fråga.

Nej, det tror jag inte, utan det var en "generell" frustration, inte alls riktad mot dig!
Dels över att många ställer frågor utan att vilja ha svar.
Och för att vi alla har lärt oss att man inte vill ha svar när man frågar.
Till vardagligdags är det nästan "ohövligt" att svara som det är, eller att ta upp längre tid än vad det tar att svara "tack bra, själv?".

Det där har jag försökt att göra upp med.
Frågar folk hur det är får de ett svar som anpassas efter hur väl vi känner varandra. Eller inget svar alls. Och jag frågar inte om jag inte verkligen VILL veta. Varför skulle jag springa runt och fråga folk som jag ändå inte bryr mig om, hur de har det?

Kristofer skrev:

nano skrev:Måste man det då?

Tydligen måste man det. Jag förstår din fråga. Jag vet inte varför och jag hittar inget logiskt i det jag heller. Men tydligen är det så man ska göra...

Tillfällig magvärk eller förkylning?

Bjäbbmonstret skrev:

Kristofer skrev:

nano skrev:Måste man det då?

Tydligen måste man det. Jag förstår din fråga. Jag vet inte varför och jag hittar inget logiskt i det jag heller. Men tydligen är det så man ska göra...

Tillfällig magvärk eller förkylning?

Kanske skulle vi ha en klistrad tråd på forumet med ett antal vita lögner och andra undanflykter. Alltså för sådana tillfällen som man av något skäl (som man vet bäst själv) inte vill svara ärligt på diverse kallpratsfrågor.

Heliora, jag vet också. Även om jag har det bättre just nu (och jobbar på fortsatt medvind) så har jag varit där jag bara har kunnat välja mellan ensamhet och en falskhet och ett dolt fördömande som har varit det sista jag har orkat ta.

Och lösningen är väl äktare människor. Även att ha med sig som sköldar och till ömsesidig tröst när man är "tvungen", eller orkar ge efter för en vilja man trots allt har, att träffa de förljugna eller oförstående.

Här på forumet - jag håller faktiskt med weasley om att man är fri med sådant här, att uttrycka och be om ärliga svar på. Bara man väljer (eller skapar) sina trådar så att det inte blir som ett slag mot någon som förtroendefullt har talat om att h*n är i en känslig fas eller tillstånd.

Heliora skrev:
Alltid dessa lögner! Och här inne på aspergerforum är det precis likadant! Någon säger att den skall få barn eller gifta sig och förväntar sig att man skall gratulera och ha sig. När jag egentligen helst av allt vill svara att "Det gör mig deprimerad att höra. Jag vill ta livet av mig bara jag ser dina inlägg".


Det känns bara så jävla jobbigt med alla dessa lögner hela tiden! Jag känner mig som en falsk människa, en bedragare. Och detta TVINGAS jag alltså vara, både i det sociala IRL-livet och på forumet.

Om man ofta är i situationer där man känner att man måste ljuga, och då ljuger, har man gjort två val.

Val 1: Att alls vara i den situationen.

Val 2: Att välja alternativet att ljuga.

Inget av valen är "någon annans fel". Och hur man handskas med valsituationen, och de val man gör, får man faktiskt ta ansvar för själv. Tex genom att lära sig att göra bättre val nästa gång.

Man väljer inte sina arbetskamrater. Man väljer bara sitt jobb. (För dom som har nåt.) Och det är ju inte direkt jobbsökarens marknad för de flesta.

Och svara undvikande kan man ju alltid försöka göra.

Kristofer skrev:

nano skrev:Måste man det då?

Tydligen måste man det. Jag förstår din fråga. Jag vet inte varför och jag hittar inget logiskt i det jag heller. Men tydligen är det så man ska göra...

Ljug till ordenkligt o säg att du var på saturnus o spelade bowling med venusianer på arbetstid.
Sedan frågar du om någon toppar det.
Endera får du ett stort garv eller så kommer folk o börja ljuga ännu mer.
Kanske någon träffat en sjöjungfru

Det var faktiskt ett bra råd!

barracuber skrev:Jag själv tillhör ju "svensson" för jag har ju fru och barn. Men jag känner mig ändå inte som en "svensson". Jag står där med mitt plastiga leende men jag tänkte exakt som heliora.

