Det jag menar är att grunden för att en demokrati ska kunna fungera i längden är att myndigheter sköter sina ålägganden enligt grundlagen. Dvs med respekt för allas likhet inför lagen och att utredningar och beslut grundas på objektivitet och saklighet.

Eftersom att sverige inte har någon författningsdomstol som ex USAs högsta domstol som kan upphäva ett beslut från en domstol eller myndighet om deras handläggning varit felaktig även om beslutet i sig kan ha varit riktigt. Är det ändå viktigare att det finns full insyn och att kritik mot en myndighet tas på allvar i stället för att avfärdas som rättshaveristiskt beteende.
Glöm inte att många av de personer som i Sverige avfärdas som rättshaverister är personer som har rätt men inte får rätt.

Zombie skrev:Både Ganesh, rdos och narran har blott alltför rätt såvitt jag kan bedöma. Kikarn: välkommen till verkligheten i fråga om att kunna få rättelse.

Jag är helt övertygad om att lättaste vägen till att få upprättelse och rättesle är saklighet och att tjänstemäns välvillighet/ovillighet ökar i förhållande till upplevelse av bemötande. I det avseendet tror jag att enskild handläggare har väldigt stor makt när de väljer sina krig.

Narran skrev:Glöm inte att många av de personer som i Sverige avfärdas som rättshaverister är personer som har rätt men inte får rätt.

Det här kan jag bara skriva under på!

narran skrev:Ja det är ju bara några veckor sedan som det kom en utredning från socialstyrelsen som visade på att mer än hälften av alla HVB hem hade sådana säkerhetsbrister så att det bedömdes utgöra en risk för barnen.

Och det är en fullständigt gräslig och oacceptabel situation. Jag ifrågasätter inte uppgiften, jag tror att många hvb-hem och §12-hem skulle stängas om man kände till mer om hur det står till bakom kulisserna och målbeskrivningar och liknande. Man kan dölja mycket med fina ord genom att gömma sig bakom en ideologi och liknande. Här är vi helt överens!

Ganesh skrev:Kompetensnivån hos politikerna i socialnämnderna är också för liten. Många vet inte tillräckligt (och det är ofta inte rimligt att kräva expertnivå där). Allvarligare är kanske att socpolitiker inte har vet att ställa viktiga frågor kring beslut. Samt att de inte har kompetens/kurage till att formulera mål/riktlinjer som tjänstemän/handläggare ska hålla sig till.

Personligen är jag helt övertygad om att ambitionen är god och att intresset finns hos politiker i nämnderna; åtminstone att det är det vanligare än motsatt.
Politik är ett engagemang som är öppet för alla. Det är lätt att sitta utanför och kritisera men varför inte engagera sig själv? System påverkas lättast inifrån systemet självt. (Enligt min erfarenhet, även om det självfallet finns stora begränsningar och att det är tungarbetat såsom demokrati brukar vara).
De är oftast nåbara för kommunens invånare också, så varför inte ringa en politiker och framföra sin egen version? Också en variant. Och man brukar i allmänhet komma längst med att vara saklig.

Intressant prejudikat:

http://www.pitea-tidningen.se/telegram/ ... fault.aspx?

Det har en viss koppling till vårt fall, dels eftersom modern anses som utvecklingsstörd (eller snarare ligger på gränsen till utvecklingsstörning) medan jag ligger i överkanten och dels genom att socialtjänsten använder hypotetiska resonemang om vad som kan hända i framtiden. Synd att denna dom inte kom lite tidigare så man kunde använt den emot soc.

Men det behövs flera prejudikat, framförallt kring npf.

Kikarn skrev:Jag är helt övertygad om att lättaste vägen till att få upprättelse och rättesle är saklighet och att tjänstemäns välvillighet/ovillighet ökar i förhållande till upplevelse av bemötande. I det avseendet tror jag att enskild handläggare har väldigt stor makt när de väljer sina krig.

Jo, det stämmer nog så länge det inte gått alltför mycket prestige i ärendet. I vårt fall så har soc i princip fått anmälningar på sig till alla möjliga instanser (länstyrelse, JO, HO) som inte gett något vettigt resultat. De har dessutom varit uthängda på nätet enda sedan 2004. Den första anmälan till länstyrelsen gav visserligen socialnämnden allvarlig kritik, men på helt fel grunder. Jag tror inte heller att prestigen ligger på lägsta nivån i organisationen, utan på chefsnivå inom soc. Därför hjälper det inte mycket att man är trevlig och saklig emot enskilda socialsekreterare. De har helt enkelt inget att säga till om i konflikten.

