Tillåt mig en kort presentation – äldre man, förälder, invandrare, NT. Lägger avsiktligt till ”NT” sist i raden, efter mycket tvekan, eftersom jag inte tycker att ordet ”normal” ger en korrekt beskrivning av mitt… hmm… ”själsliga tillstånd”. Men jag har ännu inte diagnostiserats med något neuropsykiatrisk funktionshinder - om det är det som menas. Har nyligen åtagit mig ett frivilligt uppdrag som kontaktperson för en kille med AS och hittat hit via Internet, ledd av min nyfikenhet och mitt människointresse. Jag är både fascinerad, tacksam och glad åt att ha upptäckt denna ”parallella värld” med dess underbart annorlunda invånare! Hade NOLL kunskap om ämnet när jag började söka.

Har nu tillbringat åtskilliga timmar med att läsa inlägg om AS, både här och på nätet, sett videon, läst texter och pratat med folk som vet, men för varje svar jag får väcks tio nya frågor i skallen på mig, så jag måste få reda på MER! Jag hoppas kunna hålla mig borta från de mest korkade ”NT-frågorna”, om uttrycket tillåts, och få delta i diskussionen med ödmjukhet och respekt för de regler och förutsättningar som gäller här. Jag ber om ursäkt redan nu ifall jag råkar trampa i klaveret någon gång.

Min första fråga/fundering, grovt förenklat, rör ämnet KÄRLEK (i betydelsen ömhet, närhet, sinnlighet, omtanke). Hur upplever NI er ”förmåga” att älska en annan (vuxen) människa? Upplevs AS och dess vanligaste symptom som ett hinder för att kunna älska någon hejdlöst, eller är den känslomässiga kärleken mest bara till besvär och ska undvikas så långt möjligt?

Jag är medveten om att ”kärlek” och ”älska” kan betyda olika saker för olika människor och jag förväntar mig inte heller att finna någon ”slutgiltig sanning” i svaren, men det vore intressant att veta varför så många Aspies lever i ensamhet, och ifall brist på känslomässigt engagemang i ett redan etablerat förhållande upplevs som ett stort problem av den andra parten. Och hur vanligt är det egentligen att BÅDA parter i ett förhållande har AS? Gäller ”Lika Barn Leka Bäst” även här?


Erik

Välkommen hit och var inte rädd för att ställa frågor!

Eftersom du presenterat dig schysst och verkar ha ett ärligt uppsåt lär du bemötas med respekt.
(Vi har blivit beskyllda för att vara onödigt hårda mot nykomlingar men det är inte riktigt sant. Däremot har vi inget till övers för förståsigpåare med dolda agendor och allsköns självutnämnda "hjälpare" av tvivelaktig vandel)

Själv tycker jag dina frågeställningar är väl privata för att svara på, men det finns många andra som gärna diskuterar sina känsloliv.

EriX skrev: Hur upplever NI er ”förmåga” att älska en annan (vuxen) människa? Upplevs AS och dess vanligaste symptom som ett hinder för att kunna älska någon hejdlöst, eller är den känslomässiga kärleken mest bara till besvär och ska undvikas så långt möjligt?
Erik

"Vi" är olika. På samma sätt (tror jag) som "ni" är det. Om det är så att (generellt sett) "vi" är annorlunda än "ni" vet jag inte (i alla fall inte i det här avseendet). Jag kan bara tala för mig.

Att "vi" kan känna, uppleva, kärlek i alla dess former och manifestationer precis som "ni" är uppenbart. Samma djup och samma styrka också.

Fråga: OK, men är det likadant? Svar: Vet inte, men jag tror det.

Däremot verkar det finnas skillnader i hur vi visar vår kärlek. Vi verkar bete oss som om vi var mindre pasionerade, att vår kärlek är mindre. Men det tror jag alltså inte är sant. Men det kan te sig så.

Alltså: "Vi" verkar känna lika mycket och lika starkt, men visar det inte på samma sätt som "ni". Vilket är ett ömsesidigt problem. "Ni" läser inte våra signaler, vår kommunikation så bra. Och "vi" visar inte våra känslor på ett sätt som är begripligt för "er".

