Detta har säkert varit uppe på tapeten men...

Jag har kommit fram till att jag nog inte känner saknad så konkret som annat folk. En nära person som jag har haft kontakt med hela livet gick bort nyss men, utan att låta för "känslokall", så har jag nog inte känt saknad på det sättet som mina andra nära gjort. Har haft en tid då jag tänkt på personen och tänkt över dödsfallet men verkar inte reagera på samma sätt som sagt. Helt ärligt så är jag inte säker på att jag saknat nån någon gång... Har även märkt av detta i andra situationer.

Är detta en "autistgrejj" tror ni? Verkar ju inte helt omöjligt så jag tänkte fråga ni forumiter om detta.

En till frågeställning som jag skulle skrivit är: har ni också upplevt att ni känner mindre saknad än andra personer?

En autist är sig själv nog?

Jag saknar! Saknar allt utom kanske sopor, jag menar sopor kan jag skiljas ifrån men det mesta annat vill jag spara. Allt har ett värde och skiljas är smärtsamt. Har iofs haft en stark relation till saker mer än till människor hela livet.

Enligt min utredande läkare handlar mitt sparande av 'bra och ha saker' om kontrollbehov och inte om autism men fick mig att associera det med saknad i varjefall.

Har aldrig haft en helt fungerande relation med en människa så om jag kan sakna återstår att se. Mina djur som ej längre lever saknar jag oerhört. Är känslomässigt utmattad just nu, när jag hittar tillbax till mig själv igen så kanske jag kommer ihåg ngn som betytt mycket för mig. Att jag kan känna det, inte bara tänka det.

Min sambo har berättat liknade saker som du IndividualThoughtPatterns, om när släktingar avlider så uppfattar andra honom som känslokall att han inte visar saknad och känslor och inte att det tar så hårt på honom.

Han tänker på den som gått bort men pratar inte om den personen på det sättet som jag har hört andra göra, det är lite mer logiskt och inte så mycket känslor inblandade. Men det är så jag uppfattar honom överlag. När mina djur har blivit sjuka och vi pratat om att vi kommer tvingas avliva ett av dem väldigt snart, visserligen är det inget djur han har någon större närhet till men han är väldigt logisk i den sorgen. Själv har jag bearbetat vissa sorger jag hade med honom för han gick att prata med utan att det blev en massa "dravel" vi pratar så är det avklarat.

Jag tror att jag lättare kan se logiskt på dödsfall för att jag blivit cynisk av samhällets okunnighet, småsinthet och förtäckta ondska, inte för att jag har AS.

Det som skrämmer mig mest med tanken på att en av mina föräldrar dör är hur jobbigt det kommer bli att hantera andras snyftande och snörvlande. Jag kommer inte orka med mina syskon. Tycker också de flesta har en tendens att överdramatisera dödsfall, istället för att bara säga "morfar har dött" så ska det stammas fram långsamt med massor av antydningar istället för raka besked. Sånt stör mig fruktansvärt mycket.

Så sade mamma när gammelfarmor dog och jag kände att jag förväntades tycka jättesynd om det hela, vilket jag i och för sig gjorde men jag visste å andra sidan att hon var 96 år eller så och att gammla människor dör ibland tyvärr.
Tror jag försökte vara lite större än jag var och försökte ta det på något "bra" sätt tror jag också och lyckades trycka bort en o annan tendens till att bli ledssen, blev bara pannkaka av mitt försök att vara stor pojke.
Tyckte nog ändå det var onödigt att hon dog men det gjorde hon.
Det blev en väldigt konstlad stämning i min skalle.

Jag känner igen mig i vad TS skrev i första inlägget, både vad gäller att sakna och vara saknad. Min läkare brukar säga att jag inte verkar "intresserad av relationer", och inte tänker så mycket på relationer. Ett exempel är att jag kan vara dålig på att höra av mig.

Ett undantag är min fru och mina barn - de saknar jag och de saknar mig.

Missförstod vad TS skrev i andra inlägget - trodde han pratade även om att känna sig saknad mindre av andra.
Men det kan jag göra ibland.

Dels tror jag det beror på tröttheten o stressen i samhället - man orkar inte höra av sig till alla man vill.

Dels är det en tvåstegsraket - om jag inte hör av mig till folk slutar de höra av sig till mig.

