deadpoet skrev:

barracuber skrev:Någon form av nedsatthet just hos aspergare gör att vi har sämre "åtkomst" till våra känslominnen.

Lite plockat ur sitt sammanhang, men jag har extremt bra minne för situationer, men dåligt minne för hur jag kände det. Vissa saker, t ex musik eller besöka gamla platser jag varit på kan bringa det tillbaka, men jag behöver något konkret. Ofta har jag inte något känslominne alls mer än om det berättats för mig hur jag kände.

Precis vad jag menar. Man kommer ihåg detaljer, kanske saker och färger, men inte hur man kände. Man kan inte bli så där känslomässigt översvallande som man måste vara för att inte uppfattas som en kuf.

Aspergare har access till sina känslominnen, det är bara en långsammare (funktionsnedsatt) process. Man står där och försöker komma ihåg hur man kände - annars kan man öht inte tänka. Under tiden byts samtalsämnet 10 gånger om och man står där "Huuuhhh???"

Jag har mest bildminnen. Känslominnen väcks nästan bara av musik, eller i ännu sällsyntare fall av dofter.

Behöver lyckligtvis inte tillgång till några känslominnen för att kunna tänka, de snarare försvårar tänkandet eftersom det är svårt att känna och tänka samtidigt.

Menar du att vanliga människor har känslominnen hela tiden? Då skulle man väl bli galen?

Måste man vara översvallande för att inte anses för kuf? Isåfall är jag nog väldigt kufisk, särskilt som jag får ännu svårare att känna och uttrycka känslor när andra gör det så intensivt så att det räcker för båda. Ju mer de hetsar upp sig (av t ex glädje, oro, indigantion, entusiasm) desto mer triggar det automatiskt motsatsen i mig. Kanske som balans eller nåt, för ibland hetsar jag upp mig över saker som andra inte reagerar på alls - vilket förstås också är kufiskt...

Jag kommer ihåg då jag blev full av känslor mitt i stan. Gick som vanligt omkring och lyssnade på musik när jag helt plötsligt fann mig gående i slow motion, jag uppfattade det som att allt började gå saktare. Jag tittade lugnt och fundersamt omkring mig, när jag helt plötsligt såg en man och började tänka. Jag tänkte på hur jag har haft det, alla minnen jag har, allt jag har sagt och gjort, allt jag har känt och tänkt. Min personlighet och hur jag värnar om min integritet. Allt började multiplicera sig, och jag började tänka på hur viktigt jag tycker mitt liv är, sen började jag tänka på hur andra måste tycka sina liv är viktiga, och det var en av de spontant starkaste känslorna jag haft. Det var helt ofattbart, det var som att jag hade löst livets gåta. Det kan ha varit första gången i mitt liv jag stått "öga mot öga" med fullständig empati. Jag tänkte på hur jag fungerar, och hur jag inte fungerar. Och om jag har brist på att använda min empati, men andra går omkring med den dagligen. Jag kunde knappt ta den känslan under några minuter, jag grät nästan bland alla människor, mitt i stan. Det var faktiskt alldeles nyligen, eller ja, ett par månader sen.

Inger skrev:Jag har mest bildminnen. Känslominnen väcks nästan bara av musik, eller i ännu sällsyntare fall av dofter.

Precis samma för mig.

earlydayminer skrev:Jag kommer ihåg då jag blev full av känslor mitt i stan. Gick som vanligt omkring och lyssnade på musik när jag helt plötsligt fann mig gående i slow motion, jag uppfattade det som att allt började gå saktare. Jag tittade lugnt och fundersamt omkring mig, när jag helt plötsligt såg en man och började tänka. Jag tänkte på hur jag har haft det, alla minnen jag har, allt jag har sagt och gjort, allt jag har känt och tänkt. Min personlighet och hur jag värnar om min integritet. Allt började multiplicera sig, och jag började tänka på hur viktigt jag tycker mitt liv är, sen började jag tänka på hur andra måste tycka sina liv är viktiga, och det var en av de spontant starkaste känslorna jag haft. Det var helt ofattbart, det var som att jag hade löst livets gåta. Det kan ha varit första gången i mitt liv jag stått "öga mot öga" med fullständig empati. Jag tänkte på hur jag fungerar, och hur jag inte fungerar. Och om jag har brist på att använda min empati, men andra går omkring med den dagligen. Jag kunde knappt ta den känslan under några minuter, jag grät nästan bland alla människor, mitt i stan. Det var faktiskt alldeles nyligen, eller ja, ett par månader sen.