Idag (eller snarare igår) gick vi aldrig ut pga regnhotet, vilket var så sköööönt. Blev hyfsat bra dag med svärmor som tack och lov inte tillhör de där plastiga, "allt är bra" svenskarna som ensamflickan skriver om. Hon (svärmor) är visserligen åt andra hållet - allt är skit, jag är så ensam och värdelös och aldrig-händer-det-något och vad-har-jag-att-se-fram-emot-annat-än-döden. Men jag tar faktiskt hellre det.

Men jag vet många som inte orkar med det pga mindre tålamod än mitt och kallar det självömkan. De påstår att de slits ned psykiskt - till och med blir psykiskt sjuka - av att lyssna på en annan människas klagan.

Vad tror ni? Kan man bli psykiskt sjuk av att lyssna på en annan människas klagan? Det har jag fått höra många gånger.

Min bekant från England är då inte det minsta psykiskt sjuk... Men jag tror inte hon menade att de satt och självömkade och medömkade i timmar, utan bara ärligt berättade hur de mådde, öste ur sig lite, för att sen kunna släppa det och ha roligt.

Jag tror att vi blir psykiskt sjuka för att vi inte får prata om hur vi mår. Det är därför vi behöver psykologer... De som slutligen öppnar sig har förmodligen samlat på sig så mycket att det är en hel ocean att ösa ur, innan det lättar. Jag kan även tänka mig att det faktum att andra förnekar sina problem, att de också mår dåligt ibland, får de som börjat öppna sig att känna sig ensamma om att må dåligt, och mår ännu sämre av det - och behovet att prata ökar...

Jag har alltid varit öppen och pratat ärligt om hur jag mått med dem som jag betraktat som mina vänner, och alltid undrat över varför de inte är lika ärliga tillbaka. De borde ju förstå att de kan lita på mig, dvs att jag varken skvallrar eller skulle skratta åt dem, eftersom jag varit så ärlig mot dem. Men det händer aldrig att nån kommer till mig när de behöver prata av sig...


En fundering som dök upp plötsligt. I stället för att lyssna "i evigheter", borde kanske lyssnaren efter en stund fråga om den andra kan tänka sig att lyssna på dennes problem också, typ som tack för att ha fått prata av sig. Vet inte om det skulle funka med en inbiten "självömkare" förstås...

Men jag kan ta ett eget exempel. Jag och en här på forumet träffades. Det skedde ett missförstånd, och vi båda mådde dåligt pga det. (Jag utesluter alla detaljer här.) Jag fick prata av mig en stund, och sen frågade den andra personen om jag orkade lyssna på nån annans problem också. Självklart för min del att ställa upp på det. Det fick mig att släppa fokus på mig, och i stället få möjlighet att hjälpa nån annan. Det fick mig att må mycket bättre. Tack! Du vet vem du är... Det är nog enda gången jag fått ett sånt förtroende av någon, och som jag uppfattade det, så mådde vi båda mycket bättre av att ha pratat om det. Varit ärliga om hur vi kände oss, och vågat anförtro det åt någon. Det ger en känsla av närhet, och minskar på ensamheten. Så upplever jag det i alla fall.


Men visst kan det finnas de som bara vill* självömka, och bli tröstade för stunden, men inte vill göra nåt åt problemen...

*Det kanske de inte vill, men de känner inte till nåt annat sätt, eftersom vår kultur är som den är...

Då kan det klart vara jobbigt om samma person varje dag måste vara den som tröstar. "Energitjuvar" brukar vissa kalla dem... Kanske att man inte känner ett sånt förtroende för dem att man då vill öppna sig för dem. Vissa vill ju inte heller höra på att andra också mår dåligt. De tror att ingen kan ha det så svårt, eller må så dåligt som de. Men det här är nog undantagsfall, och de är i behov av psykiatrisk hjälp. Och förmodligen är anledningen till att många tror att ingen kan må lika dåligt som de - just det faktum att alla andra förnekar att de också mår dåligt eller har det jobbigt ibland... Have been there myself...

Kan man bli psykiskt sjuk av att lyssna på en annan människas klagan?

När det gäller de s.k. "energitjuvarna", kan jag tänka mig att vissa personer inte orkar höra på. Och kan de då inte sätta stopp när det blir för mycket, så kan jag tänka mig att det suger all kraft ur dem. Jag har själv varit sån att jag klagat mycket över hur dåligt jag mått, och hur jävlig min situation var, och en gång var det en jag ringt till som sa ifrån efter ett tag. Han sa att han hade börjat nån viss typ av terapi, som gick ut på att lära sig att känna när det blev för mycket, och att då våga säga ifrån. Även om jag kände mig avvisad, så kan jag samtidigt erkänna att han gjorde rätt som sa ifrån...