Jag känner igen mig i detta men inte så mycket när det gäller just dödsfall. Det är inget jag säger såklart och tydligen har ingen direkt märkt något för det är aldrig någon som sagt något mer än min mamma någon gång. Men å andra sidan är folk finkänsliga ibland på gott och ont, oftast positivt.
Jag tror jag känner mindre saknad än personer generellt sett gör men jag kan känna saknad. Jag kan sakna min mamma och ibland längtar jag väldigt efter min systerdotter. Jag tror dessa fenomen har med As. att göra

Jag har svårigheter att sätta mig in i hur andra känner och tänker, vilket är typiskt As. ju men jag har det mycket. Det är ett av mina största problem men får jag förklarat och/eller visat för mig att någon mår dåligt, gråter, osv. kan jag känna både sympati och empati ibland.

En annan sak är att jag inte förstår faran i samma utsträckning som andra. Ett exempel: häromdagen fick alla boende en lapp om att okänt folk ringt på och försökt tränga sig in i lägenheter. Jag är inte drabbad (ännu) men man brukar ju ändå känna oro, osv. Jag känner inte detta, förstår/ser liksom inte faran. Detta tror jag har med As. att göra.

DodeN skrev:Han tänker på den som gått bort men pratar inte om den personen på det sättet som jag har hört andra göra, det är lite mer logiskt och inte så mycket känslor inblandade.

Det är väl ungefär så jag märkt att jag fungerar också. Noterar att det hänt och funderar över det ett tag. Sen är det lungt... Medans andra släktingar börjar gråta flera veckor efteråt. Nåt som för mig rent känslomässigt verkar omöjligt.

sommar skrev:Jag känner igen mig i detta men inte så mycket när det gäller just dödsfall. Det är inget jag säger såklart och tydligen har ingen direkt märkt något för det är aldrig någon som sagt något mer än min mamma någon gång. Men å andra sidan är folk finkänsliga ibland på gott och ont, oftast positivt.
Jag tror jag känner mindre saknad än personer generellt sett gör men jag kan känna saknad. Jag kan sakna min mamma och ibland längtar jag väldigt efter min systerdotter. Jag tror dessa fenomen har med As. att göra

Jag har svårigheter att sätta mig in i hur andra känner och tänker, vilket är typiskt As. ju men jag har det mycket. Det är ett av mina största problem men får jag förklarat och/eller visat för mig att någon mår dåligt, gråter, osv. kan jag känna både sympati och empati ibland.

En annan sak är att jag inte förstår faran i samma utsträckning som andra. Ett exempel: häromdagen fick alla boende en lapp om att okänt folk ringt på och försökt tränga sig in i lägenheter. Jag är inte drabbad (ännu) men man brukar ju ändå känna oro, osv. Jag känner inte detta, förstår/ser liksom inte faran. Detta tror jag har med As. att göra.

Tror också att jag kan känna saknad på det sättet att jag skulle sakna behovet av vissa personer, så som de få personer jag känner en trygghet i. Tror att det skulle kännas som att en matta rycktes undan under mig. Men om jag skulle ha nån känsla som är känslomässig 'saknad' vet jag inte. Vad är saknad? Tror aldrig jag känt det när jag varit borta från personer en tid... Dock så har jag gärna känt att det är skönt att komma hem till "tryggheten" igen. För att då är allt på plats igen så att säga.

Men tror helt ärligt, hur stelt det än låter, inte att jag saknat att vara med en viss person bara för de känslomässiga banden, så som många andra verkar göra det. Folk verkar sakna att bara vara med vissa personer. Det har aldrig hänt mig....

"Jag har svårigheter att sätta mig in i hur andra känner och tänker..."

Det är en sak jag tänkt på. Exakt hur sätter vanliga personer in sig i hur andra tänker? Om vi säger såhär. Jag vet att andra personer har andra tankar och åsikter än mig om saker. Känner olika, inför olika ting. Är medveten om det... Det jag dock undrat en längre tid är om folk rent instinktivt känner hur andra känner. Ungefär som att deras sinnen flätas ihop vid t ex en konversation?