Wow!

Inger skrev:Behöver lyckligtvis inte tillgång till några känslominnen för att kunna tänka, de snarare försvårar tänkandet eftersom det är svårt att känna och tänka samtidigt.

Tror du har fel där. Detta blir som ett mantra för mig.

Känslan är inputinfo till tanken. Utan känslor kan man inte tänka *). Åtminstone inte konstruktigt, logiskt och handlingskraftigt (fatta beslut). Utan känslan hänger tanken liksom i luften och man uppfattas som....seg.

Fast jag lägger ett förbehåll för en sådan som Krigis, som enligt egen utsaga alltid är rapp och beslutskraftig. Det går inte ihop med denna teorin.

*) jo om man är schizoid, kanske.

Inger skrev:Menar du att vanliga människor har känslominnen hela tiden? Då skulle man väl bli galen?

Jag tror NT funkar så.

Inger skrev:Måste man vara översvallande för att inte anses för kuf? Isåfall är jag nog väldigt kufisk, särskilt som jag får ännu svårare att känna och uttrycka känslor när andra gör det så intensivt så att det räcker för båda. Ju mer de hetsar upp sig (av t ex glädje, oro, indigantion, entusiasm) desto mer triggar det automatiskt motsatsen i mig. Kanske som balans eller nåt, för ibland hetsar jag upp mig över saker som andra inte reagerar på alls - vilket förstås också är kufiskt...

Kufar är vi väl allihopa här?

Känner igen det där med att det triggar motsatsen....

Han: "Näe vafan vad säger du grabben, visst är det åt helvete med alla dessa fallskärmar och höjdare som roffar åt sig en massa pengar??" Va?"

Jag: "Jojo...visst är det så .."

Han: "Va?"

Jag: "Jojo visst det är för djävligt."

han: "Va?? "För djävligt"? Det tror fan att det är för djävligt!!! Va?"

Förväntar sig att man ska hålla med, men man orkar liksom inte med deras energi. Det bästa är nog att vara sig själv i det läget även om det är svårt, det blir snarare något flåshurtigt (men vagt ur deras synvinkel).

Jag tror NT har mycket färre episodminnen. Jag har typ massor.... Om någon i familjen vill veta något om det förflutna kan de fråga mig. Jag är typ kallad elefanten, för jag glömmer aldrig.

Därför kan de ha känslominnen. Skulle man ha massor av både och skulle man bli galen.

Jag glömmer inte heller något, det är på både gott och ont.

deadpoet skrev:Jag tror NT har mycket färre episodminnen. Jag har typ massor.... Om någon i familjen vill veta något om det förflutna kan de fråga mig. Jag är typ kallad elefanten, för jag glömmer aldrig.

Därför kan de ha känslominnen. Skulle man ha massor av både och skulle man bli galen.

Varför skulle man bli galen av det? Känslor är ju någonting fundamentalt?

Hur skulle en häst eller kanin överleva om de inte vore känsliga?

Men vi diskuterar både känslor och tankar här.

Menar ni att man kan få för mycket av känslor och tankar? Så att hjärnan liksom svämmar över, det blir overload, memory full?

Det tror inte jag.

Enda "felet" med aspergare är att vi har svårare komma åt våra känslor.

Faran för oss är väl att det blir för mycket tankar och för lite känslor.