Så tror jag att det är, ungefär i alla fall. Om man nu ska generalisera.

Coolt. Jag behöver fler invandrare runt omkring mig. Jag är anti-rasist men lyckas alltid motbevisa mig själv genom att bara umgås med svenskar. Hah.

KrigarSjäl skrev:Välkommen hit och var inte rädd för att ställa frågor!

Tack! Men det där med ”var inte rädd för att ställa frågor” lär du få ångra…
Här finns inga ”dolda agendor”. Genom att försöka förstå invånarna ”Aspergien” hoppas jag bättre kunna förstå mig själv. Har ädla själviska avsikter således…

Erik

Ganesh skrev:Däremot verkar det finnas skillnader i hur vi visar vår kärlek. Vi verkar bete oss som om vi var mindre pasionerade, att vår kärlek är mindre. Men det tror jag alltså inte är sant. Men det kan te sig så.

Tack för ditt ärliga försök att besvara min svåra fråga! Om det är som du säger, VAD tror du är anledningen till att Aspies och vi, normala gökar, beter oss olika på den punkten? Jag inser naturligtvis att beteendet INOM respektive grupp varierar från individ titt individ, men undrar varför återhålsamhet med att visa känslor tycks vara så dominerande inom AS gruppen. Min intuition säger att passion, och andra starka kännslor, går inte att stänga in på ett så ”permanent” sätt att de blir helt osynliga för omgivningen, eller att de misstolkas. Lyckas man med den bedriften, då kan man knappast kalla det för ”passion” längre?

Men jag kan ha fel - det skulle inte vara första gången.

Erik

deadpoet skrev:Coolt. Jag behöver fler invandrare runt omkring mig. Jag är anti-rasist men lyckas alltid motbevisa mig själv genom att bara umgås med svenskar. Hah.

Det är slut med det nu. Du får finna dig i att umgås med MIG nu...

Asperger är en mild form av autism, det är bara så att många med AS inte kommunicerar med sina känslor på samma sätt som NT, men det betyder inte att man inte har samma styrka på sina känslor som NTs har!

Är nog mycket svårt för en NT att förstå om hon/han inte ens är påläst om AS.

EriX skrev: Min intuition säger att passion, och andra starka kännslor, går inte att stänga in på ett så ”permanent” sätt att de blir helt osynliga för omgivningen, eller att de misstolkas. Lyckas man med den bedriften, då kan man knappast kalla det för ”passion” längre?

Vad blir då din slutsats av det jag skrev? Du säger att det "går inte att stänga in på ett så permannent sätt...". Och du har läst en massa om AS.

Jag och din intuition kan då inte båda ha rätt. Vem har fel tror du? Vad säger böckerna du läst?

Vad kommer du från för land? Lite offtopic.

Om du ska förstå Aspergers så måste du inse att vi kommer inte alla ge dig samma svar. Det är en så varierad grupp att visst, vi delar saker, annars vore det inte en grupp, men om någon säger en sak så gäller det inte för alla.

Själv så har jag en väldigt stark gemenskap med djur. På vissa plan är jag mer djur än människa (o då inte primat). Katter visar inte gärna om de har ont eller mår dåligt. Bara om det är riktig panik. De ser dig bara i ögonen som hot. De ser färre färger och ser inte rött som vi, en färg jag skulle vilja ta bort ur mitt eget seende.

Jag är den Aspergertyp som kan kommunicera ganska bra med NT, men oxo som inte behöver eller söker mycket umgänge. En del vill ha mer umgänge, men vet inte hur. Jag skulle nog veta hur, om jag ville.

Jag har ingen förtjusning i människor. Alltså, kärlek finns inte i meningen ögonblicklig kärlek. Ju mer tiden går o ju mer jag umgås med någon jag tycker om som passerar mina höga krav, ju mer fäst blir jag vid den. Jag blir nog mer fäst än folk vanligtvis blir. Detta är väl en typ av kärlek, eftersom jag vill ha personen i mitt liv och vill den väl.