Att se att nån är ledsen när dom gråter är ju inte så svårt. Eller att nån som skrattar hysteriskt gör det för att dom är glada. Men det är ju klockrena exempel. Som ofta när man läser/hör när det handlar om theory of mind. Men folk som är normala så att säga. Sätter dom in sig mer i andra personer? Som ett nät av socialt engagemang? Man känner av vibbar och blir en del av "nätverket"? Hur vet man att man är det? Tycker att förklaringar att ToM kan vara extremt självklara men ha en undermening av "att det finns mer" än det självklara. Detta förvirrar mig halvt. Såsom med mycket av förklaringarna när det gäller asperger och de mer högfungerande formerna av autism. Allt är förklarat på ett enkelt sätt (ungefär som "kan du öppna fönstret-meningar" osv) men ger jämt sken av att det kan vara mer subtilt. Det är det subtila som jag inte verkar få grepp om. Varken om eller hur det händer...

För att svara på det sista du skrev. Att känna "fara" kan jag nog bli antigen som du. Eller bli lite paranoid över det hela. Det beror på hur jag bedömmer situationen. I din sitution skulle jag nog bli försiktig snarare än rädd.

barracuber skrev:

Barracuber, vem är TS. (Tänkte seriös skriva det till nu denna sekund då jag insåg att det måste handla om trådskaparen:P).

Kan dock känna igen det där. Om folk inte hör av sig osv... Har dock vissa relationer där det är upprättat en ordning. Om att det gör ingen skillnad hur många gånger en viss person ringer i rad eller i tur. Så länge man håller kontakten. Inte medveten men det finns underförstått.

mondo beyondo skrev:En autist är sig själv nog?

Vad menar du?

Min mormor dog förra hösten, och jag har inte en endaste gång varit ledsen eller "saknat" henne, tajmingen var så att begravningen blir dan innan min födelsedag och samma dag som min bästa vän lämnade sverige för gott, så nog såg jag ledsen ut den dagen men ingen visste den riktiga orsaken.

Så nog kan jag sakna personer ibland, men oftast är dom "utvalda" liksom, inte automatiskt för att dom är släkt, eller för att man "ska" sakna dom. Har lite problemet att "syns dom/det inte, finns dom/det inte". Har t.ex. väldigt svårt att tänka/ha kontakt med min familj utomlands när jag är här och detsamma med min svenska familj när jag är utomlands.

Någon annan som "väljer"(inte direkt medvetet) ut personer som liksom kommer nära?

IndividualThoughtPatterns skrev:Kan dock känna igen det där. Om folk inte hör av sig osv... Har dock vissa relationer där det är upprättat en ordning. Om att det gör ingen skillnad hur många gånger en viss person ringer i rad eller i tur. Så länge man håller kontakten. Inte medveten men det finns underförstått.

Det kan fungera om det är en bra relation. Annars är risken att den ringer hela tiden till slut tröttnar.

aspiemelly skrev:Min mormor dog förra hösten, och jag har inte en endaste gång varit ledsen eller "saknat" henne, tajmingen var så att begravningen blir dan innan min födelsedag och samma dag som min bästa vän lämnade sverige för gott, så nog såg jag ledsen ut den dagen men ingen visste den riktiga orsaken.

Så nog kan jag sakna personer ibland, men oftast är dom "utvalda" liksom, inte automatiskt för att dom är släkt, eller för att man "ska" sakna dom. Har lite problemet att "syns dom/det inte, finns dom/det inte". Har t.ex. väldigt svårt att tänka/ha kontakt med min familj utomlands när jag är här och detsamma med min svenska familj när jag är utomlands.

Någon annan som "väljer"(inte direkt medvetet) ut personer som liksom kommer nära?

Jag har blivit mer berörd när kända personer jag beundrat avlidit - tänker på t ex Anna Lindh, Olof Palme, Ronnie Petterson (F1-föraren) - eller tragiska händelser typ 9/11 - än när folk jag känt o släktingar avlidit.

Psykologen pratar på att det kanske är lättare för aspergare med döden. Förmodligen dörför att det är normalt att dö när man är 87år och dels för att jag inte visar saker utåt. Vissa verkar ha behöv av att visa sin sorg utåt så den ska existera.

Josef1 skrev:Jag tror att jag lättare kan se logiskt på dödsfall för att jag blivit cynisk av samhällets okunnighet, småsinthet och förtäckta ondska, inte för att jag har AS.

Tror jag kan ha samma sätt här.