Men syftet, om vi ska ta efter Engelsmännen, är inte att en person ska sitta och älta om samma saker gång på gång, och en annan ska tvingas lyssna på eländet ett par timmar varje dag. Det handlade bara om att kortfattat ösa ur sig, och att båda gör det, så att det blir ömsesidigt. Det skulle vi nog alla må mycket bättre av om vi gjorde!


Kanske blev ett rätt svamligt inlägg... Men den som inte orkar läsa, eller som mår dåligt av det, behöver ju inte göra det...

Aha, det där var faktiskt helt nytt för mig..att folk tror att man inte vill ha svar om man frågar! Höh, det känns ju...snopet. Jag är faktiskt lite besviken när jag fick veta det nu, eller det är ju bra att man blir upplyst, men...jag fattar inte, det går emot sig själv. Det känns så onödigt.

Mitt tips är att fundera ut ngt man tycker om att göra när man är ledig och försöka se midsommarafton som vilken "ledig" dag som helst och sen göra just det. Behöver ju inte va ngt märkvärdigt. Samma sak gäller för de flesta andra storhelger. Bra kan va att tänka "Ok, nu kommer de här jobbiga helgerna när jag känner mig så konstig och olustig (acceptans) - vad kan jag göra för att göra det bästa av den här helgen?"
Genom att tänka så hittar iaf jag allteftersom nya sätt att hantera jobbiga storhelger på.

Inte för att man inte själv går emot sig själv, men menar, det underlättar kanske inte..

"hantera jobbiga storhelger" höhö
Ja, det går ju att hitta nya sätt att hantera olika saker på, har till och med jag märkt lite. Även om det nu börjar bli lite tråkigt att "fira" ensam, men det kanske iaf hittas lösningar sedan.

Så, hoppas du Heliora kan finna någon lösning så du slipper känna sådär!
Att vara ensam och se andra ha kul och ha sällskap och allt vad det nu innebär, det är inte alltid så roligt..


/Från en som jämt blir besviken på att alla jämt är upptagna så jag är inte längre så motvilligt singel nu.

KrigarSjäl skrev:Midsommarfirande är till för människor som lever i familjeidyllen, vi andra har roligare på annat håll. Själv bojkottar jag hela svenssonvärlden. Det är inte min arena att sitta och vara pluttenuttig med folk och snacka väder & restskatt.
Man får välja sina miljöer.

Mycket av det som anses "trevligt" eller "roligt" spyr jag på.

Jag håller ju fullständigt med om att midsommarfirande är till för 'lyckliga familjer', men egentligen spelar det ingen roll var jag än är någonstans en sådan dag, jag mår ändå dåligt för att jag påminns om mina egna misslyckanden. Även om man inte ser de lyckliga paren så vet man ju iallafall att det är de lyckliga parens dag och då mår man dåligt. Åtminstone jag. Så det spelar ingen roll om jag bojkottar sådant firande.

Och för mig är det lite kluvet med midsommarfirande. Å ena sidan har jag svårt för allt trams och alla måsten. Men å andra sidan så är jag så djupt inrotad i allt detta på midsommaraftnar att en förändring skulle bli jättejobbig. I vår familj (mina föräldrar och syskon alltså) så har vi alltid varit ute på landet och har alltid varit med och arrangerat resningen av midsommarstång och ätit sill och potatis och jordgubbar. Och då blir det liksom svårt med förändringar. Jag har JÄTTESVÅRT att klara förändringar, så på nåt vis måste jag ändå ha allt det där på midsommarafton. Även om det för med sig att jag mår dåligt av att se alla par.

Förmodligen är det sista sommaren mina föräldrar har detta lantställe, så det kommer att innebära en stor kris för mig nästa midsommar. Och som sagt så spelar det ju ingen roll var jag än är och vad jag än gör en midsommar, jag vet ju att det är en parens högtid och det får mig att må dåligt.

Mats skrev:Jag kommer att VÄGRA ljuga på fikarasten på måndag. Om nån frågar vad jag gjorde på midsommarafton kommer jag att säga precis som det är: Jag hade tvättid och utöver det hängde jag på internet.

Det är säkert inte socialt korrekt att svara så men mitt budskap är: Om ni inte vill höra svaret, låt bli att fråga!