Jag tror inte att kärleken i sig är ett problem för oss med AS, det är snarare så att vi inte alltid förstår signalerna från den man förälskar sig i så att det därför är svårare att bilda ett par.

Nu pratar jag för egen del, jag misstänker så här i efterhand att flera tjejer jag varit förtjust i och haft vilja att bli ihop med kan ha tänkt samma sak om mig, men jag förstod inte signalerna från dessa tjejer och därför trott att de varit ointresserade. Jag har inte heller förstått hur jag skulle visa den utvalda min önskan att bli ihop. Jag lyckades först förmedla mina känslor när jag var 34...

Själva förhållandet har även präglats av många missförstånd, väldigt mycket pga mitt kroppsspråk tydligen inte förmedlar samma sak som jag vill förmedla, jag har även väldigt svårt att förstå vad andra förmedlar med sitt kroppsspråk!

EriX skrev:Min första fråga/fundering, grovt förenklat, rör ämnet KÄRLEK (i betydelsen ömhet, närhet, sinnlighet, omtanke). Hur upplever NI er ”förmåga” att älska en annan (vuxen) människa?

Jag kan bara utgå ifrån mig sjölv och min kompis och vi har pratat om just detta många gånger.

Vi är överens om att vi bägge sökte partner med logiskens hjälp. På något sätt älskade vi dem nog, men jag vet inte om det verkligen kan kallas kärlek. I övrigt insåg vi bägge efter många år att partnerval med hjälp av logiken nog inte är så lyckat. Och ingen av oss har hittat någon vald med hjärtat.

Sanna

Välkommen hit och lycka till med uppdraget. Jag har inga problem att känna kärlek, eller visa den. Om jag sen upplever den på samma sätt som andra har jag ingen aning om. Är gift - lyckligt- med nån som ser sig/ses som NT (så vitt vi vet) och har barn, dock inte med den jag är gift med idag.

Suzz86 skrev:Asperger är en mild form av autism, det är bara så att många med AS inte kommunicerar med sina känslor på samma sätt som NT, men det betyder inte att man inte har samma styrka på sina känslor som NTs har!

Är nog mycket svårt för en NT att förstå om hon/han inte ens är påläst om AS.

OK, jag inser att jag inte har varit tydlig nog i min kommentar. Såhär är det;

Självklart vet jag att folk med AS har svårt att kommunicera med känslor, (vilket jag också skrev) men jag ville gå ett steg längre och förstå VARFÖR. Du har nog, felaktigt, tolkat det som ett ifrågasättande.

Ämnet för diskussionen var förmågan att visa känslor vid KÄRLEK, med stickspår till PASSION, eller ”passionerad kärlek”. Det sista används, per definition, vid den form av UTAGERANDE och intensiv kärlek som utspelar sig (oftast) mellan en man och en kvinna, och där de två ”går helt upp i varandra”. Den outtalade och återhållna kärlek som Ganesh beskrev kan därför knappast betecknas som ”passionerad” i detta sammanhang, vilket var min poäng.


Erik

Ganesh skrev:Vad blir då din slutsats av det jag skrev?

Ganesh, min slutsats är att jag har blivit missförstådd. Det jag sa var att *PASSION* inte går att stänga in permanent, helt enkelt därför att man kan då inte längre kalla det för ”passion”. Inte enligt den terminologi som jag är van vid.

Jag har förstått, och accepterat, din förklaring att Aspie’s känsloliv är i allt väsentligt likt vårt, men att det kommer till uttryck på ett annat sätt. AS och NT talar inte samma ”känslospråk” – ja, så kan det vara. Däremot så saknar jag fortfarande en kommentar till frågan VARFÖR du, eller någon annan här, tycker att det är så svårt att ge uttryck för de känslor man bär inom sig. De flesta av de Aspies jag har råkat på hittills har varit begåvade människor, med en självinsikt som vida överskrider det som de flesta NT kan stoltsera med. Och ändå – när det kommer till att agera ut de känslor ni bevisligen bär på, då är det stopp! Hur kommer DET sig?