Min hjärna svämmar över iallafall. Tror att NT sorterar minnen mer o gör sig av med mer minnen.

deadpoet skrev:Min hjärna svämmar över iallafall. Tror att NT sorterar minnen mer o gör sig av med mer minnen.

Du menar att den svämmar över av tankar?

För mycket tankar utan känslor är nog inte så bra tror jag.

Vi är kanske helt enkelt mer aktiva. Det skulle kanske förklara varför vi är så känsliga för stress. Det går inte att kontrollera på samma sätt när man utsätts för en stark känsla och en massa aktiva tankar samtidigt. Det skulle man kanske kunna kalla för "overload".

earlydayminer skrev:Vi är kanske helt enkelt mer aktiva. Det skulle kanske förklara varför vi är så känsliga för stress. Det går inte att kontrollera på samma sätt när man utsätts för en stark känsla och en massa aktiva tankar samtidigt. Det skulle man kanske kunna kalla för "overload".

Precis! Kom just att tänka på att en aspergare har konstant dubbelt så hög hjärnaktivitet som en NT. De behöver bara fokusera på vad som sägs, medan vi måste tänka både på vad och hur det framförs (kroppsspråk, tonfall osv).

Där finns en klar risk för överhettning och översvämning. Tack för att ni fick mig att komma ihåg det.

Det skulle också kunna förklara den där enorma tröttheten o stresskänsligheten vi har.

EriX skrev:Däremot så saknar jag fortfarande en kommentar till frågan VARFÖR du, eller någon annan här, tycker att det är så svårt att ge uttryck för de känslor man bär inom sig.

Tror det mer är en fråga om hur det syns att man är kär i någon.
Man kan vilja göra saker ihop med den man älskar, inte nödvändigtvis sitta i soffan o kela o inte komma därifrån förrän man somnat eller någon är hungrig.
Känna rejäl lycka av att tillsammans med den man älskar lista ut saker ihop, bygga en 24 meters styrd parabolantenn för rymdforkning, bygga polarbil för en miljö där det blir 100 grader kallt.

deadpoet skrev:Jag tror NT har mycket färre episodminnen. Jag har typ massor.... Om någon i familjen vill veta något om det förflutna kan de fråga mig. Jag är typ kallad elefanten, för jag glömmer aldrig.

Därför kan de ha känslominnen. Skulle man ha massor av både och skulle man bli galen.

Lite riskabelt att beskriva det med just ordet episodminnen, även om jag själv förstår hur du menar (tror jag) och tycker det är korrekt benämnt. Vet inte om du är annorlunda än andra aspisar eller om det handlar om begreppen som blivit mixade, och är för trött för reda ut det nu...

Det jag tänkte på är att folk på autismspektrat sägs ha svårare än NT med det som kallas det episodiska minnet och lättare än andra med det semantiska. I alla fall var det så Sven Olof Dahlgren, som forskat och skrivit om det, beskrev det på en föreläsning och i sina böcker.

Nedanstående kommer från susning.nu

1. Olika minnestyper
Se även datorminne för olika typer av datorminnen.

Två olika minnestyper (grundläggande inom minnespsykologin!):


1.1 Episodiskt minne (personligt minne)
Ofta förknippat med tid och plats (bröllop)
Förklarande slag (gjorde det och det då)
Återupplevande slag (solen sken, fantastiskt, måsen sket, roligt...!)

1.2 Semantiskt minne (faktaminne, kunskapsminne)
"Vet att"-minne
Opersonligt (saknar all hänvisning till tid och plats)
Välorganiserat med noder och länkar
Får plats otroligt mycket information.
(Prototypisk information...?)
De påverkar varandra

Allt semantiskt minne har sitt upphov i det episodiska
Det semantiska påverkar även det episodiska.
Två typer av semantiskt minne (kunskapsminne):


1.2.1 Perceptuellt minne
"Veta hur"-minne.
Går ej att uttrycka i ord: smaker, lukter (sinnena).

1.2.2 Procedurellt minne
Veta hur man gör.
Färdigheter man lärt sig.
Uttrycks ofta i praktiska aktiviteter - svårt att verbalisera.
Ex. Lära sig cykla.
Går från kontrollerar till automatisk process.

http://susning.nu/Semantik
Check, det har jag

Fast riktigt vad episodiskt minne är vet jag inte riktigt, jag vet nästan alltid vad som hänt före eller efter något annat om jag själv upplevt det.

earlydayminer skrev:Jag skriver en låt eller en text till personen jag tycker om.