Så kan man säkert göra om man har fast jobb och därmed en tryggad ställning. Är man en lös vikarie kan man tyvärr inte kosta på sig att vara socialt inkorrekt. Då är det inga arbetsplatser som vill ha en och man riskerar att bli helt chanslös på arbetsmarknaden.

Jag hade en mycket trevlig midsommar, tillsammans med förstående "NT"-släktingar. Utan fyra meter hög lövbeklädd "kuk-stång" och "små grodorna", men med trevligt sällskap, gott vin och god mat. Tycker att det är tråkigt att så många av er andra verkar ha så oförstående familjer.

Tycker att detta med den ofrivilliga midsommar-ensamheten borde gå att lösa på något sätt, att man kunde ha ett gemensamt firande för dem som är ensamma?

Kikarn skrev:Personligen kan jag glädjas med andra även om jag själv inte sitter i samma situation, och kan lätt få igång känslan att "va-fan- kan de så kan jag.... nu måste jag sätta igång och fixa till det här och ändra på skiten annars lär jag dö nyfiken på om jag HADE lyckats om jag hade gett mig fanken på det".

Ehhh, tja, i den bästa av världar kanske... Riktigt så enkelt är det dock inte. Annars skulle det inte finnas några olyckliga människor i världen om alla kunde ändra på sin situation "bara de gett sig fanken på det". Om det vore så enkelt så hade jag definitivt både varit stadgad med man och barn och hus och båt och många vänner. Jag gratulerar dig om det verkligen är så enkelt det fungerar i ditt liv!

Kikarn skrev:Det finns massor av män som vill detsamma som du där ute. Hur skall du få kontakt? Säg, om två midsomrar framöver är det kanske din tur att uppleva familjelyckan om det är det du verkligen vill om du ger det en möjlighet och öppnar dig för det?
Har du uttalat att du vill ha en partner i din bekantskapskrets? Kanske någon känner någon som...
har du satt ut en annons?

Tja, jag vet ärligt talat inte hur jag skall få kontakt. Jag har prövat med både dejtingsajter, kontaktannonser, krogen, dansställen, danskurser, bekantas bekanta, aspieträffar, kvällskurser.... you name it. Och när jag någon enstaka gång haft tillfälle att kunna få ihop det så har jag ändå inte lyckats pga svårigheter med det fysiska intima. Så det känns ju tyvärr inte särskilt troligt att jag skulle få uppleva någon familjelycka de närmaste åren, eller alls överhuvudtaget egentligen.

Kikarn skrev:Jag upplever inte i ditt inlägg att du missunnar folk, utan att du saknar något för egen del, och javisst, det kan även hos mig sätta igång sådana här känslor....

Tja, tyvärr har det liksom blivit så att jag har kommit att missunna folk sådant som jag har misslyckats med. Och därför blir det svårt att gratulera och ha sig. Det är ju förstås ingen trevlig egenskap att missunna folk familjelycka, men tyvärr är det så det har kommit att bli för mig. Hur mycket jag än anstränger mig kan jag inte uppamma några "så roligt för dig"-känslor.

Alexandra skrev:Jag hade en mycket trevlig midsommar, tillsammans med förstående "NT"-släktingar. Utan fyra meter hög lövbeklädd "kuk-stång" och "små grodorna", men med trevligt sällskap, gott vin och god mat. Tycker att det är tråkigt att så många av er andra verkar ha så oförstående familjer.

Jag har ingen oförstående familj iallafall. Mina föräldrar och syskon är fullt medvetna om hur jobbigt det är för mig på midsommar, jul, nyår, påsk och liknande högtider. Men de kan ju tyvärr inte ändra mitt liv på något sätt.

Och om man inte är uppvuxen och djupt rotad med midsommarstång och sånt så är det säkert inte svårt att avstå från det. Jag har jättesvårt med förändringar så för mig hade det blivit jättejobbigt att inte ha midsommarstång och vara med och resa den.

Missunna och missunna. Mår man inte bra kan man faktiskt må direkt fysiskt illa av att se andra kramas eller pussas på stan. Det har ingenting med att göra om man intellektuellt sätt missunnar dem att ha det bra eller inte. Och så länge man är ledsen så går det inte så där strålande bra att ragga.

Det handlar nog inte om att missunna utan om att sakna och påminnas om det. Den känsla som kommer av påminnelsen kan jag tänka mig är svår att tänka/tvinga bort även om det rationella förnuftet inser att den inte är konstruktiv.