Nej, det jag har läst och hört om Aspergers Syndrom på dessa 2-3 veckor har inte gjort mig till en ”expert” i ämnet, och risken är stor att det kommer att dröja länge än innan jag kan lägga till en sådan titel på mitt visitkort. Att döma av din och Suzz86 kommentar så måste ni ha fått en helt annan uppfattning om mina kunskaper i ämnet. Men NU vet ni…?

Erik

EriX skrev:OK, jag inser att jag inte har varit tydlig nog i min kommentar. Såhär är det;

Självklart vet jag att folk med AS har svårt att kommunicera med känslor, (vilket jag också skrev) men jag ville gå ett steg längre och förstå VARFÖR.

Erik

Du kanske kan börja med att beskriva hur du upplever att vara kär? Så man får en referenspunkt.

Vad menar du med "kommunicera med känslor"?

Svaret på frågan "VARFÖR" borde rimligen vara samma fråga som frågan vad AS beror på. Vad säger böckerna du läst? Eller snarare, hur uppfattar du frågan, frågan om cad AS beror på?

Som du kanske förstår verkar du litet diffus, för att inte säga svårbegriplig.

Hmmm jag svarade nog egentligen inte heller på din fråga.

Och jag tror åtminstone för min del att det handlar om att jag faktiskt inte knyter an till någon vuxen på det sätt du menar, när man visar passion osv.

Jag kan tycka om människor, men som regel släpper jag inte någon så nära att passion är möjlig. Många gånger tror sig folk känna mig, men jag vet att de är långt ifrån att känna mig för jag släpper inte in någon så långt. Inte ens den man jag var gift med 25 år kom mig så nära. Vad det beror på vet jag inte, men jag antar att det kan vara en orsak till varför jag inte fått uppleva kärlek. Jag bjuder inte till tillräckligt själv och får därmed inte något tillbaka heller.

Vet inte vad det beror på, men människor knyter jag inte an till, faktiskt inte ens barnen fast jag givetvis älskar dem, emedan jag knyter an till djur. Kan det handla om att människor oftast är hotfulla så till vida att man aldrig VET vad de egentligen menar/tycker eftersom språket inte ger allt. Emedan den ordlösa kommunikation man har med djur är rak och ärlig...

Sanna

EriX skrev:

Suzz86 skrev:Asperger är en mild form av autism, det är bara så att många med AS inte kommunicerar med sina känslor på samma sätt som NT, men det betyder inte att man inte har samma styrka på sina känslor som NTs har!

Är nog mycket svårt för en NT att förstå om hon/han inte ens är påläst om AS.

OK, jag inser att jag inte har varit tydlig nog i min kommentar. Såhär är det;

Självklart vet jag att folk med AS har svårt att kommunicera med känslor, (vilket jag också skrev) men jag ville gå ett steg längre och förstå VARFÖR. Du har nog, felaktigt, tolkat det som ett ifrågasättande.

Ämnet för diskussionen var förmågan att visa känslor vid KÄRLEK, med stickspår till PASSION, eller ”passionerad kärlek”. Det sista används, per definition, vid den form av UTAGERANDE och intensiv kärlek som utspelar sig (oftast) mellan en man och en kvinna, och där de två ”går helt upp i varandra”. Den outtalade och återhållna kärlek som Ganesh beskrev kan därför knappast betecknas som ”passionerad” i detta sammanhang, vilket var min poäng.

Erik

Var skrev du det? Du fattar nog inte vad jag menar. Flesta av oss visar inte känslor, kärlek, passion på samma sätt som NTs gör. Det bara är så. Jag vet jätte svårt att förstå, speciellt att höra det från en 23 åring kvinna.

Vet du varför du kommunicerar med känslor som du gör? varför ska vi veta VARFÖR vi inte är likadana som NTs..

Jag syftar inte på ditt första inlägg men mot ditt okunniga andra eller om det var tredje.