Jag brukar rita en bild till personer jag tycker om. (Vänner eller mer). Det är för mig ett sätt att visa detta, som för mig säger mycket mer än jag förmodligen skulle lyckas få ur mig verbalt på ett sätt som skulle kännas bra.
Sen beror det väl på hur kul folk tycker det är att få en ful bild men...

Har tänkt på att ifall jag tvingades välja - att tappa talförmågan eller förmågan att klottra fram bilder så skulle jag offra talförmågan. Nu är det förstås bäst att ha båda!! Men jag skulle inte stå ut med att inte få uttrycka mig genom klottrande och färger.

----
När jag ser tillbaka märker jag att jag varit (är?) dålig på att tolka signaler. Vid ett par tillfällen har man totalt oförväntat råkat ut för att bli kramad eller rentav kysst utan att ha sett det komma. (Inte fem-i-tre på krogen då utan mitt på ljusan dag av någon mer eller mindre bekant.) Man borde kanske ha märkt något innan men min reaktion har blivit hoppsan, vart kom det ifrån..?

En annan grej, jag lärde känna en person rätt nyligen och började tycka väldigt mycket om den. Upptäckte att jag anammade personen i frågas lite säregna kroppsspråk och diverse gester! Det är väl sånt man gör om man gillar någon? Det var rätt fascinerande... Sen försökte jag faktiskt på ett någorlunda vettigt sätt (och under lätt alkoholpåverkan) hinta om hur jag kände. Personen hade inte haft en susning, fast jag hade trott det märktes på mig.

EriX, VARFÖR folk med AS och andra har svårt att beskriva sina känslor eller tala om känslor är inget som man kan fråga glada amatörer om utan att få en massa tyckande som svar. Vill du verkligen veta och inte bara få höra vad folk TROR, så är det bättre du läser på om t ex alexithymi tycker jag.

Klipper in ett utsnitt ur en uppsats där det skrivs om det här. (Har skapat lite luft mellan styckena, för större läsvänlighet.)

http://www.psy.umu.se/grundutbildning/p ... 2/P469.pdf

Alexithymi

Sifneos grundade alexithymi begreppet 1973. Alexithymi är grekiska och kan härledas ur orden ”a” = brist, ”lexis” = ord och ”thymos” = känsla. Sifneos utvecklade begreppet för att beskriva hur patienter med psykosomatiska sjukdomar manifesterade ett specifikt kognitivt och affektivt mönster.

Patienterna hade markant svårt att uttrycka deras känslor, en frånvaro av fantasi och ett konkret, stimulibundet, externt orienterat tänkande (Sifneos, 1973). Efter en konferens 1976 (Bräutigam & von Rad, 1977) omdefinierades konceptet alexithymi teoretiskt och empiriskt.

Baserat på Taylors et al., (1997) arbeten kan alexithymi nu definieras som fyra relaterade delar: 1)Svårighet att identifiera känslor och differentiera mellan känslor och andra kroppsliga upplevelser. 2) Svårighet att beskriva känslor för andra människor. 3) Begränsad föreställningsförmåga, med uppenbara brister i fantasin. 4) Ett stimulusbundet externt orienterat tänkande (Niemiah et al., 1976; Taylor et al., 1991).

Enligt Taylor et al., (1997) antas alexithymi (1) medföra en försämrad kapacitet att konstruera mentala emotionella representationer, vilka behövs både för att kognitivt processa emotionella erfarenheter och för att verbalt uttrycka emotionella upplevelser till andra människor.