Kikarn skrev:

Ganesh skrev:Kompetensnivån hos politikerna i socialnämnderna är också för liten. Många vet inte tillräckligt (och det är ofta inte rimligt att kräva expertnivå där). Allvarligare är kanske att socpolitiker inte har vet att ställa viktiga frågor kring beslut. Samt att de inte har kompetens/kurage till att formulera mål/riktlinjer som tjänstemän/handläggare ska hålla sig till.

Personligen är jag helt övertygad om att ambitionen är god och att intresset finns hos politiker i nämnderna; åtminstone att det är det vanligare än motsatt.
Politik är ett engagemang som är öppet för alla. Det är lätt att sitta utanför och kritisera men varför inte engagera sig själv? System påverkas lättast inifrån systemet självt. (Enligt min erfarenhet, även om det självfallet finns stora begränsningar och att det är tungarbetat såsom demokrati brukar vara).
De är oftast nåbara för kommunens invånare också, så varför inte ringa en politiker och framföra sin egen version? Och så en variant. Och man brukar i allmänhet komma längst med att vara saklig.

Vi är nog överens även om vi uttrycker oss litet olika.

En ytterligare aspekt på det där med "inifrån". Skall man vara framgångsrik ska man oftast INTE "hänga ut" tjänstemän och förvaltningar. Det kan fungera. Men då ska det helst vara Janne Josefsson typ. Nationella medier och stor uppmärksamhet, som i fallet Louise. Annars brukar uthängning oftast leda till att att motparten hamnar i försvarsställning och det blir skyttegravar och bunkrar.

Eftersom en av de viktigaste motiven till handlande hos offentliga tjänstemän är att de vill undvika kritik (= ha ryggen fri) så "måste" de alltid försvara sig om de känner sig angripna/kritiserade. Det gäller såväl skola som soc.

Har de väl börjat försvara sig så krävs rätt mycket för att bryta dödläget. Det måste oftast till en ny dynamik, något nytt måste in i processen.

rdos skrev:Intressant prejudikat:

http://www.pitea-tidningen.se/telegram/ ... fault.aspx

Det har en viss koppling till vårt fall, dels eftersom modern anses som utvecklingsstörd (eller snarare ligger på gränsen till utvecklingsstörning) medan jag ligger i överkanten och dels genom att socialtjänsten använder hypotetiska resonemang om vad som kan hända i framtiden. Synd att denna dom inte kom lite tidigare så man kunde använt den emot soc.

Men det behövs flera prejudikat, framförallt kring npf.

Jag har inte läst länken ännu utan gör det aldeles strax.
Jag önskar inte här att du redogör för er situation närmare, men jag får en stor fråga som poppar upp i mitt huvud när jag läser ditt inlägg.

Åki, man bedömer att modern ligger på gränsen till intellektuellt funktionshinder och därmed torde hon ligga inom lss och omfattas av rättighetslagstiftningen.
Jag blir så nyfiken på vilka insatser hon erbjuds för att kunna anses klara av ett vardagligt liv som även innefattar att ha egna barn. Det finns ingenting som säger att man inte klarar det ypperligt med rätt stöd och hjälp? Det som blir ett frågetecken för mig, finns det tidigare erbjudanden om insatser som hade kunnat bryta isen om man arbetar sida vid sida med samma ambition; att barnen skall få det så bra som möjligt!

Jag var på en föreläsning häromdagen och lyssnade på en engelsk herre som berättade att det finns utredningar i england som talar för att barn som lever kvar i undermåliga föräldrarhem, faktiskt klarar sig bättre på sikt än barn som lever i GODA och KVALITETSSÄKRA fosterfamiljer. När allt landar lite här runtomkring det närmaste är min tanke att försöka hitta undersökningen han refererade till.

rdos skrev:Intressant prejudikat:

http://www.pitea-tidningen.se/telegram/ ... fault.aspx

inte bara intressant utan ett självklart prejudikat som ligger helt i linje med rätten till ett liv som alla andra. Vi borde vara decennier ifrån att anse att personer med utvecklingsstörningar inte klarar av eller skall ha egna barn? Det finns säkert massor av svårigheter, inte minst om barnet är normalintelligent, men det är ju då det behövs identifikation av huruvuda det behövs insatser som kan öka livskvalitet för både föräldrar och barn eller någotdera, för att få det att fungera ändå.

Är det för sent för er att använda detta eller kan ni få med det i er överklagan?