EriX skrev:Jag har förstått, och accepterat, din förklaring att Aspie’s känsloliv är i allt väsentligt likt vårt, men att det kommer till uttryck på ett annat sätt.

Jag tror faktiskt inte att det är sant. Det är inte bara kommunikationen som är annorlunda, utan oxo insidan. Som jag sa, det finns de som inte vet hur de ska bete sig, men oxo de som faktiskt inte upplever förälskelse. Att de med asperger inte är passionerade kan bero på olika saker, att man inte vill ha eller har svårt för känslomässig närhet eller inte vill ha eller har svårt för fysisk beröring. Kan bero på rent ointresse. Kan bero på att de bara visar kärlek på annat sätt.

Varför tror jag inte har någon psykologisk orsak. Asperger är inte en psykologisk diagnos. Aspergare är inte normala instängda i ett skal som de inte vill eller kan ta sig ut från. De är vad de är. Tror inte det rör sig om folk som sjukligt trycker tillbaka sina friska känslor, utan folk som faktiskt inte har den typen av känslor.

Med det har jag inte sagt att folk är känslokalla. Jag har en hel del känslor som är starka, o vissa som är riktigt jobbiga.

EriX skrev:Däremot så saknar jag fortfarande en kommentar till frågan VARFÖR du, eller någon annan här, tycker att det är så svårt att ge uttryck för de känslor man bär inom sig.

VARFÖR? Svaret är mycket förenklat, för att att vi har ett annorlunda sätt att tänka, kommunicera och att fungera. Som i sin tur KAN påverka vårt sätt att dela och förmedla känslor. Vilket inte påverkar styrkan i känslan hos oss.

Tror att man inte ska lägga allt för stor vikt vid att få ett svar på frågan VARFÖR. Med största sannolikhet så finns det inget exakt "rätt" svar. Utan vi fungerar helt enkelt olika, även om vi har en diagnos inom AST. Det vi möjligen har gemensamt är att vi avviker från ett förväntat/givet mönster iaf ibland .

Så varför ödsla en massa energi på en fråga som inte leder vidare. Det jag är hjälpt av är att min motpart accepterar och respekterar det faktum att jag inte vill, kan eller har svårigheter att dela eller förmedla känslor utifrån ett givet mönster.

Att många lever singelliv tänker jag har mer med vår ev nedsättning i förmågan etablera och upprätthålla kontakter, att läsa av, uppfatta signaler, för att kunna haka på i rätt ögonblick.

Jag skriver en låt eller en text till personen jag tycker om. Antalet låtar och textens djup antyder hur viktig personen är för mig. Musik och text är mitt starkaste sätt att visa känslor på. Jag kan t ex inte skriva en låt till någon som ber mig skriva en låt till den personen. En gammal klasskamrats flickvän bad mig skriva en låt till henne. Jag frågade henne: "Varför? Jag känner inte dig och har tillräckligt mycket låtar att jobba på".

Ger jag någon en text, en låt eller delar med mig mycket av min musik beror det på att jag uppskattar personen.

Blir min musik avslagen lär jag aldrig någonsin dra upp det igen. Aldrig.

Jag har valt att leva ett singelliv för att jag anser att jag inte kan ta det ansvaret som krävs i ett förhållande, jag kan inte heller kompromissa bort tiden jag tar för att göra mitt. Jag vill inte heller såra någon, någonsin. Aldrig igen. Det kan bli svårt att undvika, så tills det att mitt tänkande gällande det här blir lite mer dynamiskt håller jag mig undan.

1.)
Är det jobbigt?
Ja.

Är det svårt att alltid behöva tala till sig själv?
Ja.

Saknar du det?
Ja.

Tycker du om att umgås med någon du tycker hemskt mycket om?
Ja.

2.)
Kan du hantera ett förhållande när det blir jobbigt?
Nej.

Kan du alltid tala om för någon hur du känner?
Nej, det är väldigt sällan. Det blir massa konstiga metaforer, en text och några toner, det räcker tydligen inte.