Som ett resultat av dessa svårigheter antas personer med alexithymi (2) fokusera på somatiska sensationer som följer med emotionella upplevelser, vilket leder till somatosensorisk förstärkning och misstolkning av somatiska sensationer som signaler på fysisk sjukdom dvs. somatisering.

Som ett resultat av att misslyckas med en effektiv emotionell reglering antas individerna (3) uppvisa hyperaktivitet i autonoma nervsystemet och neuroendokrina systemet, och där igenom öka sårbarheten för att utveckla somatiska sjukdomar.

Alexithymi speglar en brist i den kognitiva processen och i affektregleringen, (Krystal, 1988; Lane & Schwartz, 1987; Taylor, 1992). Alexithymi räknas numera som en potentiell riskfaktor inte bara för så kallade psykosomatiska sjukdomar utan också för psykiatriska och fysiska sjukdomar (Taylor et al., 1997).

Vad karakteriserar alexithymi?

Alexithymi beskrivs som en störning i beteendet, emotionerna och i kognitiva förmågor, dessa observerades först hos psykosomatiska patienter (Lolas & von Rad, 1989). Man antar också att alexithymi är en störning i intra och interpersonella relationer. Störningen kan beskrivas som svårigheter i relation till självet och till signifikanta andra (Krystal, 1988; MCDougall, 1982).

alfapetsmamma skrev:Som ett resultat av dessa svårigheter antas personer med alexithymi (2) fokusera på somatiska sensationer som följer med emotionella upplevelser, vilket leder till somatosensorisk förstärkning och misstolkning av somatiska sensationer som signaler på fysisk sjukdom dvs. somatisering.

Som ett resultat av att misslyckas med en effektiv emotionell reglering antas individerna (3) uppvisa hyperaktivitet i autonoma nervsystemet och neuroendokrina systemet, och där igenom öka sårbarheten för att utveckla somatiska sjukdomar.

Tack, a-mamma! Känner delvis igen mig i beskrivningen... skulle kanske kunna anses vara ett mildare fall av detta?

Gör dock en lite annan tolkning än de som gjort definitionen. Att vara mer sensoriskt och konkret lagd än emotionellt kan lika gärna vara en naturlig temperamentsskillnad (enligt MBTI) som en störning. Har man dessutom ett hypersensibelt nervsystem - vilket också är en naturlig variation - så är det ju inte konstigt alls att man reagerar starkare rent somatiskt.

Kan också hända att man blandar ihop:

a) Personer som har starka känslor men inte kan tolka dem rätt eller sätta ord på dem. Där kan det röra sig om en omedvetenhet eller oförmåga som ev kan gå att träna upp.

b) Personer som faktiskt inte har särskilt mycket emotioner utan som därför reagerar direkt med kroppen på stress. (Upplever helt klart att jag tillhör denna grupp för när jag väl har känslor har jag inga problem att vare sig känna eller beskriva dem.)

Sen tycker jag att folk överlag (åtminstone i Sverige) är rätt dåliga på att uttrycka sina känslor på ett rakt och enkelt sätt. Verkar som om de flesta har nån sorts självcensur som reglerar vilka känslor som får visas (inga pinsamma eller socialt olämpliga förstås) och att denna censur blir en sån vana att känslor istället spiller över på ett mer indirekt sätt genom mer eller mindre subtila kroppsspråkssignaler.

Medan aspergare (om man får överdriva och generalisera lite) antingen inte visar några känslor alls, eller också uttrycker dem utan särskilt mycket självcensur. Varierar ju förstås mellan individer även detta men påfallande många talar helt öppet om känslor som andra skulle anse för pinsamma eller socialt oacceptabla för att kännas vid (vilket jag personligen tycker är befriande).

Sen kan man ju också fråga varför NT inte uttrycker känslor på samma sätt som AS

Har tyvärr inga direkta svar på dina frågor

deadpoet skrev:Vad kommer du från för land? Lite offtopic.