Kikarn skrev:Åki, man bedömer att modern ligger på gränsen till intellektuellt funktionshinder och därmed torde hon ligga inom lss och omfattas av rättighetslagstiftningen.

Jo, det är korrekt. Hon är numera berättigad till LSS och har några insatser därifrån. Sonen och dottern har oxå LSS insatser.

Kikarn skrev:Jag blir så nyfiken på vilka insatser hon erbjuds för att kunna anses klara av ett vardagligt liv som även innefattar att ha egna barn.

Vad jag vet finns inga sådana insatser. De insatser som varit genom SoL har varit fullständigt meningslösa.

Kikarn skrev:Det finns ingenting som säger att man inte klarar det ypperligt med rätt stöd och hjälp? Det som blir ett frågetecken för mig, finns det tidigare erbjudanden om insatser som hade kunnat bryta isen om man arbetar sida vid sida med samma ambition; att barnen skall få det så bra som möjligt!

Min uppfattning var snarare att soc 2004 så snabbt som möjligt ville avveckla alla slags insatser utom de som de såg sig nödsakade att genomdriva för att kunna fortsätta ha ett barn omhändertaget och två kvar hemma. Av den orsaken så påtvingades vi en HVB-utredning 2004, som helt gick vår väg tills soc gick bakom vår rygg och tryckte på föreståndaren för att få in ofördelaktiga formuleringar i utredningen. Denna föreståndare jobbar idag på Osbys socialförvaltning i chefsposition. Vårt misstag där var att vi inte spelade in hela våra kontaktpersoners redogörelse kring hur vår familj fungerade som gjordes efter 2/3 av tiden. Efter att soc fått nys om detta så belades båda dessa personer med munkavle och fick inte uttala sig om något alls. Jag ville att vårt biträde skulle tvinga dem att vittna i rätten, men så blev det aldrig.

rdos skrev:Jo, det är korrekt. Hon är numera berättigad till LSS och har några insatser därifrån. Sonen och dottern har oxå LSS insatser.

Nämen så bra. Jag trodde du tvärvägrade allt vad LSS heter eftersom det förutsätter diagnos. Det verkar ju utmärkt för både dig och din familj att du inte lever riktigt som du lär då, utan att ni utnyttjar den hjälp ni kan få.

rdos skrev:Vad jag vet finns inga sådana insatser. De insatser som varit genom SoL har varit fullständigt meningslösa.

SoL ger väl mest någon slags generell hjälp, såvitt jag förstår. LSS däremot utgår från en diagnos och försöker erbjuda mera skräddarsydd hjälp utifrån den.

Knepigt blir det när en familj både har rätt till hjälp enligt Sol och vissa individer i famlijen enligt LSS, för att försöka samköra och samarbeta däremellan går förstås inte för sig.

Kikarn skrev:Åki, man bedömer att modern ligger på gränsen till intellektuellt funktionshinder och därmed torde hon ligga inom lss och omfattas av rättighetslagstiftningen.
Jag blir så nyfiken på vilka insatser hon erbjuds för att kunna anses klara av ett vardagligt liv som även innefattar att ha egna barn. Det finns ingenting som säger att man inte klarar det ypperligt med rätt stöd och hjälp? Det som blir ett frågetecken för mig, finns det tidigare erbjudanden om insatser som hade kunnat bryta isen om man arbetar sida vid sida med samma ambition; att barnen skall få det så bra som möjligt!

LSS berättigar INTE till stöd som innefattar att man ska klara att ha barn.
De säger t.o.m. öppet att det INTE är tillåtet för ledsagare att följa person till läkare om personens barn är med. De får inte göra något om barnet/barnen är med.

SoL hjälper bara till om det anses föreligga fara, och då är man nära gränsen för att man kan anses som oförmögen, beroende på var man bor.
Egentligen är regeln "risk för ogynnsam utveckling" men det verkar tolkas som "fara för barnet".

Jag har själv kämpat i många år nu för att få stöd för att klara vissa rutiner. INTE få hjälp MED barn, utan få hjälp för att själv klara viss organisering. Det har inte gått överhuvudtaget, utan de säger bara "tyvärr, vi ser problemet, men LSS eller SoL kan inte hjälpa".
Jag frågade hur det var med blinda/rullstolsburna, de får väl hjälp, men svaret var då bara detsamma.

Jag har inte vågat tjafsa mer om detta, p.g.a. i min kommun så ska det "vara fara för barnet" för att man ska få hjälp, vilket som sagt jag upplever som väldigt olustigt. Förresten var det inte "fara" för barnen, bara att deras mamma kollapsade och fick ta hjälp av 80-åriga äldre släktingar som inte fick lyfta eller stressas (pacemaker m.m.).
Dessa släktingar var också en orsak för SoL att tycka att behovet var tillfredställt.