Jag saknar mer situationer än personer... Personer som inte finns regelbundet närvarande i mitt liv försvinner ur mitt medvetande. Om en då dör, så känns det inte verkligt, för det påverkar inte mitt dagliga liv. En nära anhörig till mig dog för flera år sen, och det är först nu, ca det senaste året, som jag plötsligt börjat sörja. Men det är då bara plötsliga gråtattacker som kommer över mig, och sen glömmer jag bort det igen. På begravningen kände jag ingenting, men däremot när jag såg de andra närstående gråta, så smittades jag av deras gråt, och grät för att det gjorde ont att se dem gråta... Jag kände mig hemsk som inte hade några känslor för den som dött.

Äldre släktingar som dött har jag inte känt nånting för, men det kan ju bero på att jag inte haft nån kontakt med dem på flera år, och aldrig stått dem nära.

Jag minns även när jag var i yngre tonåren, och favorithästen på ridskolan dött. Trots att jag "älskat" den hästen som en "tonårsförälskelse", så kunde jag inte känna sorg. Det var mer mentalt, och jag försökte tvinga mig att gråta och känna sorg, för det tänkte jag att man borde göra...

IndividualThoughtPatterns skrev:"Jag har svårigheter att sätta mig in i hur andra känner och tänker..."

Det är en sak jag tänkt på. Exakt hur sätter vanliga personer in sig i hur andra tänker? Om vi säger såhär. Jag vet att andra personer har andra tankar och åsikter än mig om saker. Känner olika, inför olika ting. Är medveten om det... Det jag dock undrat en längre tid är om folk rent instinktivt känner hur andra känner. Ungefär som att deras sinnen flätas ihop vid t ex en konversation?

Att se att nån är ledsen när dom gråter är ju inte så svårt. Eller att nån som skrattar hysteriskt gör det för att dom är glada. Men det är ju klockrena exempel. Som ofta när man läser/hör när det handlar om theory of mind. Men folk som är normala så att säga. Sätter dom in sig mer i andra personer? Som ett nät av socialt engagemang? Man känner av vibbar och blir en del av "nätverket"? Hur vet man att man är det? Tycker att förklaringar att ToM kan vara extremt självklara men ha en undermening av "att det finns mer" än det självklara.

En del kan förklaras med spegelneuroner. När en NT ser ett annat ansikte, så kopierar den omedvetet den andras ansiktsdrag, och därigenom känner den automatiskt samma känsla. Hos personer inom autismspektrumet fungerar spegelneuronerna bristfälligt. Både att man inte kopierar den andras ansiktsuttryck, och att känslan inte kommer automatiskt bara för att ens eget ansikte visar ett visst känslouttryck.

Jag blir ofta missförstådd pga detta. Mitt ansikte visar ibland en helt annan känsla än den jag känner, och NT kopierar det ansiktsyttrycket och känner den känslan, och bryr sig sen inte om vad jag säger att jag faktiskt känner. Vissa känslor hos mig syns, andra inte.

MsTibbs skrev:Psykologen pratar på att det kanske är lättare för aspergare med döden. Förmodligen dörför att det är normalt att dö när man är 87år och dels för att jag inte visar saker utåt. Vissa verkar ha behöv av att visa sin sorg utåt så den ska existera.

Tycker inte för min egen del att det skulle vara lättare.
I mitt fall tror jag psykologen har fel men att det kan verka vara precis som psykologen säger.
Fast jag har också tanken att det dör miljontals människor varje dag, och så dog någon jag känner, skulle det vara mer ledssamt för att jag känner personen i fråga?

Med det inte sagt att jag skulle må bättre, mår ganska illa av att folk alls dör när de inte vill det.
Fast det verkar vara en del som faktiskt vill dö även fast jag inte förstår varför, tycker det vore självklart att vilja leva istället för att bara sluta uppleva saker öht.
Jag tror att man inte någonsin existerar igen efter att man dör så jag vill leva för evigt.
Och det hoppas jag fler ska vilja göra men det är ju såklart deras eget val.

With niceness we live

Komplicerat. Jag känner igen mig i TS på ena sidan om en tvärvägg i mig; på andra sidan om den skulle jag dö av saknad om jag inte hade den förstnämnda sidan.

Jag har nog sådär "dö av saknad" samtidigt som jag har det där andra. Att det är logiskt. Men jag tror inte att nån tror på mig efter att man säger att man har båda på nåt sätt.

Ensamflickan skrev:Jag saknar mer situationer än personer...

Perfekt översiktlig beskrivning av hur jag saknar grejer!