Sorry, no comments. Det hör inte hit.

deadpoet skrev:Om du ska förstå Aspergers så måste du inse att vi kommer inte alla ge dig samma svar. Det är en så varierad grupp att visst, vi delar saker, annars vore det inte en grupp, men om någon säger en sak så gäller det inte för alla.

Jo, jag har insett det.

deadpoet skrev:Själv så har jag en väldigt stark gemenskap med djur. På vissa plan är jag mer djur än människa (o då inte primat). Katter visar inte gärna om de har ont eller mår dåligt. Bara om det är riktig panik. De ser dig bara i ögonen som hot. De ser färre färger och ser inte rött som vi, en färg jag skulle vilja ta bort ur mitt eget seende.

Vi NTs är i allmänhet rätt dåliga på att ”tolka” djur. Så länge du inte förlorar ditt mänskliga perspektiv så kan du, och många andra Aspies, betrakta ”färdigheten” som en gudagåva!

deadpoet skrev:Jag är den Aspergertyp som kan kommunicera ganska bra med NT, men oxo som inte behöver eller söker mycket umgänge. En del vill ha mer umgänge, men vet inte hur. Jag skulle nog veta hur, om jag ville.

Fördelen med att kunna umgås med folk i allmänhet (Kreti & Pleti) är nog lite överreklamerat. Inte heller jag ser något större värde i att kunna föra ett samtal med en främmande medresenär i tunnelbanan, eller diskutera recept med tanten i kassakön på ICA. Det är ingen *nackdel* förstås, men jag behöver det inte för att fungera ”normalt”. Behovet av umgänge med det *motsatta könet* (vilket du kanske avsåg) betraktar jag mer som en DRIFT och hör till ett annat diskussionsämne.

deadpoet skrev:Jag har ingen förtjusning i människor. Alltså, kärlek finns inte i meningen ögonblicklig kärlek. Ju mer tiden går o ju mer jag umgås med någon jag tycker om som passerar mina höga krav, ju mer fäst blir jag vid den. Jag blir nog mer fäst än folk vanligtvis blir. Detta är väl en typ av kärlek, eftersom jag vill ha personen i mitt liv och vill den väl.

En alldeles förträfflig fin typ av kärlek tycker jag!

Miche skrev:Jag tror inte att kärleken i sig är ett problem för oss med AS, det är snarare så att vi inte alltid förstår signalerna från den man förälskar sig i så att det därför är svårare att bilda ett par.

Jag förstår. Av det jag har lärt mig hittills drar jag slutsatsen att ni kompensera bristerna i signalsystemet med ”manuellt tillverkade” signaler i olika grad, men att Aspies kan/vill/föredrar vara mer eller mindre ”flitiga” på den punkten.

Miche skrev:Nu pratar jag för egen del, jag misstänker så här i efterhand att flera tjejer jag varit förtjust i och haft vilja att bli ihop med kan ha tänkt samma sak om mig, men jag förstod inte signalerna från dessa tjejer och därför trott att de varit ointresserade.

Och problemet förstärks säkert av att tjejer blandar gärna bort korten och gör sig mer ”otillgängliga” än vad som gagnar deras egna intressen… Det är inte alltid lätt att hänga med i det spelet, ens för NT killar.

Miche skrev:Jag har inte heller förstått hur jag skulle visa den utvalda min önskan att bli ihop. Jag lyckades först förmedla mina känslor när jag var 34...

Bättre sent än aldrig, som det heter. Dela gärna med dig av dina erfarenheter, tips och råd.

Miche skrev:Själva förhållandet har även präglats av många missförstånd, väldigt mycket pga mitt kroppsspråk tydligen inte förmedlar samma sak som jag vill förmedla, jag har även väldigt svårt att förstå vad andra förmedlar med sitt kroppsspråk!

lillsanna skrev:

EriX skrev:Min första fråga/fundering, grovt förenklat, rör ämnet KÄRLEK (i betydelsen ömhet, närhet, sinnlighet, omtanke). Hur upplever NI er ”förmåga” att älska en annan (vuxen) människa?