Ganesh skrev:

Heliora skrev:
Alltid dessa lögner! Och här inne på aspergerforum är det precis likadant! Någon säger att den skall få barn eller gifta sig och förväntar sig att man skall gratulera och ha sig. När jag egentligen helst av allt vill svara att "Det gör mig deprimerad att höra. Jag vill ta livet av mig bara jag ser dina inlägg".

Det känns bara så jävla jobbigt med alla dessa lögner hela tiden! Jag känner mig som en falsk människa, en bedragare. Och detta TVINGAS jag alltså vara, både i det sociala IRL-livet och på forumet.

Om man ofta är i situationer där man känner att man måste ljuga, och då ljuger, har man gjort två val.

Val 1: Att alls vara i den situationen.

Val 2: Att välja alternativet att ljuga.

Tja, så mycket val finns inte egentligen...

"Val" 1: jag är ute på landet och fram till mig kommer en lyckad parmänniska som berättar att hon skall ha barn igen. Jag har inte valt att hon skall komma fram och berätta detta för mig! Annan situation: jag är inne på aspergerforum och läser en tråd som handlar om något helt annat än familjelycka och in kommer ett inlägg från någon lycklig människa här som säger att h*n väntar barn eller skall gifta sig. Jag har inte valt att få detta upptryckt i ansiktet!

"Val" 2: skulle jag säga som det är, dvs "Vad ledsen och deprimerad jag blir av att höra detta, varför måste du också få barn/gifta dig?!" så skulle människan bli fly förbannad och jag skulle säkert få en varning här inne på forumet. Så det finns inget val i den situationen heller.

Heliora skrev:

Ganesh skrev:

Heliora skrev:
Alltid dessa lögner! Och här inne på aspergerforum är det precis likadant! Någon säger att den skall få barn eller gifta sig och förväntar sig att man skall gratulera och ha sig. När jag egentligen helst av allt vill svara att "Det gör mig deprimerad att höra. Jag vill ta livet av mig bara jag ser dina inlägg".

Det känns bara så jävla jobbigt med alla dessa lögner hela tiden! Jag känner mig som en falsk människa, en bedragare. Och detta TVINGAS jag alltså vara, både i det sociala IRL-livet och på forumet.

Om man ofta är i situationer där man känner att man måste ljuga, och då ljuger, har man gjort två val.

Val 1: Att alls vara i den situationen.

Val 2: Att välja alternativet att ljuga.

Tja, så mycket val finns inte egentligen...

"Val" 1: jag är ute på landet och fram till mig kommer en lyckad parmänniska som berättar att hon skall ha barn igen. Jag har inte valt att hon skall komma fram och berätta detta för mig! Annan situation: jag är inne på aspergerforum och läser en tråd som handlar om något helt annat än familjelycka och in kommer ett inlägg från någon lycklig människa här som säger att h*n väntar barn eller skall gifta sig. Jag har inte valt att få detta upptryckt i ansiktet!

"Val" 2: skulle jag säga som det är, dvs "Vad ledsen och deprimerad jag blir av att höra detta, varför måste du också få barn/gifta dig?!" så skulle människan bli fly förbannad och jag skulle säkert få en varning här inne på forumet. Så det finns inget val i den situationen heller.

Är det så fruktansvärt jobbigt att läsa en jippi-nu-ska-jag-få-barn-tråd, så får man nog faktiskt ta och hoppa över den. Oftast antyder ju rubriken vad diskussionstråden handlar om, finner jag en trådrubrik stötande eller ointressant, så hoppar jag över den.

Alexandra skrev:Är det så fruktansvärt jobbigt att läsa en jippi-nu-ska-jag-få-barn-tråd, så får man nog faktiskt ta och hoppa över den.

Naturligtvis hoppar jag över "nu skall jag gifta mig/få barn"-trådar. Men i mitt inlägg stod faktiskt följande, citerar mig själv med det som du missade i fetstil:

...jag är inne på aspergerforum och läser en tråd som handlar om något helt annat än familjelycka och in kommer ett inlägg från någon lycklig människa här som säger att h*n väntar barn eller skall gifta sig. Jag har inte valt att få detta upptryckt i ansiktet!

Ah, ok. Jag skulle ju själv gärna vilja ha barn, men jag reagerar inte som du, och kan därmed inte sätta mig in i din situation.