Men som sagt LSS kan slingra sig totalt och behöver INTE erbjuda någon som helst hjälp för personer att kunna klara sitt liv om den får barn. Jag har även frågat FAs jurist, och det verkar vara riktigt att LSS inte ger sådan hjälp. Grejen är ju bara att det är inte BARNEN som ska ha hjälp.

Men å andra sidan så finns det ju inget boendestödsliknande inom LSS, alltså ska man till SoL, och då ska det vara fara för barnet... inte att mamman behöver hjälp för att hon är handikappad, då hänvisar de till LSS (om man inte visar att barnen far illa, vilket de kanske inte gör då släktingar sliter ont och inte bara låter allt gå åt helvete, eller om mamman sliter sönder sig för att själv gå sönder och inte barnen).

Kommunen skapar ett helvetes moment22 av alla sina regler.

Bror Duktig skrev:SoL hjälper bara till om det anses föreligga fara, och då är man nära gränsen för att man kan anses som oförmögen, beroende på var man bor.
Egentligen är regeln "risk för ogynnsam utveckling" men det verkar tolkas som "fara för barnet".

Ungefär så uppfattar jag det oxå, vilket blir väldigt problematiskt eftersom "fara för barnet" är skäl till LVU-placering. Vad jag (och flera andra) sett är istället att SoL insatser bara syftar till att ge soc material till ett framtida omhändertagande. Det är ju nämligen så att soc kan använda erfarenheter ifrån SoL-insatser i sina utredningar och bedömningar.

Däremot så är det ju så att om både barn och mor/far har rätt till LSS, så löser sig problemet rätt så bra ändå. Barnet kan då få insatser via LSS för t.ex. avlastning, vilket föräldern inte kan få.

Kvasir skrev:Nämen så bra. Jag trodde du tvärvägrade allt vad LSS heter eftersom det förutsätter diagnos. Det verkar ju utmärkt för både dig och din familj att du inte lever riktigt som du lär då, utan att ni utnyttjar den hjälp ni kan få.

Jag själv har inte rätt till LSS eftersom jag saknar diagnos. Däremot så har dottern rätt till LSS genom att hon har en autism-diagnos, och sonen och hustrun genom att de blivit bedömda som utvecklingsstörda. Vår LVUade son skulle dock inte ha rätt till LSS i nuläget genom att han inte har någon diagnos och inte blivit utvecklingsbedömd. Möjligen kan ha så småningom få en AS diagnos, men det går inte att utreda honom för detta ännu.

rdos skrev:

Kvasir skrev:Nämen så bra. Jag trodde du tvärvägrade allt vad LSS heter eftersom det förutsätter diagnos. Det verkar ju utmärkt för både dig och din familj att du inte lever riktigt som du lär då, utan att ni utnyttjar den hjälp ni kan få.

Jag själv har inte rätt till LSS eftersom jag saknar diagnos. Däremot så har dottern rätt till LSS genom att hon har en autism-diagnos, och sonen och hustrun genom att de blivit bedömda som utvecklingsstörda. Vår LVUade son skulle dock inte ha rätt till LSS i nuläget genom att han inte har någon diagnos och inte blivit utvecklingsbedömd. Möjligen kan ha så småningom få en AS diagnos, men det går inte att utreda honom för detta ännu.

Nej, det är ju också ett problem, att i en familj där det finns både vuxna och barn med diagnoser, men inte alla har diagnos, så blir det konstigt. Det skulle förmodligen många gånger vara både bättre och effektivare med någon slags helhetslösning för hela familjen, men det går förstås inte enligt regelverket.

Men jag blev som sagt förvånad att du verkar så positiv till att ni får LSS-insatser. Jag har alltid tolkat dig som att du var helt emot det och att ditt huvudargument mot diagnoser var just att slippa LSS etc. Det verkar ju som diagnoserna trots allt ger din familj en hjälp här genom att ni får LSS-insatser, även om det blir punktinsatser för individer och därmed kanske inte tillräckligt.

Rdos

Länken till Piteåtidn funkar inte.
Fel eller för gammal?
Har du nåt om innehållet som du kan kopiera in i tråden?
Eller pm:a mig?

Funkade för mig nu:

Piteå-Tidningen skrev: Utvecklingsstörd får behålla dotter

UMEÅ Beslut om tvångsvård av ett barn kan inte grundas på hypotetiska resonemang om framtiden. Det anser Regeringsrätten och ger en förståndshandikappad mamma i Umeå rätt att ta hand om sin dotter.