Jag kan bara utgå ifrån mig sjölv och min kompis och vi har pratat om just detta många gånger.

Vi är överens om att vi bägge sökte partner med logiskens hjälp. På något sätt älskade vi dem nog, men jag vet inte om det verkligen kan kallas kärlek. I övrigt insåg vi bägge efter många år att partnerval med hjälp av logiken nog inte är så lyckat. Och ingen av oss har hittat någon vald med hjärtat.

Sanna

Sanna, oavsett hur man väljer, ett förhållande är ALLTID en form av lotteri. Du kan varken med logikens hjälp, med hjärtat, eller med andra kroppsdelar, i förväg räkna ut hur samspelet er emellan kommer att se ut efter en tid. Allt eftersom förhållandet fortskrider skapar umgänget dynamiska effekter på *bådas* beteende – man förändras alltså. I det bästa av fallen sker detta på ett harmoniskt sätt, men oftast inte. Förhållandet börjar utsättas för påfrestningar och konflikter, och stora krav ställs då på kommunikation, anpassning och kompromissvilja. Är båda någorlunda bra på det då går det bra, är ingen det då går det illa. Det finns här också ett tredje alternativ, nämligen att den ena parten ger upp sin självständighet och sin stolthet och underkastar sig den andres vilja – för att rädda förhållandet. Så levde man nog förr, och så levde också mina föräldrar, vilket var anledningen till att jag försköt min far under många år. Vi återförenades så småningom, då mina föräldrar firade sin 60-e bröllopsdag…

Enligt statistik som jag har sett någonstans (det har dock gått några år sedan dess) så lever ca 70% av invånarna i Stockholms stad i enmanshushåll, 50% av de som gifter sig skiljer sig också, och ca 35% av barnen i Sverige har helt förlorat kontakten med en av sina biologiska föräldrar. Ruskig läsning, som säger kanske en del om vår förmåga att välja ”rätt partner”…

alfapetsmamma skrev:Välkommen hit och lycka till med uppdraget. Jag har inga problem att känna kärlek, eller visa den. Om jag sen upplever den på samma sätt som andra har jag ingen aning om. Är gift - lyckligt- med nån som ser sig/ses som NT (så vitt vi vet) och har barn, dock inte med den jag är gift med idag.

Tack så mycket! Gläder mig att höra att AS inte behöver innebära ett oöverstigligt hinder för ett lyckligt förhållande. (Därmed inte sagt att DET utgör en ”norm” för någonting).

EriX skrev:Och problemet förstärks säkert av att tjejer blandar gärna bort korten och gör sig mer ”otillgängliga” än vad som gagnar deras egna intressen… Det är inte alltid lätt att hänga med i det spelet, ens för NT killar.

Det var bra beskrivet!

Själv både känner jag mig och tror alla som kommit mig nära också har upplevt mig som en väldigt kärleksfull och romantisk man, med hur mycket som helst att ge i en relation sett till de bitarna.

Men inte har jag blivit sedd för de bitarna i sig.

Jag tror det dels är en allmän trend att just killar med stor potential på de punkterna oftare blir avlästa som "för mycket" och konstiga, och att det är killarna som inte har särskilt mycket känslor och passion i sig som verkar mer lagom först och kan verka attraktiva kanske inte av så många andra skäl än att de behärskar själva spelen och därför klarar att framställa sig som åtråvärda... och så hamnar så oerhört många kvinnor i relationer med dessa män och sitter sedan och suckar över all spontan närhet och ömhet de saknar från mannens sida.

Och dels tror jag att problemen med att läsa av och tolka mig på ett sätt som stämmer med vem jag vill påstå att jag faktiskt är säkert har förvärrats än mer av att jag dessutom sänder ut förvrängda signaler, pga att jag inte är en NT-personlighet utan en med Aspergerdrag.