Saknar du personen under tiden i ett förhållande?
Ja. Men jag kan ärligt talat inte svara om det är på grund av kontroll, kärlek eller rutin. Det är en indikation stark nog för att övertyga mig om att ett förhållande är inte det jag söker just nu.

Kan du umgås med någon du tycker hemskt mycket om emot din vilja och för att du kompromissat bort, låt säga, tid med gitarren?
Varför skall jag ens behöva fråga mig själv den frågan? Men som svar, nej, hittills har det inte gått alls bra.

Hej och välkommen!

Tror det är en temperamentsfråga och att det kan skilja mycket mellan individer. De flesta aspergare jag mött verkar ha starka känslor men om man visar dem utåt eller inte beror nog på om man är introvert eller extrovert. En del mer logiskt lagda medan andra är mer intuitiva, sensoriska eller känslostyrda. Vissa är väldigt sociala och lider alla helvetes kval om de inte har vänner, partner eller familj, medan andra är mer åt det schizoida hållet som mår bäst när de får vara ifred, och många något mittemellan.

Själv är jag övervägande introvert & intuitiv och uppskattar sällskap ibland och ensamhet ibland. Föredrar att umgås med andra udda människor som man kan vara mer avslappnad med, men blir (tyvärr) lätt överbelastad och utmattad av alltför intensiva personer eller för stora grupper.

Är nog ovanligt lågemotionell & flegmatisk, har lite ljummet känsloliv och hetsar inte upp mig i första taget (utom över dumma EU-beslut, kalhyggen, fula hus, dryghet, maktmissbruk och när djur, barn, gamla, fattiga och handikappade blir illa behandlade). Har med åren blivit bättre på att uttrycka känslor när jag väl har dem. Kärlek för mig känns som värme i bröstet och uttrycker sig i ömsom ömhet, omtänksamhet, vänskap och mild passion.

Hej EriX och Välkommen!

Jag liknar nog Inger rätt mycket. Är introvert och "lågemotionell" på ytan. Men inte under ytan. Där finns det känslor och empati mot både djur och människor (i den ordningen kanske).

Jag tycker till skillnad från vissa att "VARFÖR?" är lite intressant. VARFÖR aspergares känslor inte kommer fram lika tydligt och uppenbart. En rent "klinisk" förklaring jag har läst nånstans har att göra med saker som framloberna, kopplingarna mellan våra tankar och våra känslor samt våra känslominnen.

"Känslominnen" är ställen i hjärnan där våra känslor för saker och ting i världen lagras. Tänk på det som en databas i hjärnan. När vi ställs inför nya situationer behöver vi "access" till dessa känslominnen för att "veta" hur vi ska reagera. Så funkar alla människor rent kemiskt/biologiskt.

Någon form av nedsatthet just hos aspergare gör att vi har sämre "åtkomst" till våra känslominnen. Det handlar inte om att vi saknar känslominnen. Men det tar längre tid för oss att "läsa" och plocka fram dem och "serva" dem till våra tankar. Utan dessa känslominnen kan vi öht inte tänka och därmed inte fungera. Utan känslor blir det inga tankar, ingen reaktion, inget agerande, inga beslut.

Ergo - vi framstår som kanske "kalla", kyliga, stela, långsamma, sega, vad vet jag. Tillslut funkar kopplingarna och då reagerar vi. Men vid det laget har den stressiga NT-människan antagligenn för länge sedan tappat tålamodet och säkert bytt samtalsämne.

Det som komplicerar är att inte alla aspergerare är kalla, sega och långsamma. Varför det är så orkar jag inte funderar på precis nu.

barracuber skrev:Någon form av nedsatthet just hos aspergare gör att vi har sämre "åtkomst" till våra känslominnen.

Lite plockat ur sitt sammanhang, men jag har extremt bra minne för situationer, men dåligt minne för hur jag kände det. Vissa saker, t ex musik eller besöka gamla platser jag varit på kan bringa det tillbaka, men jag behöver något konkret. Ofta har jag inte något känslominne alls mer än om det berättats för mig hur jag kände.