I mars 2008 placerade socialnämnden i Umeå en kvinna i 30-årsåldern i familjehem tillsammans med hennes veckogamla dotter. Beslutet grundades på att mamman har en utvecklingsstörning som innebär att hon inte klarar av att själv ta hand om dottern.

Nämnden ansåg att det fanns påtaglig risk för barnets utveckling, och ansökte till länsrätten om att dottern skulle omhändertas enligt lagen om vård av unga, skriver Västerbottens Folkblad.

Mamman planerade att flytta hem till sina föräldrar, som ville hjälpa henne ta ansvar för barnet. Men socialnämnden litade inte på att morföräldrarna, 60 respektive 53 år gamla, skulle orka med det i framtiden.

Länsrätten avslog ansökan med motivering att skälen inte var tillräckliga för tvångsvård. Socialnämnden överklagade och fick rätt i kammarrätten i Sundsvall.

Mamman överklagade i sin tur det beslutet till Regeringsrätten, som nu gett mamman rätt att behålla vårdnaden.

TT

Publicerad 18 juni 23:35

Uppdaterad 18 juni 23:36

http://www.fattigsidan.se/index/e107_pl ... ?5242.last en intressant diskussion på ett annat forum som tar upp ämnet

narran skrev:http://www.fattigsidan.se/index/e107_plugins/forum/forum_viewtopic.php?5242.last en intressant diskussion på ett annat forum som tar upp ämnet

Bu vad trist läsning.

Vem tar ansvar för att de LVU:ade blir mindre socialt nedbrutna när de hamnar på institutioner eller i fosterfamiljer?

De lär ju knappast bli bättre på sådana ställen, om det inte är familjen de kommer från, som gör fel.

Om det "bara" är barnet som har problem, så löses de såklart bäst på plats i hemmet, alternativt inläggning tillfälligt (på vad som kan passa i enskilt fall).

rdos skrev:[..]
Det har en viss koppling till vårt fall, dels eftersom modern anses som utvecklingsstörd (eller snarare ligger på gränsen till utvecklingsstörning) medan jag ligger i överkanten [...]

I överkanten av vad?

Kikarn skrev:Jag var på en föreläsning häromdagen och lyssnade på en engelsk herre som berättade att det finns utredningar i england som talar för att barn som lever kvar i undermåliga föräldrarhem, faktiskt klarar sig bättre på sikt än barn som lever i GODA och KVALITETSSÄKRA fosterfamiljer.

Detta har jag tänkt på och så tror jag också att det måste vara. Fast med undermåliga föräldrahem menar jag att det måste finnas rätt stöd så att varken barn eller föräldrar far illa.

Sedan är jag tveksam till att det verkligen finns några goda fosterhem, men det gör det kanske.

rdos skrev:Jag själv har inte rätt till LSS eftersom jag saknar diagnos. Däremot så har dottern rätt till LSS genom att hon har en autism-diagnos, och sonen och hustrun genom att de blivit bedömda som utvecklingsstörda. Vår LVUade son skulle dock inte ha rätt till LSS i nuläget genom att han inte har någon diagnos och inte blivit utvecklingsbedömd. Möjligen kan ha så småningom få en AS diagnos, men det går inte att utreda honom för detta ännu.

Jag tycker det verkar helt rimligt att socialtjänsten, Länsrätten och Kammarrätten värnar om dina barn.

Det är inte juste mot barn (diagnos eller ej) att låta dem växa upp i bristande hemförhållanden. Är föräldrarna utvecklingsstörda (diagnos eller ej) är det BRA om annat vuxet folk finns omkring och kan värna om barnet/barnen. En utvecklingsstörning innebär ju oftast bristande förmåga bl a i att kunna ta hand om, vägleda, värna om och uppfostra barn.

Tycker jag.

mammaimängden skrev:En utvecklingsstörning innebär ju oftast bristande förmåga bl a i att kunna ta hand om, vägleda, värna om och uppfostra barn.

Nej, det gör det oftast inte. Var finns det några bevis för att det skulle vara så?

2 % av befolkningen är utvecklingsstörda per definition. Många av dessa klarar sig bra idag, och i början av 1900-talet ledde det som idag kallas lindrig utvecklingsstörning sällan till några problem alls.

Menar Den förfärlige snömannen att personer med utevcklingsstörning är kapabla att lillgodose alla sitt/sina barns behov helt på egen hand?